Stämningsljudet

Jag ids inte hitta på något skoj med loggorna, särskilt som så många andra gjort det genom åren. Det har ju funnits gott om tillfällen.

Apple var 1976 ett stort och välkänt företag. Dess produkter fanns över hela världen; de var inte bara vida omtalade utan utgjorde dessutom en del av den moderna kulturen. Jag talar naturligtvis om Apple Corps Ltd, som skötte The Beatles affärskontakter med andra företag. Till exempel hanterades deras musik med avtal mellan Apple Records och EMI. Andra dotterbolag antyder tidvis stora planer, som när Apple Boutique under några månader 1967–1968 drev en Apple-butik på Baker Street, till ljudet av ett massivt negativt kassaflöde.

Samma år bildades ännu ett Apple. I ett annat land och en helt annan bransch, så det borde väl inte vara några problem. Tänkte väl Steve Jobs, Steve Wozniak och Ronald Wayne*.

Det gick fram tills 1978. Kanske hade en och annan Apple II, lanserad året innan, vid det laget letat sig över Atlanten? Hur som helst var det då som engelska Beatles-Apple stämde amerikanska data-Apple för dess namn. Trots att de som sagt fanns i olika länder och i olika branscher. Visst fanns det allt mer elektronisk musik som var allt mer elektronisk, men sådant skulle jag ännu se mest som järtecken. Det gick ännu inte att ana vad som komma skulle. Tre år senare gjorde äpplena upp i godo med en hemlig summa, och data-Apple fick lova att inte ägna sig åt musik, eller åtminstone att inte kombinera sitt varumärke med relaterade produkter.

Fem år senare var det dags igen.

Some instruments employ the Ensoniq sound chip built into the IIGS to help minimize the "buzzy" quality of synthesized music. [Istället för syntetiska ljud spelar man upp samplade riktiga instrument, det som idag är normen]

- "Music studio for Apple IIGS", Byte juni 1989

Apple hade nämligen lanserat Apple IIGS 1986. GS stod inte för Granny Smith som en del skämtade, utan Graphics och Sound. Grafik och ljud hade länge varit starka försäljningsargument för hemdatorer och började bli det även för de dyrare persondatorerna, men prestanda som var fantastiska på sådana gav knappt utslag på proffsnivå. Förrän nu. Apple IIGS hade nämligen utrustats med ett ljudchip från Ensoniq, av ett slag som dittills bara suttit i professionella maskiner. Som 1984 års Mirage, som inte var världens första sampler men den första som inte kostade som en ny bil. Beatles-Apple reagerade även på data-Apples försök med CD-ROM, en lovande teknik som folk länge väntat på och skulle få vänta på ännu några år. Men mest problematiskt, särskilt sett i efterhand, var att IIGS hade MIDI-portar. Det innebar att den kunde styra syntar och andra musikmaskiner. En vanlig dator (här: inte en specialgjord proffsmaskin) kunde nu dirigera en hel elektronisk orkester. Vilket skulle bli den nya normen i branschen, och är det än idag – den 40-åriga MIDI-standarden hänger fortfarande med. Även om många numera nöjer sig med de ljud som kan skapas direkt i datorerna.

Det där, menade Beatles-Apple, var ett brott mot överenskommelsen 1981. Så in i domstolen igen. Beatles-Apple vann. Data-Apple fick betala strax under 30 miljoner dollar och fortsätta lova att hålla sig borta från musikbranschen. Är åtminstone vad jag fått fram hittills … Rättsprocesserna finns helt säkert väl kartlagda, men den enda lättillgängliga sammanfattning jag hittat, av vad som i just denna bloggpost är en detalj, är en som avrundas med ett "^{[citation needed]}".

Hur som helst så kommer vi nu, till slut, fram till dagens ämne. När datorerna blev allt mer mångsidiga och kapabla blev gränsen mellan musik och icke-musik allt otydligare och svårare att hålla. Om man kan ställa in ljudeffekter för olika händelser, som dubbelklick, tömma papperskorgen etc, hur "avancerade" kan sådana bli innan de börjar kunna räknas som musik? Är ett grodkväk musik? Ett ubåts-ping? Ett ackord..?

En kort intervju med Jim Reekes, som då jobbade med just sådana ljudeffekter på data-Apple. I början nämner han när han gjorde en ljudeffekt som var ett inspelat instrument, och som sålunda skulle kunna räknas som musik. Vad skulle han kalla den; "let it beep"..?

Kontrollpanelen Ljud på Mac OS 9.0, ca år 2000. Sosumi fanns fortfarande på alla Macar som levererades.

… Och gör så än idag. Här har vi ~/System/Bibliotek/Sounds på den dator där detta skrivs.

Som avrundning, det lilla som skrivits på det stora användarredigerade uppslagsverket om sosumi-"affären":

In 1991, another settlement involving payment of around $26.5 million to Apple Corps was reached. This time, an Apple Computer employee named Jim Reekes had included a sampled system sound called Chimes to the Macintosh operating system (the sound was later renamed to sosumi, to be read phonetically as "so sue me"). Outlined in the settlement was each company's respective trademark rights to the term "Apple". Apple Corps held the right to use Apple on any "creative works whose principal content is music", while Apple Computer held the right to use Apple on "goods or services ... used to reproduce, run, play or otherwise deliver such content", but not on content distributed on physical media. In other words, Apple Computer agreed that it would not package, sell or distribute physical music materials.

- Wikipedia: Apple Corps v Apple Computer

 

Den här historien har inte fått mycket uppmärksamhet … Kakmakarna Nabisco skulle 1992 dra data-Apple inför domstol, eftersom de förras fikonkakor från 1891 hotades av de senares kommande undergrunka. Jag vet inte hur det gick, eller om det blev någonting alls.

 

* Wayne drog sig snart ur och sålde sin andel – 10 % – i det nybildade företaget. Idag hade han fått mer för den än vad han fick då.