Läkerol som kvacksalveri

- Annons från Svenska Dagbladet den 5 oktober 1909

"Läkerol" från F. Ahlgrens Tekn. Fabrik, Gävle. (Pris per flaska à 130 gr. 1 krona). "Fyller", enligt prospektet "de högsta fordringar som kunna ställas på ett antiseptikum". I åtföljande bruksanvisning, i mångt och mycket erirande om salubrinfabrikantens, uppräknas en mängd olikartade åkommor, – även invärtes –, t. ex. "luftrörskatarr, håll, kräkningar och andra plågor i magen" såsom ägnade för framgångsrik behandling med detta medel.

Läkerol är en ljusgul, klar vätska med lukt av ättiketer, ättiksyra och flyktig olja (nejlik-, pepparmynt-, eucalyptus-) och av i huvudsak följande sammansättning: Alkohol 45 %, ättiketer 7 %, flyktig olja, ättiksyra 1 ½ %, kinosol 1 ½ %, glycerin 1 %, resten vatten. – Tydligt är att Lazarol är förebilden.

- Torsten Thunberg: Bedrägliga läkemedel och läkemetoder (Lund 1910), s 89; min markering

När varumärket Läkerol lanserades 1909 användes det om två olika produkter. Den ena var ett piller från Kleutgen & Meier i Bad Godesberg, identiskt med det som än idag finns på marknaden. Den andra sortens Läkerol var en antiseptisk vätska som tillskrevs underbara egenskaper, återgivna av kvacksalvarnas vedersakare Thunberg. Den tredje delen i utbudet utgjordes av salvan Läkerin. Om denna har jag inte hittat några andra uppgifter än att den tillskrevs samma antiseptiska egenskaper som Läkerol-vätskan; jag kan tänka mig att dess prospekt utlovade ungefär samma undergörande egenskaper som Läkerols 45-procentiga.

- Annons från 1911

Tillverkas under samma ledning som de antiseptiska medlen Läkerol och Läkerin.

Annons från 1910. Notera det röda korset på asken. Syftet var att visa att brösttabletterna "för desinfektion af munhåla & svalg" minsann var en medicinsk och läkande produkt. Det fick plockas bort 1914 sedan Röda Korset sagt ifrån.

Trettondagens stjärngossar (inte Lucias)

Trettondagen

Tidigt kliva vi ur säng,
och i skjortor långa
vandra vi, som vise män
gingo förr till Betlehem,
sjungande vi gånga:
"Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka."

- Elsa Beskow (1927)

Blev det några stjärngossar i måndags? För det är vad helgdagen traditionellt förknippas med. De syftar naturligtvis på "de tre vise männen", eller "de tre heliga konungarna" med ett ännu oriktigare epitet, eftersom "några österländska stjärntydare" (Matt 2:1, Bibel 2000) är av obestämt antal, och varken heliga eller konungar.

Närmare bestämt tjänstgjorde stjärngossarna i julspel där man dramatiserade "konungarnas tillbedjan". Så småningom övergick spelen till sånguppvisningar. Jag vet inte om några sådana fortfarande förekommer.

Stjärngossarna hör trettondagen till, och efter denna senaste helg har nioårige Hans Nilsson, Svanegatan 5, Lund, ritat några av sångarna i det stjärngossetåg han sett i sin hemstad. Numera blandar man in stjärngossar i Luciatågen också, men de hör egentligen inte dit. Det är bara för att pojkarna skall få vara med också vid Lucia.

- SvD, 22 januari 1956

Ingen Florence Nightingale

F. Nightingale, Diagram of the causes of mortality in the army in the East (1858)

Det finns många föreställningar om Florence Nightingale och de flesta utgår ifrån att hon var en ängel i människogestalt. Hon begärde enligt myten att vårdarbete skulle utföras utan ersättning och hon offrade sig helt för andra. Denna bild är så felaktig att den kan betecknas som en vanföreställning.

- Åsa Moberg, Hon var ingen Florence Nightingale (Natur & Kultur 2008), s 15

"Person-myter", vanföreställningar om personers karaktärer, verkar av någon anledning ofta sitta väldigt djupt. Vi vill att Gandhi ska vara vis, snäll och mysig, Hitler en vrålande vettvilling, och så vidare – liksom vi (och jag tillskriver allmänheten denna lika outtalade som omedvetna önskan) tydligen vill ha en blid och självutplånande Florence som vankar omkring mitt i natten med den där jävla lampan. Det verkar inte hjälpa med hur många påpekanden eller belägg som helst för att Gandhi var en fullblodskvackare, Hitler kunde vara oerhört sympatisk och trevlig om han ville, och så vidare – eller att Nightingale inte skapade sjuksköterskeyrket genom att vara änglalik utan genom kall och kristallklar logik, matematik och statistik. Det är därför denna bloggpost inleds med ett känt polärdiagram där hon åskådliggjorde dödsorsaker vid Krim snarare än någon av de många lamp-bilderna.

It ought to be the Lady with the Logarithm. She saved far more lives by her grasp of numbers than by her gift for nursing. And she put data at the heart of healthcare as we know it today.

- Alan Finkel: Florence Nightingale Saved Far More People With Her Grasp Of Numbers Than Of Nursing, Huffington Post 7 april 2017

Kan inflika att min egen bild av Nightingale inte har utgjorts av särskilt mycket mer än "ängeln med lampan". Moberg nämner att hon även tillskrivs egenskaper som "tyst, blygsam och absolut ointresserad av pengar"; att sådana föreställningar är käpprätt åt skogen räcker det med en mycket ytlig kunskap om N. för att inse.

Det finns en mängd tavlor och illustrationer på temat "the lady with the lamp". Det ska nämnas att Nightingale verkligen gjorde nattrundor i Scutari militärsjukhus, men att hennes vård förvisso utgjordes av väldigt, väldigt mycket mer, såväl teori som praktik.

Lördagsfråga 589: Indiana Jones

1. "Folket i staden höll just på att skörda vete nere i dalen. De tittade upp och fick se arken, och den synen gjorde dem glada." (1 Sam 6:13). Förbundsarkens återkomst till Israel, här illustrerad av Doré (färglagd i efterhand tror jag)
2. Målning av Mola Ram (1743-1833), som utöver sitt konstnärskap även var diplomat och historiker. Absolut ingen som helst koppling till skurken i Indiana Jones and the Temple of Doom.
3. Kung Arthur och hans kompisar letar efter graal. Men det visste ni ju.
4. Dan Aykroyd marknadsför sin "crystal head vodka", vars USP är att flaskan är formad som en dödskalle. Det är allt. Jo, och så sägs vodkan filtreras genom diamanter, vilket dels inte är fallet ("Herkimer diamonds are not actually diamonds"), dels är poänglöst. 500:- avrundat för 70 cl på bolaget. Ej provsmakat.

Arken, Temple of Doom, den heliga graal och de där kristallskallarna som oriktigt förknippats med mayaindianer och allehanda paranormalt; det ger de fyra filmer som gjorts om dr Henry Walton Jones, mer känd som Indiana Jones. Först med rätt svar var Anders Malmsten som mailade in det. Den metoden går naturligtvis utmärkt, även om det är nog så roligt att se förslag och klurigt omskrivna svar här i kommentarsfältet.

Akupunkturens snabba uppgång och fall

Sommaren 1971 besökte Henry Kissinger Kina. Anledningen var att sondera inför Nixons besök året därpå. Att USA:s president för första gången skulle hälsa på i folkrepubliken var en stor grej på sin tid. Det innebar också ett ökat kulturellt utbyte i en tid som redan var öppen för asiatiska influenser inom olika områden. En av de märkvärdigheter som kom att lanseras i väst var akupunkturen.

Det var inget planerat drag, tvärtom. Det började med att journalisten James Reston hastigt blev sjuk. Han togs in på ett sjukhus i Peking med det kostbara namnet Antiimperialistiska sjukhuset, diagnostiserades med blindtarmsinflammation, och opererades med gott resultat.

... Han beskrev sin erfarenhet i en utförlig artikel i New York Times den 26 juli 1971. Under rubriken Now about my operation in Peking [Något om min operation i Peking] beskrev han hur akupunktören hade stuckit nålar i högra armbågen och strax under båda knäna på honom. Hans landsmän måtte ha förundrats då de läste att nålarna sedan "manipulerades för att stimulera tarmen och sedan lätta på trycket och svullnaden i magen". Reston kunde inte nog lovorda denna traditionella läkekonst som lindrat hans smärtor.

- Simon Singh och Edzard Ernst: Salvekvick och kvacksalveri (Leopard 2009)

Akupunktur var inte fullkomligt okänt i väst, men bra nära. Restons artikel var i praktiken den som introducerade akupunktur i västvärlden. Den är därför intressant att läsa av flera anledningar. Men när jag läser innantill får jag ett lite annat intryck än vad Singh & Ernst fått.

