2015-07-29

Hitlers ekonomiska under

Följande är ett oavkortat avsnitt ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).

Myten om Hitlers ekonomiska under

Det här är en annan av de riktigt stor myterna om Tredje riket: att Hitler löste de ekonomiska svårigheterna. Förvisso sjönk arbetslösheten mycket kraftigt, men utöver en global uppgång efter depressionen så var en av drivkrafterna hemliga lån.

De så kallade Mefo-sedlarna är en belysande och märkvärdigt föga omtalad episod i Tredje rikets historia. Enkelt uttryckt var det en inofficiell valuta som inte syntes i några budgetar eller budgetunderskott. Finansministern Hjalmar Schacht lät 1934 bilda aktiebolaget Metallurgische Forschungsgesellschaft, ”Metallurgiska forskningsbolaget”, förkortat Mefo. Det ägdes formellt av fyra vapenfirmor, men staten tog på sig ansvaret för dess skulder. Om nu staten behövde lägga ut säg en miljon riksmark, så skrev man en skuldsedel från Mefo som förföll efter sex månader – senare utsträcktes denna tid avsevärt. Återbetalningarna av lånen, som det ju egentligen var frågan om, löstes genom att ersätta de riksmark man lade ut med fler sedlar, såväl riksmark som Mefo. På detta sätt lade ett bolag som bara fanns på papperet fram till 1938 ut uppskattningsvis 12 miljarder riksmark. Det kan jämföras med de 19 miljarder som samtidigt fanns i statsobligationer. Egentligen var det inte mer sofistikerat än det klassiska receptet för att skaffa mer pengar: man kör igång sedelpressarna. Upplägget är som gjort för hyperinflation – ännu en skugga från Weimar, men denna gång helt i Tredje rikets regi – och även om Mefo-pengarnas säregna status gjorde att denna risk sköts upp, så kunde man naturligtvis inte hålla den borta hur länge som helst. När skuldsedlarna på allvar började stiga regimen över huvudet tog man tag i problemet på flera sätt, varav några enbart var möjliga i en totalitär stat, som att tvinga banker att köpa statsobligationer eller konfiskera tillgångar för utlänningar och judar. På så sätt kunde man, som Schacht nöjt konstaterade, finansiera den militära upprustningen med fiendernas egna pengar.

"Kampen mot storfinansen" (1933) av Gottfrid Feder. Hans överlägset viktigaste bidrag till rörelsen var det tal han höll 1919 och som fick Hitler att bli intresserad av mikropartiet DAP.

Ekonomi var aldrig ett stort ämne bland Tredje rikets ledare. Ett undantag var urnazisten Gottfried Feder, vars käpphäst var det han kallade ränteslaveriet. På sin höjd var man antikapitalister, där budskapet sällan byggde på ekonomiska teorier, desto oftare på antisemitism och fikande efter proletärt gillande; ett proletariat som senare skulle få förbud mot strejker och andra fackföreningar än de av partiet tillhandahållna. Arbetslösheten hölls nere med Reichsarbeitsdienst, en obligatorisk och, givetvis, illa lönad arbetstjänst för unga män och ogifta kvinnor som saknade arbete. Exporten minskade, industrin fick allt svårare att importera råvaror, och det kulminerade 1936 i en ekonomisk kris. Sedan Hitler, i vad som var hans dittills största ekonomiska frågeställning, ett ögonblick övervägt åtstramning av upprustningen, bestämde han sig för att istället gå på Görings förslag. Det var en fyraårsplan under vilken denne fick makten över landets ekonomi, även i den privata sektorn, på ett sätt som dittills sällan setts utanför kommunistiska stater. Socialisering var medlet, målet att göra landet ”krigsfähigt”. Man ser bilden framför sig: Ett Tredje rike som vänt från civila mål som tillväxt, medborgarnas lycka och liknande, mot kriget.

Nu lyckades Göring inget vidare med detta. Under krigets senare del, sedan Hitler tagit det kloka beslutet att utse Albert Speer till rustningsminister, steg produktionen påtagligt, trots rikets allt mer pressade situation. Riket hade dittills aldrig ställt om till krigsekonomiskt läge på det sätt som gjordes i andra krigförande länder, i synnerhet Sovjet. Till och med i det neutrala Sverige mobiliserades kvinnorna till industrin för att ersätta karlarna som ryckt in. Så gjordes aldrig i Tyskland. Där användes slavar istället. Speer redogör i Slavstaten för Himmlers planer på att göra SS till en inte bara politisk och militär (Waffen-SS) makt, utan även ekonomisk. Den stora förintelseapparaten med miljoner fångar var redan självfinansierad medelst konfiskerade tillhörigheter, och sattes de in som slavar i arbetsläger kunde de dessutom skapa inkomster.

