Då är det extra intressant att så här i efterhand upptäcka en hel del större och mindre fel och missuppfattningar.
- Newton berättade själv episoden med äpplet. Där finns en del frågetecken men att han skulle ha fått det i huvudet är en sentida förbättring.
- Tidvattnet är ett resultat av gravitationen från månen (och i viss mån solen) och jordens rotation. Att månen skulle "dra åt sig" vattnet faller på det faktum att tidvattnet bildar två "bulor" på jorden: En som vetter mot månen och en på motsatt sida av jorden.
- Rymdfarare behöver inte fara halvvägs till månen för att känna sig tyngdlösa. Effekten uppstår även i omloppsbanorna som är oerhört mycket närmare och beror, enkelt uttryckt, på att de faller.
- Galilei mätte fallhastigheter genom att rulla kulor utmed banor - då blev det lättare att mäta. (Att experimentera, observera och mäta var hans stora bidrag till naturvetenskapen.) Han vederlade även idén att tyngre föremål faller fortare än lätta. (Jag har ännu inte letat reda på det ställe där Aristoteles påstår detta.) Men det "klassiska" experimentet där två grejor släpps från det lutande tornet i Galilei hemstad utförde han aldrig. Det hittades på av hans elev Vincenzo Viviani.
1 kommentar:
Tveksam till nummer 2. Hur kan månen samtidigt orsaka tidvatten med sin gravitation, men inte "dra åt sig vattnet", när gravitation precis är att dra åt sig saker? Förklaringen till tidvattnet på borte sidan av jorden förstår jag enligt wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Tidal_force) som att månen drar starkast i vattnen nära den, näst starkast i fasta jorden, och svagast i vattnet på borte sidan. Där är det alltså jorden som dras undan och vattnet som blir kvar. Vad är källan till att det skulle vara en myt att månen "drar åt sig vattnet"?
Skicka en kommentar