... Removed my appendix on July 17 after a normal injection of Xylocain [Lidokain] and Benzocain, which anesthetized the middle of my body. 

[Efter operationen:] They asked my interpretor, Chin Kuei-hua, to remain at the hospital, gave me an injection to relieve the pain and lit a little spiral of incense to perfume the room for the night.

- James Reston: Now, About My Operation in Peking, New York Times 26 juli 1971

För sin egen del beskriver Reston hur akupunktur och s.k. moxibustion (med värme istället för nålar) användes mot besvär han fick andra natten efter operationen. Under och direkt efter operationen fick han smärtlindring/bedövning av injicerat "västerländskt" slag. Han nämner även hur akupunktur beskrivs i den kinesiska pressen, väl medveten om att det helt eller delvis kunde vara propaganda ("I have no way of knowing the validity of the reports").

The controlled Chinese press is reporting on cases that go well beyond the relief of pain in the gastrointestinal tract and illnesses of the nervous system or those of neurological origin. It is reporting not only successes in treating paralysis and arthritis but spectacular results in curing blindness and deafness.

- Ibid.

Den politiska dimensionen är lätt att glömma bort. Effektiv akupunktur hade även varit ett politiskt argument mot imperialisterna i Washington m fl. När mirakler inom såväl medicin som teknik visades upp under det kalla kriget (se t ex Faktoider: Pavlitas psykotroniska mojänger) så var det främst som politiska inlägg; det gällde för övrigt såväl Sovjet och Kina som USA. Kina hade alltså flera goda skäl att få akupunktur att framstå som en effektiv metod. Reston kände naturligtvis till detta, liksom folkrepublikens arbete sedan 1950-talet med "barfotaläkare" (som nämns i artikeln): Folk som fick mycket grundläggande utbildning i medicin och vård – jag har fått intryck av första hjälpen, med kraftig tyngdpunkt på inhemska läror, snarare än ens undersköterskenivå – för att sedan skickas ut som "läkare" till massorna. (Ordförande Mao själv hade inget till övers för traditionell kinesisk medicin.) Den inställning man hade till systemet berodde mindre på dess värde som vårdmetod än som en politisk lösning.

Under en kort tid var akupunktur i ropet. Läkare krävde att utbildas i akupunktur, och mängder av studier genomfördes. Fantastiska ting rapporterades, som här öppen hjärtkirurgi i Shanghai på 1970-talet, med akupunktur som enda bedövning:

Jag tog en färgbild på den oförglömliga synen – den öppna bröstkorgen, patienten som ler och läkaren som håller upp hjärtat i händerna. Det kortet visar jag för alla som gör sig lustiga över akupunktur.

- Dr Isadore Rosenfeld, citerad av Singh & Ernst

Men på något mystiskt sätt, vi kan för övrigt se fenomenet än idag, blev resultaten bättre ju mer "kinesiska" men mindre kontrollerade de var. Ett tydligt exempel är när Singh långt senare ordnade en övning som intill förväxling liknade den som imponerat så på dr Rosenfeld. Men nu fick man facit:

The claims were repeated in 2006 in a British Broadcasting Corporation TV program, but Simon Singh (author of Fermat’s Last Theorem) discovered that the patient had been given a combination of 3 very powerful sedatives (midazolam, droperidol, fentanyl) and large volumes of local anesthetic injected into the chest. The acupuncture needles were purely cosmetic.

- David Colquhoun och Steven Novella: Acupuncture Is Theatrical Placebo, Anesthesia & Analgesia: June 2013 - Volume 116 - Issue 6 - p 1360–1363

Så fick akupunkturen under några få år en snabb uppgång, och därpå ett nästan lika snabbt fall, i väst. Det vi har runt om oss idag är en sorts rest av detta; en metod som under en kort och intensiv tid lovade så mycket och höll så lite. Vilket inte hindrar att det finns många som fortfarande klamrar sig fast vid löftena. Dock inte så mycket som man skulle kunna tro, ens bland utövarna. Svenska akupunktörer håller sig idag mestadels till smärtlindring, rökavvänjning och slikt, snarare än att lokalbedöva under operationer eller bota blindhet. Vilket väl är också är en sorts vinst.

Lördagsfråga 589

När verkligheten är konstig: Monty Hall

Monty Hall himself

När man ska välja hur sannolik en förklaring verkar vara, så blir det lätt ovetenskapligt. Det gäller den egenskap som kan sammanfattas som sannolikhet, rimlighet eller elegans; hur känns det här för mig? För även om den egenskapen är nog så användbar i nio fall av tio så behöver den inte ha med verkligheten att göra. Verkligheten kan vara hur apart och besynnerlig som helst. Eller så här: Verkligheten bryr sig inte om vad du tycker.

Det finns flera fina exempel på hur verkligheten kan vara till synes orimlig. En av mina favoriter är det som kallas Monty Hall-problemet. Det är mycket lätt att beskriva och förstå, liksom att visa att det inte beter sig som många av oss tycker att det borde.

Själva problemet, i all sin enkelhet:

Du deltar i en spelshow. Du får välja mellan tre dörrar. Bakom en av dem finns en bil, bakom de två andra getter. Du väljer en av dörrarna, t ex nr 1. Programledaren, som vet vad som finns bakom dörrarna, öppnar nu en annan dörr, t ex nr 3, med en get bakom. Nu frågar han: "Vill du välja dörr nr 2?" Vinner du någon fördel om du byter dörr?

(Problemet konstruerades av Steve Selvin 1975. Det fick namn efter den välkände programledaren för tv-showen Let's Make A Deal. Där fanns det en mängd moment i den stilen; tar du hemliga lådan eller tusen dollar? Osv.)

Vilket är svaret? Facit: Om man byter dörr så fördubblas vinstchansen. Hur rimligt "känns" det?

Det finns flera sätt att avgöra att det är sant. Ett mindre elegant, men på sitt sätt effektivt, är att köra datorsimuleringar som snart visar hur tydlig fördel byt-strategin har. Ett annat är att omformulera problemet:

Ett sätt att visa den skeptiske att det är bättre att byta är att föreställa sig 100 olika dörrar, 99 getter och 1 bil. När man gjort sitt val så öppnar spelledaren 98 av de andra dörrarna med getter bakom. Det finns då bara 2 dörrar kvar. Ska jag stå fast vid min första chansning eller byta? Vid det första valet var det bara 1 chans på 100 att pricka rätt på direkten. Vid andra valet är det bara 2 dörrar kvar och fortfarande 1 på 100 att man råkade träffa rätt i första valet. Precis som i fallet ovan är det då (n-1)/n d.v.s. 99/100 att vinna om man byter.

- Wikipedia (sv.): Monty Hall-problemet, något omformulerad

Problemet blev känt först 1990 sedan det publicerats i tidningen Parade. Omkring 10 000 läsare ska ha skrivit till tidningen och protesterat mot förklaringen. Många av dem var säkert civilingenjörer; en av de som tvivlade i det längsta var Paul Erdős, en av århundradets mest kända och produktiva matematiker (se särskilt artikeln om Erdőstalet). Så vi som är skeptiska till denna irriterande verklighet är i gott sällskap.

Den utländske befälhavaren

Hur lätt kan det bli att skapa s k fake news?

Någon har fotograferat en man sittande i en trappa, i färd med att fingra på mobilen. Det är allt. Eller?

Nu råkar platsen vara Hong Kong den 28 juli 2019. Sammandrabbningarna mellan demonstranter och polis pågår för fullt. Och?

Dagen efter lades bilden ut i sociala media som ovan, försedd med förstorad och förtydligad (dock ej fejkad) skärmbild. Vad han skriver är "De rör sig mot nästa korsning", adressaten är en viss Ezra Cheung. Den kinesiska texten inlagd nere t h läses "Den 'utländske befälhavaren' uppdaterar mobben på sociala medier om polisens senaste åtgärder, påstående att 'det är fortfarande ett visst avstånd mellan polis och demonstranter, men nu rör de sig mot nästa korsning'".

Efter att ha lagts ut på sociala medier publicerades bilden, komplett med texten, i flera tidningar kontrollerade av Kina, bl a Wen Wei Po. Fake news!

För facit var inte svårare än så här: Mannen heter Kevin Roche och jobbar på New York Times. Cheung är frilansare på samma tidning. Vad Roche gör är att messa kollegerna Cheung och Ramzy så de inte ska hamna i trubbel i onödan.

Så lätt kan man hitta bränsle för en konspirationsteori. Som ingalunda var ny; idén att protesterna i Hong Kong, eller för den delen all "anti-kinesisk propaganda", är en illasinnad omvärlds verk är en gammal grundton i den kinesiska propagandan. Som nog borde vara proffsigare än så här i sitt framtagande av fake news och slikt. Men man har väl märkt att det i sammanhanget inte lönar sig att överarbeta sina bluffar.

Rachel Yan: The man in this photo works for the New York Times and is messaging journalists, not protesters, AFP Fact Check 30 juli 2019 – f ö en utmärkt sajt för den som vill ha koll på sant och falskt i nyhetsflödet

Järnvägssjukor

Det viner, gnisslar, dånar och skakar, men man far som ett jehu. Det går så fort att man inte ser den nära omgivningen.

- C. J. L. Almqvist beskriver 1840 en tågfärd i Frankrike i ett brev till dottern Maria Lovisa

Hört talas om hur folk oroade sig för de hypersnabba nya ultramoderna tågens inverkan på kropp och själ? Hur hastigheter snabbare än, säg, 30 knyck skulle förvandla kraftkarlar till spattiga grönsaker? Jag har undrat då och då hur mycket av det där som verkligen förekom när det begav sig. Svar: Allt och lite till!

Tidskriften The Lancet publicerade 1862 en samling medicinska uppsatser om vådan av att åka tåg, och det bärande begreppet för att förstå fenomenet var "bristande elasticitet". [...] Människans kropp tvingades kompensera den elasticitet som järnvägen saknade, enligt The Lancets läkare. Det var dessa spänningar som ledde till symtom, som huvudvärk och trötthet.

- Henrik Höjer: Järnvägssjukans uppgång och fall, Forskning & Framsteg 1 mars 2005

Efter mycket löst prat och en del ströartiklar kring det nya moderna ett tag så publicerades 1857 världens första systematiska undersökning av järnvägsåkandets medicinska konsekvenser, som studerade hur lokförare och eldare tog skada av arbetsmiljön. Fokus låg på vibrationerna. Det var sådana tankar som senare ledde till termer som "bristande elasticitet": I de ofjädrade vagnarna fick de resandes kroppar ta alla smällarna.

Fast vagnarna var ju inte ofjädrade. Men vad gör det? Vagnarna försågs med stoppade säten (vilket säkert var välkommet om än inte medicinskt nödvändigt) som blev allt bulligare. Man diskuterade även röken (vilket skulle ha varit mycket långt innan man funderat över tobaksrökningens effekter), hastighetens effekter, liksom även det psykologiska:

De allt högre hastigheterna, tidtabellerna, trängseln och de snabbt växande storstäderna ökade påfrestningarna, spänningen och stressen. År 1868 kom till och med en bok som berörde skräcken för att missa tåget: Hurried to death.

- Höjer

Many a brain and spinal cord has suffered from the vibratory motion of railway carriages, which sometimes lasts for days after a journey a limb, the nerves of which have been weakened by disease, often retains a feeling of this motion for many hours after, and severe neuralgia [nervsmärta] has been known to be the sequel.

- Alfred Haviland: Hurried to Death; Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers (1868) [länk till själva verket på archive.org]

Hos Haviland blandas medicinsk kunskap med fantasier, fördomar och förutfattade meningar. Resultatet är deprimerande likt mycket annat man kan ta del av i den särskilda genre som utgör upphetsande varningar över nya ting.

Jag har använt mig av två artiklar här, båda är utmärkta: Höjer för en översiktlig bild av "järnvägssjukornas" era, Dunkels för jämförelser med vår tids motsvarighet:

Idag är människans hjärna är inte gjord för skärmar, på 1800-talet var människans hjärna är inte gjord för att läsa tidtabeller. Referenserna till det naturliga, det ursprungliga, till grottmänniskans förutsättningar, haglar idag som de gjorde då.

- Elza Dunkels, Lucka 11 [julkalender 2019]: Järnvägssjuka

Och visst är det så, att dr Haviland kunde skriva som han gjorde eftersom han var den han var, ett lätt insett faktum som icke desto mindre gick honom helt förbi:

"In the old coaching time, there was none of that hurry and hustle which now characterizes our present mode of travelling by rail…"

Och det var säkert så på den tiden, för Dr Haviland alltså. Han hade det antagligen så pass ordnat att han inte behövde stressa. Det fanns utan tvekan människor som gjorde det åt honom.

- Dunkels

Decennier

A YouGov poll was conducted on December 2, 2019, asking 13,582 Americans whether the following decade would begin on New Years Day 2020 or New Years Day 2021. Results show that 64 % of Americans answered the next decade will begin on January 1, 2020, and will end on December 31, 2029. 19 % of the Americans surveyed replied they are unsure, while 17 % answered the next decade will begin on January 1, 2021, and will end on December 31, 2030.

- Wikipedia: Decade

Ibland sägs det att 2020 "egentligen" inte är det första året i sitt årtionde, utan det sista. Det beror, som så ofta men sannerligen inte alltid, på hur man räknar.

Själv räknar jag utan tvekan 2020 som det första året i det nya 20-talet. Det beror inte bara på att jag alltid hört talas om det glada 20-talet och är nyfiken på hur ett sådant kan te sig, utan även på att jag använder "årtionde" i den gängse betydelsen. (Jag misstänker att svenskar i en väl utformad enkät skulle svara 1/1 2020 i ännu högre grad än de 13 582 registrerade "amerikaner" på YouGov som klickade i dagens webbundersökning 2 december 2019.)

Det andra sättet att räkna utgår ifrån det första året i vår tideräkning, år 1 (eftersom år 0 ju aldrig funnits). Då blir det första decenniet e.Kr. år 1-10, det andra 11-20, osv. Och räknar man fram ytterligare tvåtusen år så hamnar man på det tvåhundratredje decenniet 2021-2030.

Finns det någon någonsin någonstans som räknat med sådana årtionden 1-10 till vardags, eller för den delen om historiska sammanhang? Det finns det säkert, men metoden verkar, på något mystiskt sätt, enbart låta höra om sig när entalet, samt ev tiotalet, samt mycket ev hundratalet, går mot noll. Det har uppenbarligen inte varit tillräckligt ofta för att den breda allmänheten ska ta till sig den.

Lördagsfråga 588: Midsommar

1. Teaterråttan Emma på en kringdrivande (faktiskt) teater, som muminfamiljen stöter på i Farlig midsommar.
2. Är denna dam bekant? Caroline Graham har bl a skrivit några deckare som utspelas i countyt Midsomer. Vilket blivit en tv-serie. Och den torde vara bekant.
3. I Shakespeares En midsommarnattsdröm råkar vävaren och amatörskådespelaren Nick Bottom ut för en malör när hans huvud förvandlas till en åsnas.
4. Florence Pugh som Dani Ardor ska fira svensk midsommar i filmen Midsommar (som stavas just så även i original). Den spelades f ö in i Budapest.

Lätt? Vet inte. Otidsenligt? Så mycket det kan bli, med midsommar som rätt svar på decenniets sista lördagsfråga. Den satte Christian Henriksson med sin referens till St Hans, dvs midsommarhelgonet Johannes döparen.

Zonterapier

En sak kan man säga säkert om zonterapi: Det är kvacksalveri. Men i övrigt är det ett förvirrat begrepp.

Begreppet zone therapy lanserades av William H. Fitzgerald (1872-1942) i USA 1913. (Som vanligt tillskrivs zonterapin en mångtusenårig historia vilket man, som vanligt, lugnt kan ignorera.) Läran utvecklades av honom och den sedermera ökände skojaren Edwin F. Bowers (1871-?), samt Eunice D. Ingham (1889-1974) på 1930- och 1940-talen – vi återkommer strax till Ingham.

I den ursprungliga zonterapin, eller reflexologin som senare blev dess vanliga namn på engelska och i översättningar, delas kroppen in i tio vertikala zoner, fem på var sida. Zonerna går från var sin tå upp utmed hela kroppen ända upp till hjässan. De gör även en avstickare från bröstkorgen ner utmed armen till var sitt finger. Den första zonen löper sålunda mellan stortån och tummen. Även tungan och munhålan är indelad i de tio zonerna.

Hemligheten består i att man genom att trycka på lederna i en tå eller ett finger – med rätt tryck, på rätt sätt och under tillräckligt lång tid – kan lindra smärta eller problematik över huvud taget i hela den zonen. Behandlaren kan trycka med sina fingrar eller använda mekanismer som gummiband eller klädnypor (med anpassat tryck, hoppas jag). Denna zonterapi påminner om en mycket förenklad akupunktur, där meridianerna reducerats till tio och punkterna till finger- och tåleder.

Hur man slipper tandvärk: Pressa en kam mot rätt finger. Tummen gäller för de första tre tänderna (räknat från käkens mitt), pekfingret nästa två tänder, långfingret nästa två, och visdomständerna av ring- och lillfinger.

Denna ursprungliga zonterapi verkar inte vara särskilt vanlig idag. Den är åtminstone betydligt ovanligare än en senare version av läran; begreppsförvirringen gör det inte enklare att snabbt avgöra vad som är vad.

Det var Ingham som bidrog med det som de flesta idag associerar med zonterapi: Kartor över händerna och framför allt fotsulorna med så kallade reflexzoner för kroppens alla organ. Genom att massera eller trycka på en reflexzon ska man kunna läka sjukdomar i det organ som representeras. Reflexzonerna kan även användas för diagnoser, genom att patienten kan känna smärta i en reflexzon vars organ är sjukt; eller ”överbelastat”, eller ”i obalans” eller "i behov av avgiftning", som utövarna kallar det.

Lördagsfråga 588

K-märk hembränning!

När hembränt förekommer i rubrikerna så är det som regel, och en regel med få undantag dessutom, inte hemdestillerad sprit som avses, utan brännvin som säljs under olagliga former. En del sådan är industrisprit, vilket gett upphov till halvmyten om giftigt hembränt; träsprit, metanol, är giftigt och utomordentligt olämpligt för konsumtion, men säljs ibland av samvets- och/eller aningslösa för just det ändamålet. Hembränt som utgörs av destillat kan smaka nog så illa av finkel, men det ska mycket till innan det blir direkt olämpligt att dricka. Eller olämpligare än brännvin är till att börja med ... Men denna bloggpost ska handla om faktiskt hembränt, säger hemgjord destillerad sprit.

Är det någon som fortfarande, i nådens år 2019, bränner hemma? I så fall så vore det, givetvis med reservation för att det är strängt förbjudet att tillverka sprit i hemmet, nättopp en kulturgärning. För den sortens klassiskt hembränneri är på väg att dö ut.

Förra året [2018] polisanmäldes 56 fall av olovlig sprittillverkning i Sverige. Det är en radikal minskning jämfört år 2000 då 936 polisanmälningar gjordes, visar Brottsförebyggande rådets statistik.

- Den hembrända spriten snart ett minne blott, SVT 26 januari 2019

Redan öltillverkning är ett slabb och meck, som snabbt får billig ljus lager att framstå som ett ytterst gott köp redan på bolaget; för att inte tala om färjan, gränshandeln eller nätet. Tillverkar man öl hemma torde man höra till de som inte är intresserade av billighetsöl till vilket pris som helst utan vill experimentera med humle och malt i avancerade ipor, apor och allt vad det är.

Vem tillverkar då sprit hemma? När det är dyrare och krångligare än sprit på olaglig, eller rentav laglig, väg? Det skulle väl vara någon som, i likhet med öltillverkarna, är så intresserad av slutproduktens finare kvalitéer att man tar sig tid och besvär med mäsk, destillering i omgångar, rening, lagring och allt vad det är. Men även om den duktige hembryggaren kan konkurrera i kvalitet med ölfabrikerna (där mången fabrikant börjat som hembryggare), så vet jag inte om situationen på spritsidan går att jämföra. Hur ställer sig Skogsstjärnan jämfört med bolagets renat? Går det att göra kvalitetswhisky hemma?

När husbehovsbränningen förbjöds 1860 var den ett mindre problem än den varit några decennier tidigare. För på sistone hade fabriksspriten börjat konkurrera med det hembrända allt mer framgångsrikt, inte bara beträffande kvalitet och bekvämlighet utan i allt högre grad även beträffande tillgänglighet och, faktiskt, pris. Folk brände allt mindre hemma eftersom köpespriten bland annar var såpass bra och rimlig i pris.

Hur skulle det bli om man tillät hembränning för husbehov idag? Hur många skulle skaffa utrustning och börja röra ihop mäsk? Det finns säkert en problematik som jag inte känner till, men sysslan i sig skulle nog bara attrahera ett fåtal. Lite som de som ger sig ut att slå ängar med lie eller köra bil med gengas. Inte för att det är enklare eller billigare, för det är det inte, men för att känna hur våra förfäder hade det.

Alika, full som en

Tordmule Alca torda, sannolikt spik nykter

En alika kan man tydligen vara full som. Vad är då en alika?

I Danmark och Norge har man observerat den pingvin-liknande alkefågeln tordmule och dess vaggande, till synes osäkra gång. Den har man jämfört dem med berusade personer; sålunda kunde man bli "full som en alk” eller ”allike”. I Sverige har vi inga ”allikor”. I södra Sverige finns dock dialektala alikor som är helt andra fåglar, nämligen kajor. Så har den danska ”allikan” blivit en skånsk "alika”, alltså en kaja. Uppdaterat: Kajor heter allikor på danska – enkelt konstaterat redan i länken till WP (da.): Allike – så tordmulen behöver inte ha passerat skånskan för att bli till en kaja.

Det finns en annan förklaring av fyllekajan som går ut på att de skulle vara särskilt begivna på sprit. Det är ett faktum att kajor hållits tama, kanske har en del gjort sina kajor berusade (genom att mata dem med brödbitar som doppats i brännvin), kanske har en del fåglar utvecklat en smak för och rentav beroende av sprit ... Men även om sådant kan ha bidragit till begrepp som ”fyllekaja”, så är själva ursprunget den felöversatta tordmulen.

Fyllkaja finns belagt sedan mitten av 1800-talet, ”full som en alika” något senare” — vilket inte på något sätt hindrar att begreppen kan ha nyttjats innan de skrevs ned i bevarad text.

Sprit och matsmältning

Sprit har ju den förnämliga egenskapen att det spjälkar fettet och på så vis bildar små tomrum i magen så att gästen kan njuta av ännu en bit mat.

- BRÄNNVIN: Livgivande droppar som underlättar matsmältningen, HD 13 november 2003

De där små tomrummen är den fånigaste varianten jag sett av ett mycket vanligt påstående: Att alkohol befrämjar matsmältningen. Är det sant?

När jag letar nu hittar jag på sin höjd vaga och obekräftade påståenden om att små mängder kan stimulera i liten grad. Desto mer handlar om att alkohol stör tarmarnas slemhinnor, och att det är en anledning till att magen kan vara knasig dagen efter. Liksom att större mängder alkohol kan påverka matsmältning och relaterade processer negativt.

Men om vi pratar om mindre till moderata mängder sprit. Några snapsar och öl till julbordet, den stilen. Skulle man, för att ta ett enkelt exempel, smälta maten bättre, sämre eller oförändrat om man skippar snapsarna? En enkel fråga i den stilen har jag inte sett besvarad.

Dr Bachs blomstergrogg

Om du fryser, ta på en tröja. Om du är hungrig, ät. Om du saknar självförtroende, ta några droppar lärkträd.

- Dr Edward Bach

Dr Bachs blomsterdroppar är en stapelvara hos välsorterade kvackare: 38 små söta flaskor med mysiga förtroendeingivande namn som Kaprifol, Klematis och Vildros (på engelska/latin).

Vad är de, egentligen? Blir någon förvånad om jag säger att de inte innehåller många molekyler av de växter som står på etiketten? Däremot innehåller de desto mer av en annan växtbaserad substans med garanterad och välkänd effekt.

Dr Edward Bach var läkare på Royal London Homeopathic Hospital (idag Royal London Hospital for Integrated Medicine). På 1920-talet började han utveckla blomsterdropparna. Han tänkte sig att alla växter har en själ eller, för att använda ett modernare ord i branschen, energi som kunde påverka människans energier. Dessa tänkta energier tänktes dra ut av solljus för att sedan ansamlas i vatten. Bachs första droppar utgjordes av dagg som samlats från växterna. När efterfrågan steg lade han istället växtdelar i källvatten och lät solen skina på det hela; det är fortfarande den vanligaste metoden. Några preparat tillverkas genom att koka växtdelar. Till denna "växtessens", som kanske bara berörts av blommor och blad, tillsätts ett konserveringsmedel i form av 25-40 % brandy. Det finns även alkoholfria versioner med glycerin; jag misstänker att de har sämre placeboeffekt. Eller effekt över huvud taget ...

It is impossible to overdose with the Bach Flower Remedies, they are 100% natural and safe. You can drink a whole bottle of Remedies and not "overdose.".

- bachflower.com: FAQ

Längre ner lägger de dock till att "however do consider the alcohol content if you plan on drinking several bottles". Lätt att missa ...

Exempel på vad blomsterdropparna ska vara bra för:

Elm (alm): depression
Aspen (asp): rädsla och oro av okänd anledning
Mimulus (gyckelblomster): rädsla och oro av känd anledning
Vervain (järnört): iver, arrogans
Honeysuckle (kaprifol): nostalgi, hemlängtan
Heather (ljung): självupptagenhet
Larch (lärkträd): brist på självförtroende
Wild Rose (vildros): apati

Dr Bach gav tydliga instruktioner för dropparnas tillverkning, och även deras antal. De 38 sorterna var vad mänskligheten behövde, varken mer eller mindre; deras antal skulle aldrig utökas. Det har naturligtvis inte hindrat folk från att lägga till allehanda preparat med allehanda tillskrivna effekter, men påfallande många anhängare har hållit sig till de 38 dropparna.

Att Bach var homeopat har fått många att associera dropparna till homeopatika. Men utöver den homeopatiska dosen så är det helt olika läror. Substansen på etiketterna behöver aldrig ha mer än berört vätskan, ingen potentiering (utspädning och den så viktiga skakningen) utförs, medlen har inte tagits fram genom att jämföra symptom, den tänkta mekanismen är något helt annat än Hahnemanns princip om att lika botar lika, osv.

Dr Bach uppvisar en sorts kvackarheder när han förklarar hur han avgjorde vilka växter som var bra mot vad. Istället för att hänvisa till ”mångtusenåriga traditioner” eller någon diffus vetenskap så förklarade han att han avgjorde frågan med sin intuition och "känsla", punkt. Det är ungefär så mycket man kan begära i den här branschen. Särskilt om man får en liten lättgrogg också.

Lördagsfråga 587: Star Wars stars

1. Carrie Fisher (t h) i Shampoo (1975).
2. Harrison J. Ford i A Time for Killing (1967). I den första film där Forden fick credit begåvades han med ett mellan-J. Desto märkligare som han inte har något mellannamn, på J eller någon annan bokstav ... Poängen var att skilja honom från den dittills mest berömde Harrison Ford (1884-1957) filmduken sett. Bland annat hade denne en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Harrison Ford d.y. lär ha upptäckt sin namne när han oförhappandes stötte på gat-stjärnan med sitt eget namn.
3. "Alvkungen" Sean fick röst från Mark Hamill, i den besynnerliga filmtrippen (Ralph Bakshi!) Wizards (1977). Obs året; den hade premiär tre månader före nån rymdfilm som Mark var med i, ifall nån minns den.
4. Miss Piggy i Mupparna får sin röst från Frank Oz. Denne gör ju även röst åt Yoda; lyssna så hör du snart att det är samma röst.

Vi har alltså Leia Organa, Han Solo, Luke Skywalker och Yoda i sina första "krediterade" roller, som Tricky så småningom insåg.

Kvicksandens guldålder

Från kvicksandens guldålder och mot dess slut: Lawrence av Arabien (1962) och Den oändliga historien (1984).

For now, quicksand has all but evaporated from American entertainment—rejected even by the genre directors who once found it indispensable.

- Daniel Engber: Terra Infirma - The rise and fall of quicksand, Slate 23 augusti 2010

This trope is a Discredited Trope nowadays

 - tvtropes.com: Quicksand

En gång i tiden var kvicksand ett standardinslag på film och tv. Om filmen utspelades i djungel, öken eller annan exotisk landsbygd så var en scen eller två med kvicksand närmast obligatoriskt. Men nu är det annorlunda; när såg man senast en nyproduktion med kvicksand? [ Uppdaterat: I The Rise of Skywalker, som hade premiär några dagar innan denna bloggpost! ]

Några frågor infinner sig: Hur farlig är kvicksand egentligen? Varför var det så vanligt i film och tv, hur vanligt var det egentligen, och varför ser man det nästan aldrig idag?

Hur farlig är kvicksand egentligen?

Inte så värst.

In truth, quicksand (while real) isn't terribly common, and exerts none of its movie counterpart's mythical "sucking" power and isn't nearly the Sticky Situation the movies made it look like. In fact, real quicksand is so dense that you can't sink in it; the usual advice for someone who finds themselves caught in deep quicksand is to simply relax and float on their back.

 - tvtropes.com

Eftersom kvicksand är en blandning av sand och vatten är den tyngre än vatten. Man flyter alltså bättre i kvicksand än i vatten. Det är svårt att tro om man är uppvuxen med filmens kvicksand, som man inte bara sjunker i utan som även uppvisar en mystisk sugande kraft. Däremot kan det bli besvärligare att ta sig upp ur massan. Att scenen från Lawrence 1962 kräver inte bara en utan två personer för att hindra offret från att sjunka är typiskt verklighetsfrämmande, men mer relevant om man ska försöka få upp densamme.

Mythbusters tog 2004 upp frågan om Hollywoods kvicksand: ”Absolutely busted. No such thing.” Jamie påpekar också att när folk och fä dött i kvicksand – helt ofarlig är det sannerligen inte – har det som regel inte berott på att de drunknat utan på att de fastnat och sedan dött av törst. Det går också utmärkt att fastna på havsbotten vid lågvatten för att sedan dränkas av tidvattnet.

Kvicksandens farlighet är en ofta avslöjad myt. Engbar nämner tidskriften Nature som 1910 nämnde att "a certain amount of unnecessary mystery seems to surround this matter", med många fler exempel genom åren.

Varför var det så vanligt på film och tv?

Quicksand once offered filmmakers a simple recipe for excitement: A pool of water, thickened with oatmeal, sprinkled over the top with wine corks. It was, in its purest form, a plot device unburdened by character, motivation, or story: My god, we're sinking! Will we escape this life-threatening situation before time runs out? Those who weren't rescued simply vanished from the script: It's too late—he's gone.

- Slate

Enkelt att göra, enkelt att få in i manuset, given dramatik. Så fort man upptäckte grejen var det rätt självklart att den skulle sprida sig.

Hur vanligt var det egentligen?

Det här låter som en fråga som kan få ett ungefärligt men knappast exakt svar. Men vi vet faktiskt med oanad precision hur vanlig kvicksand var när den var som vanligast: På 1960-talet fanns de med i 3 % av alla filmer.

Att vi vet det beror på ännu en liten och udda rörelse på nätet. Folk som gillar kvicksand, på ett eller annat sätt (man kanske inte vill fråga för mycket här), även den dramatiska orealistiska sorten, har katalogiserat alla filmer de kunnat hitta som innehåller sådana scener. Det är med den databasen som diagrammet ovan skapats för Engbers artikel. Som för övrigt är mycket läsvärd och innehållsrik, ett fint exempel på hur intressant en otippad fråga kan bli om man grottar ner sig tillräckligt i den. Riktigt så man fastnar …

Varför ser man det nästan aldrig idag?

Detta verkar faktiskt vara den lurigaste frågan. Engber lägger fram flera förslag. Den enklaste är väl också den som jag skulle sätta mina pengar på: Att folk och filmare helt enkelt tröttnat på klichén, att den användes allt för flitigt under 1960-talet, så att den idag snarare framkallar fniss och associationer till B-filmer än ångest. Ett förslag som jag inte tror på är att myten avslöjats för ofta, för är det något folk är immuna mot så är det förklarade myter.

Ett mycket, mycket tidigt exempel på tropen, långt innan den blev sliten kliché: hic Harold Dux trahebat eos de arena, "här drog hertig Harald [Godwinson] upp dem ur sanden", Bayeux-tapeten, 1070-talet

Lördagsfråga 587

Vetenskapligt försök 1835

Nürnberg, 1835. Det finns en homeopat i staden. Det går riktigt bra för honom, bland annat har han flera patienter ur stadens ledande skikt. En representant för skolmedicinen skriver en syrlig inlaga om geschäftet. Homeopaten svarar med en utmaning: Här är det homeopatiska preparatet Natrium muriaticum C30, säger koksalt utspätt 100 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 gånger. Ta det och känn skillnaden! Skeptikern antar utmaningen. Så småningom kommer han fram till att man borde göra ett lite större, ordentligare försök.

Nu tog man sig för en utvärdering av ett homeopatiskt preparat, men så genomtänkt och vetenskaplig som få om några försök vid den här tiden.

Så här gick försöket till

100 glas numrerades, blandades och delades slumpmässigt upp i två grupper. Den ena fylldes med destillerat vatten, den andra med Natrium muriaticum C30 (plats för lustigheter om den obefintliga kemiska skillnaden). En lista över vilka glas som innehöll vad gjordes upp och förseglades. Därefter delades glasen ut till frivilliga försökspersoner, i ett stormöte hållet den 19 februari 1835; 54 glas delades ut och innehållet dracks upp. På en lista antecknades vilka personer som fått vilka behållare.

Den 12 mars återsamlades man. Försökspersonerna fick rapportera vad de känt efter att ha druckit respektive lösning (att ta veckor på sig för att känna efter eventuella symptom är helt enligt de homeopatiska rutinerna). Man fick ihop 50 svar. Bara 8 av dem rapporterade något ovanligt; redan det bådar illa för homeopatin. Slutligen öppnades den första listan, den som angav vilka glas som innehöll vad, och jämfördes med den andra listan och svaren. Det visade sig att av de 8 som haft något att rapportera hade 5 fått Natrium muriaticum, 3 absolut rent vatten. Men det stod också glasklart att av alla som fått det homeopatiska preparatet hade de allra flesta inte känt någonting. Försöket hade gett ett tydligt utslag mot homeopatin.

Vi har alltså följande:

1. Försöksprotokollet (hur man skulle gå till väga) utformades omsorgsfullt och gemensamt i förväg och gjordes offentligt innan man började.
2. Relativt många försökspersoner medverkade.
3. En kontrollgrupp fick placebo.
4. Uppdelningen testgrupp/kontrollgrupp var slumpmässig.
5. Försöket var dubbelblindat, dvs varken deltagare eller försöksledare som delade ut glasen visste vad de innehöll.
6. En enkel statistisk jämförelse gjordes.
7. Avvikelser antecknades omsorgsfullt, som att sju glas delades ut efter stormötet, att fyra deltagare inte återkom med rapporter, samt en person som fick ett onumrerat glas med Nat. mur. och därför inte ingick i försöket.

Det här är riktigt bra; klart bättre än månget veckotidningsförsök idag, och riktigt, riktigt bra för att vara 1835. Faktum är att Nürnberger Kochsalzversuch är en vetenskaplig milstolpe som borde uppmärksammas och firas, varför inte den 12 mars.

Hur homeopaten reagerade? Några personangrepp, samt att man inte förstod sig på homeopatin. Detta följer helt de homeopatiska rutinerna, sekel efter sekel.

Källor

• Stolberg M (2006). Inventing the randomized double-blind trial: The Nürnberg salt test of 1835. JLL Bulletin: Commentaries on the history of treatment evaluation
• Homöopedia: Nürnberger Kochsalzversuch

Hur jag skriver

I färd med ännu en bok (återkommer om detaljerna) så kanske det kan intressera hur jag lägger upp skrivarbetet generellt. Skönlitteratur har jag aldrig ägnat mig åt och har inte en aning om hur de författarna gör – mer än att det finns otaliga metoder. När det gäller facklitteratur finns det naturligtvis också otaliga metoder för att fylla arken med nedslag. Här är den som jag använder.

Det mesta jag skrivit kan ses som artiklar, om inte annat så kan jag se dem som sådana: Texter på några få tusen nedslag upp till kanske 30 000, som handlar om ett specifikt ämne. Det var det format som jag först blev publicerad i, och som jag sedan vant mig vid. Om det ska vara betydligt längre så delar jag upp ämnet i bitar lagoma för artikel-långa texter.

Sedan vidtar insamlande av stoff. Jag läser in mig, analogt som digitalt, tittar på filmer, frågar folk, besöker platser ... Jag upprättar också ett kladd-dokument. När jag hittar något intressant, drar någon slutsats, kommer på något jag vill undersöka närmare, eller på annat sätt vill lägga något på minnet, så skriver jag upp det i kladden. Där skriver jag också sammanfattningar, formulerar frågeställningar, etc. Så småningom börjar jag att behandla kladden mer och mer som ett utkast, där påbörjade stycken med skriven text läggs in bland citat och lösryckta snuttar.

Förr eller senare kommer en struktur att börja kristalliseras i kladden – den har åtminstone gjort det hittills ... Jag kan komma underfund med vilka frågor jag vill ta upp, i vilken ordning de ska komma, hur inledning och avslutning ska se ut, illustrationer som ska vara med, och så vidare.

När jag börjar kunna se den färdiga texten framför mig så tar jag nästa steg: Jag börjar från början. Ett nytt rent dokument upprättas där artikeln skrivs ned. Kladden utgör nu ett skafferi från vilket jag kan hämta utvalt material, textsnuttar i olika längder, påbörjade eller kanske färdigslipade formuleringar. Dessa redigeras ihop och kompletteras med nya texter.

Det finns en god regel som säger att skrivande och redigerande är helt olika sysslor, två olika sätt att tänka, och som därför ska separeras så långt det är möjligt. Det är en god regel som jag ibland följer.

En ännu bättre regel säger att när skribenten anser sig vara "färdig" med en text, så ska den läggas undan en tid; allra minst några dagar, gärna några veckor. När man sedan återkommer till texten så kommer man att se bemängder med fel och brister. Felen och bristerna har naturligtvis funnits där länge men man har vant sig vid dem; efter ett tillräckligt långt uppehåll ser man texten med nya ögon, och då blir de desto tydligare. En annan metod för att komma runt denna irriterande "hemmablindhet" är att då och då byta typsnitt och grad; när ord- och textbilder blir annorlunda så kan dittills osynliga fel och brister plötsligt bli nog så synliga. Ännu en metod för att se texten på ett nytt sätt, och som dessutom har andra fördelar, är att skriva ut texten och gå igenom den manuellt. Gäller det lite viktigare texter är det steget obligatoriskt.

Folklorens hämnd

Denna jämförelse borde ha fler exempel. Men när jag hittade det andra kunde jag, av lätt insedda skäl, inte låta bli att ställa upp dem bredvid varandra så här. Kanske någon läsare känner till ytterligare exempel på folklorens hämnd?

Någon gång i början av 60-talet kom ett team av nordiska specialister till norra delen av Kenya, där man skulle projektera och bygga en väg, finansierad av den nordiska biståndsorganisationen. De nordiska experterna beslutade sig efter att ha gjort sina mätningar för att låta den projekterade vägen följa en linje som bl a gick rakt igenom en liten kulle utanför en landsby. Under arbetet med projekteringen uppsöktes vägbyggarna av landsbyns medicinman, som allvarligt varnade dom för den planerade linjeföringen: jordens gud Nzo hade nämligen sin boning i just den kullen, som man hade tänkt plana ut – och Nzo skulle naturligtvis ta mycket illa vid sig av en sådan förolämpning och hämnas på de vita experterna! 

De nordiska vägbyggarna skrattade gott åt detta exempel på afrikansk vidskepelse – och byggde naturligtvis sin väg med hjälp av stora bulldozers rakt genom kullen. 

Några månader efter att vägbygget hade färdigställts på denna sträcka inföll regntiden och vägen underminerades och sköljdes helt enkelt bort på ett område av ett par hundra meter alldeles intill Nzos boning. De nordiska vägbyggarna fick börja om från början, välja en helt ny linjeföring av vägen – och medicinmannen i landsbyn hade fått rätt i sina förutsägelser!

- Frants Staugård, Den folkliga medicinen (Liber förlag 1979)

Det andra fallet är hämtat från Eugene N. Andersons bok Ecologies of the Heart (1996):

Ett av de fall han tar upp gäller ett sjukhus som 1965 skulle uppföras på en bergssluttning i Hong Kong. När man skulle gräva ut marken för den djupa grund som var nödvändig för byggnadsprojektet berättade några äldre kineser för Anderson att det var ett dåligt val av plats, eftersom det bodde en drake i berget. "Konstruktionen har skurit av drakens pulsåder", sa de. Och har man sett, strax därpå drog en tyfon med regn och hårda vindar fram över den dåvarande brittiska kronkolonin. Den sönderskurna marken förmådde inte hålla emot vattenmassorna och rämnade i ett stort skred som begravde ett par hus vid bergets fot, varpå de gamla kineserna samstämmigt förklarade att det är precis så det går om man skär av drakens pulsåder.

- Thomas Malm, Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4

En snabbtitt i Anderson ger ytterligare detaljer som tydligt visar att det han beskriver verkligen var självupplevt. Sjukhuset byggdes på en kulle med utsikt över Castle Peak Bay, där hans familj bodde.
Men nog är det lustigt att berättelsen från Kenya stammar från samma tid, med praktiskt taget identiskt förlopp och sens moral?

Ren homeopati

42-årige direktören John Daniel Wallin och hans maka Rut Loreley Wallin erkände på torsdagseftermiddagen inför kriminalpolisen att de sedan omkring fyra år tillbaka sålt vanliga sockerpiller som "potentierad" homeopatisk medicin.

- Storsvindel i homeopatmedicin, SvD 27 juli 1951

Varför är homeopati så litet i Sverige jämfört med andra länder? Är vi så mycket klipskare här? Nej, oavsett hur det ligger till med den saken så har intelligens och bildning tyvärr mycket lite med vårt val av alternativmedicin att göra. Varför homeopatin längre tillbaka aldrig fick riktigt fotfäste här vet jag inte. Men i början av 1950-talet inträffade något som för lång tid framåt fick folk att förknippa det med kvacksalveri och fusk.

Sommaren 1951 ertappades en rad stora företag i branschen med att ha sålt vanliga sockerpiller som homeopatika, utan att ha duttat på astronomiskt utspädda tinkturer. (Se bloggposten Snabbkurs i homeopati vid behov.) De åtalade försvarade sig med att det ju ändå bara var sockerpiller, att hela effekten ändå är placebo-effekt, och inte minst att andra homeopater gjorde likadant. Varför krångla till det?

Som effektiviserande åtgärd måtte överhoppandet av potentieringen ha gjort underverk. Man slapp inte bara den tidsödande proceduren (även om det är maskiner som skakar och hamrar så tar det ändå tid) utan även att behöva lagerhålla myriader preparat, vart och ett i en rad olika potentieringar. Tänk att istället bara ta en burk med lämpligt antal sockerpiller ur det stora sockerpillerförrådet, förse den med efterfrågad etikett, och ge till kunden!

(Om den fuskande homeopaten dessutom anser sig kunna undvara studier i ämnet så är kanske än mer vunnet; tycker undertecknad efter korta prövningar av Hahnemanns Organon eller, Gud hjälpe oss, Materia Medica.)

Homeopati: Burken kostar mer än pillren

Man kunde hoppas att det hela gjorde att folk fick upp ögonen för den homeopati som även korrekt utförd är trams. Men när jag ögnar igenom pressmaterialet får jag ett starkt intryck av att den allmänna reaktionen främst präglades av harm över själva fusket. Hade homeopaterna sett till att potentiera medlen som de skulle — en process som man inte bekymrade sig så värst mycket över — så hade det varit en helt annan sak.

Nej, intelligens och bildning är klart överskattat.

Hur skulle nu domstolen döma mellan rena sockerpiller och rena sockerpiller? Man valde att inte ta ställning till det medicinska utan fällde de inblandade för det bedrägliga beteendet. Samt skattebrott, som alltid varit långt enklare att hantera. En enda person blev benådad, och det var den ende som inte erkänt sig skyldig. Herbert Kant hade suttit i styrelser och haft god procent på försäljningen av icke-potentierade sockerpiller. Han var vid tillfället ordförande i Svenska homeopaternas riksförbund, sekreterare i Svenska Föreningen för Vetenskaplig Homeopati och redaktör för Tidskrift för Homeopati. Samtliga poster innehade han även långt efter skandalen med sockerpillren. Så kan det gå till.

Det kan även nämnas att direktör Wallin var son till Beda Wallin, en av Sveriges mest kända "kloka gummor". I början av 1930-talet hade hon en mottagning på Drottninggatan i Stockholm där hon utövade handpåläggning och tjänade grova pengar. Så småningom fälldes hon för kvacksalveri i en uppmärksammad rättegång. Hon var inte inblandad i sonens företag, men man kan förstå om denne fick alternativmedicinska idéer av moderns framgångar. Som att inte krångla till saker i onödan; den viktigaste magin sker i patientens huvud.

Lördagsfråga 586: Babblare

1. Baba au rhum, en kaka mättad med rom.
2. Benjamin Netanyahu, kallad Bibi av de närmaste.
3. Gorillan Bobo (1951-1968) var på sin Seattles mest kända invånare.
4. "Originalet" till Marcel Duchamps Fontän (1917), en av dadaismens mest kända "skulpturer". Om "originalets" öden, och huruvida en ready-made alls kan vara ett original, har förts en lång och besynnerlig debatt.
5. Evelyne Didi och André Wilms i Kaurismäkis Bohemernas liv, eller La Vie de Bohème som den heter i original (detsamma som ett äldre och betydligt mer känt verk).
6. En dodo är en dront, men dronten Dodo är en figur i Alice i underlandet. Den ska ha baserats på författaren Carroll/Dodgson själv, och namnet är en ledtråd: "Dodo" efter den stammande "Do-do-dodgson".

Med lite justerat uttal blir det Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi och Doddo, säger de sex kulörta Babblarna som är Sveriges för närvarande mest populära figurer i sin nisch. Två anonyma förmågor satte ledtrådarna, varefter en tredje insåg kopplingen.

Argument för vaccinering 1881

Våren 1881 publicerades en lista där en viss dr Fonsagrives lade fram 33 argument för vaccination. Den börjar så här:

1. Vaccination har sparat och fortsätter att spara otaliga liv.
2. Antalet blinda och döva har minskat kraftigt under vaccinets påverkan.
3. Vaccin skonar människors skönhet.
4. När anklagelserna mot vacciner sammanfattas finner man att de saknar grund.
5. Vaccination förorsakar inte svaghet eller förstör hälsan.
6. Vaccination gör inte tyfoidfeber vanligare.
7. Vaccination ökar inte antalet tuberkulösa [consumptives].
8. Vaccination överför inte skrofler [barntuberkulos].
9. Det är bara farligt i händerna på okunniga och inkompetenta utövare.
10. Vaccination är så ofarlig att den i många länder är obligatorisk.
11. Vaccination är inte ofelbar.

Punkterna därefter är mer specfika gällande tidens vaccin. Det var ju ett vaccin mot smittkoppor; därav punkter som nr 3 "skonar människors skönhet" dvs man slapp de fula koppärren.

Att argumenten alls lades fram visar att det fanns ett vaccinmotstånd även på den tiden. Även bland de som såg vaccinationernas högst konkreta effekter fanns det de som inte riktigt kunde skaka av sig misstankarna som låg och grodde här och var, då som nu. Det är därför inte så märkligt att det än idag finns förvillade antivaxare här och var.

Faktoiden ifråga är att vaccinmotståndet de senaste åren skulle vara någonting helt nytt, aldrig tidigare skådat, fött och uppvuxet på sociala medier. Att så inte alls är fallet har jag tagit upp några gånger förut, t ex i bloggposten 200 år av vaccinmotstånd.

Källa: The Elk County Advocate den 31 mars 1881.

Lördagsfråga 586

Överhörningar

Är begreppet bekant? Överhörs det mycket? Hur mycket känns i så fall igen i följande beskrivning?

Att signalen från en ledning kommer in på en angränsande ledning eller kanal. Signalen "läcker över". Ordet användes först om telefoni och ljudinspelningsteknik, men det kan också användas om andra elektriska eller optiska signaler där man inte längre kan tala om "hörning".

- IDG, IT-ord: överhörning

Ordet har förekommit med denna betydelse sedan åtminstone 1920-talet. Numer ses det betydligt oftare i otekniska sammanhang, när man tjuvlyssnar med eller utan flit. De första beläggen hittar jag i samband med rättegången mot Christer Pettersson:

Det finns inte skäl utgå från annat är att det är riktigt som Lisbeth Palme säger att hon av rädsla eller annan orsak inte kan fritt berätta sanningen på grund av den tilldalades närvaro. Denne skall genom s k överhörning till det rum han förvarades i utom rättssalen under det inledande förhöret med Lisbeth Palme få lyssna på förhöret med henne.

- Konsekvent motstånd mot inspelade förhör: Rättens beslut, SvD 15 juni 1989

Texten tar visserligen upp inspelningar och annan ljudteknik, men det är tydligt att Christers överhörning är en annan sort än de som man åtminstone förr i tiden kunde råka ut för under telefonsamtal eller radiosändningar. Att sådana blivit betydligt sällsyntare har naturligtvis gjort det enklare för ordet att få en annan betydelse, säkerligen inspirerad av engelska overhear.

Bonus 1: En förfader till overhear är fornengelskans oferhieran som betyder att höra men inte ta till sig. En motsvarighet till overlook, alltså. Vore inte ett sådant ord nog så användbart än idag?

Bonus 2: Engelska ordet eavesdrop "tjuvlyssna" var ursprungligen en plats: Där regnet rann ner från takfoten, eave, var en lämplig plats för en tjuvlyssnare som ville höra vad som sades innanför väggen. Samma ord finns kvar i åtminstone Västergötland, där åtminstone några brukare vet vad som avses med öfsadrop.

Chefen kommer-knappen

Du sitter som vanligt på jobbet och låtsas göra nytta. Så märker du att chefen närmar sig ... Vad gör du?

Om du, som alla andra de senaste decennierna, använder du ett operativsystem med fönster, eller där man på annat sätt kan växla snabbt och enkelt mellan program, så är det inga problem. Ett klick eller tangenttryck, så får du upp en skärmfull med produktivitet.

Förr i tiden var det inte lika enkelt.

Det första spelet med en "chefen kommer-knapp", boss key, var Bezare 1981 på Apple II. Trycker man Ctrl+B så ersätts spelskärmen av ovanstående kalkylark à la VisiCalc (dåtidens Excel, ett av de vanligaste kontorsprogrammen). Man kunde inte göra någonting, men det behövdes förhoppningsvis inte. Så, nu har chefen gått vidare – Ctrl+B så kan man fortsätta spela.

Infocoms textäventyr Leather Goddesses of Phobos (1986) var definitivt NSFW, om man läste innantill ... Givetvis hade det en chefen kommer-knapp, och givetvis kunde författaren Steve Meretzky inte låta bli att skoja till det. Utseendet är hämtat från Infocoms databasprogram och superflopp Cornerstone, som kraftigt bidrog till företagets fall.

När Sierra lade in "funktionen" i Space Quest III (1989) skojade de till det ännu mer. Istället för ett kalkylark fick man en dialogruta där det stod hur länge man spelat.

Gustav Möllers förslösade skattekrona

Se här ett välkänt citat:

"Every wasted krona should be regarded as a theft from the people," Gustav Möller, the legendary Social Democrat and minister of social affairs, famously quipped. This quote has been regularly dusted off by politicians from across the political spectrum.

- 'Every wasted krona amounts to theft', The Local 18 mars 2010

Men vi ser det oftast på svenska:

Uttrycket ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” myntades av den socialdemokratiske ministern Gustav Möller på 1940-talet.

- Skattebetalarnas Förening: Om oss

Gjorde han verkligen det? I så fall är det märkligt att det idag så populära citatet inte börjar dyka upp förrän långt senare. Faktiskt först efter att den mångårige socialministern och tunga socialdemokraten i allmänhet 1970 lämnade arbetarrörelse och jordeliv. Vilket öppnar för tvivel om det alls var Möller som myntade citatet.

Här är en efterlysning från 2005 som i skrivande stund, fjorton år efteråt, ännu inte fått något svar:

Jag har hittat minst 20 andra varianter på detta citat och har inte en susning om vilket som är det rätta. Snälla hjälp mig!!!

- Magnus Ljungkvist: Vad sa Möller egentligen? bloggen Magnus tankar den 18 maj 2005

Hans varianter skulle kunna sammanfattas så här: Varje (felanvänd | förslösad | ineffektivt använd | slösad) skattekrona (som förslösas) är en stöld (från | av) (folket | de (sjuka och) fattiga).

Det första belägget jag hittat där citatet tillskrivs Möller är GT den 22 september 1989. Formuleringen som används där är för övrigt "varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga".

Den pregnanta formuleringen "förslösad skattekrona" är den överlägset mest populära, och det var länge den som jag fokuserade mina slagningar på. Det visade sig vara en fälla. För andra formuleringar, som är såväl modernare som, i mitt tycke, sämre –  som "varje krona av skattemedel som används ineffektivt är en stöld från folket" – visade sig vara äldre än den fina och till synes gammalmodiga "förslösad skattekrona".

Man kan fråga sig hur mycket man kan variera ett citat innan det blir ett annat citat. I detta fallet ska tripletten illa använd skatt + stöld + enkelt folk vara med, tänker jag. Till exempel är det mycket spridda påståendet "skatt är stöld" något annat, likaså att skattefusk är "en stöld från de hederliga skattebetalarna" (för att citera Einar Eriksson (s) i första kammaren den 26 januari 1960).

Citatet, i någon form, har också tillskrivits finansminister Ernst Wigforss (s), men han är betydligt mindre vanlig än Möller – vilket känns lite egendomligt med tanke på att Wigforss torde vara mer allmänt känd. Än märkligare är det att superkändisen Gunnar Sträng inte verkar ha förekommit alls. Hur som helst.

Här är det tidigaste belägget jag hittat för citatet med "förslösad skattekrona", med eller utan koppling till vem som helst:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

- Carin Lundberg (s), riksdagens protokoll 2004/05:99 6 april

Sedan skulle det dröja några år innan citatet började tillskrivas Möller. Men då fick det också status och därmed vingar, enligt den lag* som säger att vi vill ha våra faktoider förknippade med kända företeelser och personer.

Gustav Möller är idag praktiskt taget enbart känd för ett citat som han, såvitt jag hittills funnit, inte myntat. Det vore ett ironiskt öde som han delar med många.


Tipstack till Johan Jönsson @JohanJ och Carl Winbäck @giffengrabber som lockade in mig i detta kaninhål.

* Formulerad av mig själv, för säkerhets skull: Hexmasters faktoida attraktionslag

Kings and Queens of Sverige

Det är ett tag sedan jag blev översatt (Faktoider-bloggen: Norsk struts (2010)). Men nu var det dags igen. Kings and Queens of Sweden/Kungar och drottningar av Sverige (båda Ordalaget 2019) är min till en tredjedel, nämligen en mycket kortfattad (tolv sidor inklusive illustrationer) svensk historik samt kortfattade biografier över de tjugotvå kungarna och regerande drottningarna från Gustav Eriksson Vasa till Gustaf VI Adolf. Adrienne Bönnelyche har skrivit om dagens kungahus, och Mattias Henrikson om kungliga slott. Läs mer om den engelska utgåvan hos förlaget: Kings and Queens of Sweden.

Den här gången gavs översättningen faktiskt ut före det svenska "originalet". Det är en egendomlig känsla att läsa sig på ett annat språk, liksom med norskan ett som jag kan men naturligtvis inte lika väl som översättaren (som för övrigt heter Rachelle Puryear). Det är en egendomlig känsla att se mina välbekanta ordvändningar och formuleringar på ett annat tungomål; ibland i en form som jag också hade valt, ibland med lite andra ord och smått som avslöjar att det nog var lika bra att jag inte stod för den engelska texten.

Baby boomers

Det är "babyboom" i Amerika, där akademiker nu inte anser sig kunna ha mindre än fem. (Familjeplanering måtte gälla bara u-länder.)

- DN 7 oktober 1964

Babyboomens folk, de som föddes vid andra världskrigets slut och åren därefter, är nu uppe i 55-60.

- SvD 29 augusti 2002

Det har inträffat en rad mer eller mindre markanta baby booms i olika länder vid olika tillfällen. När man inte specificerar närmare avses för Sveriges del främst barnapuckeln under och direkt efter kriget. Men glasklart är det inte, för det finns en rad andra att välja på. I USA är begreppet mer cementerat: Där avses en något senare och mycket mer utdragen baby boom som varade från kriget fram till mitten av 60-talet.

Modebegreppet "OK boomer", om någon som antas höra till puckeln ifråga, kan alltså tolkas ganska olika.

Wikipedia (sv.): Babyboom
Wikipedia (eng.): Baby boom

Japanen som aldrig gav upp

En sak ska klargöras direkt: Hirō Onoda kapitulerade aldrig. Han gav aldrig upp.

Tyvärr, måste man tillägga.

Japanese soldier who long refused to surrender [...] refusing to believe that World War II had ended

- Hiroo Onoda, Japanese soldier who long refused to surrender, dies at 91, CNN 17 januari 2014

Berättelsen har berättats många gånger. Här kommer den en gång till.

Hirō Onoda (1922-2014) var japansk underrättelseofficer. I krigets slutskede förlades han med tre man till den filippinska ön Lubang, 15 mil utanför Manila. Ön är 125 km², som Värmdö eller Kållandsö. Även om den har nästan 30 000 invånare (hur många det nu kan ha varit på den här tiden) så har dess bergiga djungel gott om gömställen, i synnerhet när man har flera decennier på sig att leta reda på dem.

Så småningom föll Onodas kamrater ifrån. En kapitulerade ("deserterade" enligt Onoda), två dödades i strider med lokalbefolkningen (mer om dessa längre ner). Onoda kämpade ensam vidare. Flygblad och folk som ropade ut att kriget var slut avfärdade han som propaganda. Han hade fått order att varken kapitulera eller begå självmord, och då fick det bli så. Kejsarens soldat lyder order, punkt.

Den märkliga tjänstgöringen tog slut först 1974. En student, som gett sig ut i världen för att leta reda på "snömannen, Onoda och en panda", lyckades med en av sina föresatser och fick en pratstund med löjtnanten. Varför han fortsatte kriget? Mycket enkelt: Han hade inte fått någon annan order. Studenten åkte hem och lyckades leta reda på Onodas gamla befäl. Majoren, numer bokhandlaren, uppfyllde nu löftet han gett de sina 1945, begav sig till Lubang och beordrade Onoda att upphöra med striden. Och då fick det bli så.

Det finns en central fråga som avgör hur man ser på det hela: Trodde Onoda innerst inne att kriget fortfarande pågick? Den lär vi aldrig få ett slutgiltigt svar på. Det finns en tragikomisk bild av soldater på ensliga söderhavsöar som inte hört en nyhetssändning sedan 1940-talet och verkligen inte har någon koll. Den kanske är relevant för andra, men gäller inte i detta det mest kända fallet. Tvärtom ansträngde sig folk för att upplysa honom om sakernas tillstånd. Och det hade de goda skäl till.

En omständighet som sällan uppmärksammas är att Onoda och hans grupp dödade minst trettio civila filippinier. De utgjorde såväl beväpnade poliser som vanliga bönder. Jag vet inte hur krigets lagar ska tolkas beträffande kombatanter som oriktigt tror att krig pågår, men det är svårt att se hur Onoda skulle kunna frikännas från samtliga dödsfall. Och om han visste att kriget tagit slut? Då visste han också att han inte utövade strid eller ens begick krigsbrott, utan helt enkelt mördade folk.

Detta bekymrade nu inte dåvarande presidenten Ferdinand Marcos. Han fick 1974 ta emot Onodas svärd (en mycket stark symbolhandling), men återlämnade det direkt och benådade den kuriöse krigaren.

För fortsatt läsning är här den bästa svenska artikeln jag sett på nätet om Hirō Onoda.

Den 28 februari landade amerikanerna. Det tog en dag för dem att ta kontroll över ön. De få japanska soldater som inte dödades flydde ut i djungeln jagade av hämndlystna filippinier. Onodas första strid var över.

Hans uppgift var nu att hålla sig vid liv och störa fienden så länge som möjligt. Ett uppdrag han tog på djupaste allvar trots att fienden mest bestod av filippinska fiskare.

- Anders Fager: Japanen som vägrade ge upp, Militär Historia 21 april 2017

Wikipedia (eng.): Hirō Onoda


Ett särskilt hej! till Spito som tipsade om detta ämne, när det nu var