"Benjamin" var inte den sista pungvargen

Den 7 september 1936 dog så Benjamin, den sista kända tasmanska tigern, på Hobart Zoo.

- DN 8 december 2001 

Världens sista kända exemplar av pungvargen, eller den tasmanska tigern som den också kallades, dog 1936 på Hobart Zoo på ön Tasmanien i Australien. Och nu har 85 år gamla filmer på pungvargen Benjamin restaurerats digitalt och publicerats av Australiens National Film and Sound Archive.

- Här är sista filmen på den utrotade tasmanska tigern, TV 4 19 maj 2020

Bilderna visar pungvargen Benjamin på Hobart Zoo i Australien år 1933. Tre år efter att filmen spelades in dog Benjamin och därmed dog också arten ut. :'-( 

- Illustrerad Vetenskap lade ut en kolorerad version av en svartvit film på Facebook

När den sista kända pungvargen kommer på tal, brukar det bli några rätt och några fel. Vad som stämmer är att året är 1933, och vi är verkligen på Hobart Zoo, på Tasmanien, Australien. Men hanen på filmen var inte den sista kända pungvargen. Inte heller hette den sista Benjamin – det var förresten en hona.

På Hobart Zoo (också känt som Beaumaris Zoo) dog den 7 september 1936 en pungvarg, även känd som ”tasmansk tiger” eller thylacin. Det var djurparkens sista. Och inte fanns det några på några andra djurparker heller. Så småningom började man inse att de inte bara tagit slut på världens djurparker, utan över huvud taget. (Och där är vi än idag, trots återkommande rapporter med starkt varierande kvalité; läs mer det spåret i bloggposten På spaning efter pungvargen.)

Då började man att leta efter kvarlevorna av den individ som var den sista kända av sin art – men man kunde inte hitta dem. Låg den bortglömd i något förråd? För den hade väl inte … Förstörts?

Den 5 december 2022 hölls en presskonferens på Tasmaniens museum och konstgalleri (TMAG). Två glada och stolta forskare berättade att de hade hittat de jordiska kvarlevorna av den sista kända pungvargen.

In a paper soon to be published in Australian Zoologist, researchers Robert Paddle and Kathryn Medlock reveal that the remains came into the collections of the Tasmanian Museum and Art Gallery (TMAG) in 1936 but had until now remained unidentified.

- Thylacine mystery solved in TMAG collections, TMAG 5 december 2022

Istället för att hamna i zoologiska samlingen hade skinnet och benen hamnat i utbildningssamlingen. Det hade att göra med att man 1936 ännu inte fått klart för sig att djuret nog var utrotat. Pappersarbetet som rörde den sista pungvargen hade varit bristfälligt även när den levde, vilket hade en anledning: Djuret hade fångats i en fälla, vilket var olagligt och hade kunnat ge infångaren trassel.

Hur som helst. Den sista kända pungvargen hade inte alls legat bortglömd i någon låda. Tvärtom hade den åkt runt och visats upp i skolor, tills den gick i pension på 1980-talet. Och nu hade doktorerna Paddle och Medlock kommit fram till att det gamla uppvisningsexemplaret – pälsen är synligt tillplattad där oräkneliga skolbarn klappat den – är identiskt med världens sista kända Thylacinus cynocephalus.

Och så var det en sak till …

… It is there the press conference probably would have ended, but for another question from a reporter who asked Dr Paddle about "Benjamin", the name which often accompanies stories, videos and online discussion about the last thylacine.

With a laugh, then an exhalation of breath, Dr Paddle launched into something which, by the tone of his voice, had clearly caused him some exasperation.

- James Dunlevie: Stop calling the last thylacine Benjamin, Tasmanian tiger researcher says, ABC News 5 december 2022 (uppdaterat 6 december)

Graham Pizzey (1930–2001) var en känd skildrare av australiensiskt djurliv. Våren 1968 fick han besök av en man som hette Frank Darby. Denne förklarade att han varit den sista intendenten på Hobarts Zoo, som stängt 1937. Darby har mycket att berätta. Inte minst om den sista kända pungvargen, Benjamin, som han tagit hand om under dess sista år. Som att denne skulle ha varit halvtam, och visats upp för publik när han matades med levande kaniner. Pizzey skrev ned alltihop och skickade texten till en tidning i Melbourne, som genast tryckte den. Det var då berättelsen om ”Benjamin” började cirkulera.

Pressen ville ha fler detaljer. De letade upp en viss Alison Reid. Hennes far Arthur hade drivit djurparken fram tills sin död 1935, och Alison hade själv arbetat där. Hon kunde berätta mycket om pungvargarna. Däremot inte om Frank Darby, eftersom hon aldrig sett honom förut. Han hade garanterat inte arbetat på Hobart Zoo. Darby var en bluff.

Bluffen hade kunnat ifrågasättas även utan Alison. Som när Darby sade att pungvargarna saknade läte. Inte för att han var ensam om att tro det. Många som skyllde försvunna djur på pungvargarna menade att man inte kunde höra dem eftersom de aldrig lät … ”Kan du höra något?” ”Nej..?” ”Då är det en pungvarg! Ladda bössan!” Det var på grund av pungvargarnas faktiska eller inbillade kostnader för djurhållningen som man länge fick skottpengar för dem, och det en av orsakerna till att arten dog ut. (Man kan få en uppfattning om öns fårnäring när man begrundar att det i dagens Sverige går 20 personer per får, jämfört med Tasmanien 4,5 får per person. Och den var inte mindre eller mindre viktig för hundra år sedan.)

Den här fick vara med eftersom det är en faktoidblogg jag driver: Fotot av Henry Burrell (1921) bidrog till att sprida bilden av pungvargarna som hönstjuvar …

… Men av originalet framgår att vi är i en inhägnad. Kanske det rentav var ett uppstoppat djur? Från Carol Freeman, Is this picture worth a thousand words? An analysis of Harry Burrell’s photograph of a thylacine with a chicken (University of Tasmania 2001).

Det kan nämnas att besökarna på Hobart Zoo aldrig var särskilt intresserade av pungvargarna. Varför titta på hönstjuvar när det finns isbjörnar, tigrar och annat spännande alldeles intill?

Och vad ”Benjamin” beträffar … Som sagt: Den sista kända pungvargen var en hona. Hon blev aldrig filmad. Hanen som filmades 1933 hette inte Benjamin. Inga pungvargar på Hobart Zoo hade matats med levande djur (det påhittet gjorde Alison särskilt upprörd). Däremot ska det finnas tidiga belägg för att pungvargen 1936 dog i samband med en köldknäpp. Enligt en ofta berättad episod blev den utelåst från sin bur (kanske på grund av stark värme under dagen), blev förkyld under den kalla natten, och dog sedan. Om det stämmer har jag inte grävt i. Hur som helst.

Sagan om ”Benjamin” lanserades 1968. Och än idag tror folk på den.

Despite the Darby story being debunked semi-regularly, the "Benjamin" story has persisted, to the annoyance of Dr Paddle.

"It was a female and it certainly was not called Benjamin. It is an unfortunate myth [created by] a bulls*** artist of the first degree.

- ABC News

Jag vet inte hur slipad Darby var (om det nu var hans rätta namn …). Men en sak vet jag, och det är att det inte krävs en skitsnackare av nämnvärd rang alls för att hans påhitt ska leva kvar jorden runt femtio år senare.

Man kan också fråga sig varför Graham Pizzey och tidningar inte gick till Alison Reid direkt om de var så nyfikna på de sista pungvargarna. Eller varför den 22-åriga kvinnan, som i praktiken drivit parken i flera år sedan hennes far skadats i samband med ett rån, inte fick ta över sedan han avlidit 1935.

Till slut: En intervju med Alison Reid 1996 (året innan hon gick bort).