Med en ZX 81 – obs det helt platta tangentbordet med membrantangenter
Sir Clive dog nyligen. Det förorsakade viss uppståndelse, åtminstone i England. Mannen som gjorde så mycket väsen av sig på 1980-talet är än idag berömd där, och det med all rätt. Hans företag lanserade 1980–1982 en serie enkla och billiga hemdatorer – ZX 80, ZX 81 och framför allt ZX Spectrum – som inte bara drog igång landets första hemdatorvåg, utan även lade en grund av digitalisering och datavana som man fortfarande drar fördelar av. För Sveriges del dominerade Commodore 64 helt den första perioden, men Spectrum var en god tvåa, och vi är inte så få som började våra datakarriärer med en Spectrum. Och även om 64:an var långt mer avancerad, så var Spectrumen, kanske delvis därför, verkligen ingen dum "lärodator". (Och så ser jag hos den en svårdefinierad "mysig" kvalité som ingen annan dator någonsin haft; fast det kanske främst beror på mig.)
En parentes: Sir Clive var länge ordförande för brittiska Mensa. De första åren sammanföll med den intensiva del av hans karriär som beskrivs nedan.
Om Sinclairs framgångar ska denna bloggpost inte handla. Om sånt kan man läsa hos t ex BBC: Sir Clive Sinclair: Tireless inventor ahead of his time. Denna bloggpost ska handla om hans floppar. Som så ofta är de också intressanta, särskilt eftersom de säger en del om Sir Clives person. Och det ska sägas, utan några jämförelser i övrigt, att Sinclair var en av databranschens intressantaste personligheter. Inte för att konkurrensen var särskilt hård; det var Steve Jobs, Jack Tramiel och Clive Sinclair, en färgstark trio som nu är borta.
Jag hörde att Clive Sinclairs inställning till design var att ta bort saker från kretskortet tills det slutade fungera. Då lägger du tillbaka det sista du tog bort. Om det då fungerar, så säljer du det.
– Robert Dowell, National Museum of Computing.
Sinclair var förvisso en teknisk begåvning (han inledde karriären med att konstruera radioapparater som han sedan sålde i byggsatser). Men de skapelser som han blev känd för och rik på var det inte han som gjorde. Hans främsta insats verkar ha varit att göra dem billiga. På den punkten var han hängiven och outtröttlig; han fokuserade på pris, från början till slut, ner till sista penny ("Literally, you were counting the cost of capacitors" – ur Smith nedan). Varje val mellan pris och kvalité var avgjort på förhand. Det visade sig, ofta. Sinclairs företag blev tidigt kända för sin fascinerande (åtminstone på behörigt avstånd) brist på kvalitetskontroll. Liksom förseningar. Inte för att de var ensamma om förseningar, sannerligen inte, men dels var de alltid försenade, dels kunde deras icke-QA vara något utöver vanliga måndagsexemplar.
- Black Watch (1975) – jag utgår ifrån att det inte är ett sammanträffande att klockan delar namn med en skotsk bataljon.
The Digital Antiquarian har gjort en fin tudelad beskrivning av det mycket tidiga digitalurets för- och nackdelar. Del 1, varsego:
On the plus side, it was one of the first digital wristwatches.
- Jimmy Maher
För väldigt, väldigt många räcker det väldigt, väldigt långt: Att vara först.
Och så var det del 2. Varsego:
On the negative side — gee, where to start? The Black Watch was chronically unreliable in actually, you know, keeping time, never a good feature in a watch; it was apparently very susceptible to climate changes, running at different speeds in different seasons. Batteries lasted for a solid ten days if you were lucky, and were almost as hard to replace as the watch had been to assemble in the first place. (Like many Sinclair products, it was available as a do-it-yourself kit as well as in pre-assembled form). It had a tendency to literally fall to pieces all at once as the clips that held it together fatigued. But even that wasn’t the worst possible failure. In what was becoming a Sinclair trademark, the Black Watch was also known to explode without warning.
