Lördagsfråga 710: Lingonben

1. Clint Eastwood och Tisha Sterling i Coogan's Bluff (1968).
2. Gordon Macfie – sjöman, konstnär, författare med mera – ritar av S/S Kung Rane, en av ångarna som gick utmed bohuskusten en gång i tiden. Sparken kom med på köpet.
3. Peter Tork i pojkbandet The Monkees. Det bildades inte av medlemmarna utan av några "bandkonstruktörer", vilket på 1960-talet var nytt och märkvärdigt. Att de började som en tv-serie är måhända unikt?
4. En proton, uppbyggd av två uppkvarkar och en nerkvark. Att framställa partiklar på den nivån är en utmaning; nog får man numera oftare se sådana här luddiga "kraftsamlingar" i sammanhanget än gårdagens stenkulor?

Bluff och Spark och Tork och Kvark/voro sex små dvärgar osv. Den odödliga Lingonben, av sekeljubilerande halvguden Povel, satte Löjliga familjen först.

Faktoidpodden avsnitt 22: Matematik

Om olika sorters mille, billions och megabyte. Vad är det för skillnad på en algoritm och en logaritm, bortsett från att det är helt olika saker? Och framför allt tar vi en titt på det gyllene snittet, några faktiska egenskaper och några inbillade, och dess likhet med en pyramid.

Här finns avsnittet som prat

Det här avsnittet ska handla om matematiska faktoider, eller åtminstone faktoider med en eller annan koppling till matte. Den exaktaste av vetenskaper, så grundläggande i vår verklighet att man diskuterar om det alls är en vetenskap, eller kanske någonting annat. Givetvis finns det faktoider även där. 

Nu är det visserligen rätt lättviktigt material, det mesta jag ska ta upp här. Jag är säker på att det i matematiken, liksom i alla andra ämnen, finns avancerade faktoider, som man behöver ha ett par tre högskoleterminer innanför bältet, minst, innan man kan ens börja begripa vad det handlar om. Sådant ska jag, som vanligt, inte ta upp. Avsnittets faktoider är fullt begripliga även om man inte kan mycket mer än plus, minus och procent.

Hur som helst. Jag ska börja i den grunda änden, med några språkliga fallgropar inom matematikens område. En liten fallgrop gäller ordet mille. Det är inte så ovanligt, och, ja, vad betyder det? Idag är "mille" förkortning för miljon och ingenting annat. "Mille" finns inte med i SAOL men väl akademiens Svensk Ordbok. Där anges mycket riktigt betydelsen som "miljon, särskilt om pengar" med anmärkningen "vardagligt"; det är inget ord man hittar i statsbudgeten eller så. Slår man upp Svenska Akademiens Ordbok hittar man också mille, men vad betyder det där? – I SAOB betyder "mille" tusen! Med anmärkningen "i synnerhet i fackspråk".

Man kan till exempel hitta spikförpackningar som anges
innehålla "1 mille" – inte en miljon spikar då, utan tusen.

Artikeln i SAOB är från 1944, ska sägas. Numera finns väl tusen-betydelsen bara kvar i begreppet promille, tusendel. Jag vet inte när tusen-mille övergick till miljon-mille, men antar att det var utan större krångel. Det är ju såpass stor skillnad mellan tusen och miljon att det för det allra mesta framgår av sammanhanget vilken storleksordning som gäller.

För det allra mesta … Nästa faktoid är en liknande språklig fallgrop, som kan man trampa i när man växlar mellan svenska och engelska. En svensk miljard, tusen miljoner, den heter ungefär likadant på danska och norska, tyska och franska, och flera andra språk. På engelska däremot, heter miljard som bekant billion. Det där har de allra flesta koll på, så det ska inte vara några större problem. Men det har varit betydligt värre. Länge var en brittisk billion tusen miljarder, en miljon miljoner, medan en amerikansk billion var en miljard. Det där hänger ihop med något som heter korta och långa skalan, i den ena ökar man med tusen för varje steg, i den andra en miljon. Men det är överkurs.

Det brittiska ordet för miljard var just milliard, men det användes mycket sällan. Sådana tal används väl mest inom ekonomi, och pundets värde gjorde att man sällan hade anledning att tala om belopp på milliard pounds. I vilket fall som helst så började från 1950-talet den amerikanska definitionen att bli allt vanligare i brittiska sammanhang. Då måtte det varit jobbigt – när folk använder samma ord med lite olika betydelser. Så småningom blev det för jobbigt, och man bröt i Storbritannen med den gamla betydelsen. På bland annat Wikipedia kan man hitta uppgiften att man bytte officiellt 1974. Hur gick det till? Så här: Parlamentsledamoten Robin Maxwell-Hyslop, från Tories förresten, ställde en officiell fråga till den nye premiärministern Harold Wilson, som förresten kom från Labour: Skulle hans regering använda ordet billion i den gamla brittiska betydelsen, en miljon miljoner, för att undvika förvirring? På vilket Wilson svarade att nej, de kommer att använda ordet billion i den internationella, som han skrev, betydelsen tusen miljoner, för att undvika förvirring. Det där är det "officiella" bytet. Jag känner inte till något annat fall där ett demokratiskt lands ledare beordrat hur ett ord ska användas, åtminstone inte där påbudet blivit åtlytt.

Att svenska miljarder är engelska billions är som sagt inget större problem. Men vad ska man tänka om man i en svensk text läser om biljoner? Är det någon som översatt slarvigt från engelskan, eller snarare inte översatt alls, eller avses verkligen svenska biljoner, som ju är tusen miljarder? Och som förresten heter trillions på engelska. Ej att förväxla med svenska triljoner, som är miljarder miljarder … Ja, i vanliga texter stöter man ju långt mer sällan på tal i den storleksordningen än miljarder och billions. I vetenskapliga sammanhang använder man ju prefix som mega, giga och tera, och dem är det ju långt mer ordning på än de vardagliga orden.

Nu ska jag ta upp några fallgropar som man kan hamna i när man använder prefix som mega, giga och tera. I vardagligt språk, när man inte pratar vetenskap eller möjligen el, är de överlägset vanligast inom data. Det kanske låter som en dum fråga, men hur mycket är en kilobyte? Kilo, det står ju för tusen, vet vi; ett kilogram är tusen gram, och då borde ju en kilobyte vara tusen byte? Nästan, men inte riktigt. En kilobyte är lite mer än tusen byte. Och en megabyte är lite mer än en miljon byte, och så vidare.

Det där har att göra med hur datorer räknar. Datorer jobbar ju innerst inne med ettor och nollor, och ingenting annat. När de räknar på egen hand, så att säga, så är det inte med det decimala systemet, där tal skrivs med siffrorna 0–9, utan det binära systemet, där tal skrivs med ettor och nollor.

I varje talsystem finns det vissa tal som är "jämna" och avrundade. I det decimala systemet är det tal som 10, 100 och 1000. I det binära systemet är det tal som till exempel 16 och 64 och 256. Det är därför de talen ideligen dyker upp i datasammanhang. Till exempel ser man ju aldrig USB-minnen på 10 Gb, eller 25 eller 50.

Ett sådant tal, som är "jämnt" och avrundat i det binära talsystemet, och därmed praktiskt för datorer, är 1024. Den tekniska anledningen, om man är intresserad av den, är att man med tio bitar kan räkna med tal från 0–1023. Man kan också formulera det som att för datorer är 1024 lika "jämnt", avrundat och käckt att räkna med som 1000 är för oss. Det är därför man en gång i tiden definierade kilobyte som, inte 1000 byte, utan 1024 byte. Det är ju praktiskt taget 1000 byte, men 1024 är mer hanterligt och praktiskt för datorerna.

Tar man 1024 x 1024 får man 1 048 576. Det är en megabyte. Inte en miljon byte, utan lite mer, nästan 5 % mer. Men det är ju praktiskt taget en miljon, och, åter igen, käckare för datorerna att räkna med.

Räknar vi vidare ser vi att en gigabyte är en miljard byte plus 7,3 %. Och en terabyte är en biljon byte – tusen miljarder – plus nästan 10 %. Skillnaderna mellan, ska vi säga, det förväntade antalet och det faktiska blir större ju större tal vi använder.

Spelar det här någon praktisk roll? Jag känner inte till något faktiskt problem med systemet. Däremot hade det definitivt ställt till med problem om man en gång i tiden sagt att nä! en kilobyte ska vara ettusen byte, prick! Det hör man ju! Och tillverkat datorer där ett minne på 4 096 byte vart på 4,096 kbyte. Eller ännu värre, haft minnen på prick 4 000 byte istället för mer hanterliga 4096 byte. Då hade man fått krångel.

Hur som helst så finns det folk som bekymrat sig för skillnaderna. De har tagit fram nya prefix där man skiljer på de som är praktiska för folk och de som är praktiska för datorer. I det systemet så är en kilobyte exakt tusen byte, en megabyte exakt en miljon byte och så vidare. Om man har 1024 byte, ja, det kallas en kibibyte. En miljon 48 000 och så vidare kallas mebibyte. Sen kommer gibibyte och tebibyte. Jag vet inte om de här enheterna slagit igenom någonstans, bland vanliga användare. Om ni ser förkortningar som "KiB", med i:n inuti, så står det för "kibibyte" och så vidare, medan "KB" står för "kilobyte".

Jag tar ännu en språkfråga, åter igen med koppling till såväl matematik som datorer. Den här är definitivt liten och oviktig. Det gäller algoritmer och logaritmer. Vad är det?

En algoritm definieras som en systematisk procedur som anger hur man utför en beräkning eller löser problem. "Systematisk procedur", det kan bli ett program, det. Eller åtminstone en del i ett program, som löser eller beräknar något särskilt moment.

En logaritm, ja, det är något helt annat, till att börja med. Jag vet inte om det är lättare eller krångligare att beskriva, men det låter åtminstone värre. Så här: I Nationalencyklopedin definieras "logaritm" som "den exponent till vilken ett positivt tal a måste upphöjas för att ett givet tal x skall erhållas". Okej … Om man till exempel använder tiologaritmer, där a = 10, så behöver man upphöja 10 till 1 för att ge just 10; 10 upphöjt till 2 ger 100, och så vidare. Så tiologaritmen för 10 är 1, för 100 är den 2, och så vidare. Och man är inte alls begränsad till "jämna" tal heller, tiologaritmen för, ska vi ta, 55 är lite drygt 1,74. Sen finns det andra sorters logaritmer man kan använda, och som man använder.

Det här ligger lite utanför de fyra räknesätten. De allra flesta stöter aldrig någonsin på logaritmer, och mår alldeles utmärkt för det. Inom vissa sorters matematik, fysik och andra vetenskaper är logaritmer som luften man andas: de finns överallt, eftersom de är väldigt praktiska och användbara inom vissa beräkningar och annat.

Hur är det med algoritmer då? Ja, de har åtminstone blivit omtalade på sista tiden. När man diskuterar vad Facebook eller Google, alltså själva datasystemen, gör med sina floder av data, så kallar man dem inte för "system" eller "program", utan man talar om deras "algoritmer". Inget fel på det, tvärtom; algoritmerna är det väsentliga. Jag misstänker visserligen att det inte är därför "algoritm" slagit igenom som nyord, utan att det är den vanliga aptiten på nya ord och begrepp som ligger bakom.

Hur som helst. Här har vi två olika ord, som båda kan uppfattas som datamässiga och avancerade, och som dessutom är väldigt lika, till det yttre i alla fall; de är ju rentav varandras anagram. Det är nog därför som folk ibland har förväxlat dem. Man kan se allvarliga debatter om filterbubblor eller patent på mjukvaror eller vad det nu är, där man då och då nämner programmens "logaritmer". Ja, det här är ju inget problem alls, eftersom det är uppenbart vad som avses. Men lite roligt tycker jag att det är.

Nu ska jag avsluta med en rejäl faktoid, rejäl på så sätt att den kräver lite mer bakgrund. Den börjar i matematiken, inga konstigheter så långt, men när den tillämpas på andra områden blir det betydligt intressantare; ur faktoid synpunkt, då. Det gäller det gyllene snittet. Är det känt?

För att diskutera det gyllene snittet måste jag först förklara vad det är. Det här kommer att ta en liten stund, men det får ni stå ut med.

Vi har en sträcka, en rak linje. Vi delar upp sträckan i två delar. Den kortare delen kallar vi a, den längre b. Om man gör den uppdelningen på ett speciellt ställe – om vi har en sträcka på en meter görs den strax före 62 cm – så kommer den kortare sträckan a:s förhållande till sträckan b att vara likadant som b:s förhållande till hela sträckan. Sträckan a:s förhållande till b är likadant som sträckan b:s förhållande till hela sträckan … Matematiskt uttryckt blir det a + b : b = b : a. Ja, det där blir tydligare i skrift, och det blir ännu bättre med en illustration. Framför allt blir det mycket enklare om man är matematiskt lagd och är van vid att tänka i termer av kvoter och sånt; men vi kör på.

Ta en kvadrat där a = 1. Lägg till en rektangel, så att den lilla
och stora rektangeln har samma proportioner. Då är a + b = φ.
Tänk så mycket enklare det kan bli med en bild …

Om vi sätter den längre sträckan b till 1, så blir hela sträckan a + b = 1,618033 … Och så vidare, så länge man vill faktiskt – den där decimalföljden tar aldrig slut. Det är bara en av många intressanta egenskaper hos det gyllene snittet som jag inte alls ska gå in på här. Nu blir det ju lite omständligt att använda en oändlig decimalföljd till vardags. Så när matematiker använder det här värdet, och det gör de då och då, brukar de förkorta det med en grekisk bokstav: lilla φ. Lilla φ är inte lika allmänt känd som lilla π, men båda används flitigt inom matematiken. På samma sätt kan värdet a, den kortare sträckan, skrivas som stora Φ.

Om du plockar fram en miniräknare, här och nu eller när som helst, så kan du göra ett enkelt test. Knappa in 1, och dividera det med 1,618033; vi nöjer oss med sex decimaler här. Resultatet blir … 0,618034, osv. Såg du? Det är ungefär samma decimalföljd, men inledd med en nolla istället för en etta. Det första talet är stora Φ, det andra lilla φ. Och ju exaktare värde på stora Φ vi använder, ju fler decimaler vi knappar in efter 1,618 osv, desto närmare kommer resultatet att ligga lilla φ. Det är en del av magin med det gyllene snittet.

Den förste som vi vet upptäckte det gyllene snittet var Euklides, omkring 300 f.Kr. Ibland nämns Pytagoras, han var igång ungefär 200 år tidigare, men det finns inga belägg för att han skulle ha känt till det gyllene snittet. Från Euklides tid blev grekiska matematiker mycket intresserade av ett antal egenskaper hos talet, som vi, som sagt, inte ska gå in på här. Men vi vet att det gyllene snittet var känt på den tiden.

Jag ska strax fortsätta med gyllene snittet och dess faktoid, men först en liten utveckling. Som rymmer en egen liten faktoid. Omkring år 1200 fanns en matematiker i Pisa. Han hette Leonardo, och därför kallades han, och kallas fortfarande, ibland, Leonardo av Pisa, på italienska Leonardo Pisano. Förväxlas ej med en senare Leonardo från staden Vinci, som förresten också ligger i Toscana.

Leonardo från Pisa gjorde en hel del saker som inte har med det gyllene snittet att göra. Som när han träffade muslimska matematiker och lärde sig det hindu-arabiska talsystemet, eller "arabiska siffror" som de brukar kallas, eftersom det var via dem det kom. Det systemet var oerhört mycket mer användbart för de allra flesta ändamål än det romerska, som man fortfarande använde för allt möjligt. Inte minst för att det nya systemet hade nollan, en uppfinning som är så enkel och ändå så gruvligt kraftfull att det är svårt att ta till sig. Nu tog det visserligen ett tag för just det här systemet att slå igenom i Europa. Men så småningom så var det just vad som hände, och vi använder det ju än idag, med 0–9 istället för I, VII, MCMLXIV och så vidare.

En annan sak som Leonardo gjorde var att uppfinna en talföljd. Man börjar med en helt liten talföljd, 1 och 1. Vi adderar de två talen: 1 + 1 = 2. Resultatet läggs till talföljden, som nu är 1, 1, 2. Vi lägger ihop de två sista talen, 1 + 2 = 3, och lägger resultatet till talföljden: 1, 1, 2, 3. Vi upprepar med de två sista talen och får en 5:a. Upprepar igen och får 8. Och så vidare. Talserien växer till 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13 … Och så vidare.

Den talserien är hyfsat känd även utanför matematikerfacket, och ni har nog hört talas om den. Men med största säkerhet under ett annat namn på Leonardo. Det namnet kläckte man av någon anledning fram på 1800-talet. Sen dess har det satt sig, stenhårt, och lär aldrig gå bort. Trots att det är ohistoriskt. Men det låter medeltida och bra, och det är kanske därför det blivit som det blivit – jag vet inte. Namngivaren utgick från Leonardos far, som hette Guglielmo Bonaccio. "Bonaccios son" blir på latin filius Bonacci, vilket hopdraget blir Fibonacci. Fibonaccis talföljd, är vad den brukar kallas.

Fibonaccis talföljd har en mängd intressanta egenskaper som vi fortfarande inte ska gå in på. Utom en. Vi tar två tal i talföljden, vilka som helst, som ligger intill varandra. Till exempel 21 och 34. Och så dividerar vi dem med varandra. 21 : 34 ≈ 0,619 och 34 : 21 ≈ 1,619. Känns det igen? Och ju längre fram i Fibonaccis talföljd vi går och dividerar intilliggande tal, desto närmare ligger den förstnämnda kvoten stora Φ, och den andra kvoten lilla φ. Det gyllene snittet finns i Fibonaccis talföljd. Hur go e den? Ja, det gyllene snittet finns på ännu flera ställen i matematiken. Och inte bara där. Till exempel bildar fröna i en solros spiraler, där frönas antal följer Fibonacci-följden. Andra växter bildar spiraler av blad, där samma matematik kan spåras. Det gyllene snittet finns i naturen. Hur go e den?

Loggan för SVT:s Vetenskapens värld har en spiral, skapad av en serie gyllene rektanglar. Den spiralen har ofta förväxlats med pärlbåtens spiral. (Noga räknat är så kallade Fibonacci-spiraler och gyllene spiraler visserligen bra lika, men inte identiska.)

 

En pärlbåt och en Fibonacci-spiral. Ofta brukar man nöja sig med detta.

Men – allt som påstås följa det gyllene snittet i naturen gör det inte. Det mest kända exemplet utgörs av en bläckfisk som kallas pärlbåt, Nautilus. Dess vackra skal bildar en spiral där folk påstår sig kunna se den harmoniska matematiken. Men om man inte nöjer sig med påståenden utan faktiskt börjar mäta, så märker man att påståendena inte håller. Det gyllene snittet finns inte i pärlbåtarnas spiraler.

En som tog sig för att faktiskt mäta heter George Hart. Han gjorde sig även besväret att
ta fram en pärlbåts-modell som faktiskt återspeglar det gyllene snittet. Den ser inte
precis ut som de man hittar i naturen … Ses på Youtube: The Golden Ratio Nautilus.

Om man tar två intilliggande Fibonacci-tal och gör en rektangel av dem, så får man en så kallad gyllene rektangel. Den kan alltså vara 34 x 21 cm, eller 8 x 13, eller 987 x 610 och så vidare. Under renässansen hävdades att denna rektangel var den vackraste och mest harmoniska rektangel som tänkas kan. Konstnärer och arkitekter började använda sig av den. Och hur var det med de tidigare mästarna – nog borde de ha känt till den? Man började leta efter gyllene rektanglar i äldre verk … Och hittade dem också. Än idag kan man ofta se påståenden om att gyllene rektanglar, och andra manifestationer av det gyllene snittet, finns i, för att ta de två mest använda exemplen, Parthenon-templet på Akropolis (som förresten byggdes över hundra år innan Euklides föddes) liksom i tavlor av Leonardo da Vinci, i synnerhet Mona Lisa.

Typiskt exempel på Parthenon med gyllene rektanglar. Notera den godtyckliga
basen och de tjocka linjerna. Detta bevisar naturligtvis ingenting.

För att demonstrera det här visas bilder med inritade kvadrater, spiraler och linjer, dragna på ett sådant sätt att det visar det man vill visa. Men att den här linjen eller den här rektangeln skulle gå utmed just den här detaljen i Mona Lisa är inte alls självklart. Och om man tar en bild av Parthenon rakt framifrån, eller en planritning uppifrån, så finner man att den vid första påseendet enkla arkitekturen har en mängd detaljer som man kan rita upp rektanglar runt eller bredvid på olika sätt. Och får man det ändå inte att passa riktigt riktigt, så kan man alltid rita in dem med en tjockare penna.

En annan Leonardo-tavla där man lagt in en gyllene rektangel är ett
ofullbordat porträtt av Hieronymus, han som översatte Bibeln till latin.

Dessutom problematiseras sällan idén om det gyllene snittet i äldre arkitektur och konst; även om det blivit vanligare på senare år. Man har inte gjort som jag gör här, och påpekat att de historiska beläggen för att greker, romare, egypter med flera använde sig av det gyllene snittet är högst otydliga eller direkt obefintliga. Tvärtom lägger man fram det som ett odiskutabel faktum. I ett sådant sammanhang kan även dassiga illustrationer ge intryck. Vilket demonstreras av att myten hängt med så länge, och finns på så många ställen, även bland folk som verkligen borde veta bättre.

Att leta efter det gyllene snittet på det här sättet är en nära släkting till pyramidmätning. Vad är det? Pyramidmätning går ut på att man tager Kheops pyramid vid Giza – varför nu den pyramiden är den enda av Egyptens över hundra som duger. Sedan mäter man höjd och bredd och diameter och vinklar, man mäter avståndet från markytan till ingången, tunnelns längder utmed olika avsnitt, kamrarnas längder, höjder och bredder, man mäter stort och smått, högt och lågt, överallt där det finns något att mäta. Pyramidens grundform är visserligen nog så enkel, men på byggnaden finns det finns väldigt många detaljer att mäta, det går att få fram massor med tal. Sedan tar man dessa tal och adderar, subtraherar, multiplicerar och dividerar dem med varann, tills man fått fram något intressant. Som jordens omkrets, avståndet till solen, värdet på π eller e eller varför inte lilla φ eller stora Φ, eller något annat tal från matematik, fysik, geografi, astronomi eller vad man vill – det är bara att välja! – som visar att de gamla egyptierna hade mycket bättre koll på världen än man kunde förvänta sig. Om man nu tänker sig att det berott på kontakt med Gud eller andevärlden eller utomjordingar, eller att de helt enkelt var hyperintelligenta övermänniskor.

Sån här pyramidmätning började man med på 1800-talet. Den mest kände pyramidmätaren hette Charles Taze Russel, han är ännu mer känd som grundaren av en sekt som så småningom skulle kalla sig Jehovas vittnen. Enligt honom byggdes den stora pyramiden av Israels folk – det är en annan faktoid som jag berörde helt kort i Faktoidpodden: avsnitt 18 – som i byggnaden kodade in en mängd kunskap som de fått av Gud; Russel kallade rentav pyramiden "Bibeln i sten".

Ja, det där är, i korthet, vad pyramidmätning går ut på. Och med det avslutar jag faktoiden om det gyllene snittet, och detta avsnitt av Faktoidpodden.

Lördagsfråga 710

 

 

Faktoid poesi

Det finns mängder av faktoida undergenrer. Här är ännu en: Dikter som tillskrivs någon annan än den som skrivit dem, inklusive okända skribenter som ersatts med kända. Här är ett klassiskt exempel:

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter i guld och i pengar
Jag skiter i kvinnors svällande barm
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i varmt
Jag skiter i kallt
Jag skiter i peppar
Jag skiter i salt
Jag tror ta mig fan att jag skiter i allt

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Detta alster tog jag en gång i tiden upp på faktoider.nu: Frödings skit. Jag hade själv trott att Gustaf Fröding diktat ihop det, och kände därför extra för den faktoiden, på det sätt som man bara kan känna inför faktoider man trott på. När jag förstod att Fröding inte skrivit den kände jag mig inte bara desillusionerad utan även lite uppbragt. Hur kunde någon våga att sätta Frödings namn under en dikt som han inte skrivit?

Numera vet jag att hopparande av dikter med kända namn är något av en folksport, en lite mer kultiverad form av sedvänjan att tillskriva Einstein alla möjliga citat som man tycker passar. Och precis som särskilt fina citat kan tillskrivas flera förmågor utöver Einstein, kan särskilt bra och gärna skabrösa alster tillskrivas flera diktare.

När jag söker den [Jag skiter] på nätet, är det den i särklass vanligaste dikten som tillskrivs Fröding. Jag får mängder av träffar. Den finns också i en variant som tillskrivs von Braun [Wilhelm (1813–1860) var känd för sin grovkorniga humor] och ska vara nedtecknad av Ture Nerman.

