Spå i kaffe

Per Hilleström: Gumma, som i caffe spår 2:ne unga fruntimmers öden. Återgiven hos Wallin (1914), då fanns tavlan i Stockholms högskolas samling.

Att narrar gifwas, som äro till förståndet så omyndige, att de ej mägta urskilja det sanna från det falska, är beklagligen gifwet, och att dessa i en kaffekopp tro sig finns sin lefnads wäl eller we, deröfwer undrar ingen klok; men äfwen förnuftiga menniskor med de ljusaste grepp förfalla till dylik dårskap och låta sig af en sniken, illistig kärings prat förbryllas – sådant är så beklagligt, som märkwärdigt.

- Christianstads Weckoblad, 15 december 1832

När hörde man senast talas om någon som spådde i kaffe?

I bloggposten Mamsell Arfvidsson, kaffegudinna tog jag upp Sveriges genom tiderna mest kända spågumma. Ulrica Arfvidsson verkade på Gustaf III:s tid, umgicks med kändisar och rentav kungligheter, blev rik och berömd. Ett ämne som jag då bara berörde som hastigast var hennes metod för att sia: Hon spådde i kaffe.

Nu tänkte jag göra tasseografin till huvudämne. Ordet har förresten bildats av franska tasse, "kopp" – koppläsning – och är vanligare än tasseomanti, där grekiska μᾰντείᾱ manteia betyder just "spådom". Vad man än kallar den så har den minskat i bruk rejält sen Arfvidssons tid, eller så bara de senaste generationerna.

Montenegrinsk tasseografi; här tycker sig vederbörande se Mount Rushmore. (YouTube: Fortune Telling with Coffee Cup Reading) Annars verkar läsning i teblad vara störst på tuben.

En del listar komplicerade metoder där särskilt spåkaffe ska tillredas på särskilt sätt etc. Det är inget att bry sig om. Den vanliga enkla klassiska metoden för att spå i kaffe går ut på att man välter koppen med sump över fatet, väntar lite, och sedan tar en titt i koppen för att betrakta de eventuella bilder man tycker sig se i grumset. Hjärtan, mynt och hästskor behöver inte förklaras, ett fartyg, ett ankare eller en våglinje innebär en (sjö)resa, med mera. Mycket mera … Det gavs ut långa listor med figurer, symboler och bilder à la Rorschach, och deras betydelser. I likhet med alla spåmetoder på tu man hand utgör kaffeklunsarna diskussionsunderlag, som en skicklig cold reader säkert kan göra mycket med. Men det mesta utfördes nog på egen hand eller åtminstone utan proffs närvarande.

Och där såg vi en konkret anledning till att tasseografin gått tillbaka: Folk dricker fel sorts kaffe. Det ska naturligtvis vara kokkaffe, som genererar rejält med trycksvärta. I bryggkaffe stannar ju allt i filtret, och snabbkaffe ska vi inte tala om. (Det har väl druckits kokkaffe? Det kan smaka riktigt bra, är enklare att göra än bryggkaffe, och så har det dessutom en historisk dimension då det var sånt kaffe våra förfäder och förmödrar nyttjade.)

En enkel slagning visar att det än idag finns branschfolk som mellan sina tarotläsningar, pendelpendlande etc försöker att slå mynt av att spå i kaffe. Jag har ingen aning om det finns ett nämnvärt romskt inslag bland dem, men förr i tiden var de väl representerade bland professionella kaffeläsare.

Jag var pojke och hade varit ute i slagsmål och fått mösskärmen söndersliten. När jag kom in satt mor i skuggan på andra sidan spisen, men framför den hade en zigenerska slagit sig ned och höll på att spå i kaffe.

– Den pojken skä' jag spå! sade hon när hon fick syn på mig. Det gjorde hon, och hennes profetia lydde: Han kommer en gång att bära krona!

Mor satte händerna i sidan och storskrattade.

– Jaså, han blir kung! sade hon. Inte mera! Och så skrattade hon ytterligare.

Men dagen därpå fick hans majestät en ny mösskärm.

- August Lindberg, som senare kom att spela en rad kungligheter på scenen, minns i DN 7 november 1909

I likhet med alla andra spådomar är det svårt att avgöra hur stort allvar de spådda, eller för den del de spånande, lägger i det hela. Många ser det utan tvivel som en lek utan koppling till verkligheten. I andra änden av det spektrat hittar man folk som fru Beda Edström, som 1925 skrev till justitieministern och beklagade sig över en ny bok som sade sig lära ut tasseologins konst. Man får ju inte ge ut skrifter som "lärobok i hembränning", "handbok för ficktjuvar" och slikt; "I konsekvens härmed bör man även sätta stopp för utgivandet av instruktion för trollkarlar och spåkvinnor." – En mörkare episod, där det visserligen inte är självklart hur mycket "kaffetroendet" spelade in, utspelades 1850. En dalkulla och kaffeskådare kallad Greta uppmanades att peka ut en tjuv, och uppgav ett namn. Utpekandet slutade med att mannen ifråga och hans svåger misshandlade henne så illa att hon dog.

Jag avrundar denna bloggpost med att återge en fin samtida parodi på kaffegudinnans arbete. Den kom med i förra bloggposten och är så bra att den fick vara med även här.

I andra aktens femte scen kommer mamsell Slipslopp [Arfvidsson] in med en kaffekopp i handen, tittar på grumset och spår: "Se här: en herdinna står ensam uti en mörk skog … Se här: en vacker kavaljer vänder ryggen åt skogen … Se hva pengar hon har framför sej … Si där ett skepp … Si tåcken våg! … Å ett bref … Hå, hå, hå! … Si där sitter ett fruntimmer flitigt vid sin söm framför honom å gråter … Men brefvet ä midt imellan kavaljeren å henne … Å si! … Framför henne en krans å krona …"

Borgmästarinnan, som hört på spådomen, blir otålig, tittar ner i koppen, pekar på grumset och utbrister: "Hva ska' den svarta klunsen vara då?"

Mamsell Slipslopp låtsas bli förskräckt och viskar: "Dä ä prästen, som håller i kransen."

- Ur Carl Envallssons Kusinerna eller Familjeskvallret (1791), återgiven av Wallis

 

Källa: Ernst Wallis: Spåkvinnan mamsell Arfvidsson, Ord och bild (1914)