Herr Novak går hemma och väntar på sin fru. Det är hennes födelsedag och han har köpt blommor. Någon bankar på dörren. Det är inte fru Novak utan grannfrun Svobodova som låst sig ute från sin lägenhet. Händelsevis har hon ett påfallande fördelaktigt utseende. Händelsevis är hon iklädd enbart en badhandduk.
Nu stannar filmen. En man går upp på scenen – det är skådespelaren som spelar herr Novak. Han frågar oss biobesökare vad han ska göra. Ska han släppa in unga grannfrun eller inte? Varje besökare har två knappar framför sig, en grön och en röd. Vi röstar genom att trycka på den ena eller andra. Omröstningen avslutas och det vinnande alternativet kungörs. Sedan fortsätter filmen i enlighet med det val vi röstat fram.
Världsutställningen i Montréal 1967 samlade miljontals besökare. Det mest uppmärksammade numret fanns i Tjeckoslovakiens paviljong: Radúz Cinceras
Kinoautomat. Vid nio tillfällen under den timslånga visningen fick tittarna avgöra fortsättningen. Det var världens första interaktiva film (i en tidigare titel som ibland nämns var interaktiviteten i praktiken en ploj). Den blev välbesökt, mycket omskriven och ses idag som en milstolpe inom interaktiv fiktion.
Något som få om några besökare 1967 verkar ha upptäckt var att
Kinoautomat byggde på en illusion. Efter varje val visades en "grön" eller "röd" snutt, med olika handlingar ... Till att börja med. Men mot slutet av snuttarna sammanföll handlingarna. Besökarna fick välja mellan samma alternativ i val 2 oavsett vad de valt i val 1, och så vidare. Filmen utgjordes inte av 1023 möjliga snuttar, utan 19.
Whether the audience was full of conscientious
empathizers endeavoring to make the wisest choices for Mr. Novak or
crazed anarchists trying to incite as much chaos as possible — the
latter approach, for what it’s worth, was by far the more common — the
end result would be the same: poor Mr. Novak’s entire apartment complex
would always wind up burning to the ground in the final scenes, thanks
to a long chain of happenstance that began with that naked girl knocking
on his door. Cincera had been able to get away with this trick thanks
to the novelty of the experience and, most of all, thanks to the fact
that his audience, unless they made the effort to come back more than
once or to compare detailed notes with those who had attended other
screenings, was never confronted with how meaningless their choices
actually were.
- Jimmy Maher:
A Full-Motion-Video Consulting Detective,
The Digital Antiquarian 20 oktober 2017
Denna kraftigt beskurna interaktion var ofrånkomlig i sammanhanget. Att hålla reda på över tusen olika filmklipp hade varit en biografteknisk utmaning som kanske gått att lösa. Som det var behövde biomaskinisten bara hålla reda på två projektorer, en "grön" och en "röd", och täcka för den ena eller andra. Men det stora problemet hade varit att spela in sisådär hundra timmar film, och det för en experimentell visning (
Kinoautomat fick 67 000 besökare på världsutställningen).
[Cincera] said that a couple years ago Czech television offered to broadcast Kino-Automat by simulcasting [så heter det] on two channels. The audience could chose by selecting between the two channels on their own tv set. He said no, that it would be a disaster. They pleaded with him, he said, and finally he gave in and they aired it. People called in and complained. "They felt cheated. I was right. It was a complete disaster" he smiled again.
-
Michael Naimark intervjuar Radúz Cincera, 26 maj 1998
När
Kinoautomat och idén med interaktiv film hyllades så hyllade man en illusion. Här ett exempel från det FN-organ som bland annat arbetar med kultur. I sammanhanget framgår det att Cincera inte verkar ha varit främmande för att elda upp haussen och ge en bild av en närmast science fiction-artad skapelse.
The Kinoautomat extends its dimension to vast audience participation in the actual creation and direction of the story or plot of the programme by taking into consideration the thoughts, feelings and desires of each member of the audience attending the performance. This audience participation and direction is made possible through the use of the computer.
- UNESCO (1968)
Någon dator var naturligtvis inte inblandad. Men det leder tankarna till många liknande visioner som gjorts sedan dess, inte om interaktiva filmer (en genre som aldrig blev något) men väl dataspel och liknande. I digitala produktioner går det att göra mycket, mycket mer, men inte hur mycket som helst. Man kan, för att jämföra med
Kinoautomat, göra fler eller betydligt fler än 19 alternativ, men knappast 1023. Vilket inte hindrat att folk som sett produktionerna lätt fått för sig att man haft mycket större frihet än vad som faktiskt varit fallet.