- Tomas Sköld, "Frödings förbjudna är inte Frödings", Kanhända jag tror att jag vet, Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2016

Noterar även att Sköld bland mängder av träffar valt väl:

Se bland andra Peter Olausson på www.faktoider.nu/skit

- Ibid.

"Frödings förbjudna" syftar på en hemlig diktsamling denne skulle ha lämnat efter sig på Karlstads-Tidningen. På grund av sitt innehåll skulle den dels ha hållits borta från offentligheten, dels ha hållits i kärt och levande minne bland kännarna. En tacksam historia – men den är inte svår att avfärda.

Sådana dikter är en hel genre, intressant på flera sätt, inte minst ur faktoid synvinkel. Att tillskriva dem kändisar förädlar dikter, som ibland är i särskilt stort behov av sådant; ett banalt rim får en helt annan lyster om det tillskrivs Fröding, Bellman eller kanske Ferlin, för att nämna de tre som enligt Ström är vanligast i sammanhanget. Han kallar dem "alibidikter": Eftersom de tillskrivs synnerligen etablerade och ansedda diktare kan de tas upp i sammanhang där de annars icke skulle ha tagits upp. Det är samma mekanism som när citat tillskrivs Einstein, Gandhi eller Oscar Wilde. Citat och dikter är inbegripna i en kamp för tillvaron, och om de kan få större spridning och mer livskraft genom att tillskrivas kändisar, ja, då kommer vi att se dem tillskrivas kändisar.

Här ett annat exempel från Ström. I enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar tillskrivs den ofta Ferlin:

Med rikedom stal du min kvinna
Men hennes mödom skall du inte finna
Den pärlan fick du inte fatt i
Endast ramen den satt i.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Ferlin

En sista dikt från Ström … Denna ska Fröding ha skickat till Selma Lagerlöf, sedan hon anmärkt på något av hans opassande alster:

I skitande ställning jag mottog ditt brev
ju mer jag läste ju mer det drev
Som marken var frusen och saknade löv
kom brevet till pass för att torka min röv.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Den kan jämföras med följande:

Sittjande skitande fick jag ditt brev;
ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fants intet löv.
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv

Den ska ha skrivits 1676 av Harald Stake (1598–1677), kommendant på Bohus fästning, som svar på danske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenløves uppmaning att kapitulera (den så kallade Gyldenløvefejden var den bohuslänska delen av Skånska kriget 1675–1679). Ett storsvenskt "Nuts!" helt enkelt. En fascinerande anekdot, men är den sann?

Jag har ingen aning, men ett bra exempel på vandringssägen är det.

- Ström sammanfattar läget

Dikterna Ström tar upp är "förbjudna"; deras fokusering på avföring, alkohol och/eller sex gör dem opassande i vissa sammanhang och passande i andra. Men den faktoida poesin är större än så.

Här är en dikt som inte bara är rumsren utan finstämd. Den är särskilt vanlig i dödsannonser; jag har inte koll på statistiken i fältet (finns sådan någonstans?), men misstänker att den hör till de populärare i det sammanhanget. Och så brukar den tillskrivas Ferlin, i enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar.

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Nils Ferlin

Jag tog upp dikten i bloggposten Vårt liv är en vindfläkt – inte Ferlin, tillsammans med lite data jag fått fram om dess utbredning (ursprung i Göteborg eller åtminstone västsverige) och ålder (första belägg 1979).

Här är en annan dikt som man ofta hittar bland dödsannonserna:

Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter åren av glädje och strid.
En blomma, en man, en stjärna
har sin bestämda tid.

- Stellan Arvidsson, inte Hjalmar Gullberg

Om Stellan Arvidsson (1902–1997) kan nämnas att han var politiskt engagerad. Utöver en tid som riksdagsledamot (S) var han engagerad i organisationer som Förbundet Sverige–Sovjetunionen, det Moskvatrogna Världsfredsrådet, och en klubb med det talande namnet Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Jag vet inte hur kända dessa meriter är – jag kände inte ens till Arvidsson förrän nu när jag slog upp honom – men man kan förstå om folk föredrar att slippa ett belastat namn i dödsannonser för nära och kära. Å andra sidan finns det ju de som hyser motsatta åsikter …

Men här är det nog så enkelt som att ett okänt namn trängts undan av ett välkänt. För när versen ur "Evig är morgonväkten" återges i dödsannonser så är det antingen med Hjalmar Gullbergs namn under eller inget alls. Jag har ännu inte hittat någon annons – inte en enda – där dikten tillskrivs Stellan Arvidsson.

Dikten "Evig är morgonväkten" publicerades, såvitt jag funnit, första gången i Ord och Bild, tredje häftet 1944: Tre dikter. Den blev vanlig i dödsannonser i slutet av 1960-talet. En variant som förekommit redan från början är att "en man" i 1944 års version blivit "en människa". Ingen orimlig justering – men varifrån kommer den? Var hämtar folk materialet när de sätter ihop dödsannonser? Är det som kräftskivornars vishäften, där man, innan datoriseringen slog igenom, körde med kopior av kopior (av kopior …) av sidor från beprövade häften? Och eftersom materialet aldrig kvalitetskontrollerades, kunde fel leva vidare hur länge som helst.

Det är en evig lag: Om man inte letar efter fel eller åtgärdar dem, så kommer de att finnas kvar. Om begravningsbyråer eller tidningar börjar kontrollera sina dödsannonser, om så bara för att se om Ferlins namn sitter under vindfläkten eller Gullbergs under sin bestämda tid, så kommer åtminstone de felaktigheterna att minska. Om de inte gör det, så kommer de att fortsätta. För så pessimistisk är jag, att jag inte tror att folk kommer att bättra sig.

Tack till Fredrik Höglund som tipsade om Skölds artikel.

Myten om den sjuåriga kroppen

En vandringsmyt säger att alla celler i våra kroppar byts ut vart sjunde år. Forskningen har dock visat att vissa typer av celler byts ut varje vecka medan andra celler aldrig byts ut. För många celltyper är omsättningen fortfarande okänd.

- Karolinska institutet: Hjärtats celler förnyas under hela livet, 3 april 2009

Den här myten skulle man kunna lägga en hel del forskningstimmar på att gre ut* ordentligt. Som när, var och hur den först uppstod, eller hur ofta olika celler faktiskt byts ut, eller varför man bestämt sig för just sju år (det magiska sjutalet? det lär finnas åtminstone en variant med tio år, men jag har ännu inte sett den i vilt tillstånd), eller andra ting som kanske är åtminstone nästan lika intressanta att läsa som att ta reda på. Eller så nöjer man sig med att låta en auktoritet avfärda den, och sedan ägna sig åt annat.

Jag ska nöja mig med att ta upp en perifer detalj. På Snopes kan man läsa följande (där ordet factoid används som "kuriosa", snarare än den ursprungliga betydelse Norman Mailer gav det):

The researcher behind a groundbreaking study that attempted to date the ages of various cells in a human body, Jonas Frisen, famously estimated that the average age of a cell in the human body is between 7 and 10 years old in a pivotal 2005 paper published in Cell.

These statements have led some to the conclusion that every cell in the human body is replaced every 7 to 10 years — a fun but inaccurate factoid commonly held as true.

- Alex Kasprak: Does The Human Body Replace Itself Every Seven Years? snopes.com, 30 april 2018

Man räknar även upp den genomsnittliga livslängden för några cellsorter:

• Epitelceller (bl.a. utsidan på vissa organ) – 5 dagar
  
• Inälvor – 10,7 år
• Skelettmuskler – 15 år
• Grå hjärnsubstans – din ålder minus två år
• Mitten av ögats lins – din ålder plus några månader; den bildades när du var ett embryo
  

Vad jag hakade upp mig på var dateringen av myten till 2005. Innebär det att jag har ett falskt minne av den från min barndom?

Men redan några snabba slagningar visade att myten verkligen är betydligt äldre än så:

Det är allmänt kändt, att den mänskliga organismen till fullo omsättes under loppet af sju år.

- Meddelanden från Svenska likbrännings-föreningen (1903)

Menniskans kropp undergår småningom en förvandling, så att efter sju år finnes icke qvar en enda atom af densamma, utan allt är nytt.

- Axel Mellander, Lifvet, döden och evigheten: Ett bibelstudium (1897)

Jag skulle kunna gräva vidare men nöjer mig här med att stanna vid ett avfärdande av påståendet. Visserligen till förmån för ett annat felaktigt påstående, men ändå.

Det stoft, hvaraf kroppen består, skiftar; förr mente man, att under loppet af sju år ett fullständigt stoftskifte egde rum; nu skall man hafva funnit, att det försiggår under endast ett år.

- O. Asperheim, Darwinismen: eller, evolution och evolutionsteorier (1887)

 

Bonus: Jag kan inte låta bli att citera en anmälan av Asperheims verk:

Vi rekommendera den lilla boken på det bästa. Den utgör en förträfflig lektyr i antropologi och naturhistoria, och ehuru den i flera fall måhända bortsett från verklighetsfakta, då den sökt förneka darwinismen, göra dock de lugna och logiska skälen ett mycket godt intryck.

- Stockholms Läns Tidning, 23 december 1887

* "Gre ut": Reda ut. Dialektalt uttryck från hembygden. Det är knappast någon slump att det även finns på norska, med samma betydelse; Bohuslän var ju norskt fram till alldeles nyss, historiskt sett.

Poliser och medier

Jag har ett antal röda trådar här på bloggen, frågor jag återkommit till gång efter annan. En av dem är folk som saboterar för polisen; närmare bestämt de som, under förevändning av att de har "mediala" förmågor, försöker att mata polisutredningar med värdelösa tips.

Jag tog upp sådant kvalificerat förvillande 2008 i bloggposten Att sabotera för polisen. Jag tog åter upp det 2012 i bloggposten Att fortfarande sabotera för polisen, och lite senare samma år i Att sabotera för polisen del 3. En och annan tidningslänk har lagt av, men annars är frågan sorgligt aktuell. Och då och då blir man påmind om företeelsen. Som när SVT visar Fallet Carlos om en händelse 2004, som drog till sig charlataner som Terry Evans (Medium styrde polisens sökande efter Carlos: "Vi hittade bara ett gäddrag", SVT 7 juni 2022)

…

Här hade jag kunnat lägga in en bild på något av "medierna", som Terry Evans. Men så roligt ska de inte få.

Istället lägger jag in denna bild. Den borde sitta på varenda poliskontor över hela landet. Särskilt sådana där man gett så mycket som ett halvt öra åt stollar och bondfångare.

I september 1951 begicks ett rånmord i Tjörnarp utanför Höör. Utredningen gick snart i stå. Kan det ha varit då man tog sig för att anlita ett "medium"? Det lär för övrigt ha varit enda gången en sådan anlitats i en mordutredning; alltså som inbjuden "expert", snarare än en tipsare bland alla andra.

Den aktuelle skojaren hette Olof Jönsson. Ingenjören från Varberg hade gjort sig ett namn på det parapsykologiska området efter några telepatiska experiment och en uppmärksammad "duell" med en skeptisk magiker, som jag lär återkomma till. Här försöker han att "känna in" ett möjligt mordvapen. Den lokala ordningsmakten assisterar i form av fjärdingsman Tore Hedin.

Trots insatserna från Jönsson, liksom traditionellare utredare som Hedin, kom man ingen vart.

Natten till den 22 augusti 1952 slog mördaren till igen. Han mördade ytterligare nio personer i de s.k. Hurvamorden. Sedan dränkte han sig i Bosarpasjön. Han efterlämnade ett brev där han erkände allt, även mordet 1951. Vem mördaren var? Fjärdingsman Tore Hedin, han som på bilden ovan står intill "mediet" Jönsson.

I den finfina tv-serien "Skånska mord" (1986) finns ett avsnitt som skildrar Tore Hedin och hans karriär. Ernst-Hugo (som spelar flera mördare i serien) är inte bara lik Tore, utan precis så glänsande i rollen som man kan förvänta sig. Såväl det avsnittet som de övriga rekommenderas varmt. Olof Jönsson fick inte plats.

Skånska mord: Hurvamorden

Philip Columbo

Som representanter för respektive årtionde är omslaget till Super Trivia II och Trivial Pursuit med samtida leksaker inte dåliga

På 1970-talet gav Fred L. Worth ut ett uppslagsverk med kuriosa: The Trivia Encyclopedia. Boken blev inte bara mycket populär utan även omtalad. Worth gav ut en rad verk i genren och tjänade stora pengar på genren han skapat. Han försökte även, sägs det åtminstone, även att få spelbranschen att göra något med temat, men utan framgång. (Här kan man fundera på om inte han inte fått ihop mer än tillräckligt för att på egen hand finansiera spin-offs som exempelvis sällskapsspel …)

1981 kom någonting mycket ovanligt: Ett sällskapsspel som blev ett fenomen. Än idag, 40 år senare, hör Trivial Pursuit till de mycket få sällskapsspel som praktiskt taget alla känner till. Det var också ett av mycket få sällskapsspel som drog in riktigt stora pengar.

Sedan länge marknadsförs väl TP som vilken frågesport som helst. När det kom gjorde man ofta en poäng av att det inte bara var en frågesport, utan en frågesport som fokuserade på oviktiga ting, onödig kunskap, kuriosa – namnets trivial.

En som studerade spelens tusentals frågor särskilt noggrannt var Fred L. Worth. Efter att han granskat 1984 års upplaga av Trivial Pursuit i två månader hävdade han att en tredjedel av frågorna hämtats från hans Super Trivia II (1982). Redan mängden frågor var talande, menade han; han hade tillbringat sex år med att forska fram sin encyklopedi, och "det finns ingen chans att dessa personer, utan bakgrund inom trivia, skulle ha kunnat få fram dem så fort på egen hand". Avslöjande nog hade TP-folket dessutom kopierat ett halvdussin tryckfel. Men en av de kopierade frågorna var intressantare än någon annan.

E[ntertainment]: What's Columbo's first name? [Svar: Philip]

När Worth skrev sina encyklopedier så var han fullt medveten om att man inte kan få upphovsrätt på fakta. Hur skulle han då kunna stöldskydda sina verk? Han skulle kunna använda ett knep som använts mer än en gång genom historien, i såväl uppslagsverk som kartor: Man lägger in fel med flit, uppgifter som garanterat inte finns någon annanstans än i verket som ska skyddas.

Det var så Worth tänkte när han lade in uppgiften om den något påträngande, men klurige cigarrökande kommissarien vid Los Angeles mordkommission (den meningen tog jag rätt av från ett välkänt användarredigerat uppslagsverk). Dennes förnamn nämns aldrig*; att han skulle hetat Philip var Worths påhitt, ett icke-faktum som inte fanns någon annanstans än i hans verk. Tills det dök upp i Trivial Pursuit …

Worth stämde Trivial Pursuit-skaparna på 300 miljoner dollar. Men det fick han inget för. De erkände villigt att de hade hämtat material från Super Trivia II – det gick ju inte att förneka – men de hade även hämtat material från andra ställen, berättade de. (Det har sagts att kopiering av en källa är stöld, kopiering av många forskning …) Och man kan ju, som bekant, inte få upphovsrätt på fakta. Inte ens påhittade, tydligen. Domstolen höll med. De avgjorde att TP var något helt annat än ett uppslagsverk, och tog aldrig upp fallet.

Ironiskt nog har den helt sanna historien om "Philip Columbo" sedan dess blivit välkänd bland fakta-gnetar. Som de som läser, och i synnerhet skriver, en blogg som denna.

* I ett (1) enda avsnitt – "Dead weight" – får man en mycket snabb och mycket otydlig glimt av Columbos id-kort. Det är möjligt att där står "Frank", osannolikt att där står "Philip".

Lördagsfråga 709: Ost

1. Sagan om ringen (2001) The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013): I Bri (Bree på engelska), där regissören Peter Jackson gör en snabb cameo.
2. Det sägs ibland att Florence Nightingale uppfann cirkeldiagrammet, men även om hon använde det mycket väl och kan ha bidragit till dess spridning så var statistikern William Playfair först. Här visar han hur osmanska riket före 1789 var fördelat på Afrika, Europa och Asien. På ovanligt lättbegriplig franska kan cirkeldiagram kallas diagramme en camembert.
   
3. Ett tag var den äldste britten han från Piltdown. Bara några år innan det "fyndet" gjordes, hittades en annan gamling i Cheddar Gorge, ett område med dramatisk geologi ost om Cheddar, Somerset. Och i kraft av sin äkthet räknas numera Cheddar Man, här rekonstruerad på Londons naturhistoriska, som den äldste britten.
   
4. Före Koenigsegg, Polestar m.fl. fanns Racing Plast Burträsk. Här har vi en lätt kantstött RPB Piraya från 1968. Produktionen utgjordes av byggsatser: Köparen monterade delarna på en befintlig bil, i typfallet en VW-bubbla (viss händighet förutsattes). RPB grundades 1965, en brand några år senare i kombination med nya regler om krocktest satte stopp för det hela. Då hade Burträsk redan blivit mer känt för en annan produkt, även om man ändrat namn på burträskosten till västerbottenost.
   

Den satte Örjan B. först.

Cris Shapan, den fejkade retro-reklamens kung

"My friends tell me the graphics are the best. I don't know what that means, but I know with the Atari 2600 they must be uptight and outta sight!"

Har verkligen Stevie Wonder medverkat i en annons för ett videospel? En maskin han visserligen inte kunde använda, men som han prisade eftersom "I love the sound of fun"? – Nej, givetvis inte. Det är Cris Shapan som varit framme … Igen.

… This guy clearly gets his jollies posting this stuff & then kicking back to watch people repost it thinking it’s real.

 - Jim Berkin: Let's Hear It For Cris Shapan, 25 februari 2018

Vi är många som gillar gammal reklam. Ibland är det som om nostalgin strömmar effektivare genom kommersiella budskap, hur det nu fungerar. Andra gånger kan det finnas helt andra skäl att ta del av materialet. Då och då ser man alster delas som inte bara är gamla och nostalgiska eller gamla och roliga, utan gamla och häpnadsväckande eller direkt förfärliga. Tänk, att man en gång i tiden gjorde det här – på fullt allvar! Och folk köpte det!

Är det sant?

You'll sense the velvet smoothness of the action as you cock the hammer. You'll appreciate the crispness of the trigger pull, designed with your long nails in mind, as you fire again and again. — Colt Cobra – for that strange, depraved creep who won't leave you alone.

Ja, ibland är det verkligen sant. Andra gånger är annonserna faktiska annonser som skruvats till. Och ibland är de rent hittepå, från början till slut. Vilket naturligtvis kan vara lättare eller svårare att avgöra, beroende på innehåll, stil, utförande, och inte minst betraktarens kunskaper och skeptiska sinnelag. (Eller för den delen situation … Om vi säger så här: Bland alla fejkade alstren i denna bloggpost har jag smugit in en tvättäkta annons som är precis lika gammal som den ser ut. Ser du vilken?)

Many of the colts & foals we purchase were sired by thoroughbreads, and while they don't meet racing standards, they sure 'meat' ours – Dickman's renders them into the best equine oleomargarine spread you'll ever taste!

Många är kallade, men få är utvalda. Och ingen har ännu slagit Cris Shapan när det gäller känsla för såväl helhet som detaljer: "An entire comedy genre of one", för att citera Richard Metzger, vars fina Everything on the Internet is a lie (except for this) utgör en god början för den som vill studera Shapan.

För denna bloggpost kan bara vara en anspråkslös introduktion till Cris Shapans underbara värld (vilket hade varit en typisk skivtitel när det begav sig) av fejkade retro-annonser och annat. Så här såg det inte riktigt, riktigt ut från 1950-talet till 1980-talet nånting – men det är inte bara väldigt likt, åtminstone till det yttre, utan även uppskruvat precis så mycket att det ofta känns äktare än den äkta varan. På samma sätt som en lätt karikatyr kan se mer lik ut än ett fotografi.

… Semi-nourishing.

Det handlar inte heller bara om vilka produkter som förs fram, eller text- och bildspråk. Ska man luras ordentligt gäller det även att ha koll på det fysiska hantverket.

Alster från en period bär spår av sin tids metoder och teknik. Man kan sitta vid en alldaglig (med dagens mått) anläggning 2022, och skapa ting som ingen kunnat föreställa sig någon halvgeneration tillbaka. Men det kan vara något helt annat att göra en annons som ser ut som om den tagits fram medelst slabbande i mörkrum, pillande med bokstavsdekaler, skärande i faktiskt fotopapper med faktiska skalpeller, och annat utövande av andra analoga tekniker som länge var det som gällde eftersom det var det som fanns. Eftersom jag är intresserad av sådant uppskattar jag även den dimensionen av Shapans arbete; problemet är att jag inte kan tillräckligt mycket för att uppskatta det efter förtjänst.

Därtill kommer detaljer som inte har med framställningen att göra, utan materialets tänkta ålder. Nötningar, blekta färger och annat kan vara nog så knepigt att få till. Vilket kan kännas särskilt märkligt med tanke på vilken icke-ansträngning det är att skapa dem på riktigt. Inte för att alla ens försöker att få till dem …

Facebook: Cris Shapan (Deluxe Fuxley Corporate Archives)

Shapan verkar fortfarande inte ha någon hemsida; han nöjer sig med Facebook. Där postar han sina alster och ser dem spridas. Särskilt roligt är det när folk inte bara tar dem på allvar, utan intygar "det där minns jag!", "en sån hade pappa!" Och när folk rentav går in och uppdaterar Wikipedia med anledning av en upphittad annons från 1972 … Då myser Shapan.

For 7-Up is so pure, so wholesome, you can even give it to babies and feel good about it.

Den som lyckas lura folk ofta och effektivt har naturligtvis idéer om hur det går till. Jag håller inte med om allt, men det är en annan sak.

I don’t know if it’s a societal shift, or the failure of schools to inspire more kids to learn & understand, or the disappearance of books, but there’s this whole, weird thing out there where people read a snippet online and feel they’re experts on any subject, and will expound, or criticize, or speak in absolutes when in fact they’re laughably ignorant.

- Shapan från Metzger igen

Visserligen har det alltid funnits folk som känt sig mogna att doktorera efter att ha läst flingpaketets "Visste du att". Men här kanske det finns något? Nu kommer en utvikning … Olika medier ger olika mättnadskänsla. En välproducerad och polerad dokumentärfilm, för att ta ett exempel på ett annat medium, kan efterlämna ett intryck av att vi lärt oss mer än om vi tillbringat tio minuter med att läsa en välskriven artikel – även när film och artikel förmedlar samma information. Och har man suttit igenom några timmars youtube-produktioner så kan man, tänker jag, känna sig välinformerad, på riktigt. Slut på utvikningen.

In the scenic village of Fishney-on-Twerp in Muddlesex, England …

Då och då anspelar Shapan på saker som jag inte har erfarenhet av. Jag vet att man i USA kan hetsa upp sig över exotiska grejor som kommer ända från Europa (på samma sätt som vi i Europa kan hetsa upp oss över grejor som är exotiska på riktigt!), eller grejor som åtminstone tänks komma härifrån, som den ur-skandinaviska Häagen-Dasz-glassen ända från New York. Beans 'n' Dicks känns överdriven, men vad vet jag – det finns säkert folk som faller pladask för korvarna med uterus beans. (Liksom det säkert finns de som inte fattar ens sedan de läst fotnoten till "5 minutes".)

Gårdagens kitschiga skivomslag är extra nostalgiska eftersom de "bästa" inte liknar något som finns idag. Det blir ännu bättre när det gäller skivor med prat. Ifall någon inte känner till det så fanns det under "retro-perioden" ifråga en rad genrer med talskivor; man kunde lyssna på böcker, språkkurser, sketcher, sagor för barnen … Och kanske även president Johnsons tal, upplästa av skådespelaren Karl Malden? Aktuell i mars med Disneys The Adventures of Bullwhip Griffin! Presenterad av Uncle Jemima Soap!

Två tidstypiska superkändisar: Poliovaccinets skapare dr Jonas Salk och Mr Magoo. Heltäckningsmattan i bakgrunden är pricken över i. Eller nej, pricken över i, på båda skivorna, är den nötta rundel skivan gett upphov till.

Bokomslag är ännu en genre som Shapan gett sig in på. Även här finns det gott om detaljer man kan sitta och upptäcka.

Lördagsfråga 709

Den taiwanesiska jackan

Maverick: Omärkt boskap, i typfallet en kalv som fötts ute på fältet och ännu inte märkts av ägaren; efter en Samuel Maverick som var känd för att inte märka sina djur. Sedan länge är ordet vanligast i överförd bemärkelse: Ensamvarg, någon som inte är så petig med regler och konventioner. Även beteckning för attackroboten AGM-65.

I det lilla universum som utgör filmerna Top Gun bär KN Pete "Maverick" Mitchell en skinnjacka av välkänt flygarsnitt. Det är inte vilken jacka som helst.

T v ur Top Gun (1986), t h Top Gun: Maverick (2022)

Tygmärkena är avslöjande. De visar att jackan är en släktklenod – liksom att man, trots det, vart och fingrat på den. På ryggen kan man läsa "Far East Cruise 63-4" upptill, och nertill "USS Galveston" (1986) respektive "United States Navy" (2022). Denna cruise ägde verkligen rum 1963–64 och utfördes av USA:s sjunde flotta (baserad i Japan).

 

Våren 1964: Sjunde flottan i Nagasakis hamn (9 mars) och USS Galveston i Pearl Harbor (9 april)

Ett av de deltagande fartygen var robotkryssaren USS Galveston. Jag är inte tvärsäker på om det är hon på bilden från Nagasaki, men på den från Pearl Harbor står namnet på lejdaren (källa: USS Galveston WestPac 1963 (Pt2), 0:47 och 2:39 [Youtube]). Ombord fanns Petes far, Duke Mitchell. Som här kan sammanfattas med att han inte är en kuriositet i filmen utan spelar en stor roll i bakgrunden; sonen har ärvt såväl jackan som stridsflygaryrket.

Bland märkena återfinns flera av kryssningens deltagare. Lättast att känna igen är de centrala flaggorna – åtminstone de på 1986 års jacka.

Japans och Taiwans flaggor, från excellenta Flags of the World (FotW). Kan även tipsa om bloggposten Japanska flaggor.

 

Men nu tar jag bildparet igen. För någonting har hänt; de välkända nationsflaggorna på 1986 års jacka har 2022 bytts ut mot … Ja, vad? Om de nya flaggorna betyder någonting någonstans så känner jag inte till det. Särskilt den "japanska" verkar vara gjord för att påminna om den riktiga flaggan utan att vara den.

Så i den nya filmen har symboler för Japan och Taiwan tagits bort. Månne det leder tankarna åt något särskilt håll..?  (Varför texten under flaggorna också ändrats vet jag inte. Finns det något relevant agg mot USS Galveston? Eller vill man ge intryck av att jackan utsatts för faktisk syslöjd i filmernas universum, en "naturlig förklaring" av de förändrade flaggorna?)

A new trailer for the sequel of 1986 blockbuster "Top Gun" is stirring up controversy because it shows Tom Cruise putting on the iconic bomber jacket he wore in the original film — but with two key changes.

- Tencent-backed 'Top Gun' cuts Taiwan flag from Tom Cruise's jacket, CNN 22 juli 2019

Notera artikelns datum. De justerade flaggorna är ingen nyhet – eller åtminstone är denna del av händelsen ingen nyhet.

Pandemin fick många filmproduktioner att bli utdragna som spaghetti. Bland annat kunde trailers, som gjorts klara för att visas om någon månad eller vecka, bli liggande i åratal. För att plötsligt dammas av och skickas ut. Då är det inte så konstigt om det blev "fel" ibland … Eller vad man ska kalla det, när man skickat ut en version som inte anpassats för att, vad ska vi ta som exempel, blidka kinesiska finansiärer, istället för en som anpassats. Och vill man hålla sig väl med kineser, eller åtminstone den kinesiska staten, och för den delen kineser som vill hålla sig väl med den kinesiska staten, så gör man bäst i att inte med ett andetag antyda att exempelvis Taiwan skulle vara en självständig nation (Japan har heller inget högre anseende i sammanhanget, men är fullt lika blodigt allvar som när det gäller de uppstudsiga öborna). Och eftersom den kinesiska marknaden på senare år har blivit mycket viktig för Hollywood, har man i Hollywood på senare år blivit mycket angelägna om att hålla sig väl med kineser. (Mer om detta bedrövliga fenomen i bloggposten 自我審查 är "självcensur" på kinesiska, 11 mars 2021.)

Koncernen Tencent är (ännu) relativt okänd för allmänheten i väst, men där ryms flera av världens största företag inom branscher som film, tv och dataspel. Om man tager någon storsäljare och följer ägarkedjan bakåt/uppåt, hamnar man inte sällan hos Tencent i Shenzhen. Staden ligger i närheten av Hong Kong, och i hopp om att få fram en lika lyckad handelsmetropol inom landets gränser upphöjdes den 1979 från fiskeby till "särskild ekonomisk zon". Idag är den större än "originalet".

Sedan 2019 har visserligen Tencent dragit sig ur Top Gun. Det är inte ens säkert om filmen ska visas i Kina. Men det spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Vill du göra affärer i Kina, idag, imorgon eller om tio år, så vill du inte ha några prickar på körkortet. Men jag måste säga att det ger historien något särskilt, i ljuset av det som sedan hände.

"Tom's Amazing Technicolor Dreamcoat": Anpassar sig efter fluktuationer inom politik och filmfinansering!

Så småningom började premiären, till slut, att närma sig. Trailers drogs fram och spreds över världen. I en sådan skymtade jackan och dess märken – inklusive flaggorna för Japan och Taiwan.

Detta var det nog få åskådare som noterade på egen hand. Och av de få som såg det, så var det nog få som tänkte närmare på det. Men på åtminstone ett ställe reagerade man desto mer.

När långfilmen nu visas på Taiwan, har flaggan för republiken Kina inte försvunnit, vilket gjorde många taiwanesiska besökare mycket rörda, överraskade och glada.

- Republiken Kinas flagga är tillbaka! Publiken applåderar den taiwanesiska testvisningen av Toms "Försvarskrigaren", setn.com 23 maj 2022 (maskinöversatt, så klart …)

Men återkomsten blev kortvarig. Jackan har vänts efter vinden; ordningen är återställd, ur kinesisk synvinkel.

Stämningsljudet

Jag ids inte hitta på något skoj med loggorna, särskilt som så många andra gjort det genom åren. Det har ju funnits gott om tillfällen.

Apple var 1976 ett stort och välkänt företag. Dess produkter fanns över hela världen; de var inte bara vida omtalade utan utgjorde dessutom en del av den moderna kulturen. Jag talar naturligtvis om Apple Corps Ltd, som skötte The Beatles affärskontakter med andra företag. Till exempel hanterades deras musik med avtal mellan Apple Records och EMI. Andra dotterbolag antyder tidvis stora planer, som när Apple Boutique under några månader 1967–1968 drev en Apple-butik på Baker Street, till ljudet av ett massivt negativt kassaflöde.

Samma år bildades ännu ett Apple. I ett annat land och en helt annan bransch, så det borde väl inte vara några problem. Tänkte väl Steve Jobs, Steve Wozniak och Ronald Wayne*.

Det gick fram tills 1978. Kanske hade en och annan Apple II, lanserad året innan, vid det laget letat sig över Atlanten? Hur som helst var det då som engelska Beatles-Apple stämde amerikanska data-Apple för dess namn. Trots att de som sagt fanns i olika länder och i olika branscher. Visst fanns det allt mer elektronisk musik som var allt mer elektronisk, men sådant skulle jag ännu se mest som järtecken. Det gick ännu inte att ana vad som komma skulle. Tre år senare gjorde äpplena upp i godo med en hemlig summa, och data-Apple fick lova att inte ägna sig åt musik, eller åtminstone att inte kombinera sitt varumärke med relaterade produkter.

Fem år senare var det dags igen.

Some instruments employ the Ensoniq sound chip built into the IIGS to help minimize the "buzzy" quality of synthesized music. [Istället för syntetiska ljud spelar man upp samplade riktiga instrument, det som idag är normen]

- "Music studio for Apple IIGS", Byte juni 1989

Apple hade nämligen lanserat Apple IIGS 1986. GS stod inte för Granny Smith som en del skämtade, utan Graphics och Sound. Grafik och ljud hade länge varit starka försäljningsargument för hemdatorer och började bli det även för de dyrare persondatorerna, men prestanda som var fantastiska på sådana gav knappt utslag på proffsnivå. Förrän nu. Apple IIGS hade nämligen utrustats med ett ljudchip från Ensoniq, av ett slag som dittills bara suttit i professionella maskiner. Som 1984 års Mirage, som inte var världens första sampler men den första som inte kostade som en ny bil. Beatles-Apple reagerade även på data-Apples försök med CD-ROM, en lovande teknik som folk länge väntat på och skulle få vänta på ännu några år. Men mest problematiskt, särskilt sett i efterhand, var att IIGS hade MIDI-portar. Det innebar att den kunde styra syntar och andra musikmaskiner. En vanlig dator (här: inte en specialgjord proffsmaskin) kunde nu dirigera en hel elektronisk orkester. Vilket skulle bli den nya normen i branschen, och är det än idag – den 40-åriga MIDI-standarden hänger fortfarande med. Även om många numera nöjer sig med de ljud som kan skapas direkt i datorerna.

Det där, menade Beatles-Apple, var ett brott mot överenskommelsen 1981. Så in i domstolen igen. Beatles-Apple vann. Data-Apple fick betala strax under 30 miljoner dollar och fortsätta lova att hålla sig borta från musikbranschen. Är åtminstone vad jag fått fram hittills … Rättsprocesserna finns helt säkert väl kartlagda, men den enda lättillgängliga sammanfattning jag hittat, av vad som i just denna bloggpost är en detalj, är en som avrundas med ett "^{[citation needed]}".

Hur som helst så kommer vi nu, till slut, fram till dagens ämne. När datorerna blev allt mer mångsidiga och kapabla blev gränsen mellan musik och icke-musik allt otydligare och svårare att hålla. Om man kan ställa in ljudeffekter för olika händelser, som dubbelklick, tömma papperskorgen etc, hur "avancerade" kan sådana bli innan de börjar kunna räknas som musik? Är ett grodkväk musik? Ett ubåts-ping? Ett ackord..?

En kort intervju med Jim Reekes, som då jobbade med just sådana ljudeffekter på data-Apple. I början nämner han när han gjorde en ljudeffekt som var ett inspelat instrument, och som sålunda skulle kunna räknas som musik. Vad skulle han kalla den; "let it beep"..?

Kontrollpanelen Ljud på Mac OS 9.0, ca år 2000. Sosumi fanns fortfarande på alla Macar som levererades.

… Och gör så än idag. Här har vi ~/System/Bibliotek/Sounds på den dator där detta skrivs.

Som avrundning, det lilla som skrivits på det stora användarredigerade uppslagsverket om sosumi-"affären":

In 1991, another settlement involving payment of around $26.5 million to Apple Corps was reached. This time, an Apple Computer employee named Jim Reekes had included a sampled system sound called Chimes to the Macintosh operating system (the sound was later renamed to sosumi, to be read phonetically as "so sue me"). Outlined in the settlement was each company's respective trademark rights to the term "Apple". Apple Corps held the right to use Apple on any "creative works whose principal content is music", while Apple Computer held the right to use Apple on "goods or services ... used to reproduce, run, play or otherwise deliver such content", but not on content distributed on physical media. In other words, Apple Computer agreed that it would not package, sell or distribute physical music materials.

- Wikipedia: Apple Corps v Apple Computer

 

Den här historien har inte fått mycket uppmärksamhet … Kakmakarna Nabisco skulle 1992 dra data-Apple inför domstol, eftersom de förras fikonkakor från 1891 hotades av de senares kommande undergrunka. Jag vet inte hur det gick, eller om det blev någonting alls.

 

* Wayne drog sig snart ur och sålde sin andel – 10 % – i det nybildade företaget. Idag hade han fått mer för den än vad han fick då.

Jag läser en hånad artikel

Researchers used 10 years of data from observations on two mountain gorilla populations and found that both drank water significantly more often at higher temperatures.

- @Frontiersin, Twitterkontot för mediebolaget Frontiers som ger ut en rad vetenskapliga journals, 11 mars 2002

Ibland ser man forskningsartiklar valsa runt, åtföljda av massornas hån. Eftersom forskningen som beskrivs är löjlig, självklar, poänglös, eller vad som nu är grejen. Här ett typiskt exempel: Gorillor dricker mer när det är varmt. Jaha, vad trodde de? Publiceringen fick också förutsägbara svar i den här stilen:

No shit

How come this finding takes 10 years?

[blandade smileys på tema gråtskratt]

Ibland tar jag mig för att göra något som minst 99 % av hånarna aldrig gör: Jag läser artikeln. För det mesta finner jag att de är betydligt intressantare och "forsknings-värda" än titeln antyder.

Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas (Gorilla berengei berengei)

- Wright et al: Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas (Gorilla beringei beringei) (Front. Conserv. Sci., 10 mars 2022)

För det mesta … Men i det här fallet verkar rubriken vara lika debilt självklar som den twittrade "reklamen".

Water plays a vital role in many aspects of sustaining life, including thermoregulation.

Det där är den första meningen. "No shit", som någon sa.

[Två grupper undersöktes] In both populations, we found that the frequency of water drinking significantly increased at higher maximum temperatures than cooler ones, but we found no consistent relationship between water drinking and rainfall.

Så gorillorna … Dricker mer när det är varmt. De dricker inte bara för att det regnar. Var det någon som trodde det?

Hade skrattarna rätt?

Nu ska jag kanske göra ett taktiskt fel men jag klipper det ev. spänningsmomentet och går rakt på sak: Skrattarna hade fel. Här följer en sammanfatting av det som jag fann intressantast i artikeln.

En grundläggande poäng, som inte antytts ens i tweetet (vilket inte varit omöjligt), är att bergsgorillor sällan eller mycket sällan dricker vatten. Den ena av de två observerade grupperna av bergsgorillor (Virunga) sågs dricka vatten under 0,6 % av de observerade dagarna (mer noggrant räknat: 131 drinking events under 62 335 observationstimmar). Även om man inte försökte mäta mängderna så inser man att det där, det är inget flitigt vattendrickande. Den andra gruppen (Bwindi) drack vatten oftare, 6 % av observationsdagarna, men inte i närheten lika ofta som man kunde förvänta sig.

Hur klarar de sig utan att dricka vatten? Enkelt: De äter vattnet.

En hel del av den vätska vi får i oss, och det här gäller även H. sapiens, kommer via maten. Förvisso varierar vattenhalten; hos Virunga var kostens vattenhalt 87,2 %, hos Bwindi 77,5 %. Men även de senare klarade sig som synes rätt långt på det.

- Tistelarten Carduus nyassanus (Flora of Zambia) ser inte aptitretande ut. Men tistelns stam innehåller över 95 % vatten, och täcker en stor del av Virunga-gorillorna vätskebehov.

Så dels klarar sig gorillorna långt på att äta vatten istället för att dricka det. Dels finns det flera problem med att dricka vatten istället för att äta det.

Det kanske främsta problemet gäller alltid:

• Vattnet innehåller ofta parasiter.
  

Andra problem som vattendrickande kan medföra, särskilt om man är mer eller mindre tvungen till det (problemen man räknade upp var de som faktiskt förekom i området, varför exempelvis krokodiler i floder inte kom med):

• Vid vattnet (rinnande eller stillastående i stora eller små kvantiteter av hög eller låg kvalité) kan konkurrens uppstå, gentemot andra gorillor eller andra arter. Ju mindre vatten det finns, desto intensivare konkurrens. Även utan direkta strider uppstår stress.
• Om man behöver hålla sig nära vatten så kan vandringsmönster förändras.
  

Kort sagt: Om bergsgorillor tvingas dricka vatten oftare kan det innebära färre bergsgorillor. Om högre temperaturer innebär att bergsgorillor tvingas dricka vatten oftare, kan högre temperaturer innebära färre bergsgorillor. Det är det som "Higher Maximum Temperature Increases the Frequency of Water Drinking in Mountain Gorillas" betyder.

Hur många skrattar fortfarande?

Det där var en kort sammanfattning, skriven av en fullständig amatör som valde att lägga några minuter på att läsa en vid första påseende löjlig text istället för att dela med ett LOL.

Förvisso finns det forskning som är värd att hånas. Men vill man dra den slutsatsen enbart från en rubrik?

Så ett tips: När en forskningsartikel hånas enbart för att den verkar löjlig, läs den, eller åtminstone dess sammanfattning, abstract. Det tar inte lång tid men kan vara nog så givande. Jag blev riktigt intresserad av bergsgorillornas situation.

Om man dessutom kan motverka vetenskapsföraktet så är det ju en bonus.

Några har nog kommit att tänka på de berömda Ig Nobelprisen, som jag de senaste åren sällan missat att ta upp vid prisutdelningen i september. Dess motto är att prisa arbeten som först får folk att skratta, sedan att tänka. De har blivit bättre på målsättningen under senare år, då man oftare sett fina exempel på sådant än rena anti-priser, som när det första litteraturpriset gick till von Däniken. Inte för att jag har något emot den senare sorten, men den förra är avgjort intressantare. Och då är det ju tur att det är just de senaste åren som jag fått med här på bloggen: Faktoider: Ig Nobelpris