- Jimmy Maher: Micro Men, The Digital Antiquarian – mycket fin artikel om ffa Sinclairs äventyr
Det där med "trademark" syftar på en miniräknare som Sinclair tillverkade, och som också hade tendenser att explodera.
En oväntad sak som utmärkte Sinclair, åtminstone som kontrast till vad han är berömd för, var hans ointresse av datorer. Han hade ingen dator hemma, han var ointresserad av internet, och föredrog telefon framför mail. Varför tillverkade han då hemdatorer? Ett enkelt svar är att han tillverkade allt (elektroniskt) som det gick att tjäna pengar på. Ett annat svar är att han behövde pengar till två konstruktioner som han verkligen "brann för", som det heter: Elcykeln och mini-tv:n.
I september 1983 lanserade Sinclair Microvision, en tv-apparat som fick plats i fickan. Konkurrensen utgjordes av Sony Watchman, lanserad i Japan året innan; jag har ingen aning om hur den togs emot av marknaden.
Not: Konkurrensen med Japan och USA är ett genomgående tema i Sinclairs karriär och den uppmärksamhet han fick. Det är uppenbart att det sannerligen inte bara gick ut på vem som var först, bäst eller billigast med den ena eller andra elektronikprylen. Här var det ytterst frågan om att försvara och återupprätta imperiets ära.
Som synes var bildskärmen liten. Då utgjorde den ändå en fresnellins framför den faktiska ännu mindre skärmen, vilket innebar att man var tvungen att se den i rätt vinkel för att kunna se någonting alls. Och även under optimala förhållanden fick man en svartvit, grumlig och ljussvag bild. Det största hotet utgjordes av den teknik med flytande kristaller som utvecklades snabbt, och som snart skulle visa sig överlägsen den gamla bildrörs-teknik som användes här. Sinclairs pytte-tv hade kostat några miljoner pund att utveckla och sålde sammanlagt 15 000 exemplar.
Den flopp som Sinclair fortfarande är mest känd för är elcykeln C5. Så för den har jag letat reda på lite filmat material.
Infomercial om elcykeln C5 från lanseringsåret 1985. Sedan dess har utvecklingen förändrat förutsättningarna för sådana konstruktioner fullständigt. Det sagt så utvecklades C5 med sin tids förutsättningar, med ett stort och jättetungt men klent batteri som främsta svaghet. Men Sinclair verkade inte bry sig om problemen, vare sig de många tekniska eller de av andra slag. Som riskerna med att ge sig ut på riktiga vägar med riktig trafik, i höjd med andras avgasrör. Det var först efter mycket tjat som C5 fick en sorts mast som standard (syns på några av dem i filmen) som gav åtminstone aningen mer synlighet i trafiken.
En senare genomgång av C5:an. Inleds med en liten Spectrum i aktion. Allt som allt såldes färre än 10 000 C5:or av företaget (utförsäljningar av konkursboet tillkom). En av de många deltagarna i det hela som inte fick betalt var förresten företaget som gjorde ovanstående infomercial.
Sinclairs tredje stora flopp var en dator: Sinclair QL (Quantum Leap).
- Illustration ur Your Spectrum september 1984. De grundläggande problemen i kombination med sedvanliga förseningar och tragikomiska kvalitétsbrister var på god väg att sänka QL – och Clive Sinclair med den. Jag undrar om redaktionen anade hur profetisk bilden skulle visa sig bli.
Uppföljaren till den massiva succén ZX Spectrum skulle inte bli en spel- och lekmaskin, o nej. QL var en seriös dator: en kontorsdator som skulle konkurrera med ingen mindre plattform än IBM PC. Att lansera en sådan utmanare 1984 hade varit en tuff uppgift för vem som helst – fråga Apple, vars Macintosh släpptes vid samma tid – men för ett företag och en person som Sinclair, som fokuserade på billighet framför kvalité, var det hopplöst från första början. (Att man, sedan man lanserat en framgångsrik spel- och lekmaskin, tvunget skulle satsa på det trista men stentuffa kontorsspåret, var ett strategiskt felgrepp som i detalj upprepades av Commodore, flera gånger till och med.)
