Thoreau och sjöarna

Det är synd, att den för övrigt goda notisen om Thoreau i Nordisk Familjebok vanpryds av det porträtt, där han uppträder i en monstruös skepparkrans. På det vanligen reproducerade, mera tilltalande porträttet från hans senare år ser man honom med ett långt skägg som anstår en filosof och skogsman.

- Frans G. Bengtsson, ”Henry David Thoreau”, en essä som även tjänstgör som matigt förord i hans översättning Skogsliv vid Walden (1924, originalet 1854)

- Nordisk Familjebok: Thoreau, Henry David (1919)

Den monstruösa skepparkransen har också valts att kröna hans artiklar i såväl svenska som engelska Wikipedia.

Jag vet inte hur känd eller okänd Henry David Thoreau är i Sverige. I det USA som så många menar att vi ständigt härmar är han fortfarande allmänkunskap. Man behöver inte vara bevandrad i landets litteraturhistoria för att känna till mannen som på 1800-talet flyttade ut i skogen för att, som han skrev, leva deliberately, tillbringade två år och två månader i en stuga på 10' × 15', och skrev klassikern Walden om såväl själva upplevelsen som hans syn på livet, med mycket mera.

Hello and welcome to Walden Pond. You are now standing in front of the cabin inhabited by transcendentalist writer and philosopher, Henry David Thoreau.

- Guidad visning i Fallout 4 (2015); obs den transcendentala rörelsen i Concord hade bara namnet gemensamt med senare tiders TM

Här är området idag, som det presenteras av Google Earth. Walden med omnejd är skyddad state reservation sedan 1962. Annars hade här sett annorlunda ut. Det fanns långt gångna planer på bilparkeringar och andra ”improvements” intill den populära badplatsen. Och bara en sådan sak, som att man först 1994 stängde en soptipp alldeles i närheten.

Att det blev skyddat beror helt och hållet på Thoreau. Inte enbart på grund av hans litterära berömmelse, intressant nog. Han tillbringade inte bara mycket tid i trakten utan beskrev också vad han såg, insatt och noggrant, med vetenskapliga artnamn och blick för detaljer. Kunniga som inventerat området idag har hittat mängder med intressanta ting, ofta ledsamma:

Flowers vulnerable to rising temperatures, including buttercups, dogwoods, lilies, orchids, roses and violets, are dying out on Walden Pond, according to one of the studies, which is part of an ongoing effort to monitor the species first recorded by Thoreau. Some 25 percent, or 120 of the 473 species Thoreau documented, have vanished, and 34 percent, or 156, may face imminent extinction, says study author Charles Davis, a Ph.D. candidate in organismic and evolutionary biology at Harvard. Temperatures near Walden have risen 4.3 degrees Fahrenheit (2.4 degrees Celsius) over the past century and are expected to go up between 2 degrees and 11.5 degrees Fahrenheit (1.1 degrees and 6.4 degrees Celsius) over the next 100 years, according to the study.

- Jordan Lite, Walden Pond, Yellowstone species dying out, Scientific American 28 oktober 2008

Thoreau hade en mestadels låg uppfattning om sina grannar. Om man nu vill se det som att Concord fortfarande hyser agg mot eremiten som, när han skrev amerikansk litteraturhistoria, beskrev orten som en samling inskränkta träskallar, eller att inskränkt träskallighet (enligt Thoreau) är ärftlig.

Man kan få en idé av hans syn på sina grannar om man går till nästa sjö, den större som ligger öster om Walden. Thoreau hade nämligen synpunkter på dess namn, och här tycker jag att ett längre citat fyller sitt utrymme väl:

Flint’s Pond! Such is the poverty of our nomenclature. What right had the unclean and stupid farmer, whose farm abutted on this sky water, whose shores he has ruthlessly laid bare, to give his name to it? Some skin-flint, who loved better the reflecting surface of a dollar, or a bright cent, in which he could see his own brazen face; who regarded even the wild ducks which settled in it as trespassers; his fingers grown into crooked and horny talons from the long habit of grasping harpy-like;—so it is not named for me. I go not there to see him nor to hear of him; who never saw it, who never bathed in it, who never loved it, who never protected it, who never spoke a good word for it, nor thanked God that he had made it. Rather let it be named from the fishes that swim in it, the wild fowl or quadrupeds which frequent it, the wild flowers which grow by its shores, or some wild man or child the thread of whose history is interwoven with its own; not from him who could show no title to it but the deed which a like-minded neighbor or legislature gave him,—him who thought only of its money value; whose presence perchance cursed all the shore; who exhausted the land around it, and would fain have exhausted the waters within it; who regretted only that it was not English hay or cranberry meadow,—there was nothing to redeem it, forsooth, in his eyes,—and would have drained and sold it for the mud at its bottom. It did not turn his mill, and it was no privilege to him to behold it. I respect not his labors, his farm where every thing has its price; who would carry the landscape, who would carry his God, to market, if he could get any thing for him; who goes to market for his god as it is; on whose farm nothing grows free, whose fields bear no crops, whose meadows no flowers, whose trees no fruits, but dollars; who loves not the beauty of his fruits, whose fruits are not ripe for him till they are turned to dollars.

En pärla till kommentar jag hittade:

This pond is now called Sandy Pond, perhaps due to Thoreau's rant …

- Ken Kifer har kommenterat hela Walden, här kapitlet The Ponds

Det hade varit roligt om det varit helt sant. Men namnet har varierat, och varierar än idag. Google Earth kör som synes med ”the unclean and stupid farmer”, medan …

… USGS (1943) kallade sjön ”Sandy Pond” …

… Liksom redan Simeon Borden (1844). Och än idag hittar jag båda namnen; en del använder det ena, andra det andra, ytterligare några båda: ”Flint's Pond/Sandy Pond”.

En till: Thoreau var en mångkunnig man (”skriftställarskap, landtmäteri och tillverkning af blyertspennor” är bara en delmängd av hans färdigheter). Men när han gav sig in på etymologi så tog han fel – även om han hade en annan förklaring i beredskap. Han har just beskrivit hur sjön är kransad med stenblock:

As for the stones, many still think that they are hardly to be accounted for by the action of the waves on these hills; but I observe that the surrounding hills are remarkably full of the same kind of stones, so that they have been obliged to pile them up in walls on both sides of the railroad cut nearest the pond; and, moreover, there are most stones where the shore is most abrupt; so that, unfortunately, it is no longer a mystery to me. I detect the paver. If the name was not derived from that of some English locality,—Saffron Walden, for instance,—one might suppose that it was called originally Walled-in Pond.

När större sakkunskap inom just det området studerat frågan så har den fastnat för saffransstaden (walden betyder ”skogig dal”) i det gamla landet:

Walden Pond was almost surely named after the town of Saffron Walden in Essex, according to Ruth Wheeler …

- Walker, Eugene H. The History Back of the Name Walden, The Concord Saunterer (1972)

Walker citerar en historiker som specialiserade sig på lokalhistoria och grundade The Thoreau Society.

Sällskapet finns än idag. De har en hemsida, med en monstruös skepparkrans.

”Citat”

Dude, this is a crazy thing to ask, but I’m curious, and my life is sort of shit now. You are successful. And I am successful. And I'm wondering: Are you happy?

- Bourdain i mail till den gode vännen David Choe

Anthony Bourdain var kock, därtill rik och berömd. Han nådde kändisskapets högsta nivå när han fick egna tv-serier, skapade med honom i centrum, som inte ens behövde handla om mat. Och så tog han 61 år gammal livet av sig. Någon konkret orsak verkar man ännu inte ha funnit, eller åtminstone tillkännagivit.

Några år senare gavs en dokumentär ut: Roadrunner: A Film About Anthony Bourdain (2021). I den får man bland annat höra honom säga ovanstående citat. Och dokumentärfilmen fick kanske mer uppmärksamhet för det än något annat.

Problemet var inte citatets äkthet; det fanns verkligen i ett mail som Bourdain verkligen skrivit. Däremot hade han aldrig sagt det, såvitt någon visste. Hur kunde man då höra honom säga det i filmen? Jo, rösten var syntetisk, skapad av ett AI-program. Detta framgår ingenstans i filmen, utan nämndes av regissören Morgan Neville i samband med att filmen släpptes: ”We can have a documentary-ethics panel about it later”, som han kommenterade det. Vilket i sin tur kommenterades med att det uttalandet var lika problematiskt som användandet av tekniken till att börja med …

Hur äkta är ett citat sagt av en AI-genererad röst? Ja, det har diskuterats. Här är min syn.

Att ta till en datagenererad röst är varken mer eller mindre fejk än när man sätter någon att agera röstskådespelare. Då kan man ibland se detta klargjort. Ibland är det uppenbart att det inte är original-rösten, som om någon läser upp Caesar-citat. Andra gånger är det inte det. Om man till exempel skulle sätta någon att läsa Anne Frank-citat så vet många att hennes röst inte finns bevarad, medan andra skulle låta sig luras. Och om man skulle låta någon som har en röst som låter som Winston Churchill läsa upp hans texter, och dessutom lägga på lite dist och knaster, då skulle till och med insatta kunna luras. Då har filmmakarna ansträngt sig för att skapa en illusion. Om de då inte anger att det är en illusion – ja, det är helt okej i spelfilmer, men inte i dokumentärer. I spelfilmer är det underförstått att det vi ser är teater, i dokumentärer är det lika underförstått att det vi ser inte är teater.

Att lägga in fejkat material i dokumentärer är fel och förkastligt, då det bryter mot hela idén med dokumentärer. Att lägga in äkta material i spelfilmer är varken fel eller förkastligt, men det kan vara lika förvirrande. I Framom främsta linjen (2004) ser vi hur huvudpersonen Harry Järv då och då plockar upp en kamera och förevigar det han ser – varefter vi för ett ögonblick får se fotografiet han tog, alltså det verkliga fotografiet, taget av den verklige Harry Järv under det synnerligen verkliga kriget. Varje gång jag ser filmen (för den hör till den sort som man gärna ser om) så hajar jag till vid de ställena, men jag vet inte riktigt varför.

Trollhaj

On 25th August 2020, a specimen of M. owstoni was spotted dead on the shore accidentally by a citizen while walking on Klisidi beach of the Anafi Island (Cyclades, Aegean Sea, Greece: 36.3449°N, 25.7770°E) at a distance of about 6 m from the coastline. The goblin shark was placed on rocks to allow the capture of the best possible photograph […] Considering that the specimen reported herein not exceed 80 cm in total length, it could be considered as a juvenile M. owstoni, suggesting that the species reproduction may occur in the Mediterranean Sea.

- Athanasios Anastasiadis, Evangelos Papadimitriou och Frithjof C. Küpper: ”4.4 First record of the goblin shark Mitsukurina owstoni Jordan, 1898 (Lamniformes: Mitsukurinidae) in the Mediterranean Sea” i Kousteni et al: ”New records of rare species  in the Mediterranean Sea”, Mediterranean Marine Science (maj 2022), 23 (3), s 417-446 (foto Giannis Papadakis?)

Trollhajen, Mitsukurina owstoni, är ett speciellt djur. Den har hittats i såväl Atlanten och Indiska oceanen som Stilla havet, och har uppmätts till nästan 4 meters längd – man tror att den kan bli en halv gång så lång igen. Men den observeras sällan, och beskrevs vetenskapligt först 1898 (här kan även Japans självvalda isolering spela in, den som bröts 1868). Det beror nog mindre på att den skulle vara särskilt sällsynt än på att den lever på djupt vatten.

Därför väckte det viss uppmärksamhet, men inte mer, när en trollhaj hittades på en strand i Grekland. Havet är stort, och upptäckter i den stilen dyker upp då och då. Att M. owstoni tydligen förekommer även i Medelhavet blev omnämnt i en vetenskaplig tidning, tillsammans med ett antal anmärkningsvärda fynd i Medelhavet. Underlaget för trollhajsrapporten utgjordes visserligen bara av ett fotografi, exemplaret ifråga hade inte bevarats. Men ändå. En vinst för citizen science!

Men så var det några andra detaljer …

- Det grekiska exemplaret från 2020 jämfört med en M. owstoni hittad utanför Japan 2007

On close examination of this image and analysis of the mor-phological characteristics of M. owstoni, doubts arise about the authenticity of the image provided as figure to support the record.

- Jürgen Pollerspöck et al

Här är samtliga problem de experterna identifierade med fyndet från 2020:

1. Käkarna är i ”utfällt” läge – jämför bilden nedan. Det använder hajen bara när den ska bita (det sägs att denna egenskap inspirerade till rymdmonstret i Alien). Att hitta en ”lös” fisk så här, utan skador eller någonting men med käkarna i ”bitläge”, ser märkligt ut.
2. Har hajen på bilden fyra gälöppningar? M. owstoni har fem.
3. Bröstfenorna är påfallande korta och sticker ut på ett egendomligt sätt. Över huvud taget ger hajen ett ”stelt” intryck. Inte bara för att den är död, då; bevarade exemplar är betydligt mjukare. Jämför bilderna ovan.
4. Bröst- och bukfenor är rundare än på andra kända exemplar.
5. Stjärtfenans form har en utstickande udd som också är atypisk.
6. I utfällt läge ska tänderna synas (jämför bilden nedan), vilket de inte gör här.
7. Mundelarnas runda former är också atypiska.
8. Fenornas kanter är också atypiska.
9. Längden anges inte, bara att den är kortare än 80 cm.
10. Det framgår inte om han som har bildens upphovsrätt också är fotograf och upphittaren.

Based on the above reasons, we have doubts that the specimen of M. owstoni shown in Kousteni et al. (2022) is a natural specimen.

- Pollerspöck et al konkluderar, ackompanjerade av tio citations

De första artikelförfattarna kontrade med att individen tydligen varit 17–20 cm; kanske den var en ofödd haj? Eftersom man vet att trollhajar är minst 80 cm vid födseln.

Så småningom dök en möjlig proveniens upp:

- Mitsukurina owstoni deagostini?

Det första jag noterade var gjutskarven, som syns tydligt på bilden från 2020. Den kommenterade inte Pollerspöck et al.

DeAgostini är en italiensk koncern som ägnar sig åt lite av varje. De är mest kända för annat, men har en avdelning som gör såväl skalenliga fartygsmodeller för samlare som leksaker. För åtminstone några år sedan marknadsförde de en omfattande serie havsdjur. Bland många andra mindre kända arter återfanns M. owstoni.

Artikeln ”First record …” är nu tillbakadragen, tillsammans med svaret på kommentaren från Pollerspöck et al.

Det intressantaste är, som vanligt, inte att folk låter sig luras, utan att de står fast vid sina felaktiga slutsatser så länge. Det verkar först ha varit när bilderna på leksaken dök upp som artikeln drogs tillbaka.

- En buddhistmunk slåss med en tengu; Kawanabe Kyōsai, 1800-tal

Fotnot om namnet: Långt innan hajen beskrevs vetenskapligt var den känd i Japan som tenguzame. Det syftar på varelsen tengu, en japansk mytologisk varelse. Namnet goblin fish var ett försök att översätta från en oerhört rik och varierad värld av oknytt och skrymt till ett språk och en kultur med en bråkdel så stor artrikedom.

Föreläsning

När höll jag senast en föreläsning? Jag minns inte. Och ids inte gräva fram det heller. Men en sak vet jag, och det är att det är flera år sedan. Innan … Ja.

Men nu är det dags igen. Slutet sällskap, annars hade jag kungjort det på ett annat sätt. Få se hur ringrostig jag är. Ämnet är kvacksalveri, så material finns.

Lördagsfråga 747: Sommartid

• Detalj, liten men naggande god, ur Goyas Sommar målad 1786–1787.
• Porgy and Bess (1959) var en filmatisering av operan med samma namn från 1935. Här är vi i början, där Dorothy Dandridges Bess framför Summertime.
• Paul King i Mungo Jerry i video med In the summertime (1970). På bandets största superduperhit bidrar King med banjo och, faktiskt, flaska, eller vad instrumentet jug nu kallas på svenska.
• Göran Fritzon (?) i Gyllene Tider, Sommartider (1982). Utgår ifrån att det är Tylösand-sand som ses.

Den aktuella frågan – ni har väl ställt om klockorna? åt vilket håll det nu var – satte Mikael Parkvall först, solo.

Xi, Putin och fejkade bilder

Två stora ledare träffades ju häromdagen. Rapporter och bilder från icke-händelsen (som det blev) strömmade ut från de vanliga kanalerna. Och i sociala medier cirkulerade den här bilden.

Först utgick jag ifrån att folk insåg vad den gick för. Det var kanske ett misstag.

Märkliga ögonblicket när Putin knäböjer framför Kinas ledare: Så ser du att bilden är en AI-fejk

- Rubrik hos SVT, 22 mars 2023

Jag kommer till det tekniska, finliret där man letar avslöjande detaljer. Men om vi bortser från det för ett ögonblick. Och även om AI fått all uppmärksamhet på sistone så är det ingen nyhet precis att man kan tillverka bilder som ser äkta ut. Och bortsett från det … Vad är det vi ser? Skulle Vladimir Putin, Rysslands självhärskare och macho-Gud, knäböja för Xi? Krama hans händer? Rentav kyssa dem, som det verkar? Kom igen?

Om man tror på det, så är man bortom all räddning.

Över till det tekniska – om inte annat så är det roligare än att försöka uppmuntra sunt förnuft.

Först ett årsgammalt tips: En liten snabbkurs i Konstgjorda ansikten. Jag utgick ifrån ett program från 2018, och sen dess har mycket hänt. Men när jag nu ögnar igenom det så håller en del fortfarande.

Händer har länge varit bildprogrammens Akilleshäl (hö hö). Denna spaning kan bli passé när som helst, men i skrivande stund är detta fortfarande en fallgrop som mången artificiell kreation faller i. Det är märkligt att se fotorealistiska bilder, även sådana med långt bättre teknisk kvalité än den på Xi och Putin, där programmen fått till skitsvåra grejer som hår, hy och framför allt ögon – samtidigt som folk har sex fingrar, eller fyra och en halv, eller märkliga skinnflikar som läkarna kanske har ett namn på. Annat som kan vara avslöjande: Näsor, öron, tänder. Och text. Och abstrakta symboler, loggor och liknande.

Ibland blir man påmind om att programmen inte bygger upp en tredimensionell scen. Förgrund och bakgrund kan ”interagera”, eller vad man ska kalla det, på märkliga sätt. Här är det en fönsterkarm/gardin/annat som gör en omotiverad böj. Notera att böjen följer stolsryggens kurvatur.

Man blir också påmind om att det är artificiell intelligens, inte faktisk; programmet har ingen aning om vad det gör. Att det kan lösa krävande uppgifter men gå bet på till synes mycket enklare är inte alls lika märkligt som om en människa stått för kompetensvariationerna.

Man kan också jämföra med andra bilder från samma möte och konstatera att rummet på bilden – färger, matta, stolar – inte återkommer. Men jag kan inte släppa att allt sådant är överkurs när man ser vad bilden föreställer.

Det finns verktyg som analyserar bilder och försöker att avgöra om de är skapade med AI eller inte. Här prövade jag ett som heter Hive Moderation. ”Not likely to be AI Generated” var dess tveklösa dom. Okej …

Här är en annan bild med Xi och Putin. Nu råkar jag veta att en spelevink (Stefan) beordrat ett AI-program att kreera den, annars vete sjutton om jag inte låtit mig luras … :-)

Hive Moderation: ”Not likely to be AI Generated”! Ja men dåså.

Lördagsfråga 747

Det engelska ordet för syskon

… That the ”president of the Board of Education, himself a teacher of fifteen years,” as well as the president of the Teachers Union, and also a clerk in the office of the Superintendent of Education should have no knowledge of the word ”sibling” is incredible. The word has been in every comprehensive dictionary for the past twenty years.

- Walter G. Frey, insändare i New York Times 20 september 1936 – mina markeringar i samtliga citat

My note about the suggested word broster (which I thought a daft word) to mean either brother or sister, has brought a letter from Dr. Arthur Hawkyard. He writes: ”In reference to your note on a word for brother and sister, have you overlooked the word sibling?”

In a way I did overlook it. That is to say I did not take it into account. Sibling is a word you never hear used. It is obsolete, surely, and I was not dealing with obsolete words.

- Insändare från sign. ”The Soap Eaters”, Leeds Mercury 13 oktober 1937

The Clerk to Nuneaton Magistrates, Mr. G. S. Gibbons, was stuck for a definition at Nuneaton Juvenile Court on Wednesday when the word ”siblings” occurred in a psychiatrist's report which he was reading. The answer was supplied by Mr. R. M. Lee, a probation officer, who said: ”It is psychiatric jargon for brothers and sisters.”

- Nuneaton Chronicle, 4 maj 1956 (Nuneaton ligger i Warwickshire, England)

I have been able to track down most of her fancy expressions in our family dictionary but one of her favorite phrases has me stumped. She's forever talking about 'siblings' and 'sibling rivalry'. Please explain these terms which seem to be so new they haven't gotten into the dictionary yet.

- Mrs L. T. i San Bernardino, Kalifornien, beklagar sig över en språksnobb till granne, Evening Star, 4 augusti 1959

Om detta berättar många: I skolan fick man lära sig att engelskan inte har ett ord för ”syskon”. — Känns det igen?

Visst har engelska ett ord för syskon: Sibling. Men som pressklippen indikerar har det en speciell historia.

Sibling är ett ovanligt ord på så sätt att det är nygammalt. I forn- och medelengelskan (450–1100 respektive 1100–1500, ungefär så klart) användes sibling med betydelsen ”släkting”. Det sista kända belägget för ordet är från 1425. Sedan försvann det.

I början av 1900-talet börjar sibling dyka upp igen i engelska texter. Men inte vilka texter som helst. Här är det första moderna belägg jag hittat:

It will thus be seen that there are 33 different forms of sibling relationship in plants corresponding to whole or half-brotherhood in horses, dogs or men …

- Karl Pearson: ”Cooperative Investigations on Plants – I. Inheritance in Shirley Poppy [en dekorativ variant av vallmo]”, Biometrika, november 1902 (vol II, del I)

Biometrika finns än idag och ägnar sig åt teoretisk statistik. 1902 beskrev den sig som ”A journal for the statistical study of biological problems”. Det var i sådana sammanhang sibling dök upp efter nästan ett halvt årtusende, inlånat från en äldre form av samma språk: Som fackterm inom genetik och biologi. Och ännu en generation senare kunde språkbrukare tycka att ordet motiverade en informativ förklaring, även i vetenskapliga sammanhang:

The word “sib” or “sibling” is coming into use in genetics in the English-speaking world, as an equivalent of the convenient German term “Geschwister”, and as a general name for all children born of the same parents, that is to say, to denote brothers and sisters without distinction of sex.

- Kommentar av översättarna Cedar och Eden Paul i Erwin Baur, Eugen Fischer och Fritz Lenz, Human Heredity and Race Hygiene (engelsk utgåva 1931)

Rashygien? Jomen: Grundriß der menschlichen Erblichkeitslehre und Rassenhygiene, också känd som Baur–Fischer–Lenz, beskrivs som den tyska raslärans centralverk. Det sägs att ett exemplar skänkts till en fånge på fängelset i Landsberg, och att det därtill skulle ha lästs och gjort intryck; Lenz menade sig känna igen flera passager i Mein Kampf. Inte för att det har med sibling att göra. Men det är typiskt att det nygamla ordet togs upp efter ett exempel i just tyska; det var tidens främsta språk inom vetenskap, inte minst genetik och relaterat.

- Google ngram: Utvecklingen för ”sibling” 1900–2019

Så småningom gick sibling från fackterm till allmänt begrepp. Ordet fyllde onekligen en lucka. Ändå var övergången varken jämn eller snabb. Sådant är inte lätt att kartlägga, men spridda slagningar som ovan visar tydligt att bruket varierat, och varierar än idag – för att sammanfatta.

För vissa språkbrukare på vissa platser är sibling ett vardagligt ord. För andra kan det vara ett formellt begrepp som används i skrift men sällan tal, för åter andra ett udda eller exotiskt ord som används sällan eller inte alls. (Ett återkommande påstående/förslag är att den ursprungligen psykologiska termen sibling rivalry bidrog till att göra ordet känt och använt.) Och ibland går det inte ihop, som den skola i Cleveland som nämns i klippet från 1936; efter att i tio år ha gjort elever och föräldrar konfysa med att fråga om siblings ändrade man till att fråga hur många brothers and sisters eleverna hade.

Kort sagt: Man kan förstå om ordet varit okänt för generationer av svensklärare.

Andra källor:

• Online Etymology Dictionary: sibling
• Elizabeth Grace Wang: Gone but not forgotten: Persistence and revival in the history of English word loss (MA-avhandling, Texas A&M University 2009)

Kuriosa, av ett slag som ständigt dyker upp i etymologiska utredningar: Sibling ”släkting” kommer från sibb ”släkting, släkt (adj.)”. En sorts släkting var de vi kallar gudfar/-mor, Godsibb. I medelengelskan utvidgades det (ca 1300) till grannar och vänner, i synnerhet väninnor. När sådana träffades kunde det bli en del samtal kantänka, och i mitten av 1500-talet hade ordet övergått till någon man pratade med. I början av 1800-talet hade ännu en skiftning inträffat; ordet avsåg nu själva samtalet, som dessutom preciserats till prat av avgjort lättare karaktär, för att inte säga grundlösa rykten och skvaller. Och så används det visst än idag: gossip. – Bifångst från ovärderliga etymonline.

Och när ngram ska visa utvecklingen för såväl ”sibling” som ”brothers and sisters” menar den att begreppen börjar närma sig varann. Vad det nu kan ha med verkligheten att göra.

Nedräkningar

Noch 6 Sekunden! 5 … 4 … 3 …

- Windegger räknar ner; Frau im Mond (1929)

Den banbrytande filmen var så före sin tid att det känns absurt. Detta var fyrtio år innan man åkte till månen på riktigt. Neil Armstrong fanns inte; han skulle födas året därpå. För att göra två jämförelser.

Bland mycket annat man fick rätt eller ganska rätt (inte för att det var precis varenda detalj) återfinns det vi ser här. Detta var första gången man såg en nedräkning inför en raketuppskjutning; inte bara första gången på film, utan första gången över huvud taget.

Varför räknar man ner inför raketuppskjutningar?

Att räkna ner inför spännande händelser, bra som dåliga, är väl något mänskligt. I filmen framgår inte sammanhanget; kanske fanns det en teknisk motivering, kanske hade det lagts in för att det kändes naturligt och spännande.

Men när man räknar ned inför verkliga raketuppskjutningar gör man det inte för att det ”känns naturligt”. Så klart.

A countdown is a carefully developed procedure of preparation for launch.

- ”Why and how of the countdown”, dr Wernher von Braun, Popular Science januari 1965

Stora raketer är komplicerade ting där en mängd saker behöver göras innan man kan dra iväg. Många saker behöver koordineras med varandra. Detta behöver dras igång tjugo sekunder innan alla raketerna drar igång, innan dess måste detta göras som tar tre minuter, innan dess … Och så vidare. Nedräkningen, med T minus tiden tills [huvud]raketen tänds, ger en kronologi som alla kan följa.

T minus 15 seconds, guidance is internal.

Det här är ett exempel från nedräkningen för Apollo 11. Saturn V-raketen hade ett gyroskop som höll koll på dess läge; att spetsen pekade rakt uppåt, att denna sida var vänd åt norr, sånt. Detta mättes relativt jorden. 17 sekunder före ignition kopplades det om så läget mättes relativt utgångsläget. Det kunde inte göras hur långt före start som helst. Om man kopplat om tolv timmar tidigare, så hade jorden hunnit rotera ett halvt varv, och raketens spets skulle ha pekat åt motsatt håll än utgångsläget. Man fick lägga omkopplingen närmare start än så, och valde T-17 sekunder, kanske inte direkt på måfå men något åt det hållet.

Det var ett enkelt exempel. Här är ett lite mer komplicerat:

At about T minus 8.9 seconds, a signal from the automatic sequencer initiates a number of automatic operations in the engine which includes the firing of four pyrotechnic devices. Two of them are mounted inside the nozzle extension and cause the fuel-rich turbine exhaust gas to ignite when it enters. Another two initiate combustion within the gas generator. Links are burned away by these igniters to generate an electrical signal to move the start solenoid. The start solenoid directs hydraulic pressure from the ground supply to open the main LOX [flytande syre, liquid oxygen] valves. LOX begins to flow through the LOX pump, causing it to begin slowly rotating. The LOX then flows through the injector into the combustion chamber. The opening of both LOX valves also causes another valve to allow fuel and LOX into the gas generator, where they ignite and their exhaust gas cause the turbine to accelerate. Fuel and LOX pressures rise as the turbine gains speed. The fuel-rich exhaust from the gas generator ignites in the engine bell to prevent backfiring and burping of the engine. The increasing pressure in the fuel lines opens a valve, the igniter fuel valve, which lets fuel pressure reach the igniter cartridge which promptly ruptures. TEA/TEB fluid, followed by fuel, enters the chamber through its ports where it spontaneously ignites on contact with the LOX already in the chamber.

- Apollo Flight Journal: Apollo 11 – Day 1, part 1: Launch, en av myriader guldklimpar på outtömliga history.nasa.gov

Man kan utgå ifrån att de där ”cirka 8,9 sekunderna” inte var valda på måfå.

Det sägs att von Braun körde med nedräkningar under raketuppskjutningar i Tyskland. Kanske han först inspirerades av Frau im Mond? För att sedan upptäcka att det var praktiskt?

I Popular Science räknar han upp fyra syften med nedräkningar: Maximera säkerheten, minska slitaget på utrustning genom att den kan aktiveras så sent som möjligt, möjliggöra uppskjutning vid ett exakt ögonblick, samt synkronisera förberedelserna av uppskjutningen med andra förberedelser, som att rikta in radarantenner eller stänga av vägar i området.

It is no space-age fad, but a deadly serious, carefully programed procedure, upon which depend the safety and success of a launch such as that of a great Saturn rocket.

- von Braun

Vitaminer från Hong Kong

För en del år sedan hade jag en bekant som kom över ett parti utgångna vitamintabletter från Hong Kong. Vad kan man göra med utgångna vitamintabletter? – Han packade om dem och sålde som potensmedel.

Om det gick bra? Det gick oförskämt bra. Ett par små annonser i herrpress till ett överkomligt pris, och så hade han en fast kundkrets med folk som köpte, om och om och om igen. Och inte bara det – han fick tackbrev. Skrivna för hand och allt, för det här hände sig på den tiden. Där de beskrev hur nöjda de var med de utgångna vitamintabletterna från Hong Kong.

Detta var långt innan jag började med faktoider, myter och förvillare. Men vid det laget hade jag redan fått en hälsosam skepsis till anekdoter i annonser för ”kosttillskott” o dyl. Även när de är äkta, vilket jag tror att merparten är. Av den enkla anledningen att skojarna inte behöver hitta på.

Sedan lät min bekant sätta en röd rand på förpackningarna, så när som på en handfull. Och så satte han in en uppdaterad annons där han förkunnade att man nu utvecklat ett extra kraftfullt medel, som han fått tag på en begränsad mängd av. De var dyrare så klart men … Vad som hände? De rand-lösa förpackningarna blev orörda; han sålde inte en enda av dem. Alla ville ha den röda randen.

Där någonstans tappade jag kontakten med min bekant. Jag vet inte hur det gick med potensmedlet. Antagligen fortsatte produktutvecklingen med dubbla ränder, kanske något med ”guld” eller ”diamant”, och vad han nu kom på. Jag tror inte att han någonsin behövde anstränga sin fantasi. Kanske håller han på fortfarande? För varför skulle han slutat?

Paddington och krigsbarn

It seemed to be sitting on some kind of suitcase, and around its neck there was a label with some writing on it.

- Michael Bond, A Bear Called Paddington (1958)

Den första boken om björnen inleds med att han hittas på järnvägsstationen Paddington, som också blir hans namn.

En hittebjörn med adresslapp runt halsen – även om någon adress inte var aktuell – skulle man ju kunna komma på av sig själv. Men nu hade just den detaljen inspirerats av verkligheten:

I remember their labels round their necks and then I remember going to the cinema and seeing on the newsreel that Hitler had moved into some new country and seeing footage of elderly people pushing prams with all their belongings in them. Refugees are the saddest sight, I still think that.

- Michael Bond intervjuad i The Telegraph, 23 november 2014

Författaren berättade ofta om detta. Det har påpekats att obetydliga detaljer kunde variera, som stationen eller tidpunkten, men det finns ju inget som säger att det skulle ha varit en enda händelse.

Så här kunde det se ut: Barn från kontinenten anländer till London i februari 1939. För även innan kriget bröt ut, och innan förintelsen gick upp på högvarv, hade nazisterna gjort klart för världen att det inte fanns någon plats för judar i Riket. Under åren 1938–1940 genomfördes också ett antal så kallade Kindertransport, ”barntransporter”. Tusentals barn, främst men inte enbart judiska, hämtades till säkrare länder. Många av de barnen blev de enda från sina familjer som överlevde.

Lördagsfråga 746: Polare

1. Ridley Scott regisserar Harrison Ford i den laddade slutscenen i Blade Runner (1982). Den skulle förvisso bli känd! Om än för motspelarens insats. Och senare bli Lördagsfråga 490.
2. David Crosby i The Byrds när de uppträder i The Ed Sullivan Show 1965
3. Första porträttet av den mångkunniga Elfrida Andrée, taget henne ovetande av fadern. Eftersom hon var född 1841 är detta rimligtvis 1850-tal; Wikipedia daterar den till ca 1900..!
4. Silje Storstein och Tomas von Brömssen som Sofie Amundsen och Alberto Knox i Sofies värld (1999), efter Jostein Gaarders bestseller.

Scott, Byrd, Andrée och Amundsen ger fyra polarforskare, händelsevis från lika många länder, dessutom 50/50 lyckade/misslyckade. Den satte Mikael Parkvall (och Löjliga familjen bidrog i sitt rätta svar även med rubriken ovan).

Huggorm i 1685 års FASS

Inte författaren men en samtida kollega: Den kunglige apotekaren Moses Charas återgiven i hans Pharmacopœia (Frankrike 1673). Eftersom Salmon har inte med några illustrationer.

Rubrikens ”FASS” är en vanvördig och trubbig översättning och sammanfattning av William Salmons Pharmacopœia Londinensis or, the New London Dispensatory (första utgåvan 1678, den jag hittat 1685). Att receptsamlingen är på engelska – ”translated into English for the Publick Good” – var ingalunda självklart, då latin var det synnerligen etablerade språket i branschen.

I farmakopéns liber II ägnas femte kapitlet åt orm. Det var så intressant att jag återger ett längre stycke. Jag har som synes lämnat den härliga stavningen intakt eftersom den är läsbar. Vilka termer som behöver förklaras, och hur mycket, kan man ju tycka olika om – flera vore värda egna bloggposter. Varsego.

In the Viper there is nothing venomous but the Head and Gall: The Flesh, Liver and Bones have no Poyson in them.

1. The Head of the Viper is used as an Amulet, to be hung around the Neck, to cure a Quinsie [peritonsillit eller halsböld].

2. The Flesh is hot and dry [inte bokstavligt, det är alkemiska egenskaper som avses]: and purges the whole Body by Sweat; and being eaten or drunk, it cures the French-Pox [syfilis], and the Leprosie.

3. The Broth of them performs the same thing, eating half a Viper at once, and fasting five or six hours after it; soalso they cure all old Ulcers and Fistula's, clears the Eyesight, help the palsy [blandade förlamningar], and strengthen the Nerves.

3. The Ashes of their Heads mixt with a thick Decoction of bitter Lupius [har ej lyckats identifiera], and used as an Oyntment to the Temples, stops Rheums [gojset i ögonvrån] falling into the eyes, and helps their Dimness, and is an excellent thing against St Anthonys Fire [Antoniuseld var samlingsnamn för sjukor som präglades av hudrodnad, smärta och kallbrand]. The Fat or Grease mixt with Honey, is an excellent thing to clear the sight.

6. The whole Viper in powder (the Head and Gall excepted) cures perfectly the Gout, Kings Evil [skrofler, barntuberkulos], taken twice a day to ℥ij [två uns, knappt 50 gram] or more.

7. Oleum Viperarum, ℞ [Rx = recept] Black Vipers ℔iij [tre pund] Oyl of Sessamin [sesam] ℔ij [två pund], boyl them in a close Glaß, till the flesh falls from the Bones; or you may make an Oyl of them by Descention [?]. It Cures the Gout, Palsie and Leprosie, cleanses the skin, and helps all the Defects thereof.

