Rasskillnader

... Vi har kranierna från två människor som förmodligen levde före den stora kataklysmen, människor som kanske såg just den komet som ödelade världen. De representerade två mycket olika raser. Den ena kallas "Engisskallen" eftersom den hittades i en grotta vid Engis nära Liége av dr [Philippe-Charles] Schmerling. "Det är en tämligen normal mänsklig skalle", säger [Thomas Henry] Huxley, "som kan ha tillhört en tänkare, eller kanske rymt en vildes tanklösa hjärna." Den representerar en civiliserad, om än inte kultiverad, människoras. Den kanske kommer från ett offer, fängslad inför en kannibalistisk fest; eller en handelsresande från ett mer civiliserat område.

I en annan grotta, i Neanderthal, nära Hochdahl, mellan Düsseldorf och Elberfeld, hittades ett kranium som är det mest aplika av alla kända mänskliga kranier. Den människa som det tillhörde måste ha varit en barbarisk vilde av den lägsta möjliga sorten. Här är en illustration av det.

Jag ber läsaren att tänka på dessa skallar när han lite längre fram läser sägnen som berättas i en amerikansk indianstam i Kalifornien, som beskriver giftermålet mellan en dotter till en gud och en son till en grizzlybjörn, en förening ur vilken, får vi veta, indianerna kommer. Dessa skallar representerar varelser lika långt från varandra som, höll jag på att säga, gudar och björnar. "Engisskallen", med sin höga, släta panna, fina linjer, och härligt formade valv, berättar för oss om tider av kultivering och utveckling i en framgångsrik gren av rasen; medan de förfärliga och djurlika proportionerna hos "Neanderthalskallen" lika tydligt berättar om outvecklade, brutala, vilda människor, bara aningen ovanför gorillan; en landsstrykare, en rövare, en mördare, en grottmänniska, en kannibal, en Kain.

- Ignatius Donnelly, Ragnarok: The Age of Fire and Gravel (New York: D. Appleton and Company 1883), sid 124-125

Donnelly var en mångsysslare inom flera pseudofack. Han är mest känd för sin Atlantis: The Antediluvian World. Det är inte bara en klassiker utan en milstolpe i pseudovetenskapen. Visst hade man man tagit Atlantis på allvar förr och i synnerhet diskuterat dess placering, men det var här som en bredare allmänhet för första gången såg sagoön beskrivas som civilisationens vagga. Där hade vetenskapen och kulturen stått på en riktigt hög nivå. Efter den stora katastrofen (som identifieras som syndafloden) spreds all denna kunskap och förfining österut och västerut, och gav därmed upphov till högkulturerna i Mellanöstern, Egypten och mellanamerika. Denna fascinerande bild togs sedan upp av tänkare som Madame Blavatsky, Rudolf Steiner med många fler. Att Atlantis än idag är stapelvara i knasbranschen, liksom klonerna Lemurien och Mu, är ett arv från Donnelly.

Efter Atlantis gav Donnelly ut en uppföljare. I Ragnarok: The Age of Fire and Gravel beskriver han en väldig, världsomspännande katastrof. För ca 12 000 år sedan for en komet förbi och daskade till jorden med svansen. Det var sannerligen ingen dålig dask! Halva jordytan täcktes med flera meter lera, sand, grus och sten, som regnade ner under några timmar, om ens det. Därefter följde en närmast global eldsvåda och en fruktansvärd storm som ödelade det lilla som var kvar. En spillra av mänskligheten överlevde denna apokalyps, men av deras civilisation fanns ingenting kvar.

I förbifarten tar han upp lämningarna av två individer som nog levde precis före den väldiga kataklysmen. Vad Donnelly inte visste 1883, men som den riktiga vetenskapen så småningom skulle klura ut, var att den enda skillnaden mellan "Engismänniskan" och neanderthalaren var åldern. Engismänniskan var också en neanderthalare, men ett barn.