Tony Smiths Sinclair's 1984 big shot at business är en välskriven, utförlig och bitvis rejält teknisk genomgång av maskinen, dess utveckling och de myriader problem som uppstod och ev löstes under vägen, i det märkliga ekosystem som utgjordes av Sinclairs företag. Efter att ha läst den kan man konstatera att en framgångsrik QL inte bara varit osannolik utan närmast krävt ett gudomligt ingripande.
Jag måste ta med en detalj som Smith nämner: Den ökända dongel som Sinclair QL levererades med under det första halvåret eller så. Eftersom datorns operativsystem inte var riktigt klart så levererades en del av det i påklossad form. Eller hade man mer ROM för maskinen än det fanns plats för? Hur som helst, när man väl fått ordning på saker och ting så skulle dongeln bytas ut mot ett stabilt och komplett OS i ROM … Sade man. I själva verket var det datorns hårdvara som var ofärdig. Men det skulle sett värre ut att sälja en dator med ofärdig hårdvara än en dator med ofärdig mjukvara. När man väl rett upp hårdvarubiten så tog man hem alla dongel-datorer, slängde dem och skickade tillbaka nya datorer. – Detta var en typisk Sinclair-manöver: Hellre skicka ut något ofärdigt och byta efterhand än att vänta på en stabil version.
Låt oss avsluta denna sektion med en liten QL grej. Här ser vi GMOVE, en utökning av QL:ens Superbasic som gjorde det möjligt att flytta grafik med maskinkodshastighet i basic-program. Skrevs 1986 av en viss Linus Torvalds. Publicerad i datortidning för att knappas in, ett vanligt sätt att distribuera kod på den tiden.
En röd tråd i Sinclairs karriär var hans förmåga att vad som än hände hålla fast vid idéer han trodde på. Många gånger var den säkert till stor nytta för honom. Å andra sidan så bestämde han sig också, stenhårt, för att folk ville ha C5, grumliga pytte-tv:ar … Och microdrives.
Sinclairs Microdrive är en långt mindre känd flopp än den C5 som BBC rentav inleder sin runa med. Det var ett lagringsmedium, i princip detsamma som det första man använt till datorer: Magnetband. I de små kassetterna fanns en knappt 2 mm smal och ändlös slinga. Detta var Sinclairs alternativ till disketter. Det största problemet var inte att de var långsamma eller dyra (såväl enheterna som kassetterna tillverkades naturligtvis bara av Sinclair) utan att de var opålitliga. Och sådant darrigt smäck var det enda sekundärminne som fanns tillgängligt på Sinclair QL, avsedd för affärskunder … Microdrives lanserades även till ZX Spectrum. Att den hemdatorn aldrig fick en diskdrive som det stod "Sinclair" på kan, gissar jag, ha förkortat dess livslängd med ett par år. Att Sinclair QL inte hade det från början var en garanti för att den skulle floppa.
Sinclairs förmåga att tro stenhårt verkar ha utsträckt sig till direkt förnekelse. Det är tydligt att han inte ville ta till sig omvärldens åsikter. Kanske han inte kunde det.
Som avrundning filmen Micro Men (2007). Den fokuserar på konkurrensen/fiendskapen mellan Sinclair och tidigare kompanjonen Chris Curry (se även bloggposten Hemdatorn som överlevde (typ) för en fascinerande uppföljning av hans Acorn), men tar även upp eller snuddar åtminstone vid alla ämnen ovan. I vilken grad framställningen av Sinclair som koleriskt a-hole är korrekt är en annan sak …