En episod belyser flera aspekter av slavsystemet. Året 1945 hade just börjat då major Wilhelm ”Willi” Herget (bilden) fick i uppdrag att lösa problemet med testflygningarna av nya Me 262 (läs mer om Messerschmitts jetflygplan i kapitlet om Wunderwaffen). Av olika anledningar genomfördes dessa i mycket blygsam omfattning, och utgjorde därmed en flaskhals för framtagandet av de stridsplan som man behövde ungefär hur många som helst av. Herget utredde problemet, föreslog åtgärder, och såg till att de genomfördes. Situationen förbättrades en smula, men inte mer. Så småningom kom Herget underfund med att det låga antalet flygplan som levererades inte alls berodde på testflygningarna, utan själva produktionen. Det var alltid någon komponent som fattades, för tillfället levererade till exempel fabriken i Leonberg inte planerade 750 par vingar i månaden utan bara 150. Och istället för att berätta detta hade hans underhuggare fört honom bakom ljuset genom att överdriva andra problem.

Förbannad och plikttrogen fortsatte Herget att nysta i frågan. Han började med att åka till Leonberg. Vad är det för problem med en fabrik som går på femtedels hastighet och tvingar alla andra att vänta? När han kom fram till fabriken (man hade förlagt tillverkningen till en vägtunnel för att skydda den mot bomber) insåg han omedelbart problemet: de flesta arbetarna utgjordes inte av industriarbetare, som han utgått ifrån som en självklarhet, utan av slavar. Undernärda, sjuka och döende drevs de på att tillverka flygplansvingar. Då och då svimmade någon. Mat? Nja, jo, fabriksledningen hade allt försökt, men deras överordnade hade just inte varit till någon hjälp hittills, och även om de skulle få fram mat någonstans ifrån så hade de inga möjligheter att transportera den ... Herget rapporterade om den ur såväl mänsklig som militär synpunkt bedrövliga situationen till sin general Kleinrath samt professor Messerschmitt själv, som blev förfärade. Fabrikschefen sparkades, varefter ingenting mer hände – slavarbetarna fick fortfarande gå på svältkost. General Kleinrath, som måhända var mest intresserad av att få igång produktionen, gick då till självaste Göring, som i sin tur gick till rustningsminister Speer. Resultatet blev att major Herget fick en reprimand för att ha blandat sig i saker han inte hade med att göra – han skulle undersöka testflygningarna, inte produktionen! – och han förbjöds att sätta sin fot i någon Messerschmitt-fabrik över huvud taget.

Monowitz Buna-Werke under uppförande 1942

I mars 1941 kom Auschwitz och firma I. G. Farben överens om att de förra skulle bygga en fabrik åt de senare. Lägret skulle få byggnadsmaterial i betalning för arbetskraften. Slavarnas arbetsförmåga fastställdes efter förhandlingar till 75 % av en normalarbetares. Sedan arbetet påbörjats visade sig nivån snarare ligga på 30–40 %. Farben fick inget bra avtal, men man omförhandlar inte gärna med SS. Uppförandet av fabriken skulle kosta cirka 25 000 människor livet. Den stod nästan färdig i januari 1945, då Röda armén anlände till Auschwitz. Projekt som detta var inte utslag av ren grymhet, att man ville ha ihjäl folk under förödmjukande och förfärliga omständigheter, utan det fanns folk som på fullt allvar trodde att man faktiskt skulle kunna göra grova pengar på dödsmaskineriet.

Speer kände till arbetsförhållandena för rikets slavar, och det var en av anledningarna till att han senare fick 20 år på Spandau. Samtidigt innebar detta, att man satte Untermenschen i produktion utan att behandla dem bättre, att man satte krokben för sig själva, i synnerhet när det gällde den strategiska produktionen. Ett aningen smartare Tredje rike hade kunnat förlänga kriget avsevärt. Men då hade det heller inte varit Tredje riket som vi känner det: ondskefullt och grymt, inkompetent och korrumperat, ologiskt och tjockskalligt.

Inga kommentarer: