Bokens författare Peter Olausson, som tidigare skrivit flera böcker om historia, tar avstamp i stenåldern och berättar medryckande och initierat om kungar och krigståg, om epidemier och bränder, om folkskola och folkrörelser. I elva kapitel, ett för varje sekel, får vi läsa välskrivna och underhållande texter om allt det som skapat dagens moderna Sverige.
Sveriges historia (2018) är just det: Sveriges historia, från stenåldern till nu. Dess USP, unique selling point: Man får allt i en enda volym. Det lär den vara ensam om på den svenska marknaden. Det var också den stora utmaningen, som präglade arbetet från första stund; avvägningen mellan att å ena sidan försöka få med så mycket som möjligt, å andra prioritera saker som var särskilt viktiga och/eller intressanta. En återkommande känsla var att jag fick sluta skriva så fort något började bli intressant … Över skrivandet hängde skuggan av allt jag inte skrev om, helt enkelt.
Jag förstår att det inte finns någon mer svensk en-volyms-historia. För här ingick en stor skopa Angst.
Men det har jag visst redan tagit upp här på bloggen, taggat med Bok 8 för den intresserade. Att jag nu nämner boken igen beror på att den nu kommer ut i en ny utgåva. Det är roligt, och sannerligen inte självklart. För de allra, allra flesta böcker som ges ut här i landet trycks i en upplaga och inte mer. Några av dem – andelen är mindre än man vill tänka på – säljer slut. Då får förlagen avgöra om titeln är så att säga färdig, eller om de ska trycka fler. De flesta hamnar i den förra kategorin. Och bestämmer man sig för att trycka mer av en fackbok får ännu ett beslut tas: Ska det ”bara” bli en ny tryckning av boken i befintligt skick, eller ska man uppdatera? Ny upplaga eller ny utgåva? (Det händer att skönlitteratur uppdateras men det är betydligt sällsyntare.) Så när Sveriges historia kommer ut i en ny utgåva är det ännu lite roligare än ”bara” en ny upplaga, som är märkvärdigt redan det.
Vad är då nytt?
Jag lämnade in en lista med nittio ändringar (snarare än åttionio, som jag skrivit någon annanstans). De allra flesta är rent språkliga, som när onödigt trassliga meningsbyggnader retts ut – den stilen. Jag har även lagt in några kompletteringar, från att Olof den helige kanske inte föll vid Stiklestad den 29 juli 1030 utan kanske i ett mindre ärorikt bakhåll, till att Eurovisionsschlagerfestivalen, när den 1958 först nämndes i svensk press, kallades ”Sångfestivalen i Hilversum”. Några rena korrigeringar finns där också, men många är de inte. Men nu plundrar den svenska hären Prag 1648 (i en bildtext), och Sveaborg ligger utanför Helsingfors. För att ta de två mest flagranta.
Den mest synliga förändringen utgörs av det reviderade omslaget. Stilen och Olaus Magnus magnifika Carta marina är sig lika, bildrutorna har gåtts igenom:
- Oförändrad: Midvinterblot
- Oförändrad: Runsten
- Flyttad: Dödsdans digerdöden
- Flyttad: Birgitta
- Flyttad: Gripsholms slott
- Flyttad: Alfred Nobel
- Borttagen: Löpsedel Palme/annan bild
- Ny: Sankt Erik (eller vem det nu är …)
- Ny: Ingmar Bergman
- Ny: ABBA
De sju bildrutorna har nu blivit nio. Att i Sveriges hela långa rika historia välja futtiga 9 nedslag är förresten en god övning i det hårda sovrande som ett tag var min vardag. Pröva själv!
1 kommentar:
Grattis!
Lägg undan fyra-fem tillsvidare. Jag måste fundera på behovet av presenter.
MVH
Hans
Skicka en kommentar