Om man kommer åt att titta lite närmare på äldre kyrkklockor så kan man se att de ofta har en ojämn nederkant. Det är ett litet men påtagligt minne av en gammal ingrodd vidskepelse: Att metallspån från en kyrkklocka gjorde susen i medicinska/magiska sammanhang. Om man dessutom kunde skrapa åt sig de värdefulla spånen vid någon "kraftfull" tidpunkt, som midsommar-, jul- eller nyårsnatt, så var det ännu bättre. Det sägs att en och annan klocka blev så hårt åtgången att klangen påverkades; jag kan inte ens börja bedöma uppgiftens rimlighet.
Det är även en fin påminnelse om vilket symbolvärde kyrkklockorna haft. Förr bröt deras klang igenom på ett helt annat sätt än i vår stojiga tid. Kyrkan de satt i var ofta bygdens största byggnad, eller rentav hela landskapets; det är svårt att föreställa sig vilket intryck katedraler som de i Lund, Skara, Uppsala etc gjorde på medeltiden, när även de största städerna dominerades av trähus. Och i varje given kyrka var klockorna bland de kostsammaste enskilda inventarierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar