Nådiga luntan på budgetpromenad

Blandade "budgetpromenader", med "nådiga luntor" i olika format. CD-skivor och USB-minnen har använts när sådana var framtiden. När digitalt blev vardag återgick man till papper. Exempelvis 2017 levererades knappt 4 000 sidor på drygt 10 kg, uppdelad på ett antal trycksaker.

Budgetpromenaden med nådiga luntan känner väl även politiskt ointresserade till, men för sakens skull: I samband med att regeringen lägger fram sin budgetproposition tar finansministern ett exemplar av propositionen från Finansdepartementet till Sveriges riksdag. Leveransen sker till fots vilket givetvis innebär uppståndelse och trängsel, poliser och livvakter, mediabevakning, plakat … Åtminstone de senaste decennierna.

När man läser om traditionen kan man få intryck av att man budgetpromenerat sedan generationer. Men den som var först lär ha varit Kjell-Olof Feldt (s).

1981 Kjell-Olof Feldt inledde tradition med budgetpromenaderna.

- Luntans väg genom åren, Aftonbladet 20 september 2011

Då uppstår problemet att vi 1981 hade borgerliga regeringar: Fälldin II ersattes i maj av Fälldin III. Och när en proposition överlämnades i januari 1981 skedde det under tystnad:

… Överlämnandet av budgetpropositionens olika delar, sker utan någon tänkbar pompa och ståt genom att talman [Ingemund] Bengtsson får ta emot regeringens förslag under de få närvarande riksdagsledamöternas näst intill öronbedövande tystnad.

- SvD 13 januari 1981

Kanske årtalet blivit fel? Några år senare finns en promenad dokumenterad:

Finansminister Kjell-Olof Feldt på väg till riksdagen för att formellt lämna över budgeten.

- "På väg lämna budgetpaketet", SvD 11 januari 1986

Om traditionen nu skapades av Feldt, vilket år det än var, påminner det om Almedalen, som ju började med Palme: Två politiska traditioner som påbörjades av socialdemokrater för att sedan bli allmängods.

Länge verkar folk – såväl media som alla andra – ha varit ointresserade av promenaden. Bilden från 1986 är talande.

Namnet "nådiga luntan" kommer från den tid, då allehanda propositioner åtminstone formellt kom från kungl. maj:t och därtill var nådiga.

- Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behov; Given Stockholms slott den 14 januari 1914 – Propositionen avsåg alltså år 1915, som ju skulle visa sig bli helt annorlunda än någon kunde tänka sig den 14 januari 1914.

Nåden togs bort 1919. Vilken skillnad det nu gjorde.

Som man vet ha alla regeringspropositioner till riksdagen förut hetat k. m:ts nådiga propositioner.

I och med början av denna politiska säsong har nåden försvunnit från regeringsförslagen och de kallas helt enkelt och tidsmässigt k. m:ts propositioner. Den sista riksdag således till vilken regeringspropositionerna gåvos i nåder på gammaldags sätt var den förra urtiman.

- SvD 9 februari 1919

En till: I SAOB: LUNTA subst2 anges att det "vard. o. skämts." uttrycket använts sedan 1925.

 … Efter den behandlingen var den nådiga luntan icke mycket värd.

- "Remissdebatt", Tiden 25 januari 1884

Detta är det tidigaste belägg jag hittat där budgetproppen kallas "nådiga luntan". Inte var det något avancerat gräv heller.

Gustav Möllers förslösade skattekrona

Se här ett välkänt citat:

"Every wasted krona should be regarded as a theft from the people," Gustav Möller, the legendary Social Democrat and minister of social affairs, famously quipped. This quote has been regularly dusted off by politicians from across the political spectrum.

- 'Every wasted krona amounts to theft', The Local 18 mars 2010

Men vi ser det oftast på svenska:

Uttrycket ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” myntades av den socialdemokratiske ministern Gustav Möller på 1940-talet.

