Banan-experimentet

Fem apor placeras i en bur. I taket hänger bananer som kan nås via en stege. Så fort en av aporna klättrar upp på stegen för att plocka ner en banan så spolas kallt vatten över de övriga fyra aporna. Då aporna snart inser konsekvensen av att en av dem klättrar upp på stegen, så drar de övriga genast med våld ner envar i gruppen som försöker klättra upp på stegen innan vattnet hinner sättas på. Det dröjer inte länge förrän ingen av aporna längre klättrar upp av rädsla för de övriga.

I experimentet tas nu en av de ursprungliga aporna ut från buren och ersätts av en nykomling. Denne klättrar genast upp för stegen, men dras ursinnigt ner av de övriga aporna. Den nya apan som inte upplevt vattnet vet inte varför de övriga reagerar som de gör, men anpassar sig snart och försöker inte längre klättra upp på stegen.

Ytterligare en av de ursprungliga aporna byts nu ut mot en ny och det hela upprepas. Den tidigare nykomlingen deltar nu aktivt i den våldsamma neddragningen av den nya apan, inte för att den är rädd för vattnet utan för att detta är vad den lärt sig av de övriga.

En efter en av de ursprungliga aporna byts ut och till sist är det ingen av de fem aporna i buren som upplevt kallvattenduschen, men samtliga reagerar på samma våldsamma sätt om någon av de övriga försöker klättra uppför stegen, utan att veta bakgrunden till sitt handlande.

- Nätet

Av detta lär vi oss att … Fyll på med kvasi-psykologiskt konsult-blaj.

Som det beskrivs handlar det inte om ett tankeexperiment utan ett verkligt experiment. När, var och av vilka utfördes det? Gick det verkligen till så som det beskrivs?

De som alls bryr sig om att hänvisa till någon källa, hänvisar till denna: Cultural Acquisition of a Specific Learned Response Among Rhesus Monkeys, ledd av Gordon R. Stephenson, zoologiska institutionen, University of Wisconsin, 1967. Stephenson utgick ifrån observerade beteenden, som när folk i bil skjutit två apor i en flock, varefter alla i flocken blev rädda för bilar – och var det även lång tid efteråt, trots att färre och färre av aporna faktiskt bevittnat händelsen. Tydligen lärde de sig rädslan av andra. Hur gick det till?

Försöken genomfördes i denna bur, 2,1 x 0,6 x 0,6 m. Aporna släpptes in genom luckan i mitten. I kortändan till vänster finns en liten lucka genom vilken man lägger in ett föremål. Man använde olika köksgeråd i plast; dessa motsvarar bananerna i "banan-experimentet" ovan. Till vänster finns också ett luftinsläpp.

Nu kördes experimentet igång. En apa släpptes in. Så fort den började undersöka föremålet fick den en luftpuff på sig – varken farligt eller plågsamt men otrevligt. Snart nog lärde den sig att låta bli föremålet.

Vad händer när man släppte in en sålunda "tränad" apa (demonstrator subject) tillsammans med en "otränad" (naive)?

The demonstrator subject, upon being placed in the apparatus, retired to the end furthest from his conditioning object. The naive subject, when placed into the apparatus ten seconds later, first went and mounted the demonstrator subject [deras sätt att säga "hej"], then proceeded to the object without hesitation, looked at it and slowly reached out towards it. At this moment, the demonstrator subject came from the far end of the apparatus, grabbed the naive subject by the flanks and pulled him away.

Hur gick det då med överförandet av rädsla? Lärde sig den otränade apan att frukta föremålet? Nja … I en del fall blev det så. Men andra gånger blev det tvärtom: När den otränade apan hanterade föremålet utan att få någon luftpuff, så förlorade den tränade apan sin rädsla. Jag citerar:

In the critical test sequence, designed to test for transfer of a learned response, the learned response toward the reinforced object was transferred with lasting consequences from the demonstrator subject to the naive partner in three cases; all of the involved males. […] In three other cases, all females, the information was not transferred, but instead, the avoidance response of the demonstrator was gradually extinguished as the non-conditioned naive partner proceeded to manipulate the object. […] Data for the remaining two sequences were inconclusive.

Jaha … Och det var allt? Skulle det där ha varit "banan-experimentet"? Det var ju inte i närheten. Hur kunde det ena mutera till det andra?

Folk som grävt har spårat banan-versionen till en bok:

A friend of ours once described an experiment with monkeys. Four monkeys …

- Gary Hamel och C. K. Prahalad, Competing for the Future (1994)

… Varefter följer en beskrivning av banan-experimentet, där den enda skillnaden är att Hamel & Prahalads fyra apor senare blivit fem. Deras beskrivning är inte i närheten av Stephensons experiment. Om det inte finns en felande länk någonstans, så kan man tänka sig att banan-experimentet inte ens är inspirerat av Stephenson, utan ett rent påhitt.

Jag gissar att Stephensons namn inte kommer från Hamel & Prahalad, utan att någon som råkade känna till experimentet lagt till hänvisningen; måhända är det det faktiska experiment som kommer närmast Hamel & Prahalad. Och så har den blivit kvar, år efter år. (Det är förvisso många som nämner banan-experimentet utan att nämna Stephenson, men det är många som gör det.) Att den blivit kvar beror väl på att det ser bra ut med en vetenskaplig hänvisning … Samt att få om några har tagit sig mödan att läsa den. Inte för att det är en utmaning; den är på tio sidor, varav två utgörs av diagram och knappt en av källförteckningen. Titta själva: Gordon R. Stephenson, Cultural Acquisition of a Specific Learned Response Among Rhesus Monkeys (University of Wisconsin 1967).

Så tills någon kan visa något annat, så klassar jag banan-experimentet som en myt.

En relaterad klassiker här på bloggen, kanske lite väl new age för att få ordentlig spridning idag: Myten om den hundrade apan.