LaserWriter och PostScript

- Bild från Museums Victoria (Australien): The Apple LaserWriter

The wags who call the LaserWriter Apple's best computer aren't kidding around – the [Motorola] MC68000 processor runs at a lightning-like 12 megahertz and has 1.5 megabytes of RAM for data storage and another 0.5 megabytes of ROM for programs and font data.

- PC Magazine testar 70 skrivare, 17 september 1985

Det stämmer: Ett tag var Apples kraftfullaste dator en skrivare.

LaserWriter lanserades 1985. Den hade en likadan processor som Apple Macintosh. 12 MHz var dubbelt så mycket som de 6 som den första Macen hade (som egentligen var klockad strax under 8 MHz, men av tekniska orsaker gick lite långsammare än så). Och vad dess RAM och ROM på sammanlagt 2 Mb beträffar så ska man veta att en enda megabyte var obeskrivligt mycket minne 1985, och kostade därefter. Ta bara en sån sak som att original-Macen, som lanserats året innan, levererades med 128 k. Och 1986 fick man (i Sverige) slanta upp 30 000:- för en Macintosh Plus med 1 Mb. Längre fram skulle PC:ns begränsning på 640 kb bli allmänt ökänd. Men så länge som minne kostade som det gjorde, var det ett mycket exklusivt problem. (Vad stavningen beträffar så var s k CamelCase, med versaler som bildar ”pucklar” mitt i ordet, ännu hetare då än nu.)

LaserWritern hade förstaplatsen fram till 1987. Då lanserades Macintosh II, med 68020-processor, upp till 8 Mb RAM, med mera.

Av dels specifikationerna, dels det faktum att Apple även 1985 kom undan med priser som ingen annan kom undan med, så förstår man att LaserWriter inte var billig. Billig var den inte. O nej.

Jag har inte lyckats hitta någon prisuppgift för LaserWritern i Sverige 1986 – behövde du fråga så hade du inte råd, kantänka … Men vi kan titta i den tidning som det inledande citatet kommer från. Det var ett specialnummer där man hösten 1985 gick igenom alla skrivare man fick tag på. Urvalet är även intressant eftersom det speglar skrivarnas historia dittills. Vanligast var matrisskrivare med 8 eller 24 nålar. Där fanns även några daisywheels med fasta typer, i princip elektroniska skrivmaskiner, som var de första skrivarna. Liksom några bläckstråleskrivare, som motsvarar det senaste.

Vad gäller priserna börjar genomgången med Okidatas budgetskrivare Okimate 20 för futtiga $268. De flesta skrivarna ligger på några hundra upp till $1000. Och överlägset högst upp ligger laserskrivarna, som Apple LaserWriter för $6995.

- Utskriftsprover från de dyraste skrivarna. Laser behövde inte innebär att man slapp pixlig text à la matrisskrivare.

Sju tusen dollar, med 1985 års valuta … Dessutom kunde den bara användas med Microsoft Word 2.0 (japp, så gammalt är det programmet). Företaget hade visserligen byggts upp av den oerhört populära och spridda hacker-datorn Apple II, som man ännu 1985 tjänade mer på än Macar och laserskrivare – Apple tog mer betalt per transistor än någon konkurrent – men man hade även produkter som uppenbarligen inte var avsedda för hemmen. Sen var man kanske inte helt immuna mot kundernas reaktioner, senare under året sänktes priset på laserskrivaren med en tusenlapp.

Att skrivaren kostade som en ny bil – en liten bil, men ny – berodde nu inte bara på hårdvaran och loggan.

Adobe Systems, which designed the LaserWriter's PostScript operating software, is actively pursuing support from word processing and other PC software suppliers. I think it will get it too because once you have seen what this printer can do, you will want to purchase one and the software to support it.

- Ibid.

Vad var PostScript? När man komponerat något i datorn, text och/eller grafik, och klickar på Skriv ut, så skapas en beskrivning av sidan i PostScript och skickas till skrivaren. I den beskrivningen står saker som att här ska den här texten stå med detta typsnittet i denna storleken etc, här ska en rektangel fylld med detta mönstret ritas upp, osv. Programmet körs på skrivaren där det skapar en bild av sidan, i 300 dpi; det var främst därför skrivaren behövde 1,5 Mb RAM. Och det stora ROM-minnet berodde på typsnitten. De beskrevs inte som pixlar utan som linjer och kurvor. Sådana kan man förstora hur mycket som helst och de har fortfarande släta fina kanter. Å andra sidan är det mer komplicerat att beskriva sådana linjer och kurvor än bokstäver på säg 9 × 5 pixlar. Med andra ord tog de mer plats – det var främst därför skrivaren behövde 0,5 Mb ROM – och det var därför '85 års LaserWriter bara hade fyra typsnitt: Times Roman, Helvetica, Courier och Symbol. Å andra sidan var de mycket snyggare än vilka typsnitt som helst som var gjorda av pixlar.

(Teknisk kuriosa för insatta: PostScript är inte ett ”passivt” beskrivningsspråk som HTML utan ett programmeringsspråk, faktiskt ett Turing-komplett sådant. Om den kraften till det behovet är överdrivet eller precis lagom tvistas än. Notera att programmen tillbringar hela sin livscykel inuti en maskin – det går visserligen att läsa .ps-filer och skriva dem för hand, men det är inte så det var tänkt att användas. Språket är för övrigt nära släkt med Forth, ett intressant språk som alla som kan lite programmering, och exempelvis vet vad ”Turing-komplett” innebär, bör känna till grunderna i.)

PostScript var inte bara Adobes första och länge enda produkt, utan dess raison d'être: Företaget grundades för att utveckla och sälja produkten. Allt annat kom senare; utan PostScript, inget Photoshop! Och man visste att ta betalt. Av de där sjutusen dollarna fick ganska många läggas undan för programvaran. Men det tyckte marknaden, åtminstone den del av marknaden som hade råd, att det var värt. Det viktiga är att man inte ska jämföra PostScript-skrivare med matrisskrivare, utan med professionella sättningsmaskiner som inte kostade sju utan kanske sjuttio tusen dollar. Och trots den stora skillnaden i pris fann många samtida tyckare skillnaden i kvalitet liten eller obetydlig. Det är det som är intressant.

Laserskrivare med PostScript var inte bara en teknik som var si och så mycket bättre än konkurrenterna, utan början på ett nytt användningsområde för datorer. Eller, nytt var det ju inte, men det hade dittills krävt en helt annan budget. Om du så mycket som hört talas om exempelvis en Linotron 202 så var du förmodligen ett proffs eller halvproffs, och inga andra skulle komma på tanken att investera i sådana maskiner. En Mac med en LaserWriter (Apple-skrivaren var i princip PC-kompatibel, men inte i praktiken) och ett layoutprogram som Aldus PageMaker kostade förvisso en god slant. Men med en sådan anläggning och lite träning (eller gärna lite mer än så) kunde man göra trycksaker – stort som smått, från broschyrer och reklamblad till tidningar och hela böcker  – med en teknisk kvalité som dittills krävt långt dyrare prylar. Det hela kallades DTP, Desktop Publishing; och om inte annat så var det begreppet helt nytt.

 - Apple hade en påkostad reklamkampanj där man funderade på hur ett antal historiska kändisar skulle använt en Mac med LaserWriter. Vem avses här tro? (SvD 18 mars 1986)

När man gräver i gamla eller halvgamla trycksaker är teknikskiftet en tydlig geologisk lagerföljd. Från mitten av 1980-talet börjar maskinskrivna texter (när det skulle vara riktigt billigt) resp proffsigare produktioner från någon byrå att ge vika för DTP från det egna kontoret. Och det är ofta tydligt att användarna behövde lite tid – i många fall betydligt mer än så – för att bemästra tekniken. Även om de tekniska skillnaden mellan halvproffs och helproffs i ett slag blev liten eller obetydlig så räcker det ofta med ett ögonkast för att se vilket som är vilket. För att uttrycka det milt.

Utvecklingen därefter är en annan historia men man kan sammanfatta det med att skrivare med PostScript länge var skrivarnas adel: De var bäst och kostade mest. Sedan utvecklades konkurrerande system, och PS blev billigare – måhända finns där ett samband. Störst betydelse hade en vidareutveckling av PostScript som 1991 började som projektet Camelot på Adobe och lanserades året därpå: Portable Document Format, förkortat pdf.

Med den bakgrunden känns historiens vingslag när Adobe om några dagar lägger ner typsnitt Type 1, gjorda för den första versionen av PostScript, efter 39 år:

Type 1 fonts were introduced by Adobe in 1984 for use with its PostScript page description language, and became widely used with the spread of desktop publishing software and printers that could use PostScript. […] Support for all Type 1 fonts in Adobe products will stop by January 2023. Users will no longer have the ability to author content using Type 1 fonts after that time.

- Adobe Support: PostScript Type 1 fonts end of support, 7 december 2022

Inte för att det har någon större betydelse; typsnitten används av få program utöver Adobes, och det kan inte vara många som än idag sitter på dem. Men ändå.