Telegramkoder I

- Stockholms telegrafstation på Skeppsbron, 1872

Hur lång tid tar en rask ridtur från centrala Stockholm till centrala Uppsala? Ungefär så lång tid har det "alltid" tagit att förmedla ett meddelande den sträckan, från historiens gryning fram till den 1 november 1853.

För den dagen öppnades Sveriges första elektriska telegraflinje, Stockholm–Uppsala. I ett slag blev ögonblicklig kommunikation möjlig, även över avstånd som tog dagar, veckor eller månader och år att tillryggalägga. Redan 1866 (samma år som tåglinjen över samma sträcka öppnades) kunde man telegrafera mellan Sverige och USA. Vi som lever i datakommunikationens revolution har kanske en möjlighet att ana vad de kände, som först upplevde elektrisk telegrafi; här har alla andra folk i alla andra tider ett handikapp. (För den optiska telegrafins fascinerande fotnot, se 1794 års kilobit.)

Fanns det någon nackdel med telegram? Tja ... De kostade ju en del. En hel del, faktiskt. Premiäråret sändes ett enda telegram Stockholm–New York; det var på 20 ord (standardgräns) och kostade 378 riksdaler. Vid samma tid kostade ett s k enkelt telegram på 20 ord 1:50 inrikes; jag är osäker på om mottagarens adress räknades in i de 20 orden. Ett likadant telegram Stockholm–Köpenhamn kostade 6:60. (Åtminstone fram till 1865, då priserna gjordes om i Paris — telegrafin var ju internationell). Som jämförelse kostade en DN 5 öre, en liter renat 50 öre (1870). Visst var det alldeles fantastiskt att alls kunna kommunicera på det sättet, men hade man lite mer att säga så blev det snabbt dyrt.

För att kunna telegrafera billigare tog man fram en lösning i form av så kallade koder. Principen var enkel: Standardfraser ersattes med kodord. Och när man sparade ord, sparade man pengar.

- "Jones coctivus"! Arton ord blir tio med hjälp av "Unicode", The Universal Telegraphic Phrase-Book (1902)

Företag kunde snart tjäna in det man lagt ut på kodböckerna, mer ju mer man telegraferade. Ja, för böckerna fick ju köpas: Från häften och vikta ark med kanske hundratalet koder till bukiga volymer med hundratusentals. Alla som satte ihop och gav ut sådana kodböcker — vilket fruktansvärt arbete det måste ha varit! — hoppades att de skulle bli standard, i allmänhet eller i någon bransch, så att böckerna ifråga fick anskaffas av kontor, myndigheter, hotell och så vidare jorden runt.

- Unicode (1902)

Så gick det åtminstone till ute i stora världen. Jag har inte hittat några uppgifter om svenska kodböcker; jag förmodar att man klarade sig med utländska, särskilt som den dyraste trafiken ju ändå skulle utrikes.

Det kan poängteras att dessa öppna koder hade lite eller inget med hemlighetsmakeri att göra. Visst kunde det kännas bra att ersätta klartext med till synes meningslösa koder, och risken för att någon förbipasserande skulle snappa upp något minskade avgjort. Å andra sidan fanns facit i böcker som vem som helst kunde skaffa sig. Riktiga hemligheter fick hanteras på andra sätt.

Även om det verkar ha varit oerhört träligt att ta fram större kodböcker så indikerar utbudet att det var värt besväret. För det fanns gott om kodböcker. En del riktade in sig på affärskommunikation i allmänhet, eller rentav kommunikation i allmänhet, som Acme, Unicode och Peterson's. Andra var specialiserade. Det fanns större och mindre kodsamlingar anpassade för juridik, flyg, biobranschen, missionärsverksamhet, inkomstskatt, fyrverkerier, kassaapparater, makrillfiske ... En del var på några sidor med kanske ett par hundra koder, andra på flera band med hundratusentals. Större koncerner kunde ta fram egna koder. Dessutom behövde de uppdateras, såväl när verkligheten förändrades (nya koder för nya uppfinningar, nya varor, nya marknader ...) som när telegrafbolagen ändrade sina regler och därmed kodernas grundläggande förutsättningar.

Det var mycket stor skillnad mellan enkla och avancerade koder. En del koder närmade sig konstgjorda språk, när man utifrån nyckelbegrepp kunde konstruera ganska komplexa meningar. Det fanns flerspråkiga koder där telegrammets kodande och avkodande kunde göras på olika språk — översättningen fick man på köpet. Ambitiösa kodmakare tog fram system för att hitta och rätta fel (sådana kunde lätt inträffa, vara svåra att upptäcka och ge ödesdigra resultat) och funderade på ting som textkomprimerandets matematik. Sådant pekade mot en framtid som var mindre intresserad av telegrafi än dataöverföringar, men där ting som felkorrigering och komprimering fortfarande var högst relevanta.

- Stockholms telegrafstation 1915 (bildfilen heter visserligen "Telegrafverket_1890.jpg" ...)

Efter andra världskriget försvann telegramkoderna. Anledningarna var flera.

En anledning hette teleprintrar, fjärrskrivare där man skriver in och får ut text istället för -- --- .-. ... .. Med sådana kunde även otränad arbetskraft kommunicera snabbt och smidigt. När teleprintrar blev allt vanligare på storbolagens kontor började allt fler att dra sig för det bökiga bläddrandet i kodböcker. Telegramporto är pengar, men det är tid också ...

Under kriget föredrog telegrafbolag och nationer telegram i klartext. Telegram som helt eller delvis utgjordes av koder — vem vet vad de kunde stå för? Kanske de dolde fiendens budskap? (För ett exempel på chiffrerad trafik under ett annat världskrig, se Luxburg-affären 1917.) Då och därför ställdes många kodböcker undan. När freden sedan bröt ut och böckerna plockades fram igen hade de blivit urmodiga. Jag nämnde uppdateringar ovan; affärskommunikation på 1930-talet använde många begrepp som ingen behövde 1945, samtidigt som man 1945 behövde många begrepp som tillkommit sedan 1930-talet. (På så sätt kan kodböckerna utgöra ett sällsamt fönster in i en annan tid. Vi ska snart få se exempel på detta.) Saknade begrepp fick telegraferas i befintligt skick. Och om man ändå skickade halva telegrammet eller mer i klartext, varför lägga ner möda och tid på att koda och avkoda återstoden?

Men den främsta anledningen till att koderna försvann var att de betalade sig sämre eller inte alls. För användaren var poängen med telegramkoderna enkel: Den tid som lades ner på att slå i kodböcker sparades i telegramporto. När arbetskraften efter kriget blev allt dyrare blev det allt svårare att få den ekvationen att gå ihop. Lägg till de övriga omständigheterna med teleprintrar osv så var telegramkoderna snart ett minne blott.

Only a handful of of commercial codes — probably all private — were compiled in the 1950s, and it is almost certain that since 1960 not one has been. There is today not a single practicing code compiler in the United States, and probably not one in the world.

- David Kahn, The Codebreakers (1968) s 850, vars kap 22 utgjort huvudkällan för denna bloggpost

*

Ytterligare läsning: Telegramkoder II återger en artikel från 1934 där Jack Littlefield kåserar om tidens koder.