”Enshittification”

Så här dör plattformar: Först är de bra för sina användare; sedan utnyttjar de sina användare för att göra det bättre för sina kunder; till slut utnyttjar de sina kunder för att roffa åt sig mer och mer. Sedan dör de.

Jag kallar detta enshittification, och det verkar vara den oundvikliga konsekvensen av den lätthet som en plattform kan flytta runt värde med, i kombination med naturen hos den ”dubbelsidiga marknaden”, där en plattform ligger mellan köpare och säljare, håller dem gisslan åt varann, och kapar åt sig en större och större andel av deras transaktioner.

- Inledningen av Cory Doctorow: The 'Enshittification' of TikTok – Or how, exactly, platforms die, Wired 23 januari 2023 (min översättning, ej bokstavstrogen)

Denna artikel är bara en dryg månad gammal. Den är redan en klassiker.

Den beskriver livscykeln för framgångsrika plattformar. Sannerligen inte bara TikTok utan även Facebook, Twitter, Instagram, Amazon (den slapp vi!) … Den kan sammanfattas med det ord som Doctorow myntade i rubriken: Enshittification, ”förskitnande”; hur plattformar först försöker vara så användbara och bra som möjligt så de får många användare, hur de sedan försöker att tjäna pengar på användarna, mer och mer utan slut, så plattformen blir sämre och sämre, tills användarna (inklusive betalande kunder) till slut får nog och drar.

Det är en briljant sammanfattning av ett stycke samtidshistoria som många av oss känner igen, och som berör snart sagt alla, vare sig man använder sociala medier mycket eller lite. Kanske även den som inte använder dem alls? För även om just du aldrig är i närheten av exempelvis TikTok, så är de en del av vår värld, och många av dina medmänniskor och företagen du anlitar tillbringar mycket tid och energi på dem.

Om jag skulle justera något i artikeln så vore det att precisera ämnet. Doctorow tar inte upp plattformar i stort, utan de mest lyckade. De som blivit mest omtalade är alla dessa sociala medier. Genom åren har Hamsterpaj, Lunarstorm, Shortcut, Helgon.net, GeoCities, Myspace, Google Plus, Clubhouse och så vidare och så vidare kommit, gjort större eller mindre intryck på samtiden, för att sedan tappa relevans och så småningom försvinna, fort eller långsamt. De förloppen är mer varierade än det som Doctorow beskriver. Men så är det heller inte samma sak. Även om några av dem hade nog så många användare på sin respektive levnads höjd, så nådde ingen av dem de nivåer som de som jag listade först. Doctorow studerar heller inte bara sociala medier utan även plattformar där fokus ligger på handel, som Amazon, Steam (spel) och Etsy (hantverk m.m.).

Doctorows artikel är vad denna bloggpost främst går ut på att tipsa om. Men jag tar en till:

Denna artikel är inte lika obligatorisk läsning som ”Enshittification”, men väl värd att tipsa om, särskilt för folk som hänger på Faktoidbloggen. Jag läste den när den var ny, och kom genast att tänka på den när jag såg Doctorows rubrik; han nämner den också i sin artikel, inkl länk. Dessutom har den en historisk vinkling av ett slag som jag gillar.

Catherynne Valente utgår nämligen ifrån Prodigy. Det var en sorts super-BBS av ett slag som var rätt stor i USA (andra namn var CompuServe och AOL) innan internet och webb kom och ställde allt på huvudet. Det var Facebook med 80-talsteknik: Man kunde läsa nyheter, väder, sport etc, spela spel, och, i viss mån, köpa saker … Men dess killer app var mail och diskussionsforum. Folk gillade att läsa nyheter och så vidare, men de älskade att prata, med kända och okända, och de lade mycket mer tid på de avdelningarna än alla andra ihop.

Det var inte så ägarna tänkt det. Som rubriken hon såg i tidningen formulerade det: ”PRODIGY SAYS: STOP TALKING TO EACH OTHER AND START BUYING THINGS”.

Prodigy was upset that people were, by and large, using the free communication service they tossed on there just to have more content and not their weird Random Garbage You Don’t Need Storefront.

Om det känns igen … Även om Facebook et al inte säger det rent ut; de bara justerar gränssnitt, algoritmer och allt vad det är. Men även om målet och i synnerhet medlen är mer sofistikerade, så är andemeningen densamma som på Prodigys tid.

Stop talking to each other and start buying things. Stop providing content for free and start paying us for the privilege. Stop shining sunlight on horrors and start advocating for more of them. Stop making communities and start weaponizing misinformation to benefit your betters.

-  Catherynne M. Valente: Stop Talking to Each Other and Start Buying Things: Three Decades of Survival in the Desert of Social Media, Welcome to Garbagetown (som hon kallar sin substack) 22 december 2022

Inte för att det är fult att tjäna pengar, än mindre att driva ett företag utan att gå back. Men man kunde önska att de ansvariga inte var så tjockskalliga att de som lyckas måste förstöra vad de byggt upp. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket, som det heter.

En fotnot till Valentes artikel: Hon nämner i förbigående ”the Oregon trail”. I sammanhanget misstänker jag att det inte gäller den historiska Oregonleden (som är nog så intressant i sig) utan ett pedagogiskt dataspel. Det fanns under många år på praktiskt taget alla public schools i USA. Det spelades därför av miljoner elever, och blev därför en del av det allmänna medvetandet därstädes. All omtalad amerikanisering till trots är det få svenskar som så mycket som hört talas om det. Jag hade garanterat inte hört talas om det om det inte varit för Jimmy Maher: On the Trail of the Oregon Trail, Part 1, The Digital Antiquarian 27 mars 2011.