- Skattebetalarnas Förening: Om oss

Gjorde han verkligen det? I så fall är det märkligt att det idag så populära citatet inte börjar dyka upp förrän långt senare. Faktiskt först efter att den mångårige socialministern och tunga socialdemokraten i allmänhet 1970 lämnade arbetarrörelse och jordeliv. Vilket öppnar för tvivel om det alls var Möller som myntade citatet.

Här är en efterlysning från 2005 som i skrivande stund, fjorton år efteråt, ännu inte fått något svar:

Jag har hittat minst 20 andra varianter på detta citat och har inte en susning om vilket som är det rätta. Snälla hjälp mig!!!

- Magnus Ljungkvist: Vad sa Möller egentligen? bloggen Magnus tankar den 18 maj 2005

Hans varianter skulle kunna sammanfattas så här: Varje (felanvänd | förslösad | ineffektivt använd | slösad) skattekrona (som förslösas) är en stöld (från | av) (folket | de (sjuka och) fattiga).

Det första belägget jag hittat där citatet tillskrivs Möller är GT den 22 september 1989. Formuleringen som används där är för övrigt "varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från de fattiga".

Den pregnanta formuleringen "förslösad skattekrona" är den överlägset mest populära, och det var länge den som jag fokuserade mina slagningar på. Det visade sig vara en fälla. För andra formuleringar, som är såväl modernare som, i mitt tycke, sämre –  som "varje krona av skattemedel som används ineffektivt är en stöld från folket" – visade sig vara äldre än den fina och till synes gammalmodiga "förslösad skattekrona".

Man kan fråga sig hur mycket man kan variera ett citat innan det blir ett annat citat. I detta fallet ska tripletten illa använd skatt + stöld + enkelt folk vara med, tänker jag. Till exempel är det mycket spridda påståendet "skatt är stöld" något annat, likaså att skattefusk är "en stöld från de hederliga skattebetalarna" (för att citera Einar Eriksson (s) i första kammaren den 26 januari 1960).

Citatet, i någon form, har också tillskrivits finansminister Ernst Wigforss (s), men han är betydligt mindre vanlig än Möller – vilket känns lite egendomligt med tanke på att Wigforss torde vara mer allmänt känd. Än märkligare är det att superkändisen Gunnar Sträng inte verkar ha förekommit alls. Hur som helst.

Här är det tidigaste belägget jag hittat för citatet med "förslösad skattekrona", med eller utan koppling till vem som helst:

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

- Carin Lundberg (s), riksdagens protokoll 2004/05:99 6 april

Sedan skulle det dröja några år innan citatet började tillskrivas Möller. Men då fick det också status och därmed vingar, enligt den lag* som säger att vi vill ha våra faktoider förknippade med kända företeelser och personer.

Gustav Möller är idag praktiskt taget enbart känd för ett citat som han, såvitt jag hittills funnit, inte myntat. Det vore ett ironiskt öde som han delar med många.


Tipstack till Johan Jönsson @JohanJ och Carl Winbäck @giffengrabber som lockade in mig i detta kaninhål.

* Formulerad av mig själv, för säkerhets skull: Hexmasters faktoida attraktionslag

Trollkarlen från Oz som bimetallisk saga

Enligt Littlefield stod lejonet för populisternas partiledare William Jennings Bryan (1860-1925). Och så vidare.

Alla känner väl till huvuddragen i L. Frank Baums Trollkarlen från Oz (1900). Men hur många har hört att den "egentligen" skulle skildra en politisk/ekonomisk debatt i 1890-talets USA?

Idén lanserades 1964 av historikern Henry Littlefield. Den gula vägen som leder till staden Oz symboliserar guldmyntfoten. Dorothys silverskor (just så – de berömda rubinröda skorna är en grej från 1939 års film) står för den silvermyntfot som många argumenterade borde komplettera guldet i så kallad bimetallism; läs mer om debatten på Wikipedia: Free silver. Båda metallerna vägs ju i ounce, förkortat oz. Den smaragdgröna staden Oz, där den bedräglige trollkarlen härskar, står för de bedrägliga gröna papperspengarna. Den onda häxan Västan står för Rockefeller. Och så vidare. Ju mer den tillräckligt övertygade och kunnige letar, desto mer kan man hitta som tycks bekräfta idén.

Men tänk om det inte stämmer? Tänk om L. Frank Baum ville skriva en allegori över en helt annan fråga? Eller kanske inte någon allegori alls? Metoden som användes för att stärka idén kan inte användas för att hitta motargument. Allt som bekräftar bekräftar, allt annat är oanvändbart. (En klassisk pseudovetenskaplig fälla.) Argumenten mot kan aldrig bli lika tilltalande som argumenten för. Men en invändning är att Baum aldrig indikerade att hans storsäljare, eller någon av de många uppföljarna, skulle ha haft något politiskt syfte. Detaljerade genomgångar av böckerna och Baums övriga liv och verk har gjorts av bl a Hansen, som sammanfattar som följer:

The Wonderful Wizard of Oz is a great story. Telling students that the Populist movement [som argumenterade för silvermyntfoten] was like The Wonderful Wizard of Oz does seem to catch their attention. It may be a useful pedagogical tool to illuminate the debate on bimetallism, but we should stop telling our students that it was written for that purpose.

- Bradley A. Hansen, The Fable of the Allegory: The Wizard of Oz in Economics, Journal of Economic Education, sommaren 2002

Ett stycke i början av hans artikel är också värt att återge:

Indeed, the true lesson of The Wonderful Wizard of Oz may be that economists have been too willing to accept as a truth an elegant story with little empirical support, much the way the characters in Oz accepted the Wizard’s impressive tricks as real magic.

Till vilket man bara kan tillägga att vi alla, ekonomer eller inte, har en benägenhet att ta en förklarings elegans som intäkt för dess sanningshalt.

Wikipedia: Political interpretations of The Wonderful Wizard of Oz#Monetary policy
Peter Liebhold: Populism and the World of Oz, bloggen O Can You See? 2 november 2016

Vad var tulpanmanin, egentligen?

Semper Augustus, en av de märkvärdigaste och allra mest övervärderade tulpanerna att handlas med under tulpanmanin

Wall Street 1929, Kreuger 1930, dotcom ... För de historiskt intresserade Söderhavsbubblan och järnvägsmanin; inom kort lär bitcoin att läggas till raden. Och varje finansbubbla jämförs med bubblornas bubbla: Tulpanmanin.

Vi har alla hört historien, åtminstone i brottstycken. Men hur mycket stämmer?

Utanför kretsen av historiker och mytforskare är det nog få som känner till hur klent källäget är. Den praktiskt taget enda primärkälla som använts är en pamflett av hrr Gaergoedt och Warmondt som gavs ut kort efter att bubblan sprack. Den användes av en viss Charles Mackay i boken med den tidlösa titeln Extraordinary Popular Delusions and the Madness of Crowds (1841), som är anledningen till att tulpanmanin än idag tillhör allmänbildningen.

Anne Goldgar har gjort något som få gjort: Hon har grävt i arkiven och kartlagt tulpanhandeln. Och hon har hittat en hel del som inte stämmer med den spridda bilden. Inte för att jag själv känner igen alla detaljerna hon tar upp. Som att "alla" ägnade sig åt tulpanhandel, eller att mängder av spekulanter tog livet av sig efter kraschen; båda låter mer som senare tiders börskrascher. Eller att lökar kunde byta ägare väldigt ofta, kanske tio gånger om dagen. Men de tyngre myterna hon avfärdar är intressanta så det räcker och blir över. Som att de riktigt övervärderade lökarna utgjorde en mycket liten del av marknaden:

Although it’s true that the most expensive tulips of all cost around 5,000 guilders (the price of a well-appointed house), I was able to identify only 37 people who spent more than 300 guilders on bulbs, around the yearly wage of a master craftsman. Many tulips were far cheaper.

- Anne Goldgar: Tulip mania: the classic story of a Dutch financial bubble is mostly wrong, 12 februari 2018

Hayek om män och ekonomi

The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design.

- Hayek

Citatbilden med Salma Hayek dök, såvitt jag funnit, upp i fjol någon gång. Den delades och kritiserades. Förutsägbara kommentarer fälldes, i vanlig stil.

Vågar man gissa att de flesta som såg den missade poängen?

Citatet är korrekt:

The curious task of economics is to demonstrate to men how little they really know about what they imagine they can design. To the naïve mind that can conceive of order only as the product of deliberate arrangement, it may seem absurd that in complex conditions order, and adaptation to the unknown, can be achieved more effectively by decentralizing decisions and that a division of authority will actually extend the possibility of overall order. Yet that decentralization actually leads to more information being taken into account.

- The Fatal Conceit: The Errors of Socialism (1988)

Här är författaren: Friedrich Hayek (1899-1992). Han tilldelades 1974 Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Nobels minne, som han för övrigt delade med Gunnar Myrdal. Om längden på Wikipedia-artiklar är något att gå efter så förefaller han att ha ett visst inflytande i ämnet än idag.

Plankvägsmanin

En del spekulationsbubblor är mer kända än andra. Tulpanmanin, IT-bubblan och Kreugerkraschen hör till de välkända. Söderhavsbubblan, Mississippikompaniet och 1800-talets järnvägsmani är mindre kända. Och bland de direkt okända torde vi hitta plankvägsboomen.

Vad är en plankväg? En väg gjord av trä. Som här, i staten Washington vid sekelskiftet 1900:

Eller här, i Alaska 1938:

Men plankvägarnas verkliga storhetstid inträffade i mitten av 1800-talet, långt innan motorfordon kom på fråga. En viss George Geddes lät anlägga den första plankvägen i USA, närmare bestämt i North Syracuse, NY 1846. Han bedrev därefter intensiv propaganda för plankvägarna ur en rad aspekter. Som till exempel den ekonomiska:

Beträffande [plank]vägen i Toronto, som slets ut på åtta år ... Fann man att kostnaderna för att underhålla en McAdam-väg [makadam] utan vidare är högre än för en plankväg - bortsett från den stora skillnaden i anläggningskostnad.

Under några hektiska år anlades tusentals kilometer med trävägar över hela USA. Arbetet utfördes av hundratals plankvägsföretag, som naturligtvis hoppades att dra in storkovan på vägtullar.

Inte för att det var något större fel på plankvägarna i sig, givet att man räknat rätt i kalkylerna för respektive avsnitt. Felet låg i de upphaussade förväntningar man hade på deras generella lönsamhet. Senare delen av 1800-talet var plankvägsföretag vanliga i konkursbranschen. Å andra sidan anlades plankvägar även långt senare, men utan (får man hoppas) de tidigare förväntningarna på att skära guld med täljkniv.

Bevarat avsnitt av en plankväg anlagd i Kalifornien 1915.

Wikipedia: Plank Road Boom; Old Plank Road

Korrigering 103 år efteråt

När världskrigen kom så märktes det, om inte annat, på all reklam för krigsobligationer. Krigsobligationer eller krigslån gick i princip ut på att staten lånade pengar av allmänheten för att finansiera krigen. Obligationerna förekom i snart sagt alla demokratier som var inblandade, såväl indirekt (som Sverige) som direkt. En avsevärd del av de civila krigsinsatserna gick ut på att marknadsföra krigsobligationer; om du arbetade i reklambranschen eller som artist, eller om du var någorlunda känd krigshjälte, så låg du bra till för att tjäna ditt land på det sättet.

Ovan ser vi typisk reklam för brittiska war bonds från första världskriget. De första obligationerna där gavs ut kort efter krigsutbrottet. Den 23 november 1914 rapporterade Financial Times att lånet ifråga övertecknats å det grövsta, att allmänheten erbjudit regeringen varenda penny som efterfrågats och mer därtill, och att detta amazing result visade "hur starka finanser den brittiska nationen har".

FT var heller inte den enda källan att rapportera om krigslånets framgångar:

London, November 27, 2:45 p.m. – Chancellor of the Exchequer Lloyd George announced in the house of commons today that the war loan of £350,000,000 ($1,750,000,000) had been greatly oversubscribed. The chancellor gave no figures. He said, however, that the enormous number of individuals, totaling nearly 100,000, who had made application for small sums.

- Evening Star (Washington DC), 27 november 1914

Nästan 103 år senare införde FT en rättelse:

Clarification: On 23 November 1914, a piece published in the Financial Times claimed the UK government's War Loan was "oversubscribed", with applications "pouring in". The item described this as an "amazing result" that "proves how strong is the financial position of the British nation". We are now happy to make clear that none of the above was true.

- A correction 103 years late: How the BoE covered up failed war bond sale, Financial Times 8 augusti 2017

Facit hade grävts fram av anställda på Bank of England. Scoopet lades ut på Bank Underground, "a blog for Bank of England staff to share views that challenge – or support – prevailing policy orthodoxies" (min markering nedan):

Financing World War I required the UK government to borrow the equivalent of a full year’s GDP.  But its first effort to raise capital in the bond market was a spectacular failure. The 1914 War Loan raised less than a third of its £350m target and attracted only a very narrow set of investors. This failure and its subsequent cover-up has only recently come to light following research analysing the Bank’s ledgers.

- Michael Anson, Norma Cohen, Alastair Owens och Daniel Todman, Your country needs funds: The extraordinary story of Britain’s early efforts to finance the First World War, Bank Underground 8 augusti 2017

Historien har pikanta inslag som att Bank of England köpte de återstående obligationerna, men tecknade dem på bankens chief cashier (vad det nu blir på svenska) och hans ställföreträdare för att det inte skulle se suspekt ut (till skillnad från att två privatpersoner köpte obligationer för över 200 miljoner pund?) liksom att ingen mindre än John Maynard Keynes berömde tillvägagångssättet med att dölja sanningen.

Att regering, press med flera far med osanning under brinnande krig är givetvis inget konstigt. Om man gått ut med facit över britternas klena vilja till patriotiska lån hade det däremot varit en moralsänkande åtgärd, och snudd på landsförräderi. I den genren finns det avgjort mycket mer att "avslöja" från diverse decennier.

Norsk olja och Volvo

Reklam från 1987, långt efter oljehistorien

Det sägs att Norge en gång i tiden erbjöd en andel av deras oljefält i utbyte mot en andel i Volvo ... Och att svenskarna tackade nej!?

Är det sant? — Ja.

Styrelsen har funnit att den kvalificerade majoritet på 66 2/3 procent av rösterna som behövdes inte kunde erhållas, sade hr Gyllenhammar. Han tillade att 40 procent av aktieägarna var mot planerna. "Avtalet med Norge kan därför inte fullföljas."

- Översatt ur "Volvo Ends Plan for Tie To Norway", New York Times 27 januari 1979

Vem var det som avstyrde det hela? — Det är avgjort krångligare att reda ut, där det alls är möjligt. Alla är inte lika stolta som Aktieägarna över historien.

Den bästa, eller åtminstone mest läsbara kortfattade beskrivning jag hittat av det hela fanns i en arkiverad artikel hos Affärsvärlden.

År 1978 behövde den då helsvenska biltillverkaren Volvo kapital för att kunna utveckla en ny modell, det som skulle bli den framgångsrika 740-serien. I stället för att vända sig till aktiemarknaden arbetade Volvos dåvarande vd Pehr Gyllenhammar fram en lösning där norska staten skulle gå in i Volvo med 200 miljoner kronor. Dessutom skulle konungariket Norge betala med koncessioner i norska oljefält. För detta skulle norska staten få 40 procent av Volvokoncernen. 

Sett ur ett norskt perspektiv var affären logisk. Olje­utvinningen hade då ännu inte hunnit ta ordentlig fart. Norge skulle få en stor andel i en internationell industrikoncern, vilket kunde diversifiera norskt näringsliv. Volvo skulle bli licenstagare till 10 procent av Oseberg-fältet mitt emellan Norge och Shetlandsöarna.

Efter provborrningar började Norge ta upp olja i större skala från slutet av 1970-talet. Vad som räknas som "ordentlig fart" vet jag inte.

Wikipedia: Energy in Norway

Så även 1978 kunde man inse att den där norska oljan nog var värd en del. Vilka var det då som satte sig emot?

Den maktkamp som därefter följde är unik i svenskt näringsliv. Det ansiktslösa kapitalet reste sig emot näringslivshöjdarna och krävde bestämmanderätt. I flera års tid hade vinsterna sjunkit och därmed utdelningarna. De tysta tjänstemännen på Fjärde AP-fonden och andra sparinstitutioner gjorde offentlig revolt mot de mäktiga bolagscheferna i Göteborg.

– Det var en uppgörelse mellan staterna Norge och Sverige och tanken var att Volvo skulle få tillträde till den norska sockeln. Vi fick oljan i princip gratis. Men det utvecklades till en bisarr historia där AP-fonden och andra tog strid emot affären, säger Pehr Gyllenhammar i dag till Affärsvärlden.

Publikt sett var dock intresseorganisationen Aktiespararna mest synlig, under ledning av Håkan Gergils och Sten K Johnson. Än i dag framhåller Aktiespararna på sin hemsida stoppet av Volvos Norgeaffär som en av föreningens stora framgångar i kampen att företräda de små aktie­ägarnas intressen. Kritikerna riktade in sig på att Volvos presentationsmaterial om affären var tunt. Egentligen vanns debatten på rädslan för att vattna ur det svenska Volvo, landets dåvarande industriklenod. Men vågskålen tippade över till förmån för nej-sägarna när näringslivets dåvarande starke man Marcus ”Dodde” Wallenberg uttalade sig och sade att fördelarna med affären var små och att Volvo borde kunna ordna sin finansiering inom Sverige.

- "Andra chansen till norsk olja", Affärsvärlden 7 februari 2012

Den nämnde Håkan Gergils vidhåller fortfarande att det var rätt att säga nej. Jag har inte satt mig in i hans argument.

Så det var ingen lysande affär som Sverige, Volvo och Pehr G Gyllenhammar gick miste om den gången?
– Nej, aktiekapitalet som Volvo skulle erhålla från Norge var 450 miljoner kronor för 40 procents ägande i bolaget. Var och en kan nu i efterhand räkna ut vilken låg värdering av Volvo detta var. Ford betalade 50 miljarder kronor bara för personvagnsrörelsen i slutet av 1990-talet, och lastvagnarna representerar ett än mycket större värde.

Men Volvo hade väl fått en massa norsk olja i gengäld?
– Oljan i Norgeavtalet hade inte varit ”gratis” som artikeln uppgav. Tvärtom, Volvo skulle stå för mångmiljardinvesteringar för att utvinna oljan ur fälten.

Den norska oljefonden uppgår nu till 3400 miljarder norska kronor. Det hade räckt med rätt lite av det för att det skulle ha blivit en kanonaffär för Volvo.
– Då ska man veta att de tre prospekteringsmöjligheterna Volvo skulle ha erhållit var områdena i Nordsjön 30:2, 30:3 och 30:6. Av dessa var det bara det sistnämnda som visade sig vara en fyndighet, dessutom bara gas.

- "Jag övertalade Wallenberg", Affärsvärlden 14 februari 2012

Finansiell elitlicens: Ingenting för 40 000:-

Hans Jensevik från Svensk kommunrating med FEL-diplom hos Kristinehamn, Timrå, Kungälv och Skurup

Vill du få uppmärksamhet? Det finns en marknad även för sådant. I dess minst tillkrånglade form kallas produkten reklam, ifall företeelsen är bekant. I lite försåtligare form kan den kallas PR och levereras på sätt som inte retar våra trubbade reklam-nerver lika mycket.

En annan sorts förtäckt reklam kallas vanity awards, "fåfänge-utmärkelser". De utgörs av priser och utmärkelser som mottagaren betalar för. Det normala förfarandet för sådant är ju annars att X helt på egen hand bestämmer sig för att ge Y priset Z, där Z utöver diplom kan innebära penningsummor och annat värdefullt, som Y får enbart för att Y varit så bra på vad det än är X vill lyfta upp. Den motprestation som förväntas av Y är ringa, ofta praktiskt taget obefintlig: ta emot priset i glatt och välklätt skick, hålla ett tal.

När X inte ger bort utan tvärtom säljer utmärkelser så ska det se ut precis som vanligt. Eftersom det även ligger i Y:s intresse att framställa det hela som en vanlig prisutdelning så brukar det inte vara svårt. Ceremoni arrangeras, glada bilder tas, pressmeddelanden kablas ut.

Jag vet inte hur många vanity awards det finns i Sverige men förmodar att de flesta finns i det privata näringslivet. Det är ovanligare och betydligt intressantare när skattemedel går till luft-diplomen. Det exempel jag hittat heter Finansiell elitlicens och säljs av företaget Svensk kommunrating AB.

Svensk KommunRating: Produktblad beskriver tjänsterna

På hemsidan är de åtminstone befriande uppriktiga med vad det hela gäller: Det är en tjänst som man köper.

Priset är 40 000 kr exkl moms för att få använda den Finansiella Elitlicensens alla möjligheter under det år kommunen är innehavare.

Om man tar nyhetstexterna från kommunerna som återges i bild ovan så framgår detta ingenstans.

• Kristinehamn får elitlicens, Sveriges Radio P4 8 juni 2010
• "Hat trick" för kommunens ekonomi, Timrå kommun, 24 september 2012
• Kungälv får förnyad Finansiell elitlicens med toppbetyg, Kungälvs kommun, 9 september 2014
• Finansiell elitlicens, Skurups kommun 5 augusti 2010

När Anders Holmensköld, kommunalråd i Kungälv och mottagare på bilden, tillfrågades om nyttan med "licensen" uppgav han att det viktiga är den goda ekonomin, men att "utmärkelsen" åtminstone är "viktig i kontakter med företag som vill investera för dom får en signal att vi har ok ekonomi och möjlighet att investera i t ex infrastruktur". Huruvida ett papper, som formulerar ett omdöme som redan finns i kommunens årsredovisning för den siffersinnade, var värt kostnaden svarade han inte på.

Kan tillägga att Svensk KommunRating regelbundet försöker att få fler kommuner att nappa på deras affärsidé. Hittills verkar det ha gått sådär.

Här har ni fem kommuner som är beredda att lägga upp 40 000:- plus moms för en värdelös "licens". Vad säger det om deras sinne för ekonomi?

Det angivna priset verkar dock inte inkludera precis allting. Jag vet inte vad de andra kommunerna faktiskt gett för sina "licenser", men i Vimmerby blev det extra pinsamt när det uppdagades hur dåliga man var på det man ville visa att man var så bra på: Att hålla ordning på pengarna.

I början av juni mottog kommunen utmärkelsen Elitlicens av företaget Svensk kommunrating, ett objektivt företag som jobbar med att analysera kommuners ekonomi.
Efter ett längre förbättringsarbete under 2012 och 2013 med företaget som stöd kunde man den 4 juni visa upp elitlicensen - betyget för en bra ekonomi.
Kostnaden för att anlita företaget var dock inget man ville tala alltför mycket om.
[...]
– Det rör sig om en rätt stor summa, runt 700 000 kronor. Det finns andra revisionsbyråer som kunnat göra ett precis lika bra arbete, men till ett lägre pris, säger Ivar Svensson.

- Kommunen missade att göra upphandling, Vimmerby Tidning 28 augusti 2013

En "fåfänge-utmärkelse" jag tidigare skrivit om är ett internationellt pris från Tyskland i designbranschen: red dot - Priser med priser.