2022-06-10

Faktoid poesi

Det finns mängder av faktoida undergenrer. Här är ännu en: Dikter som tillskrivs någon annan än den som skrivit dem, inklusive okända skribenter som ersatts med kända. Här är ett klassiskt exempel:

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter i guld och i pengar
Jag skiter i kvinnors svällande barm
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i varmt
Jag skiter i kallt
Jag skiter i peppar
Jag skiter i salt
Jag tror ta mig fan att jag skiter i allt

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Detta alster tog jag en gång i tiden upp på faktoider.nu: Frödings skit. Jag hade själv trott att Gustaf Fröding diktat ihop det, och kände därför extra för den faktoiden, på det sätt som man bara kan känna inför faktoider man trott på. När jag förstod att Fröding inte skrivit den kände jag mig inte bara desillusionerad utan även lite uppbragt. Hur kunde någon våga att sätta Frödings namn under en dikt som han inte skrivit?

Numera vet jag att hopparande av dikter med kända namn är något av en folksport, en lite mer kultiverad form av sedvänjan att tillskriva Einstein alla möjliga citat som man tycker passar. Och precis som särskilt fina citat kan tillskrivas flera förmågor utöver Einstein, kan särskilt bra och gärna skabrösa alster tillskrivas flera diktare.

När jag söker den [Jag skiter] på nätet, är det den i särklass vanligaste dikten som tillskrivs Fröding. Jag får mängder av träffar. Den finns också i en variant som tillskrivs von Braun [Wilhelm (1813–1860) var känd för sin grovkorniga humor] och ska vara nedtecknad av Ture Nerman.

- Tomas Sköld, "Frödings förbjudna är inte Frödings", Kanhända jag tror att jag vet, Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2016

Noterar även att Sköld bland mängder av träffar valt väl:

Se bland andra Peter Olausson på www.faktoider.nu/skit

- Ibid.

"Frödings förbjudna" syftar på en hemlig diktsamling denne skulle ha lämnat efter sig på Karlstads-Tidningen. På grund av sitt innehåll skulle den dels ha hållits borta från offentligheten, dels ha hållits i kärt och levande minne bland kännarna. En tacksam historia – men den är inte svår att avfärda.

Sådana dikter är en hel genre, intressant på flera sätt, inte minst ur faktoid synvinkel. Att tillskriva dem kändisar förädlar dikter, som ibland är i särskilt stort behov av sådant; ett banalt rim får en helt annan lyster om det tillskrivs Fröding, Bellman eller kanske Ferlin, för att nämna de tre som enligt Ström är vanligast i sammanhanget. Han kallar dem "alibidikter": Eftersom de tillskrivs synnerligen etablerade och ansedda diktare kan de tas upp i sammanhang där de annars icke skulle ha tagits upp. Det är samma mekanism som när citat tillskrivs Einstein, Gandhi eller Oscar Wilde. Citat och dikter är inbegripna i en kamp för tillvaron, och om de kan få större spridning och mer livskraft genom att tillskrivas kändisar, ja, då kommer vi att se dem tillskrivas kändisar.

Här ett annat exempel från Ström. I enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar tillskrivs den ofta Ferlin:

Med rikedom stal du min kvinna
Men hennes mödom skall du inte finna
Den pärlan fick du inte fatt i
Endast ramen den satt i.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Ferlin

En sista dikt från Ström … Denna ska Fröding ha skickat till Selma Lagerlöf, sedan hon anmärkt på något av hans opassande alster:

I skitande ställning jag mottog ditt brev
ju mer jag läste ju mer det drev
Som marken var frusen och saknade löv
kom brevet till pass för att torka min röv.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Den kan jämföras med följande:

Sittjande skitande fick jag ditt brev;
ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fants intet löv.
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv
Den ska ha skrivits 1676 av Harald Stake (1598–1677), kommendant på Bohus fästning, som svar på danske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenløves uppmaning att kapitulera (den så kallade Gyldenløvefejden var den bohuslänska delen av Skånska kriget 1675–1679). Ett storsvenskt "Nuts!" helt enkelt. En fascinerande anekdot, men är den sann?

Jag har ingen aning, men ett bra exempel på vandringssägen är det.

- Ström sammanfattar läget

Dikterna Ström tar upp är "förbjudna"; deras fokusering på avföring, alkohol och/eller sex gör dem opassande i vissa sammanhang och passande i andra. Men den faktoida poesin är större än så.

Här är en dikt som inte bara är rumsren utan finstämd. Den är särskilt vanlig i dödsannonser; jag har inte koll på statistiken i fältet (finns sådan någonstans?), men misstänker att den hör till de populärare i det sammanhanget. Och så brukar den tillskrivas Ferlin, i enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar.

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Nils Ferlin

Jag tog upp dikten i bloggposten Vårt liv är en vindfläkt – inte Ferlin, tillsammans med lite data jag fått fram om dess utbredning (ursprung i Göteborg eller åtminstone västsverige) och ålder (första belägg 1979).

Här är en annan dikt som man ofta hittar bland dödsannonserna:

Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter åren av glädje och strid.
En blomma, en man, en stjärna
har sin bestämda tid.

- Stellan Arvidsson, inte Hjalmar Gullberg

Om Stellan Arvidsson (1902–1997) kan nämnas att han var politiskt engagerad. Utöver en tid som riksdagsledamot (S) var han engagerad i organisationer som Förbundet Sverige–Sovjetunionen, det Moskvatrogna Världsfredsrådet, och en klubb med det talande namnet Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Jag vet inte hur kända dessa meriter är – jag kände inte ens till Arvidsson förrän nu när jag slog upp honom – men man kan förstå om folk föredrar att slippa ett belastat namn i dödsannonser för nära och kära. Å andra sidan finns det ju de som hyser motsatta åsikter …

Men här är det nog så enkelt som att ett okänt namn trängts undan av ett välkänt. För när versen ur "Evig är morgonväkten" återges i dödsannonser så är det antingen med Hjalmar Gullbergs namn under eller inget alls. Jag har ännu inte hittat någon annons – inte en enda – där dikten tillskrivs Stellan Arvidsson.

Dikten "Evig är morgonväkten" publicerades, såvitt jag funnit, första gången i Ord och Bild, tredje häftet 1944: Tre dikter. Den blev vanlig i dödsannonser i slutet av 1960-talet. En variant som förekommit redan från början är att "en man" i 1944 års version blivit "en människa". Ingen orimlig justering – men varifrån kommer den? Var hämtar folk materialet när de sätter ihop dödsannonser? Är det som kräftskivornars vishäften, där man, innan datoriseringen slog igenom, körde med kopior av kopior (av kopior …) av sidor från beprövade häften? Och eftersom materialet aldrig kvalitetskontrollerades, kunde fel leva vidare hur länge som helst.

Det är en evig lag: Om man inte letar efter fel eller åtgärdar dem, så kommer de att finnas kvar. Om begravningsbyråer eller tidningar börjar kontrollera sina dödsannonser, om så bara för att se om Ferlins namn sitter under vindfläkten eller Gullbergs under sin bestämda tid, så kommer åtminstone de felaktigheterna att minska. Om de inte gör det, så kommer de att fortsätta. För så pessimistisk är jag, att jag inte tror att folk kommer att bättra sig.


Tack till Fredrik Höglund som tipsade om Skölds artikel.


2 kommentarer:

Spiring sa...

Det finns ju en annan dikt, inom samma ämne, som också tillskrivs Fröding - närmare bestämt ska den ha stått i ett brev till Selma Lagerlöf. ("I dritande ställning jag läste ditt brev...") Hur väl belagd är den? Om brevet från Fröding faktiskt är autentiskt, så skrev han ju uppenbarligen "såna" dikter och då är det kanske lätt att få för sig att han skrivit även den andra dikten.

Hexmaster sa...

Den tas också upp av Sköld. Och den är dels såpass känd, dels tillskriven en helt annan period, att jag nu blev inspirerad att ta med den i bloggposten.