Mat i svenska munnar

När jag tog upp gnocchi, de små snäckorna/bollarna av pasta, potatis eller lite vad som helst, togs även uttalet upp:

På italienska uttalas gnocchi "njåcki". Det svenska uttalet "gnottji" är dock, såvitt jag vet, så mycket vanligare att man, beroende på vem man tilltalar, kan få vara beredd på att förklara sig om man börjar prata om "njåcki".

- Faktoider: Gnocchi

När ord lånas in i svenskan och börjar användas som svenska ord så anpassas de efterhand till svenskt uttal. Diftonger, aspirationer och knepiga skorrningar försvinner fortare eller långsammare, beroende på omständigheterna. Inget konstigt med det; det är så språk fungerar.

Men det är intressant när det försvenskade uttalet inte bara är en anpassning, utan kanske skiljer sig till den grad att man som i fallet med gnocchi får vara beredd att sticka ut och vara krånglig om man absolut ska köra med äkta italienska "njåcki". Hur går det till? I det fallet är det uppenbart vad som hänt. Gnocchi har inte kommit till svenskan som tal utan som text; vi har läst det på paketen. I andra fall är det inte lika självklart. Det räcker att studera några andra matrelaterade glosor för att göra fynd.

Getosten chèvre har oftast en hjälpsam accent utsatt som indikerar uttalet "chevr" eller hellre "chävr". Icke desto mindre uttalas det ofta med betoning på andra e:et: "chev-re". Kanske det, i motsats till gnocchin, rör sig om ett felaktigt uttal som förmedlats via tal snarare än att man tolkat text fel?

Entrecôte är en klassiker i sammanhanget. På franska heter den "an(g)trekått", på svenska oftast "angtrekå". Att t i slutet av franska ord försvinner är såpass vanligt att man tillämpat regeln även i detta sammanhang, men då är man fel ute. Hyperkorrektion kallas företeelsen, som är särskilt vanlig när vi kommer till språk som vi känner eller tycker att vi borde kunna bättre än vi kan. För övrigt förekommer det mångsidiga ordet côte även i andra sammanhang och där blir det nog oftare rätt; för det är väl inte många som uttalar Cöte d'Azur som "kådazur".

Hade bruschetta kommit från något annat land hade det säkert kunnat uttalas "som det låter". Så får det också oftast heta på svenska, med sch-ljud. På italienska heter det "brusketta" med hårt k.

Sen finns det naturligtvis mängder av ord där originalspråkets ortografi ligger såpass långt från svensk ortografi att fel blir närmast oundvikliga. Som worcestershiresås "wostershirsås" etc. Vad som händer på japanska, kinesiska och thai har jag ingen aning om.

Visst är det tråkigt när andra uttalar ord fel eller använder ord felaktigt. Men det är också tråkigt med duktiga personer som korrigerar andra. Du är ju inte sådan, utan tänker medkännande. Det finns däremot ingen anledning att vara så hänsynsfull att man medvetet uttalar ett ord fel. När du ska säga det aktuella ordet ska du absolut använda korrekt uttal, utan att kommentera det, och skulle den andra personen fråga om ditt uttal ("jamen heter det inte chevré!") säger du vänligt att detta, chèvre, är vad du har lärt dig. I bästa fall kan en god diskussion uppstå och ge en bättre uttalsframtid för den som missförstått. I krislägen tar man till googlande.

- Magdalena Ribbing: Uttalsrätt?, DN 9 maj 2016

I vissa fall kan det där googlandet dessutom visa att den som "missförstått" i själva verket har rätt. Inte i enkla fall som chèvre såklart. Men vad som är språkligt korrekt är inte absolut utan relativt. Kanske "chev-re" är normen om 50 år?