Faktoidpodden avsnitt 18: Kristet 2

Bibelstudierna fortsätter. Vi kommer till 2 Mosebok, den egyptiska fångenskapen och exodus, flykten från slaveriet som blev början på 40 års ökenvandring – det är vad det står. Det blir en del om de tio budorden och Mose. Det blir en del om änglar. Och så som avslutning Lilit, ökendemonen som otippat blivit en feministisk Eva. Liksom i förra avsnittet skriver jag här ut var jag hämtat bibelord, eftersom det blir mycket smidigare som text än som prat.

Här finns avsnittet som prat

I förra avsnittet började jag att ta itu med kristna faktoider, som jag kallade det. Bibliska faktoider skulle också funkat. Jag lade också ut texten om vad det är jag tar upp. Jag har nämligen märkt att folk kan vara extra känsliga för sånt här. Inte så mycket de som, ska man säga, är för Bibeln, men de som är emot den. Som Humanister som inte kan nämna Bibelns namn utan att direkt efteråt nämna att det är en sagobok, som en sorts avvärjande trollformel.

När jag nu tar upp exempelvis 1 Mosebok; det är ju faktiskt sagobok alltihop, ska jag ta upp och kritisera varenda vers då? Nej, det ska jag inte. Delvis för att rena trosfrågor inte går att bekräfta eller vederlägga på det definitiva sätt som jag vill ha mina faktoider på. Men främst beror det på att de faktoider som jag tycker är intressanta och därför tar upp här, handlar om fel som man aldrig misstänkt är fel. Det finns folk som tror att Röda havet delade sig inför Mose, precis så som det beskrivs i Bibeln – men till och med de vet att alla verkligen inte köper den beskrivningen. Däremot kan folk bli förvånade om man berättar att den egyptiska fångenskapen förmodligen aldrig inträffat. Det har aldrig fallit dem in att tvivla på den delen av berättelsen. Det är sånt som jag tycker är spännande, och det är därför tar upp sånt i denna podd. Så – detta om detta.

I förra avsnittet tog jag upp några generella bibliska anomalier och gick igenom 1 Mosebok. Så nu fortsätter vi med 2 Mosebok.

Då kommer vi till ett stort skede, som dessutom är oerhört viktigt i judisk tro på ett helt annat sätt än egentligen någonting som nämnts tidigare i Bibeln. Många, såväl kristna som andra, har, som jag just nämnde, tagit det på mycket större allvar än vad faktisk historia och arkeologi kunnat bekräfta, utan att ha en aning om hur svajig grund berättelsen vilar på. Det handlar om den egyptiska fångenskapen. Jag ska dra historien i korthet, så som den beskrivs i Bibeln då. Det började med Josef, som helt otippat blev en mäktig och ansedd man i Egypten. Han tog dit sina bröder och gamle far Israel med familjer. Där togs de väl emot – till att börja med. Så småningom blev de många fler och landet fick en ny farao. Då behandlades de istället som slavar.

Eftersom alla var ättlingar till Israel kallades de Israels folk, israeliter. Så småningom fick de en ledare i form av Mose. För att övertala farao att låta israeliterna gå lät han Gud avlossa plågor över landet, till slut blev det tio stycken: epidemier, invasioner av diverse djur och så vidare, och till slut att alla förstfödda söner i hela Egypten dödades – även hos boskapen, hos alla, men inte hos israeliterna. Då lät farao Israels folk gå. För att sedan ångra sig, igen, jaga efter dem med sin armé till Röda havet, eller i senare översättningar, Sävhavet i Röda havet. Där släpptes israeliterna fram genom havet i ett känt mirakel, men när egyptierna försökte följa efter på havsbottnen slog vattnet tillbaka och inte en enda kom undan. [2 Mos 14:28] Sedan fortsatte israeliterna mot det land som Herren lovat dem, en ökenvandring som på något sätt, om man ska tro vad man läser, tog hela 40 år. Så – det var bakgrunden.

(Här kan det nämnas att vad man bad farao om var inte att släppa israeliterna helt, utan bara att låta dem bege sig ut i öknen några dagar för att fira gudstjänt. Läser man innantill ser man också att det var Gud själv som gjorde farao, som det står, "hård och obeveklig så han inte släpper folket" [2 Mos 4:21, 2 Mos 11:10] – vilket gör att allt hans motstånd och alla plågorna kommer i ett annat ljus. Men det är en annan sak.)

Här förekommer en rad mirakel och acts of God som man kan tro på eller låta bli att tro på. Det mirakligaste miraklet måtte ha varit när havet delade sig för Israels folk. Men det är det väl ingen som tar på allvar som man behöver ta på allvar. I texten nämns faktiskt två olika förlopp: Först att havet drevs undan av en vind, och sedan att vattnet klövs, då "vattnet stod som en vägg på båda sidor" [2 Mos 14:21–22]. Bibelforskare misstänker att det är två olika berättartraditioner som spökar, med respektive utan ett flagrant brott mot naturlagarna.

Men vad som verkar vara ovanligare att ifrågasätta är den egyptiska fångenskapen över huvud taget. Det finns flera problem med den bild som ges i Bibeln. Som folkmängden. 430 år efter att Josef tog sin storfamilj till Egypten lämnade deras ättlingar landet. Året efter uttåget genomfördes en folkräkning hos israeliterna, som kom fram till prick 603 550 man [4 Mos 1:46], säger alla vapenföra män från tjugo års ålder – vuxna, friska män. Där ingår alltså inte kvinnor, barn och åldringar, liksom leviternas hela stam, eftersom de var födda till präster och därmed befriade från militärtjänst. Om man uppskattar de oräknades antal kan man komma fram till att det skulle ha funnits uppemot 3 miljoner israeliter. Det är fler än det rimligtvis fanns egyptier vid samma tid. En sådan folkmassa borde ha lämnat historiska spår i Egypten. För att inte tala om arkeologiska spår under ökenvandringen, från Egypten till det förlovade landet. Även om folk på den tiden lämnade långt färre spår efter sig än vi gör idag, så gäller det ju en mycket stor skara som ska ha slagit läger många gånger, på platser som namnges i Bibeln så man vet ungefär var man ska leta.

I den judiska historien är den egyptiska fångenskapen, ökenvandringen, mottagandet av lagen och erövrandet av det förlovade landet inte bara viktiga händelser utan helt centrala. Det var då det judiska folket blev till, skulle man kunna säga; tekniskt sett fanns de redan såklart, men det var då de blev Guds utvalda folk. Så det är inte precis vilka myter som helst som man här slänger sig med. Vad som är historia och vad som är hittepå är mycket omdiskuterat. Åtminstone en sak är glasklar, och det är att det inte gick till så som det beskrivs i Bibeln. Och då menar jag alltså inte bara uppenbara orimligheter, som när det blev kolmörkt i tre dygn eller att tre miljoner människor skulle ha tillbringat decennier i öknen, utan även den egyptiska fångenskapen i stort.

Innan jag lämnar det ämnet ska två mycket mindre myter nämnas i förbigående … Enligt berättelsen grundade Josef sin karriär på faraos dröm, som Josef tolkade som ett hett tips från Herren att lägga undan mat under de kommande sju goda åren, för att sedan potionera ut den under de följande sju magra åren. Det finns en gammal idé om att det var då och därför man byggde pyramiderna, att de skulle vara ihåliga magasin. Ja, det är uppenbart att de som fick den idén aldrig varit i närheten av pyramiderna, och hade en mycket vag uppfattning om hur de var byggda. Icke desto mindre dyker den här myten upp lite här och var i historien, och faktiskt än idag.

Den andra myten i förbigående är lite större. Den går ut på att israeliterna skulle ha byggt pyramiderna. Bortsett från de andra problemen med den påstådda egyptiska fångenskapen så kan man konstatera att om den ägt rum så skulle den ha inträffat sisådär tusen år efter pyramidernas storhetstid. Som förresten var rätt kort, mycket kortare än många tänker sig det hela. Att den här myten uppstått är lätt insett: Mycket länge tog man det som en självklarhet att pyramiderna byggdes av slavar – vilket man idag är säker på inte var fallet. Och vilka var de överlägset mest kända slavarna i Egypten, för att inte säga de enda slavarna i Egypten som vi har ett särskilt namn på? … Så lätt kan myter bildas.

Nu är vi klara med den biten, och ger oss ut i öknen med Israels folk. Det utan jämförelse viktigaste stoppet under de påstådda 40 åren var det vid berget Sinai. Där träffade Mose självaste Gud Fader och fick ta emot lagen, och tavlorna med de tio budorden. Vi ska stanna vid budorden en stund. Det finns åtminstone en omständighet kring dem som alltid förvånar några: De tio budorden finns i olika versioner.

I bibeltexten står det tydligt angivet att det är just tio bud, tio lagar. Men det är inte självklart precis var gränserna går mellan de olika buden i lagtexten. Därför har lagtexten, givetvis, delats upp på olika sätt i olika traditioner. Några har ett bud som går ut på att "du ska inte göra dig en bildstod", andra har inget sådant förbud bland budorden. En del har ett bud mot begär till nästans hus, och ett annat bud mot begär till resten. Åter andra har ett bud mot begär till nästans hustru, och ett annat mot begär till resten. Och så vidare. Även när samma bud dyker upp i olika traditioner så kan de ha olika nummer. Till exempel är det sjunde budet ibland "du ska inte stjäla", andra gånger "du ska inte begå äktenskapsbrott".
När Mose kom ner med stentavlorna, med text som självaste Herren skrivit in, så såg han att folket under hans bortavaro skapat sig en avgud, den berömda guldkalven. Då blev han så arg att han slog sönder stentavlorna, bland annat. Efter att ha rett ut det hela, vilket inbegrep avlivandet av 3 000 israeliter, gav han sig åter upp på Sinai, högg två nya stentavlor och skrev själv ner budorden på dem.

Vad som är ännu mindre känt än att de slutgiltiga stentavlorna var såväl huggna som inskrivna av Moses är de nya budorden som nu förs fram [2 Mos 34], och som förefaller att ha varit de som skrevs ned – men de har sannerligen inte mycket med de vanliga, kända, budorden attt göra. Det är anvisningar om att förstöra avgudabilder i det förlovade landet, anvisningar om sabbaten och andra högtider, du inte ska koka en killing i moderns mjölk, med mera.

En helt annan och mycket mindre myt, eller vad det nu är, med koppling till budorden rör stentavlornas form. Sedan rätt lång tid tillbaka framställs lagens tavlor praktiskt taget alltid med rundade översidor. Det finns definitivt inget stöd för sådant i texten, så varifrån kommer idén? Den kommer från vaxtavlor. Under såväl antiken som medeltiden användes vaxtavlor som anteckningsblock för tillfälliga klotter. Utformningen var enkel och praktisk och stod sig genom alla dessa år: Två träskivor som kunde slås ihop som en bok. De var överdragna med vax, tillräckligt tjockt för att skriva på. En enkel penna på det, och det var allt. Många av de här tavlorna var rektangulära, men de kunde också ha rundade översidor. När lagens tavlor återgavs i konsten var de oftast rektangulära – till att börja med. På medeltiden började konstnärer att använda formen med rundade översidor. Efterhand blev den allt mer populär, för att så småningom dominera helt … Och så har det blivit.

Ännu en knepig – ja, vad ska man kalla det? – grej..? om Mose rör hans horn. Du hörde rätt: Mose horn. I moderna återgivningar av Mose är han väl aldrig någonsin behornad. Men om man tittar på bara lite äldre bilder på Mose så har han ofta horn på huvudet, eller någon sorts hornliknande ljus. Ett känt exempel är Michelangelos staty – Michelangelo och inget annat – av Mose i Sixtinska kapellet, och hans lagtavlor är förresten rektangulära. På huvudet har han rätt små men omisskänliga horn. Ett mycket senare exempel är Dorés fina bild med Mose med tavlorna, och då är vi ju inne på 1800-talet. På den bilden har han två ljusstrålar som strålar upp från huvudet som ett V. Som en sorts horn av ljus. Vad är nu detta? Varför har Mose horn?

En av de viktigaste scenerna över huvud taget i Gamla testamentet är när Mose kommer ner från Sinai med lagen i sina händer. I texten står att det utgick en strålglans från hans ansikte [2 Mos 34:29]. Ordet "strålglans" heter qaran på hebreiska, med reservation för uttalet då. Eftersom hebreisk skrift enbart skriver ut konsonanter så blev det i texten qrn. Någonstans på vägen tolkades qrn inte som qaran utan som qärän, som betyder "horn". Visserligen blir den hebreiska grammatiken konstig med den tolkningen, och betydelsen ännu värre, men det var nog därför som man på 300-talet, då man tog fram den latinska bibelöversättningen Vulgata som så småningom blev katolska kyrkans officiella, skrev att Mose vid tillfället var cornuta, det vill säga "behornad". Det har också föreslagits att man fick hebreiskan korrekt, men att det latinska coronata som man borde ha skrivit in, "strålande", istället blev cornuta. Jag tror mindre på den idén. Men hur som helst blev det som det blev, alltså fel. Och jättekonstigt. Men, eftersom det stod i Bibeln att Mose hade horn, så hade Mose horn. Och därför har mängder av konstnärer genom åren återgett Mose med horn av ena eller andra slaget.

Nu ska jag prata om änglar. Det är ett ämne där allmänna uppfattningar ofta skiljer sig rejält från det som står i Bibeln. Ta den här definitionen: Enligt kristen tro blir vi efter döden änglar och får vingar, vita kläder, gloria och harpa. Vad tycks? Är det en definition av änglar i kristendomen som många skulle skriva under på? Jag vet inte på hur stort allvar man tagit alla detaljer, som om änglar spelar på harpa mer än i skämtteckningar och tavlor. Men det viktigaste är där – vi kommer snart till det – så det där får duga för tillfället.

Ordet ängel kommer från grekiska αγγελος angelos, som betyder "budbärare". Ofta är de just budbärare, sen finns det skyddsänglar och dödsänglar och änglar med andra uppgifter. När änglar förekommer i Bibeln nämns sällan några utmärkande drag. Tvärtom har det på ett ställe poängterats att änglar såg ut som folk i allmänhet, som när självaste Rafael utger sig för att vara en vanlig människa [Tobit 5 ff] och ingen misstänker något. Man kan tycka att särskilt vingarna skulle vara avslöjande för en ängel. Hur döljer man sådana under kläderna?

Men i Bibeln nämns exakt två sorters bevingade andevarelser: keruber och serafer. Ingen får någon ingående beskrivning eller särskilt många ord över huvud taget. Det skulle i så fall vara keruberna i Hesekiels syn, men inte ens den beskrivningen är mycket att gå efter. Försök själv. Det är en bra knepig text, och det är en helt öppen fråga hur det den beskriver egentligen ser ut. En sak är åtminstone klar, och det är att de keruber som beskrivs där har mycket lite gemensamt med de små knubbiga bokmärkesgossarna vi är vana vid. Bara en sådan sak som att keruberna hos Hesekiel har fyra ansikten: Utöver ett kerubansikte, hur nu ett sådant ser ut, har de ansikten från människa, lejon och örn [Hes 10:13].

Det var keruberna. Den andra sortens bevingade andevarelser kallas serafer. De nämns vid namn på prick två ställen i hela Bibeln [Jes 6:2, Upp 4:8]. Seraferna tillbringar sin tid med att flyga ovanför Herren på hans tron, får vi veta. Och att en seraf har inte mindre än sex vingar: Med två vingar döljer den ansiktet, med två döljer den kroppen, och med de sista två flyger den. Dessutom nämns i Uppenbarelseboken varelser som måtte vara serafer, och som har "fullt med ögon, utåt och inåt" [Upp 4:8] – hur man nu ska tolka det. Bortsett från flygvingarna så låter inget av det där som änglar, så som man brukar tänka sig dem. Icke desto mindre har änglakunskapen, angelologin som den kallas, alltid räknat seraferna som den finaste sortens änglar, högst upp i änglahierarkin. Keruberna ligger snäppet nedanför.

Ja, det där är alltså enligt den kristna angelologin. Även judar och muslimer har funderat på sånt och ibland kommit fram till saker och ting. Det ska jag inte gå in på här.

För att sammanfatta halvfaktoiden om bevingade änglar eller vad det blir: Bibeln berättar om vissa andevarelser som har vingar, och som tänkare klassat som en sorts änglar. De änglar som i Bibeln haft med folk att göra verkar inte ha haft några vingar.

Hur är det med de vita kläderna då? Ja, när Maria och Maria Magdalena kommer till Jesu grav efter påsken och upptäcker att den är tom, så finns där en ung man som hälsar dem att liket är uppståndet. Den mannen måtte vara en ängel. Och han har vita kläder, nämns det särskilt [Mark 16:5]. Och i Uppenbarelsen nämns uttryckligen änglar med skinande vita linnekläder, och bälten av guld kring bröstet – däremot inga vingar [Upp 15:6].

Harpor är det få änglar som spelar på, även i konst och skämtteckningar. De instrument de ses med är som regel lyror. Jag vet inte när man har blandat ihop instrumenten. Men det görs än idag, utan hämningar. I Johannes uppenbarelse nämns vid ett ställe sju individer – det är inte klart om de är änglar eller inte – som har "Guds harpor" i händerna [Upp 15:2]. I den grekiska originaltexten står det kithara. Det instrumentet är nära släkt med lyran och är bra likt en lyra. Ordet kithara har förresten utvecklats till gitarr.

Har änglar gloria? Sådana användes i konsten från 300-talet för att visa vilka personer som var heliga. Jag vet inte i vilken mån folk tagit bildframställningen på allvar, och trott att heliga personer haft en faktisk ljuscirkel svävandes ovanför huvudet. Eller om folk trott att folk trott det. Eftersom änglar inte är personer utan andeväsen så borde de, i princip, vara diskvalificerade att bära gloria – även i bild. Det har givetvis inte hindrat att konsthistorien är full av glorifierade änglar.

Men det jag tycker är det intressantaste påståendet om änglar är också det teologiskt märkligaste: att vi kan bli änglar när vi dör. Varifrån kommer den idén? Änglar är skapelser av en annan sort än vi människor. De har möjligen lägre status än vi men absolut inte högre. Uppfattningen att vi blir änglar när vi dör verkar heller inte finnas representerad i någon kyrka alls. Det är desto mer anmärkningsvärt med tanke på hur fantastiskt skilda syner på allt möjligt som olika kyrkor har haft genom tiderna.

Jag har hittat summa två källor där människosjälar kallas för änglar. Den ena är Swedenborg i sina andesyner. De är visserligen välkända, men gavs inte ut förrän 1859. Eftersom idén om änglar efter döden är äldre än så, så måste den ha kommit från någon annanstans.

Den andra källan är Origenes. Han var en tidig kyrkofader, verksam på 100-talet, som fick stort inflytande. Han var även omdiskuterad och lyckades rentav bli bannlyst ett tag. Om det verkligen är hans läror som lyckats hänga med i det allmänna medvetandet ända till idag så vore det rätt häftigt. Men är det sant? Ja – det vet jag inte.

Jag nämnde nyss änglakunskapen, angelologin. Det är ett riktigt ämne. Jag vet inte hur hett det är idag, men det har verkligen engagerat tänkare genom åren. Som när Thomas av Aquino, en av de allra viktigaste kyrkofäderna i den katolska kyrkan, på 1200-talet funderade över hur änglar var funtade. Bland annat frågade han sig om flera änglar kan finnas på samma plats. Den frågan verkar inte ha engagerat folk i någon nämnvärd grad. Däremot har den fascinerat och hånats långt senare. För det var nog den frågan som senare omformulerats till "hur många änglar kan dansa på en nålspets". Den frågan används ibland för att illustrera den så kallade skolastiken. Skolastiken kan beskrivas som medeltidens teologiska vetenskap: lärda herrar läste Bibeln, Aristoteles och andra godkända verk, och försökte att på så sätt klura ut hur verkligheten var funtad. Ja, där finns flera lätt insedda problem. Skolastikerna ägnade sig verkligen åt många diskussioner som var besynnerliga och världsfrånvända, det går inte att förneka. Men just den där frågan, om änglarna på nålspetsen, var inte en av dem. Den formulerades först på 1600-talet, och då av protestanter; de drev med katolska tänkare, helt enkelt.

Ja, det är tacksamt att driva med skolastikerna. Samtidigt var många av dem riktigt intelligenta, på riktigt, och kunde tänka ut saker som verkligen var mödan värda och långt ifrån självklara. Ta bara William av Ockham, han med rakkniven. Han var en skolastiker som folk än idag hänvisar till.

Nu ska jag ta upp en figur som bara nämns nätt och jämt i Bibeln. Hon heter Lilit. Om vi börjar från början så var Lilit i judisk mytologi under gammaltestamentlig tid en demon som flög omkring om nätterna på jakt efter små barn. Hon var fruktad men inte särskilt viktig på något sätt. Man hittar henne omnämnd summa två gånger i Gamla testamentet. Båda gångerna är det som bild för ödeläggelse. Först hos Job: "Lilit intar hans hem, svavel sprids över platsen där han bott" [Job 18:15], och sedan hos Jesaja: "Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor, en plats där gastar möts. Där håller också Lilit till och finner en plats att vila" [Jes 34:14]. Sådan var bilden man hade av demonen ute i ödemarken.

Framåt medeltiden utvecklades Lilit, och det rejält. Hon blev en vacker demonkvinna med långt hår och vingar. Här ligger det nära till hands att jämföra med vampyrer. Hon avancerade rentav till ondskans drottning, och letade sig småningom in i de kristna och muslimska tankevärldarna.

I den judiska världen hade hon aldrig någon större roll. Den avgjort mest kända berättelsen om Lilit kommer från den judiska texten Ben Siras alfabet, skriven någon gång mellan år 700-1000 – ja, medeltida texter kan ha sådana mycket ungefärliga dateringar. Där är hon Adams första fru, alltså den ursprungliga kvinnan som skapades av jord i den första skapelseberättelsen [1 Mos 2:7]. Sedan sägs det att hon visade sig vara lite för karsk för Adams smak. Då ersattes hon med den fogligare Eva som tillverkades av ett revben [1 Mos 2:22].

Närmare bestämt är Adam och Lilit oense om, ja, vem som ska vara överst – just det. Den detaljen är helt typisk för Ben Siras alfabet; den var skriven mer på skoj än något annat. Man kan förstå att rabbinerna inte tillskrev den någon som helst teologisk vikt. Det finns även en något tidigare text, från 500-talet, som heter Adam och Evas bok eller Adam och Evas konflikt med ormen där skapelseberättelsen återges i utbroderat skick med diverse obibliska detaljer. Det är en betydligt, ska man säga, stabilare text än Ben Sira, men inte heller den infogades i judisk teologi.

Man kan stöta på uppgifter om att dessa sena sagor skulle ingått i den ursprungliga skapelseberättelsen, men att de redigerats bort av patriarkala skäl. Avsaknaden av belägg för detta är fullständig. När Moseböckerna sattes på pränt var hon en perifer demon, varken mer eller mindre.