Lördagsfråga 632

Lökhemmet i Saltsjöbaden

Men fortfarande driver "kloka gummor" i vårt land sina vitlökskurer, och i det fashionabla Saltsjöbaden fanns det fram till 1965 (då rörelsen flyttade till Kolmården) ett "Lökhem", där societetsdamer lägger in sig för att genomgå "lökkurer". Där får de inte bara äta lök utan även servera sig själva med lavemang innehållande avkok på lök. Behandlingen tar i övrigt fasta på fastekurer – något som brukar bekomma övergödda personer synnerligen väl men som praktiserade på patienter med akut tuberkulos kan innebära en katastrof (det gäller därför att ha diagnosen fullt klar för sig innan behandlingen sätts in, men det brukar vara naturläkeriets akilleshäl). Officiellt kallade sig lökhemmet "pensionat och semesterhem", vilket innebar att det medicinska ansvaret faktiskt överflyttades på "pensionatsgästerna". De inackorderade sig frivilligt på ett ställe med detta kosthåll.

- Matts Bergmark, Vallört och vitlök (Natur och Kultur 1967, 1:a uppl. 1961), s 291–292

Slagningar på lökhemmet i KB:s stora presslägg med digitaliserade dagstidningar gav ett (1) belägg:

Och så rivningen av "lökhemmet" förstås ...

- Sign. "Syrenparksborna" beklagar sig över hanteringen av sin park, insändare i DN 1 juli 1982

Och hela Google hade återigen ett (1!) möjligt fynd: Bilden ovan, från en förfallen Tradera-auktion. Med beskrivningen "B, Saltsjöbaden, ??? hemmet, PM 1957 (Lökhemmet??), /98538" just så.

Det är allt jag kunnat hitta om "lökhemmet" i Saltsjöbaden. Om verksamheten i Kolmården hittar jag absolut ingenting. Om jag vetat vad "pensionatet och semesterhemmet" kallat sig officiellt hade det nog gått bättre, även om de träffarna antagligen varit tvättade på alla antydningar om vitlökskurer.

Även om lökhemmet och dess verksamhet är intressant så är jag nog ännu mer fascinerad av en verksamhet som bara nätt och jämt går att hitta på nätet – inte noll belägg, men nästintill.

Det kraschade frimärkssamlandet

Frimärkssamlande måtte ha varit den vanligaste samlarformen i det här landet. Det samlades i slott och koja, frimärksklubbar fanns överallt och hade hundratusentals medlemmar, det gavs ut tidningar och hölls årsmöten ...

Innan jag blir sönderspammad av aktiva filatelister ska jag påpeka att det förvisso samlas frimärken än idag. Men trycket är inte i närheten av vad det en gång varit. En anledning är säkert att brevhanteringen ser helt annorlunda ut idag än för bara några år sedan. Oavsett anledning så dör gamla samlare bort fortare än det tillkommer nya. Allt fler frimärkssamlingar auktioneras ut till allt färre köpare. Marknaden mättas, och priserna faller.

Generellt gäller att priserna för nyare svenska ostämplade frimärken och förstadagsbrev är mycket lågt. Det finns helt enkelt så mycket i byrålådorna att tillgången vida överskrider efterfrågan och därmed har priserna sjunkit.

- Sveriges Filatelist-Förbund: Värdering

Den så kallade Facitkatalogen är sedan gammalt riktlikare och just facit för skandinaviska frimärken. Märken har sålts för säg halva Facit-priset, eller 40 % eller var man nu lagt sig. Sådana priser får man inte längre – nu är det enstaka procent som gäller.

Förstadagsbrev nämndes. Det är brev (gjorda av Postverket) frankerade med frimärken som stämplats samma dag som märkena gavs ut. Breven gjordes för samlare, och blev samlade på. Marknaden mättades direkt – och därvid har det blivit. Likt otaliga andra objekt utformade för att samlas är de idag praktiskt taget värdelösa. SFF:s värderingssida föreslår att man ger bort dem till någon som kan ha glädje av dem.

Det är lättare att räkna upp frimärken som kan ha något värde att tala om: Märken från 1800-talet är tydligen tillräckligt sällsynta för att fortfarande ha en marknad, och stämplar från mindre orter intresserar så kallade hembygdssamlare. Till sist kan gamla brev och vykort vara värdefullare med frimärken än utan – där fick alla som lirkat av märken.

Frimärken förlorar aldrig (?) sitt portovärde. Även hyfsat gamla märken kan ha ett portovärde långt över samlarvärdet. Det är därför man kan se brev och paket frankerade med äldre märken i mängd: Efter en tid som samlarobjekt får de sent omsider göra nytta.

Rubrikens "krasch" avser naturligtvis enbart värdet, om man nu är intresserad av det. Givetvis kan man fortfarande samla frimärken. Det är lättare än någonsin. Och billigare.

Hajar dödar fler än kokosnötter

Även om hajen kanske inte är det snällaste djuret i havet, så är risken ändå större att du råkar illa ut av att få en kokosnöt i huvudet, än att en haj attackerar!

- Helt sant i Barnradion: Den livsfarliga nöten, SR 1 juni 2014

Uppgiften dyker upp då och då: Fler dödas av kokosnötter än av hajar. Ibland kan man höra att 150 personer varje år dödas av fallande kokosnötter.

Är det sant? Håller någon reda på dödsfall på grund av hajar respektive kokosnötter?

Dödsfall p g a hajar: Ja. Här är ett program för hajforskning som gör just det.

The 2019 worldwide total of 64 confirmed unprovoked cases were lower than the most recent five-year (2014-2018) average of 82 incidents annually. There were five fatal attacks this year, two of which were confirmed to be unprovoked. This number is in line with the annual global average of four fatalities per year.

- Florida Museum: Yearly Worldwide Shark Attack Summary

Dödsfall p g a kokosnötter: Det verkar inte finnas någon motsvarande sammanställning i detta fält. 

Varifrån kommer då uppgiften om 150 dödsfall/år?

En auktoritet på området är dr Peter Barss. Han jobbade i Papua Nya Guinea. I en rapport från 1984 om trädrelaterade skador nämner han att han själv inte sett några dödsfall på grund av fallande kokosnötter, men hört talas om två. Intressant nog vet inte ens Barss varifrån uppgiften om de 150 kommer:

I am surprised that someone has come up with an actual number for such injuries. It must be a crude estimate, and you would have to ask them what methodology they used to verify whether it has any validity.

- Barss citerad av The Straight Dope

Ett förslag är att någon tagit uppgiften om de två (visserligen obekräftade) dödsfallen under fyra år i ett område med 130 000 invånare och antagit att samma snitt gäller för hela världen. (Idén nämns på Wikipedia-artikeln om denna fråga.) Men då får man räkna illa; resultatet blir storleksordningar större än 150/år och uppenbart orimligt.

Mytjägarna på The Straight Dope spårade uppgiften 150/år till en viss George Burgess, som förresten jobbade med hajforskning på Floridas universitet. Tillfrågad hänvisade han till en uppgift i reklam från brittiska företaget Club Direct som sysslar med reseförsäkringar. De hänvisade i sin tur till en rapport från 1984 av dr Peter Barss ...

Vem som först fick för sig att kokosnötter dödar 150 om året får vi kanske aldrig veta. Men det verkar avgjort att uppgiften är missförstådd, om inte helt tagen ur luften.

De trädrelaterade skadorna som Barss m fl rapporterade om utgörs till absolut största delen av fall. I en annan rapport från 1984 (med samma rådata som ovan) nämns två skadade barn. Tråkigt så klart – men det är talande att de inte var fler.

The only serious injuries caused by falling coconuts occurred in small children; one child suffered a depressed skull fracture with hemiplegia and coma, and another a large epidural haematoma. Both recovered after surgical treatment.

- Barss, Dakulala och Doolan: "Falls from trees and tree associated injuries in rural Melanesia", BMJ vol. 289, nr 6460 (december 1984)

En kokosnöt på säg två kilo som faller 25 meter är förvisso dödlig om den träffar fel. Trots det är skador från fallande kokosnötter sällsynta, och dödsfall mycket sällsynta. Utifrån tillgängliga data kan man dra slutsatsen att fler dödas av hajar än av kokosnötter.

Ytterligare källor:

• The Straight Dope: Are 150 people killed each year by falling coconuts?
• Wikipedia: Death by coconut
• Snopes: Do falling coconuts kill more people than sharks each year?

Intresseklubbar

- Znanie, "kunskap", var en Sovjetisk folkbildningsorganisation. Ur en kostbar annonsbilaga för Sovjetunionen i SvD 1 april 1981 – datumet har ingen bäring på innehållet som är 100 % seriöst.

När begreppet "intresseklubbar" användes oironiskt avsågs föreningar för folk med ett gemensamt intresse. Det känns tautologiskt – vad är en klubb annars? – men jämför exempel som "fack- och intresseklubb" där den förra komponenten var politisk/ekonomisk, den senare baserad just på det gemensamma intresset.

Framåt 1980-talet börjar beläggen på faktiska intresseklubbar att blandas ut med belägg för ordet med en betydelse i stil med "närmast sörjande", för att inte tala om spydiga "intresseklubben anteckar". Icke desto mindre har ordet överlevt sådant och förekommer fortfarande här och var, med sin ursprungliga, oironiska betydelse.

Lördagsfråga 631: Dead presidents

1. F.d. Washington Redskins har numer det tråkigaste namn man kunde komma på: Washington Football Team.
2. Jefferson Airplane: After Bathing at Baxter's (1967).
3. Illustrerade Klassiker 21: Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön i serieform, med grälla färger och inte överdrivet sofistikerade teckningar. Ön som gänget från inbördeskrigets USA landade på kallade de Lincoln Island.
4. Franklin D. Roosevelt Jr. Denna bild (originalet i svartvitt) har en egen artikel på Snopes eftersom folk trott att det är fadern.

Washington, Jefferson, Lincoln och Roosevelt leder tankarna till presidenterna 1 (George), 3 (Thomas), 16 (Abe) och 26 (Teddy) som smyckar Mount Rushmores sydöstra vägg. Den satte pazuzu.

(F.ö. är bloggpostens rubrik ett slanguttryck för pengar, efter gubbarna på dollarsedlarna.)

Makarotti och annan skolmatshistoria

Är det bekant? Makarotti. Antingen känner man inte till det alls, eller alldeles för mycket. Har man gått i skola i Hälsingland känner man nog till rätten som amerikanska makaroner:

Så vitt vi har kunnat reda ut är denna rätt mycket lokal, åtminstone under detta namn. Den serveras i Söderhamns och Hudiksvalls skolor, men verkar inte finnas på några skolmenyer på andra håll. En person vittnar om att hans skola i Norrköping serverade Amerikanska makaroner på 80-talet, men inte längre.

- Amerikanska makaroner i söderhamnarnas hjärtan, Hela Hälsingland 1 mars 2014

Den är åtminstone synnerligen lättlagad: "Koka makaronerna. Bryn färsen. Krydda. Blanda." Det där är ett direkt citat ur receptet HH återger, och eftersom det är gjort för 700 portioner antar jag att det kommer direkt från ett skolkök i Söderhamn.

Mest fascineras jag av den geografiska utbredningen, med små områden, skarpa gränser och flera undantag. Utöver hälsingekusten nämns Norrköping och Orsa (där den bara kallades "makaroner med stekt köttfärs"). Under namnet makarotti serverades den i Sigtuna, men ingen annanstans i det området, på 1980-talet. Ännu senare dyker den upp lite varstans, som nu senast i Marks kommun.

Har någon skrivit skolmatens moderna historia? Om inte, så är det ett hett tips. Källmaterial finns i överflöd, då recept dokumenterats och skolmatsedlar ofta publicerats i tidningar. Man skulle kunna spåra olika rätters utveckling, hur de spridits eller inte spridits. Historieätare skulle kunna gå med plastbrickor och lasta på lapskojs (som jag aldrig fick), ägg à la Skanör, potatisbullar, kokt höns, sprödbakad torsk och fiskfriletter med pot. Det är en subkultur där alla vistats en tid, om vilken vi vet lite eller inget utanför våra egna erfarenheter, och ämnet engagerar definitivt.

– Jag tror att det finns en hel del lokala rätter i skolmenyer, som andra regioner inte har hört talas om. De kan säga ganska mycket om vår historia, men det är ingen som har brytt sig om det vad jag vet.

- Annika Unt Widell på Skolmatens vänner i HH

Lördagsfråga 631

Spotta i nävarna

De gamla grekiska idrottsmännen ansåg, att styrkan ökade, om de spottade i händerna.

- Carl-Herman Tillhagen, Folklig läkekonst (1977)

Hur ofta spottar man i nävarna? Inte bildligt utan bokstavligt?

Jag vet ett tillfälle när det finns en poäng med (lätt) fuktade fingrar, och det är när plastpåsar ska hanteras; det kan vara lögn att få upp dem med torra fingrar. Men det är ju inte sådana sysslor man tänker på när det ska spottas i nävarna, återigen i bokstavlig bemärkelse, utan krafttag. Och vad har man då för nytta av fukt eller väta i händerna?

Kanske svaret är ett helt annat. Spott var en av de viktigaste substanserna i det vidskepliga tänkesättet av fordom (i dagens vidskepliga tänkesätt har det ingen roll ö h t). Det var ett magiskt medel man alltid hade med sig, som kunde användas för att avvärja faktisk eller möjlig ond magi; "tvi vale!" (egentligen "tvi varde", det vill säga "måtte (man) spotta"). Man spottade när man såg en katt, en käring eller någon som kunde vara illasinnad, man spottade när man gick över rinnande vatten, när man klädde på sig, när man klädde av sig, innan man betslade hästen, när man betslade av hästen, och så vidare. Ibland enstaka gånger, vid högtidligare tillfällen tre. Och så spottade man i händerna när man skulle ta itu med något.

Spottas det i nävarna, bildligt eller bokstavligt, någon annanstans? Det enda exemplet jag kan hitta är spit shake, att två personer spottar i händerna innan de tar i hand för att besegla någon viktigare överenskommelse. Det verkar vara en enklare variant av blodsblandning, när man skurit upp sår och pressat dem mot varandra för att bli blodsbröder eller liknande. Men den enda gemensamma nämnaren är spottmagin.

James Randi (1928–2020)

James Randi, a MacArthur award-winning magician who turned his formidable savvy to investigating claims of spoon bending, mind reading, fortunetelling, ghost whispering, water dowsing, faith healing, U.F.O. spotting and sundry varieties of bamboozlement, bunco, chicanery, flimflam, flummery, humbuggery, mountebankery, pettifoggery and out-and-out quacksalvery, as he quite often saw fit to call them, died on Tuesday at his home in Plantation, Fla. He was 92.

- Margalit Fox: James Randi, Magician Who Debunked Paranormal Claims, Dies at 92, New York Times, 21 oktober 2020

På redaktioner över hela världen finns en mängd dödsrunor för livs levande personer. De är skrivna om kändisar som är lite till åren, och som har sina karriärer bakom sig. När personen ifråga verkligen trillar av pinn kan man lägga ut texten direkt.

En kändis som fick sin dödsruna skriven i förväg var The Amazing James Randi, illusionist, utbrytarkung, grundare av den moderna skeptiska rörelsen m.m. Den ovan citerade från New York Times skrevs av Margalit Fox. Detta fick en person reda på som kände dem båda. Han fick naturligtvis inte nämna något för Randi, men såg åtminstone till att introducera de två för varann.

Så James Randi fick träffa den som skrivit hans dödsruna. Det känns särskilt passande i hans fall.

Viagra är en tiger

En helt annan tiger

Because genuine tiger penises are so rare, the buying public apparently no longer knows what a real tiger penis looks like.

- Bonnie C. Yates: Distinguishing real vs fake tiger penises [PDF], National Fish and Wildlife Forensics Laboratory, mars 2005

Många delar av tigern har länge tillskrivits afrodisiakiska förmågor. Det gäller såväl penisarna, där associationsmagin är uppenbar och tillämpats på många andra djur. I traditionell kinesisk medicin används även ben från tigrar (i synnerhet "överarmens" humerus, av någon anledning), såväl som kåtpiller som för problem i skelettet. Andra delar används för att behandla lever och njurar, epilepsi, tunnhårighet och så vidare. Det är därför man i Kina 2018 öppnade för att kunna använda tigerben och noshörningshorn för medicinska ändamål (det ska dock, för vilken gång i ordningen, nämnas att noshörningshorn inte ses som afrodisiaka i TKM, för vad det är värt). Detta trots att inget av materialen har några som helst faktiska medicinska egenskaper.

Månne tigerns tillskrivna förmåga hugfästs i namnet på ett fungerande preparat? Det verkar aldrig ha bekräftats, men faktum är att "tiger" på sanskrit heter व्याघ् vyaghra. En tänkt tiger, helt enkelt.

Guds finger i ändan ...

Kar de Mumma i SvD, 8 juli 1982.

... På Sankt Paulsgatan. Eller vilken gata det nu gällde. En oansenlig notis – en incident som hade kunnat gå illa men som gick bra – fick en rubrik som gjorde den berömd.

När, var och hur gavs den ut? Slagningar i tidningsarkiven ger belägg från november 1923, dock inte själva rubriken utan bara uppgifter om att den skulle ha förekommit. Ibland tillskrivs den en löpsedel vilket jag har svårare att tro på. Själva händelsen sägs ibland ha varit ett fallande barn, andra gånger någon som blev påkörd av en bil. Av någon anledning varierar adressen minst, trots att den variabeln borde vara oviktigast. De allra flesta placerar ändan på Södermalm och S:t Paulsgatan, jag ser även en på S:t Eriksgatan inne i city.

Flera källor uppger att pärlan levererades i Stockholms-Tidningen. Eftersom Stocken finns med i KB:s digitala tidningsarkiv borde rubriken gå att leta fram där. Hittills har jag misslyckats. I DN har rubriken kallats "den klassiska DN-rubriken" minsann, men även där har jag gått bet.

Eller gick det till så här? Min fetning, och notera även detaljen om skylten.

När nattredaktören Mason på tjugotalet hade varit på W 6 [klassiskt murvelhak nära DN:s dåvarande red.] och var i trampen hade Håkuté [C E Holmqvist?] och jag att sköta rubrikerna, och då åkte allt möjligt in i hastigheten.

För vi hade ju mottagningen och nattreportaget att tänka på samtidigt och var ganska hetsade innan bladet gick i press vid halv tretiden.

En liten gosse ramlade ner från ett fönster i ett hus långt ute på S:t Paulsgatan, men blev hängande i kläderna i en skylt alldeles ovanför gatan och räddades sålunda. Gudskelov.

Rubriken blev: "Guds finger i ändan på S:t Paulsgatan."

Den rubriken var vi emellertid oskyldiga till. Den pådyvlades oss av signaturen Knort i en konkurrenttidning [Aftonbladet] som tyckte att vi blev väl vidlyftiga med rubricerandet.

- Eld (Erik Lundegård), DN 12 maj 1977

Inte heller i AB har jag hittat det aktuella fingret, vare sig under perioden 1920–1923 eller någon annan.

Ett större problem är att jag inte hittat rubriken i Albert "Purre" Holmkvists odödliga Stilblommor och grodor, först utgiven 1934, trots att den passar perfekt där. Inte heller har jag hittat något omnämnande av själva händelsen, om det nu var ett fallande barn eller en bilincident.

Så: När, var och hur hamnade Guds finger i ändan? På Sankt Paulsgatan, eller vad man nu föredrar.

Lördagsfråga 630: Grönköping

1. Vinjetten till den gamla skämttidningen Söndags-Nisse, av och med redaktören och xylografen Gustaf Wahlbom.
2. Asagudar kan illustreras på många sätt. Ett av de charmigaste är att nyttja illustrationerna i ett isländskt manuskript från 1700-talet. Här ser vi Balder råka ut för friendly fire från sin blinde broder Höder, med den förrädiske Loke som kikar fram. Noterar att den pil jag annars läst om här är ett spjut, som borde vara ännu svårare att få fason på med det träslaget.
3. Hildor Lundvik, organist, dirigent, tonsättare m.m.
4. En ruda Carassius carassius.

Ledtråd 1 leder tankarna till nissens berömda spin-off Grönköpings Veckoblad, som lever och har hälsan än idag. Där kan man bland annat läsa om brandstoet Balder, herr f.d. förrädaren Hildor Peterzohn, Emil "gossen" Ruda och hans syster Stina "stryparn" Ruda, med många fler. Den satte pazuzu.

Genomskinliga tavlan

Först kom svarta tavlan. Sen kom gröna tavlan – fast kallade man den något annat än "svarta tavlan"? – och sedan vita tavlan, whiteboard. Sen ... Blev den genomskinlig.

Jag såg en intressant teori om glastavlornas utbredning. Filmfolket tröttnade på att filma ryggar på experter som ritar och berättar. Då införde man genomskinliga whiteboards, där de kan rita och berätta och ändå stå vända mot kameran. Det kräver visserligen att de skriver spegelvänt för att det ska bli rättvänt för tittarna men det var ett billigt pris för en scenografiskt attraktiv lösning. Vad som sedan hände var att verklighetens människor blev sugna på att göra likadant som på tv. Så uppstod en marknad för glastavlor i verkligheten, där de är sällsamt opraktiska.

Stämmer det? Det vore inte första gången folk apat efter filmvärlden, mot bättre vetande. Eller finns det någon poäng med att använda genomskinliga glastavlor på möten och briefings som inte är avsedda att filmas?

Lördagsfråga 630

Om signaturer på nätet

Från ett tocket där "demo" som var en grej på i synnerhet 16-bitarsmaskinerna.

Under det glada 1980-talets sista år blev jag med modem och började hänga på BBS:er. Användarnamnet jag då valde var Staren Ett, STE (delvis inspirerat av en Kalle Anka-pocket; obskyra referenser är halva nöjet med de här nicken). Förkortningar/namn på tre bokstäver var en grej som jag först långt senare insåg kom från arkadspelen, de på bensinmackar och Liseberg, där high score-listorna tillät just så långa namn. Vem jag var var aldrig någon hemlighet. De bekanta som också hängde på BBS:er visste såklart, andra kunde få reda på det om de behövde eller så bara var nyfikna.

Framåt 1990-talet blev det Hexmaster som gällde. Det började ovanligt nog med att jag registrerade firma (det finns naturligtvis även en obskyr referens, fattas bara). Sedan blev det användarnamnet jag tog mig på forum. Inte heller nu var det någon hemlighet vad som stod i prästbetyget. Särskilt när ”Hexmaster” började ge ut böcker, diskutera dem och göra reklam för dem.

Sådana pseudonymer var självklarheter, inte hemligheter. Man dolde inte sin identitet utan framhävde den. Ett nick var, och är fortfarande på de flesta håll (det ska inte glömmas bort), en signatur, ett smeknamn och nom de plume.

Den föga okända signaturen H. hedrar bortgångne kollegan Jolo i DN, 2 maj 1974. Andra kolleger var Bang och Red Top. På Svenskan fanns Kajenn och Kar de Mumma, på Expressen Cello, och så vidare.

Sen … Kom sociala medier. Shortcut kan ha varit det första stället på nätet där jag fick använda mitt vanliga namn. Facebook var det andra. Och dit hittade ju så småningom även alla andra. Communities gick från subkulturer till att bli en del av samhället. Det som händer på Facebook och Twitter kan fortfarande vara angelägenheter inom kompisgänget, men kan lika gärna angå landet och världen.

Under de senaste åren har nätanonymitet dryftats. Ska man identifiera sig med ett smeknamn eller det som står i passet? För de många vars första nätställe var Facebook, och som därför alltid sett vanliga namn även på nätet, kan det kännas bisarrt att se ”fnuttan” och ”korvmoj78” diskutera försvarsbudgeten, eller att den senaste uppdateringen av Wikipedias artikel om Karl XII gjorts av ”Tournesol” (namnen delvis påhittade). Är det inte självklart att man ska framträda som den man är? Vill man inte stå för det man skriver?

Tja … Frågan är större än så. Även om man inte behöver bry sig om det minsta ifall man diskuterar/grälar/tjôtar med Kalle Kula i Bonnhåla eller någon annan person, så kan det vara desto viktigare om exempelvis ett hatiskt utspel görs av en uttråkad tangentbordskrigare, en partiledare eller någon som man tror sig känna väl.

Även om Facebook dominerar marknaden för sociala medier totalt, så är det och LinkedIn trots allt de enda större ställena där dopnamn är påbjudna (även om tagna namn och bottar naturligtvis förekommer). LinkedIn är speciellt, där är ju identiteten poängen. För företaget Facebook är det viktigaste att ha koll på våra åldrar, bostadsorter, jobb, intressen med mera, eftersom det är det man lever på i form av målgruppsanpassad annonsering. (Jag vet inte riktigt varför man måste framträda med eget namn på Facebook – kanske för att undvika mer än ett konto per person? Eller för att kontot ska bli mer ”jag”, med korrekt ålder, bostadsort och så vidare?)

Men varför borde man heta som man heter på exempelvis Twitter? Det finns en poäng, som främst beror på att dagens sociala medier som sagt inte är gårdagens. Å andra sidan kan det finnas i en poäng att folk framträder anonymt – det som ibland är ett minus är oftast oviktigt, ibland rentav ett plus. Och om inte annat har folk alltid gillat smeknamn.

Detta är, som rätt ofta på denna bloggen förresten, inget ställningstagande, utan ett försök till beskrivning av hur det blivit som det blivit. Deskriptivt, inte normativt.

/Staren Ett AKA Hexmaster AKA @faktoider AKA Peter Olausson

Tumregel mot mytspridande

Se här en enkel regel – en tumregel – mot spridande av myter, desinformation och faktoider: När jag sitter med min mobil och bläddrar igenom något flöde, och får syn på en rubrik som fångar intresset – kanske en del av ingressen också, och en bild från någon annan artikel – så vill jag dela den, visa andra vad jag hittat. Läsa artikeln kanske jag gör senare, eventuellt, men spela roll, rubriken är ju så bra att jag vill dela den trots att jag inte läst artikeln.

Det är nu som jag ska stanna upp. Det är det som är tumregeln: Ju starkare impulsen att dela länken med ett tumtryck är, desto viktigare är det att jag inte gör det just nu.

Först läser jag artikeln. Sedan kontrollerar jag innehållet – slår upp basfakta, ser efter om artikeln publicerats på någon etablerad och åtminstone någorlunda pålitlig hemsida eller dess motsats, kollar när den publicerades (idag eller för fem år sedan?), försöker hitta någon annan och pålitlig källa som tagit upp samma ämne (och kollar att det inte är samma TT-utskick återgivet i en annan kanal) ... Om jag sedan fortfarande är sugen på att dela artikeln så gör jag det.

Kontrollen behöver inte vara grundlig, avancerad eller tidsödande. Det viktigaste är att jag gör någonting ö h t. Som att läsa artikeln – att inte dela någon artikel oläst kanske låter självklart, men oj så många olästa artiklar som delas enbart på grund av sina rubriker; det lär rentav vara merparten.

Döda hästar

Konceptet är så slitet att det närmast blivit parodiskt: Det spökar på ett slott. Scooby-Doo och hans vänner, eller motsvarande spökjägare, dyker upp, blir först vettskrämda, för att sedan avslöja att det var nån som ville skrämma bort folk från platsen för att (...). Man kan föreställa sig hur nyheterna förmedlas: De första rapporterna om ett livs levande (typ) spöke slås upp stort, delas och kommenteras. När avslöjandet kommer blir det en notis på sidan fyra. Även åratal efteråt finns det folk som fortfarande berättar om och tror på spöket.

Det är åtminstone så det går till i verklighetens medialandskap. 

En häst har hittats död på en gård söder om Jönköping. Hästen saknade ett öga och ett öra.

– Det är så fruktansvärt hemskt. Jag kan inte fatta det, det här kan sprida skräck bland alla hästägare, säger ägaren till Smålandstidningen.

- Häst hittad död – med öga och öra bortskurna, Aftonbladet 22 september 2020

Sånt här händer då och då. Givetvis blir det omskrivet, omdiskuterat och spritt. Det är ju stora skräcken för hästägare att förlora ett djur på det sättet. Och även den som varken äger eller rider kan bli illa berörd av djurplågeriet, liksom tanken på vettvillingarna som ägnar sig åt otyget år efter år, utan att bli upptäckta. Vem vet om de förr eller senare får smak för människokött, så att säga?

En mening i AB fångade min uppmärksamhet nu när jag läste den:

När polisen kom till platsen kunde de dra slutsatsen att hästen inte dött en naturlig död.

Denna centrala slutsats var tydligen förhastad. Liksom när veterinären bedömde att skadorna orsakats av ett vasst föremål. För hästen hade dött en naturlig död.

– Enligt obduktionsrapporten är hästens dödsorsak ett akut tarmvred. De yttre skadorna på hästen har uppkommit efter hästens död. Skadorna har uppkommit genom yttre påverkan av ett djur, säger förundersökningsledaren Åsa Nyblom i ett pressmeddelande.

- Lemlästade hästen dog av tarmvred, Ridenews 14 oktober 2020

Det verkar verkligen finnas djurplågare som skadar och dödar djur på det sättet. (Det har påpekats att det är en riskabel syssla då ju hästar kan försvara sig; när kommer den första ihjälsparkade djurplågaren att hittas i en hage?) Det är betydligt vanligare med händelser som denna: Hästar dör utan mänsklig inblandning, kadavren hittas av rävar och andra djur som förser sig (och vars tandhälsa tydligen är så god att betten kan förväxlas med snitt av verktyg), därefter av folk som tror det värsta och gör felaktiga bedömningar. Så småningom kommer man, åtminstone ibland, på vad som verkligen hänt. Men rykten dör inte så lätt. För artiklar som klargör sådana förlopp blir väldigt mycket mindre spridda än de som sprider uppgifter som senare tillbakavisats.

Sur citron gör oss inte basiska, tack och lov

Att börja dagen med ljummet citronvatten är något allt fler gör. Men varför egentligen? [...] 1. Det balanserar pH-värdet i kroppen.

- kurera.se: 10 anledningar till varför du ska starta dagen med citronvatten, 22 februari 2015

Den enda egentliga anledningen till att starta dagen med citronvatten nämns inte: Det är gott. (Åtminstone om man kör iskallt snarare än ljummet, var kommer den idén ifrån?) Citron påverkar inte alls pH-värdet i kroppen. Och tur är det.

Det finns en utbredd falsk uppfattning om att våra kroppar är för sura. Därför menar man att vi behöver äta basisk kost. Och så håller man sig med stickor som man kissar på och blir nöjd när värdet stiger. Detta är trams på flera nivåer.

Vårt blod håller ett pH-värde på 7,4, plus minus några hundradelar. Om det vandrar iväg lite mer än så blir vi sjuka, väldigt sjuka. Därför har kroppen ett avancerat system som håller pH-värdet i schack. Vad vi äter påverkar inte blodets pH. Däremot kan kosten mycket väl påverka pH hos urin eller saliv – men det spelar ingen roll för kroppens funktion. Den som laborerar med kost och kosttillskott (björkaska för 1:-/grammet, tokdyr och så alkalisk att den är farlig outspädd, är en stor produkt i sammanhanget) kan påverka urinens eller salivens pH, men det har absolut ingen som helst konsekvens för hälsa och välmående.

Citron är ju sur, både till smaken och pH-värdet. Hur menar man att sur fruktsaft kan höja pH-värdet? Det pratas om att citron "egentligen" är basisk, eller en alkemi där sur citronsaft på något sätt blir basisk i matsmältningen. Det är trams, från början till slut. Citron är inte basisk, den påverkar inte kroppens pH – och tur det, eftersom vi annars skulle ha dött ut för länge sen.

Lördagsfråga 629: Mesopotamiskt

1. Ur Halloween (1978). Finansierad av en viss Moustapha Al Akkad, som imponerats av en film av John Carpenter och fick honom att göra en till. Det var en god investering, det.
2. The Melodians gjorde 1972 låten Rivers of Babylon. Jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fick, men det var inget mot Boney M:s version 1978. Det kan inte ha varit ofta som bibelverser ljöd över dansgolvet: "By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion." (Psalm 137 King James) Den babyloniska fångenskapen som liknelse för slaveriet är vanlig inom den rastafarianska religionen som The Melodians tillhörde.
3. Eleanor Kish målade mängder av dinosaurier, som här en Tyrannosaurus som hugger in på en Edmontosaurus. Jo, det är verkligen en T Rex ... På 70- och 80-talen framställde man gärna dinosaurier som magra bestar, inte mycket mer än skinn och ben. Vilket kan ha varit en reaktion på tidigare tjockisar.
4. Über-orcherna uruk-hai, här tolkade av John Howe.

Akkad, Babylon, Kish och Uruk är händelsevis även mesopotamiska städer. Den (urlätta?) satte Tricky.