2021-06-30

Grejer man kan


För några år sedan läste jag en musiktidning. Den var inriktad på modern elektronisk musik, sån som helt eller mestadels framställs maskinellt. Där fanns en intervju med någon etablerad figur i branschen. Namnet sade mig ingenting, så här efteråt minns jag verkligen inte vem det var, men han var tillräckligt känd för att bli intervjuad i en stor musiktidning. Och så hade han en hemmastudio av rang. Där fanns massor med dyra lådor, moderna ljudprylar med knappar och rattar i mängd. Journalisten kände naturligtvis igen alla och dreglade omkring. I studions fysiska och mentala centrum fanns ett skrivbord och en arbetsstol där artisten tillbringade mest tid. Och på bordet framför denna "tron" stod arbetsmaskin nr 1, den som han tillbringade allra mest tid med ... Och där tappade journalisten hakan.

För det var varken en dator eller ett keyboard, de två lågoddsarna i sammanhanget. Det var en trummaskin. Visserligen inte vilken som helst utan en Roland TR-808. Den lanserades 1980, producerades under några år, men floppade hyfsat hårt och lades ner. Lite senare fiskades den upp ur glömskan och började användas av många stora namn i flera olika genrer. Den blev snart långt mer känd och använd än när den var i produktion. Du har garanterat hört den, mer än en gång. (Mannen på filmen nedan jämför den med Stratocastern, om det säger något.) 808-emulatorer finns till alla system i branschen. Originalmaskiner går för goda priser. TR-808:an är en kultmaskin, inte tu tal om den saken.

Jag föreställer mig att det såg ut ungefär så här när artisten satt och lattjade och halv- eller heljobbade vid sin 808. Eller så sitter han där fortfarande, än idag?

Men icke desto mindre var den en trummaskin, inget mer. Man kan skapa mönster av trumljud på den, som man sedan kan bygga resten på. Det är en tacksam maskin att leka med; jag har aldrig sett en riktig men haft lite skoj med emuleringar. Men som arbetsmaskin nr 1? När journalisten frågade artisten ryckte han på axlarna och svarade något i stil med "jag kan den".

Jag kan den; jag har tänkt länge på det svaret.

För att gå till en bransch jag kan betydligt bättre så kan programmerare vara mycket konservativa — har man väl lärt sig en processor, en maskin, ett språk, en kompilator, någon editor eller teknik för det ena eller andra, så kan det kännas svårt att använda något annat. Varför ska jag börja lära mig allt det här igen när jag redan kan det? Varför ska jag göra något som tar minuter på X när jag kan göra det på sekunder på Y?

Ungefär när Roland försökte kränga trummaskiner och annat satt Matthew Smith och skrev dataspel. Jag ska inte försöka identifiera alla maskinerna här — även om det vore roligt — men den helsvarta undanskuffade vid hans knä är en Sinclair ZX Spectrum. Det spel vars konstruktion vi här får en glimt av (om det nu är Manic Miner eller Jet Set Willy) skrevs i första hand för den datorn. Planen var att göra bra spel, sälja dem i massor, och överskölja Matthew med pengar; det var också vad som inträffade.

Av de övriga maskinerna är åtminstone en hans främsta programmeringsdator — och det var definitivt inte en Spectrum. Den vita datorn han har framför sig är en TRS-80. Den var vanlig i USA men ovanlig i Europa. Men nu var det händelsevis en sådan han först fått, lärt sig att programmera och inte minst vant sig vid. Det var den han kunde. (Dessutom hade TRS-80 samma processor som Spectrumen vilket förenklade portandet avsevärt.) Vad Smith gjorde var att skriva spelen för Spectrum på sin TRS-80, skicka maskinkoden till Spectrumen via en hårdvarulösning Smith satt ihop (folk kunde vara ytterst mångbegåvade på den tiden i den branschen) och sedan köra programmen på Spectrumen. Om, eller snarare när, det kraschade, så var det bara att fortsätta på TRS-80:n. Programmering funkar bättre om man skriver programmet på en annan dator än man kör det på; det var inte okänt vid den här tiden, men få använde olika datorer som Smith.

Många som jobbar med datorer eller musik kan vara synnerligen konservativa, som sagt. Sen så finns den andra sorten, som ofta, gärna och med irriterande lätthet tar till sig nya verktyg, studerar dem och tar dem till sig. Jag kan konstatera att det inte är den sorten jag tillhör.


Inga kommentarer: