Bältespännarmyten

Bältespännarna av Johan Peter Molin (1814-1873). Efter att ha visats i andra sammanhang slog den, så att säga, igenom i Berlin 1862. Den gjorde särskilt stor lycka på den stora världsutställningen i London samma år (och inget annat). Den har också framställts i ett antal exemplar. På bilden ovan ser vi den som står utanför Nationalmuseum i Stockholm. Den förmodligen mest kända idag står i Bältespännarparken, ungefär så centralt som man kan komma i Göteborg.

Vad är det då vi ser? En form av duell, lika dramatisk och bildmässig som, med all förmodan, mytisk. Den fornnordiska inramningen (med runor på sockeln m.m.) till trots så finns det hela veterligen inte belagt det allra minsta, vare sig från den epoken eller någon annan. Det vi har är följande beskrivning:

Utmaningen skedde därigenom, att den ene kämpen drog sin knif och frågade sin fiende "huru långt han tålde kallt järn i lifvet". Svaret lydde gemenligen [vanligtvis]: "jo, jag tål så långt som du". Utmanaren mätte då af ett stycke på sin knif med den vilda hotelsen: "jag skall skära dig ena flise, som sol och måne skall skina i" [fetstilat av ingen särskild anledning]. Härefter blefvo knifbladen nedom märket virade med skinnremmar, [osäker på poängen med detta; kunde kombatanterna bestämma hur långa och farliga knivblad som skulle nyttjas?] tröjorna afkastades, och kämparna med upplyftade armar och knifvarna i högsta hugg fattade hvar med vänster hand om sin fiendes högra armlofve. På detta sätt stående bröst emot bröst, barhufvade [detta nämndes särskilt] och nakna intill midjan, bundos de samman med ett bälte, som spändes rundt om dem bägge eller ock så, att man spände ihop deras egna bälten, så att ingen kunde slita sig ifrån den andre. Sedan begynte striden på lif och död, hvarvid det gällde att med vänster hand afvärja sin fiendes stötar, medan man själf sökte frigöra sin högra hand för att med knifven skära sin fiende. Denna blodiga lek fortsattes, tills någon af kämparna föll, och blef segervinnaren sedan "väldig aktad bland de andra". Men ännu oftare inträffade att bägge två hade fått banesår, innan man skilde dem från hvarandra.

- Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Värend och virdarna (1868)

Denna duellform mellan höger- eller vänsterhänta cirkulerade, uppenbarligen, i nationalromantiska kretsar innan den gavs ut i 1868 års tryck. Men en saga och sägen är den likafullt. Några starkare belägg än Hyltén-Cavallius beskrivningar verkar inte ha uppbådats; och vad Hyltén-Cavallius beträffar så har han förvisso gett eftervärlden mycket att glädjas åt, så länge man haft vett att läsa det för vad det är. Som när han beskrev kvarlevor av hednisk kult i Småland på 1800-talet, eller lät efterlysa lindormar, döda eller levande, mot belöning; anekdoter i mängd strömmade in, dock ej fysiska spår.

De runor som finns att beskåda på diverse skulpturer har kanske gett en och annan intryck av hednisk järnålderssed. Men de har noll och intet med historien att göra; det finns inte ett spår av bältespännande från den tiden.

Däremot hade skulptören i mitten av 1800-talet (som utan tvivel var långt mer avslappnad i den här sortens frågor) en del problem med att leta reda på lämpliga runrader att återge på sin skulptur. De som till slut nyttjades lär ha varit hämtade från den äldre Eddan, utan särskild koppling till skulpturen ifråga: "Ensam jag blivit, som asp i skogsbacken, fränder från mig fallit, som från furan kvistar" (Poetiska Eddan: Sången om Hamder Hamðismál, stycke 5).

Här är förresten de modeller Johan Peter Molin nyttjade för sina bältespännare, åtminstone — sägs det — huvudena: Gunnar Wennerberg och Hans Forsell. Forsell blev senare finansminister (det hade gjort succé i tidens skandalblaskor) och gjorde en pionjärinsats inom svensk ekonomisk historia. Wennerberg ligger dock på ett långt högre plan än någon minister kan aspirera på: Det var han som skapade Gluntarne! Ja!

Och vad finns att säga Johan Peter Molins fortsatta bana på skulptörernas himmel? Tja; han gjorde en staty av Karl XII som står i Stockholms Kungsträdgård, pekandes österut. Ifall den är bekant.