8. Viper Wine. It is made by drowning live Vipers in the Wine. It Cures Leprosies and the French Pox.

9. Powder of Vipers Compound. It is made as that of Serpents, and has all the same Virtues.

10. Quintessence of Vipers. It is made as we have taught in our Dor. Med. [Doron Medicon (1683)] Lib. 2. Chap 8. Sect 2. and is very powerful against Leprosies, the French Pox and all Impurities of the Flesh and Blood.

11. Essentia Viperarum. ℞ Of the Livers and Hearts of Vipers, ana. dry and bruise them, and Extract a Tincture in 7 days with S. V. rectified: to ℔j. [1] of this Tincture add of the fixed Salt ℥ſs [ett halvt uns], mixed with the Flegm and Spirit of Vipers, drawn off by distillation; of the Volatile Salt ℥j. digest till they are united; so have you a most ennobled Essence of Vipers, powerful to all the aforesaid intentions. Dose ad ℈ij [två skrupler à ca 1,2 gram – och japp, det är ”det” ordet]. It is a most excellent Medicine, Dissolves all Excrements and Coagulations of Humors, Dissolving, Purifying and Cleansing like Soap; carrying out every ill by Urine, Sweat or insensible Transpiration, curing all sorts of Gouts, the Stone in both Reins and Bladder, Leprosie, French Pox, Scurvy, Melancholy, all Obstructions and Putrefactions, loss of Strength, decays of Nature and Consumption [tuberkulos], so that as it were, it even renovates a Man, by taking away what is contrary to Nature, and adding what is requisite.

12. Spirit, Oyl Volatile and fixed Salt of Vipers. ℞ Dryed Vipers with the Liver and Hearts, cut and gently bruise them, put them into a Retort, from which distil gradatim [gradvis, som man kunde gissa] into a large Receiver; so have you a flegm and spirit, and then a Volatile salt, sticking to the neck of the Retort, and sides of the Receiver; and at the last a thick, stinking Oyl, which seperate. Purify the Volatile salt in a long glass, and sublime it by an Alembick [enkel destillationsapparat] in sand, with a gentle fire, least any humidity should follow, as is usual if the fire be increased. This Salt is wonderful piercing and volatile, and therefore ought to be kept close in a glasss, with a glass stopper: from the Caput Mortuum [”dödskalle”, återstoden när man destillerat klart] you may make a fixed Salt the common way. The Volatile Salt and Spirit, are wonderful Medicines, they resist Putrefaction, open all obstructions, cure Quartans [malaria som ger feber var fjärde dag, ”fyrdagarsfeber”], and all sorts of Feavers, given an hour before the Fit, in a convenient Vehicle, to allay the sharpness, as in the Emulsion of Almonds with a little rose and Cinamon-water and white Sugar, Dose of the Volatile Salt is à gr. vj. ad x, or xij of the fixed à ℈ſs ad ℈j or ℥ſs. The biting of the Viper is mortal, and kills within 3 days at farthest, if not speedily cured: the poyson is Universal, as if the body was set on fire, with Convulsions, Weakness, cold Sweat, Vomiting, and then Death: at first the poyson may be sucked out, by applying the Anus of a Hen to the part after Scarification, or else a Plaister [plåster] of Garlick, Onions, and Venice Treacle [teriak från Venedig, populär variant av tidens undermedel nr 1], drinking French Wine, Garlick Broth, and taking Mithredate [annat populärt undermedel], Bezoar [stenliknande föremål som kan bildas i magsäcken; högt ansedda som motgift], Mineral and Myrrh, …

Pharmacopœia:n finns att läsa i sin helhet på Google Books, liksom säkert på andra ställen.

Kuriosa: Att man skrev tre uns ”℥iij” istället för ”℥iii” lär ha berott på att försvåra ändringar i efterhand. Spontant tänker jag att man enkelt skulle kunna få ett effektivare skydd mot sådant, hur stort nu problemet var.

Obs: Tala med läkare eller apotekspersonal innan du använder något av preparaten som beskrivs … :-)

Lördagsfråga 746

"Benjamin" var inte den sista pungvargen

Den 7 september 1936 dog så Benjamin, den sista kända tasmanska tigern, på Hobart Zoo.

- DN 8 december 2001 

Världens sista kända exemplar av pungvargen, eller den tasmanska tigern som den också kallades, dog 1936 på Hobart Zoo på ön Tasmanien i Australien. Och nu har 85 år gamla filmer på pungvargen Benjamin restaurerats digitalt och publicerats av Australiens National Film and Sound Archive.

- Här är sista filmen på den utrotade tasmanska tigern, TV 4 19 maj 2020

Bilderna visar pungvargen Benjamin på Hobart Zoo i Australien år 1933. Tre år efter att filmen spelades in dog Benjamin och därmed dog också arten ut. :'-( 

- Illustrerad Vetenskap lade ut en kolorerad version av en svartvit film på Facebook

När den sista kända pungvargen kommer på tal, brukar det bli några rätt och några fel. Vad som stämmer är att året är 1933, och vi är verkligen på Hobart Zoo, på Tasmanien, Australien. Men hanen på filmen var inte den sista kända pungvargen. Inte heller hette den sista Benjamin – det var förresten en hona.

På Hobart Zoo (också känt som Beaumaris Zoo) dog den 7 september 1936 en pungvarg, även känd som ”tasmansk tiger” eller thylacin. Det var djurparkens sista. Och inte fanns det några på några andra djurparker heller. Så småningom började man inse att de inte bara tagit slut på världens djurparker, utan över huvud taget. (Och där är vi än idag, trots återkommande rapporter med starkt varierande kvalité; läs mer det spåret i bloggposten På spaning efter pungvargen.)

Då började man att leta efter kvarlevorna av den individ som var den sista kända av sin art – men man kunde inte hitta dem. Låg den bortglömd i något förråd? För den hade väl inte … Förstörts?

Den 5 december 2022 hölls en presskonferens på Tasmaniens museum och konstgalleri (TMAG). Två glada och stolta forskare berättade att de hade hittat de jordiska kvarlevorna av den sista kända pungvargen.

In a paper soon to be published in Australian Zoologist, researchers Robert Paddle and Kathryn Medlock reveal that the remains came into the collections of the Tasmanian Museum and Art Gallery (TMAG) in 1936 but had until now remained unidentified.

- Thylacine mystery solved in TMAG collections, TMAG 5 december 2022

Istället för att hamna i zoologiska samlingen hade skinnet och benen hamnat i utbildningssamlingen. Det hade att göra med att man 1936 ännu inte fått klart för sig att djuret nog var utrotat. Pappersarbetet som rörde den sista pungvargen hade varit bristfälligt även när den levde, vilket hade en anledning: Djuret hade fångats i en fälla, vilket var olagligt och hade kunnat ge infångaren trassel.

Hur som helst. Den sista kända pungvargen hade inte alls legat bortglömd i någon låda. Tvärtom hade den åkt runt och visats upp i skolor, tills den gick i pension på 1980-talet. Och nu hade doktorerna Paddle och Medlock kommit fram till att det gamla uppvisningsexemplaret – pälsen är synligt tillplattad där oräkneliga skolbarn klappat den – är identiskt med världens sista kända Thylacinus cynocephalus.

Och så var det en sak till …

… It is there the press conference probably would have ended, but for another question from a reporter who asked Dr Paddle about "Benjamin", the name which often accompanies stories, videos and online discussion about the last thylacine.

With a laugh, then an exhalation of breath, Dr Paddle launched into something which, by the tone of his voice, had clearly caused him some exasperation.

- James Dunlevie: Stop calling the last thylacine Benjamin, Tasmanian tiger researcher says, ABC News 5 december 2022 (uppdaterat 6 december)

Graham Pizzey (1930–2001) var en känd skildrare av australiensiskt djurliv. Våren 1968 fick han besök av en man som hette Frank Darby. Denne förklarade att han varit den sista intendenten på Hobarts Zoo, som stängt 1937. Darby har mycket att berätta. Inte minst om den sista kända pungvargen, Benjamin, som han tagit hand om under dess sista år. Som att denne skulle ha varit halvtam, och visats upp för publik när han matades med levande kaniner. Pizzey skrev ned alltihop och skickade texten till en tidning i Melbourne, som genast tryckte den. Det var då berättelsen om ”Benjamin” började cirkulera.

Pressen ville ha fler detaljer. De letade upp en viss Alison Reid. Hennes far Arthur hade drivit djurparken fram tills sin död 1935, och Alison hade själv arbetat där. Hon kunde berätta mycket om pungvargarna. Däremot inte om Frank Darby, eftersom hon aldrig sett honom förut. Han hade garanterat inte arbetat på Hobart Zoo. Darby var en bluff.

Bluffen hade kunnat ifrågasättas även utan Alison. Som när Darby sade att pungvargarna saknade läte. Inte för att han var ensam om att tro det. Många som skyllde försvunna djur på pungvargarna menade att man inte kunde höra dem eftersom de aldrig lät … ”Kan du höra något?” ”Nej..?” ”Då är det en pungvarg! Ladda bössan!” Det var på grund av pungvargarnas faktiska eller inbillade kostnader för djurhållningen som man länge fick skottpengar för dem, och det en av orsakerna till att arten dog ut. (Man kan få en uppfattning om öns fårnäring när man begrundar att det i dagens Sverige går 20 personer per får, jämfört med Tasmanien 4,5 får per person. Och den var inte mindre eller mindre viktig för hundra år sedan.)

Den här fick vara med eftersom det är en faktoidblogg jag driver: Fotot av Henry Burrell (1921) bidrog till att sprida bilden av pungvargarna som hönstjuvar …

… Men av originalet framgår att vi är i en inhägnad. Kanske det rentav var ett uppstoppat djur? Från Carol Freeman, Is this picture worth a thousand words? An analysis of Harry Burrell’s photograph of a thylacine with a chicken (University of Tasmania 2001).

Det kan nämnas att besökarna på Hobart Zoo aldrig var särskilt intresserade av pungvargarna. Varför titta på hönstjuvar när det finns isbjörnar, tigrar och annat spännande alldeles intill?

Och vad ”Benjamin” beträffar … Som sagt: Den sista kända pungvargen var en hona. Hon blev aldrig filmad. Hanen som filmades 1933 hette inte Benjamin. Inga pungvargar på Hobart Zoo hade matats med levande djur (det påhittet gjorde Alison särskilt upprörd). Däremot ska det finnas tidiga belägg för att pungvargen 1936 dog i samband med en köldknäpp. Enligt en ofta berättad episod blev den utelåst från sin bur (kanske på grund av stark värme under dagen), blev förkyld under den kalla natten, och dog sedan. Om det stämmer har jag inte grävt i. Hur som helst.

Sagan om ”Benjamin” lanserades 1968. Och än idag tror folk på den.

Despite the Darby story being debunked semi-regularly, the "Benjamin" story has persisted, to the annoyance of Dr Paddle.

"It was a female and it certainly was not called Benjamin. It is an unfortunate myth [created by] a bulls*** artist of the first degree.

- ABC News

Jag vet inte hur slipad Darby var (om det nu var hans rätta namn …). Men en sak vet jag, och det är att det inte krävs en skitsnackare av nämnvärd rang alls för att hans påhitt ska leva kvar jorden runt femtio år senare.

Man kan också fråga sig varför Graham Pizzey och tidningar inte gick till Alison Reid direkt om de var så nyfikna på de sista pungvargarna. Eller varför den 22-åriga kvinnan, som i praktiken drivit parken i flera år sedan hennes far skadats i samband med ett rån, inte fick ta över sedan han avlidit 1935.

Till slut: En intervju med Alison Reid 1996 (året innan hon gick bort).

Digitalis som folkmedicin

- Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea

Uppskattningsvis har ungefär hälften av våra nu förekommande läkemedel, på ett eller annat sätt, sitt ursprung i naturen. Ett klassiskt exempel på läkemedel som härstammar från naturen är digitalis. Fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) tros ha använts redan på medeltiden mot hjärtåkommor.

- Naturmedicin inspirerade till Nobelpris, SVT 5 oktober 2015

Så där brukar det se ut. Även om man ofta ser påståendet utan något problematiserande ”tros”. Vad har då äldre källor att säga om blomman?

Nicholas Culpeper included Foxglove in his 1652 herbal medicine guide, The English Physician. He cited its use for healing wounds (both fresh and old), as a purgative, for "the King's Evil" (mycobacterial cervical lymphadenitis), for "the falling sickness" (epilepsy), and for "a scabby head". There is no empirical evidence for these claims, and it is not used for these conditions in modern medicine, only for slowing excessive heart rate in certain circumstances and/or strengthening heart muscle contraction in heart failure.

- Wikipedia: Digitalis#Uses#Historical (not, artikeln om släktet)

För att översätta till dagens svenska rekommenderade Culpeper digitalis för följande symtom och användningar:

• sår, gamla och nya
• skrofler, en sorts tuberkulos hos småbarn – namnet ”King's Evil” kommer från tron att det kunde botas med en monarks beröring
• epilepsi
• skabb, särskilt på huvudet, vilken skillnad placeringen nu gjorde
• laxermedel

En sjuka som inte nämns är hjärtproblem. Men så är det också en lista från tidens etablerade medicin.

Här är en som grävt:

Genom bekantskapen med [Physicians of Myddfai (Wikipedia) var en rad walesiska läkare, verksamma från 1200-talet och framåt; beskrivs i lokala sägner] flyttas några läkemedels historia ett par århundraden tillbaka i tiden. Detta gäller främst om Digitalis, som dock under följande århundraden nämnes mera en passant [i förbigående], än såsom ett fruktadt [det är illa giftigt], än ett ovigtigt medel, ända tills det av WITHERING 1776 höjdes till den rang, det nu åtnjuter.

- Robert F. Fristedt i föredraget ”Våra vegetabiliska läkemedels ålder i medicinen” (hållet 17 september 1880), utgivet i Acta Societatis Medicorum Upsaliensis, Upsala läkareförenings förhandlingar (band XVI, 1881) – detta var för övrigt ett område Fristedt var expert på

Det kan även nämnas att Myddfai läkare endast tillskrivs digitalis som medel mot skrofler. Med reservation, igen, för att de nog inte kan ses som representanter för folkmedicinen.

När började man då att använda digitalis som hjärtmedicin?

- William Withering med en digitalis i handen

Digitalis som hjärtmedicin är ett minne av William Withering. Han levde på 1700-talet och var en mångkunnig herre av en sort som var vanlig ”förr”. Det sägs att han fick ett recept mot ödem (eller ”vattusot” som samtidens svenska sade: ansamlingar av vätska i kroppen, som kan bero på hjärtsvikt) med en tidstypiskt stor mängd ingredienser. Så småningom lyckades han lista ut vilken av dem som bidrog med den verksamma substansen. (Det berättas även om en ”klok gumma”, men hon uppfanns 1928, som jag berättar i bloggposten Gamla mor Hutton).

”Den rang, det nu åtnjuter” skrev Fristedt. På hans tid hade digitalis åtnjutit den rangen i hundra år. Kanske blev det hundra år till. Men idag har digitoxin och digoxin, som nyckelmolekylerna heter, till stor del ersatts av andra ämnen.

Som sagt: När man pratar om gamla läkemedel som även fått den moderna medicinens förtroende nämns alltid fingerborgsblomma Digitalis – jag tror det är lag på det. Vad man inte vet är att fingerborgsblomma inte användes som hjärtmedicin.

Den svenska källan nr 1, Wikipedia, nämner påståendet på två olika ställen, hämtade från två olika källor.

Digitalis är en hjärtmedicin som har använts sedan medeltiden.

- Wikipedia: Digitalissläktet – källa: Nationalencyklopedin (1991)

Medicinen var känd och användes redan under medeltiden som ett verksamt medel mot vissa hjärtåkommor.

- Wikipedia: Fingerborgsblomma – källa: Meyers varulexikon (Forum 1952)

Det första citatet ska nog läsas som att digitalis inte bara använts sedan medeltiden, utan använts som hjärtmedicin sedan medeltiden. Vare sig Nationalencyklopedin 1991 eller ne.se: digitalis idag nämner något om fingerborgsblomman som medeltida medicin (bara något om sjölök ”känt redan under antiken”, men nu håller jag mig till purpurea). Meyers varulexikon har jag inte tillgång till. Men nog känns den som en lättviktig källa intill engelska Wikipedia och Fristedt.

Isyxa vs ishacka

I Washington, D.C., finns ett internationellt spionmuseum. Bland en mängd andra godsaker kan man sedan några år tillbaka se ovanstående nummer: En isyxa för bergsklättring. Dessutom av det klassiska österrikiska märket Werkgen Fulpmes. Med avsågat skaft.

Jag vet inget om respektive modell men detta är en Werkgen Fulpmes från 1920-talet med bibehållet skaft. Gissningsvis hade den första yxan ett skaft i den storleksordningen.

I den översta bilden skymtar spegelbilden av någonting runt. Det är ett kranium – en modell i naturlig skala av ett mänskligt kranium – som ligger intill yxan i montern. Och den går inte att förklara utan att gå in på vad en avsågad isyxa gör på ett spionmuseum.

Isyxan är den som Ramón Mercader använde när han 1940 mördade Lev Trotskij. Kraniet har skador motsvarande de som Trotskij fick. Här ser vi yxan och kraniet placerade med den förras spets mot skadorna på det senare. Fast det var inte den spetsiga delen av yxan som användes mot Trotskij, utan den så kallade tappen. Det fungerade ändå – yxan trängde 7 cm in i skallen. Icke desto mindre levde Trotskij i över ett dygn med den skadan.

Att jag tar upp yxan här beror inte bara på att det är ett fascinerande föremål i sig, utan även på ett ord. För när man läser om mordet så talas det ständigt om en ishacka. Eller ice pick in English. Det får åtminstone mig att tänka på barverktyg. Eller kanske en sån där som man ska ha när man beger sig ut på isen.

Sådana hade också fungerat som mordverktyg. Men knappast lika bra som en isyxa, även en med förkortat skaft. Dessutom var Mercader erfaren bergsklättrare och hade svingat isyxa många gånger. ”Två slag räckte för att jag skulle knäcka även ett jättestort isblock”, som han förklarade för polisen efteråt.

Här skriver museet om pjäsen: Trotsky Ice Axe, ej ice pick.

Bilder på jorden

Den första fullständiga bilden av jorden togs från rymdskeppet Apollo 17, i samband med den senaste månlandningen. Nu har NASA släppt en ny, fotad den 6 juli i år med den speciella "EPIC"-kameran på satelliten Deep Space Climate Observatory.

- Första bilden på jorden – på 43 år, Expressen 21 juli 2015

The 1st photograph of all Earth: 50 years on, Blue Marble still inspires

- En artikel med en myt i rubriken (och det är inte det enda problemet) av Chari Larsson, The Conversation 6 december 2022

Blue Marble från 1972 är en fantastisk bild. Så är det också en av de mest återgivna bilderna som finns. Men att den skulle ha varit ”den första fullständiga bilden av jorden” är fel. Även om fullständigheten, kravet på all Earth, diskvalificerar en superkändis som Apollo 8:s ”jorduppgång”, så finns det en äldre bild på hela jorden.

Detta är den första fullständiga bilden av jorden. Mosaik-bilden togs, som synes, den 10 november 1967 av satelliten ATS-3. Det var ett av dess första jobb, men inte det sista; den skulle faktiskt hänga med ända till 2001.

Här är förresten den första bilden från satelliten Deep Space Climate Observatory som togs av kameran EPIC (Earth Polychromatic Imaging Camera). Det var den 6 juli 2015.

”Oh, my God! Look at that picture over there! Here's the Earth coming up. Wow, is that pretty!” – William Anders, Apollo 8, julafton 1968

Eftersom denna också nämndes … Hela jorden? Nej! Earthrise är också en av de mest återgivna bilderna som finns. Huruvida den eller Blue Marble var viktigast för miljörörelsen finns det en viss diskussion om.

Det där är förresten bilden så som Anders tog den, med månen till höger. Ibland kan man se märkliga argument för att detta därför skulle vara en ”riktigare” bild än den man brukar se, med månen som horisont.

Intressant nog (beroende på vad man tycker är intressant) togs även svartvita bilder vid samma tillfälle, med månen nedåt …

Lördagsfråga 745: Kalle och Hobbe

1. Sittande och omgiven av sin familj är Melvin Calvin, som när bilden togs 1961 var i Stockholm för att ta emot Nobelpriset i kemi. En anekdot: Under den nyanlända familjens första presskonferens i Stockholm somnade åttaårige Noel. Fadern anmärkte att sonen av naturliga skäl inte varit med under deras förra resa till Skandinavien, elva år tidigare, och att han tydligen inte var med nu heller …
2. Pearl Mary Teresa Richards (1867–1906) skrev böcker och dramer under pseudonymen John Oliver Hobbes. Jag vet inget om hennes skrivande – hon verkar ha varit större under sin korta livstid än senare – men gillade fotografiet, oförskämt levande och avspänt för att vara taget 1902. Bonus: Hennes far introducerade cigaretter i Storbritannien, vilket i hans dödsrunor från 1918 återges mer negativt än jag hade trott. Och så var han kalvinist, vilket är lite roligt i just denna kontext.
3. I Seinfeldt, avsnittet ”Susie” (s8ep15, 1997), är en av handlingstrådarna att en av Elaines kolleger börjar kalla henne Susie. Utan att gå in på detaljer som jag ändå inte tagit reda på är bilden från ”Susies” ”begravning”.
4. Matilda Wormwood demonstrerar en oväntad förmåga i Matilda (1996), som är en filmatisering av Roald Dahls bok med samma namn (1988).

Calvin and Hobbes! Där jag inledde med att välja bort två givna ansikten till förmån för andra förmågor – det blev självklart sedan jag sett Melvin Calvins förnamn. Sedan har vi grannen, klasskamraten och tjejbacillen Sussi, och till sist Kalles lärarinna, Miss Wormwood.

Den satte Mikael Parkvall & Wulfahariaz. Samarbete verkar vara nya trenden.