Sanktionerade sanktioner: Ordet som är sin egen motsats

Språk är ofta intressant. Ibland så intressant att man undrar om det sitter en språkdemon och fnissar i någon lingvistisk dimension. Hur ska man annars kunna förklara ord som är sina egna motsatser? Inte i slarvspråk utan i etablerade former, sedan långt tillbaka?

Ordet sanktion är förrädiskt eftersom det har två betydelser som nära nog är varandras motsatser, nämligen ’tillstånd’ och ’bestraffning’. Få sanktion för något är exempel på det första, ekonomiska sanktioner mot Iran på det andra.

- Svensk Ordbok: sanktion

Hur blev det så här?

Den äldsta och länge enda betydelsen var sanktion = godkännande. Det kommer från latinets sanctio med samma betydelse (och som är släkt med det sankt(a) som synnerligen godkända tituleras). I SO anges belägg för godkännande sanktioner från 1786. Ännu för drygt hundra år sedan hade ordet ingen annan betydelse på svenska, vare sig verbet eller substantivet.

I senaste ministerrådet röstade majoriteten för krigsförklaring mot Grekland, men sultanen vägrade att sanktionera beslutet.

- Göteborgs Aftonblad 17 april 1897

Bolaget kallas visserligen "Stockholms Ångslupsaktiebolag", men är utan k. m:ts sanktion och står alltså icke under aktielagen af 1848.

- SvD 4 februari 1885

Ordet användes flitigt — jag får ett vagt intryck av att det var vanligare då än nu — och i olika sammanhang: storpolitik, inrikes blandat, näringsliv, sport ...

Då måste det ha varit desto mer förvirrande när "sanktioner" började användas med betydelsen (straff)påföljd. Den kommer från en specialbetydelse av samma sanctio som ovan.

SO anger första belägg i svenskan från 1916. Närmare bestämt denna artikel:

Det är då icke nödvändigt att inskrida med sanktioner, t. ex. ett straff mot dem, som i strid med en dylik regel ingå dylika aftal.

- Nordisk familjebok (1916): rätt

Så där brukar första belägg inte se ut. Det är uppenbart att den juridiska betydelsen av sanktion = straff var etablerad. Och juridiken är känd för sin språkliga tröghet. Man kan lugnt utgå ifrån att det finns äldre belägg, som dessutom borde vara lätt hittade (juridiken är även känd för sin förkärlek för att dokumentera saker och ting).

Det måtte ha varit en förvirrande period i ordets historia. I Nusvensk ordbok (1938) tas båda betydelserna upp: såväl samtycke, stadfästelse, bifall som (straff)påföljd, "näpst". Beläggen för den senare är tämligen moderna. Man kan tänka sig att dåtidens språkpoliser rynkade på näsan åt förfallet. 

Sanktionerandets förvirrande dubbelnatur förekommer inte bara i svenskan. Och även i engelskan spökar juridiken:

sanction (v.) 1778, "confirm by sanction, make valid or binding;" 1797 as "to permit authoritatively;" from sanction (n.). Seemingly contradictory meaning "impose a penalty on" is from 1956 but is rooted in an old legalistic sense of the noun.

- etymonline.com: sanction

Här framgår det också att vi nog inte fått användandet av sanktion = straff från engelskan, den standardförklaring som reflexmässigt tas till när språkets förfall ska förklaras på stående fot.

Man skulle även kunna studera skillnaden mellan substantivet sanktion och verbet sanktionera. Inte för att det blir lättare — tvärtom.

Vi håller alltså på att hamna i en situation där betydelsen ’straffåtgärder’ allt mer dominerar för substantivet sanktion(er), medan verbet sanktionera bara har betydelsen ’stadfästa, ge sitt samtycke’. På längre sikt kan diskrepansen mellan substantivet och verbet bli nästan mer besvärande än dubbeltydigheten hos substantivet.

- Mikael Reuter: Vad är sanktioner? Reuters ruta 23 mars 1990

Reuter skriver från en rikshalva som brukar vara språkligt konservativ. Den utveckling han såg 1990 torde vara mer framskriden i Sverige trettio år senare.

Någon möjlighet att ingripa i utvecklingen har vi emellertid inte. Man kan inte säga att sanktioner i betydelsen ’straffåtgärder’ är olämpligt, och det vore knappast lyckligt att gå in för att använda sanktionera i betydelsen ’bestraffa’. Vi får bara än en gång konstatera att språket inte alltid är logiskt.

- Mikael Reuter

En möjlig utveckling vore att den ena betydelsen skulle försvinna. Men spridda slagningar indikerar inget sådant. Än idag används båda orden. Ofta med rätt betydelser, ibland med fel. Att det ändå brukar fungera beror på att sammanhanget ofta är så tydligt. Men inte alltid — och då kan det bli jättekonstigt, innan man rett ut vad som hänt.

Vi kan avsluta i samma område där förvirringen verkar ha sin rot: juridiken.

Jag tror att alla människor kan känna igen sig i att det har hänt att man har missförstått någonting, och när man upptäcker det så blir man helt rosig om kinderna, för man inser att helvete vad det här hade kunnat gå fel om det hade kommit upp i fel sammanhang.

- Tove Lindgren i Juridikpodden s5e2 "Inte heller Högsta domstolen vet vad innebörden av ordet sanktionera är"