Så ordnade Asagudarne all verlden, himmel och jord. Men sagan talar derjemte om en gud, som är mäktigare än alla andra. Han kallas den Rike, den Starke ofvan, Han, som allt skickar; men hans namn man ej nämna vågar. Han dömer alla, tvister han sliter, och lönen stadgar som varda skall.
- Gustaf Henrik Mellin, Fäderneslandets historia för fruntimmer (Stockholm 1859, 1:a uppl. 1836)
Man behöver inte vara präst, som Mellin, för att ana vems "namn man ej nämna vågar" ... Men hur kom "den Rike" in bland asagudarna? Vem har hört talas om "den Starke ovan"?
Den äldre poetiska Eddan anses vara skriven ca 800–1000 (ej att förväxla med Snorres yngre prosaiska Edda, sammanställd i början av 1200-talet). En av dess mest kända delar är den första: "Valans spådom", Völuspá (en annan är "Den Höges sång", Hávamál). Där beskrivs världens uppbyggnad, dess början och slut, skapelse och Ragnarök. Härifrån kommer massor av uppgifter om det vi tror oss veta om deras mytologi, liksom inte så få citat som är i någorlunda levande minne.
Vår äldsta källa till den poetiska Eddan och Völuspá är den isländska volym som kallas Codex Regius, "Den kungliga boken", sammanställd på Island ca 1270. Där står dock ingenting om "den starke".
65. Där kommer den mäktige till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
Versen ovan finns däremot i Hauksbok, sammanställd omkring 1300. Den har setts som ett försök att smyga in den kristna läran i asatron. Det behöver inte vara enbart dåligt, särskilt som man senare kunnat urskilja de modernare bitarna, om den därigenom blev aningen mindre förhatlig för maktens dåtida män. Och Mellin kände sig nog nöjd när han kunde hinta för fruntimrena att den sanne Guden var praktiskt taget omnämnd hos våra vördnadsvärda, om än tyvärr hedniska, förfäder.
Det finns även passager, som av allt att döma är helt äkta, där åtminstone en del sett mer eller mindre kristna influenser. Frans G. Bengtsson kommenterade ett av de mer problematiska styckena:
På ett annat ställe [än ett just diskuterat möjligt kryptokristet], när allt brakar samman i världsundergång, säger skalden att "solen svartnar, jorden sjunker i havet, de brinnande stjärnorna falla från fästet". Här, anse även mer besinningsfulla tolkare, har man ju dock ett tydligt kristet inslag, hämtat från Matteus' tjugofjärde och Uppenbarelsebokens sjätte, där solen svartnar och stjärnorna falla. Den oinvigde kan härvid taga sitt huvud mellan sina händer och försjunka i grubbel över följande problem: Vad ska en stackars skald, som sysslar med en världsundergång, överhuvud taga sig till med sol och stjärnor, om han inte får låta dem svartna och falla utan att bli ansedd för kristen teolog? Skall man låta solen bli grön? Eller trekantig? En och annan stjärna faller ju redan i vardagslag: då behövs det väl knappt studier hos Matteus eller andra för att komma till den logiska konklusionen att de samtliga måste falla, när världen skakar och brister?
- "Edda i sju slöjor", Sällskap för en eremit (1938)
Vilket det är svårt att inte hålla med om.
*
Nu kan man, som jag, få för sig att Mellin var lika bortkommen på källkritik, konsten att bl.a. skilja på historia och sagor, som alla andra på den tiden. Visserligen verkar han ha varit det 1836. Men redan 1842 gav han ut Lärobok i fäderneslandets historia, som beskrivs och citeras som följer (min markering):
... Men boken har också en inledning, och den är verkligen ganska överraskande. Där skriver Mellin: "Man har förut, innan fornkunskapen blivit riktad på säkrare minnesmärken, medgivit alltför mycken historisk sanning åt de gamla sångerna och berättelserna. Yngre historieskrivare hava antagit vad de äldre uppgivit, och vidare utvecklat berättelserna, så att allt flera omständigheter tillkommit i den skriftliga, liksom i den muntliga historien. Men då man går tillbaka till källorna och icke antager annat, än det som klart kan bevisas, för givet, måste mycket, som förut blivit taget såsom sanning, förkastas. Svenska konungahistorien begynner först egentligen omkring 1000 år efter Krisi födelse, då Olof Skötkonung och några av de närmaste personerna före honom framträda såsom verkligen historiska. Före den tiden sväva sagorna i dunkel, så att någonting bestämt icke kan uppgivas om konungarnas och hjältarnas levnad och bedrifter."
- Kurt Hagberg, "Om hävdatecknaren Mellin", SvD 25 november 1962
Det där är så modernt att det gnistrar. Den svenska källkritiska historiens historia brukar inledas med Curt och Lauritz Weibull strax efter sekelskiftet 1900. När det ovan skrevs var de inte ens var födda. Och Mellin skrev det bara sex år efter fruntimmersboken med sin typiska svenska urhistoria, där Oden och Ynglingaätt framställs som nättopp lika solida historiska figurer som Gustav Vasa och Linné.
*
Källa: Ulrika Wennerström, "Ära och död — Mytens identitetsskapande funktion för vikingatidens krigarelit" (Linnéuniversitetet 2010). Även ett tack till Creutz som har koll på eddorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar