Prästmannens anteckningar eller Suparnas terminologi

Då och då finner jag att ting som jag varit helt eller nästan helt säker på var missuppfattat, hopskarvat eller rent hittepå tvärtom är helt äkta. En del sådana upptäckter är roligare än andra. Men det är länge sedan jag blev så glad som när jag hittade "prästmannens anteckningar" i original.

Att brännvin dracks i överflöd vittnar en prästmans anteckningar från 1809 om.

- Spritmuseum: Svenskt brännvin – från medicin till monopol

Dessa "anteckningar" har valsat runt ett bra tag på nätet, i lite olika varianter men utan nämnvärda skillnader. Ofta har texten kallats "Konsten att hålla sig nykter". För att sammanfatta så räknas här upp en lång rad namngivna supar som, sägs det, var OK att konsumera dagligen och ändå anse sig nykter. Fast just den "detaljen" återkommer vi till ...

Texten skrevs ner av pastorn i Umeå Johan Anders Linder (1783-1877) på 1830-talet (har inte exaktare datering än så). Varför årtalet i nätversionen blivit 1809 vet jag inte; en tanke är att man föredragit ett av märkesåren i Sveriges historia framför ett anonymare från 1830-talet. Jag hittade texten återgiven av Lars Ericsson i tidskriften Oknytt 1-2 1988, utgiven av Johan Nordlander-sällskapet. Den får här den rubrik som Linder gav den.

Suparnas terminologi

En man, som vill föra en regelmässig diet i mat och dryck, tager sig följande styrke-tårar:

Förutsatt att man icke svultit eller törstat den föregående dagen, besväras man vanligen av slem i halsen, eller så kallade: Tuppar, varför man börjar, efter uppvaknandet, med Tupp-supen. Den kan tagas på sängen.

En stund därefter, och sedan man tagit liten motion, följer den uppfriskande besken – vidare en klar, för att borttaga beskens eftersmak. – Nu dricker man sitt kaffe, varefter kaffe-supen ej förgätes. Vid frukosten tages aptitsup, en på fisken samt halvan. Nu inträder arbetstiden, varunder blott fyllhundar supa.

När middagsbordet är serverat, tages Aptit-supen, och innan man skiljer sig från smörgåsbordet Klacken. Därefter under måltiden, Supen på fisken, halvan och [oläsligt ord]. På e.m. sedan man tagit sin middagslur, drickes kaffe, varefter kaffe-supen ej förgätes. (Den som ej dricker kaffe är berättigad till denna även, med förbindelse att istället för kaffe taga en klar.) Därefter följer Sexan, som näst aptit-supen är den angelägnaste.

Nu har vi the-dags – men en sann patriot dricker ej denna utländska dryck, som dessutom gör magen kvalmig utan då man nu sätter sig till spelbordet tar man sig istället en spelsup. Därefter drickes toddy, och emellan varje sådan är man berättigad till en Mellanbindare och äro glasen ej för stora drickes trenne Toddy, och följdaktligen tagas och 2ne Mellanbindare. Vid kvällsmåltiden de 3ne ordinarie måltidssuparna och då man stiger i sängen bör man ej glömma Lopp-supen och härmed är nu dagen till ända.

Dessa 21 supar äro en måttlig mans dagliga diet, och därjämte hög diet. Likväl kan den vid träget och tröttande arbete något förstärkas. Man uppfriskar sig då med förmiddags-supen och emellan Kaffe-supen och sexan på e.m. Eftermiddags-supen. Vad härutöver förtäres, kan möjligtvis urarta till rummel, och bör därefter undvikas. Dock härunder inbegripna vissa tillfällige supar såsom: Kyrko-sup, tankställare, ressup, för-sup, Apoteks-sup, handels-sup, Släd-sup, osv.

Så överdrivet detta kan synas, har jag likväl varit i tillfälle att se denna diet, i det närmaste åtminstone, följas av mången så kallad måttlig man.

Den sista meningen är, vad jag sett, aldrig med i moderna muntra återgivanden av "prästmannens anteckningar". Det är lätt att förstå eftersom den förtar hela intrycket. Texten är inte alls en uppmaning, eller ens ett nyktert (ha!) återgivande av seder och bruk, utan en drift med "måttliga män".

Pastor Linder var för övrigt med om att 1830 grunda Sällskapet Måttlighetens Vänner. Prästerskapet var det stånd som arbetade mest för att sprida nykterhetsrörelsen, och Linder strävade mer än de flesta kollegerna. Han hade nog blivit lindrigt förtjust av att förknippas med vad som kommit att uppfattas som en saklig beskrivning av supandet i 1800-talets början; om man inte, som jag, tagit det för rent hittepå.