Wikipedia 20 år

Den andra loggan användes fram till 2003. Texten kommer från Hobbes Leviathan.

Många har en avfärdande inställning till det stora användarredigerade uppslagsverket. Efter en lång tids flitigt bruk och kritisk granskning finner jag den i stort sett orättvis — under förutsättning att man vet vad det är man har att göra med. Wikipedia i sig är ingen källa. Det är en samling av påståenden, som ofta är korrekta men som inte behöver vara det. Det känns särskilt svårt att vara fullkomligt negativ när facklitteratur och Wikipedia anger olika uppgifter — och det är den senare som, vid ordentlig kontroll, visar sig stämma.*

Men det bästa är att man inte behöver bli, eller ska behöva bli, påmind om vad det är man läser, något som även den bäste annars kan glömma bort. Ska man utnyttja Wikipedia på vetenskapligt allvar, får man se till att dubbelkolla uppgifterna; alla uppgifterna. Det är ett bra ställe att börja på och ett dåligt att sluta på. Att kontrollera den diskussionssida som alla artiklar är försedda med är också att rekommendera. Ofta får man avslöjande uppgifter där, ibland rentav intressantare än de som finns i själva artikeln.

Referenserna är, med tanke på ovanstående "samling av påståenden", ibland det värdefullaste i Wikipedia; om de alls finns, och om de utgörs av pålitliga källor (att idka källkritik utmed kedjor av källor är en tidkrävande syssla). I synnerhet omstridda och infekterade frågor har den fördelen att de är bevakade av folk från olika sidor. Jag tar hellre del av en sådan artikel än någon om ett bortglömt ämne, där stolliga uppgifter kan ligga kvar i åratal utan att någon reagerar.

Det finns direkt undermåliga artiklar. De är inte många, men de finns. Det finns också direkt undermåliga avsnitt, stycken och meningar i för övrigt utmärkta eller hyfsade artiklar. Sådana har den fördelen att man som läsare blir påmind om vad det är man läser, ifall det nu skulle behövas.

Ju fler granskande ögon och bidragsgivare, desto bättre — som regel. Därför har jag i detta arbete främst använt mig av engelska och tyska Wikipedia. Inte sällan ger jämförelser mellan artiklar intressanta uppslag.

- Peter Olausson, Tredje rikets myter (Forum 2011)

Istället för en vanlig tråkig källförteckning fick Tredje rikets myter ett riktigt kapitel där jag i fritext beskrev olika källor, olika sorters källor och hur jag använt dem. Eftersom jag naturligtvis använt Wikipedia tog jag naturligtvis upp den — till skillnad från fackskribenter som använder Wikipedia men låtsas som om de inte gör det.

Nu när Wikipedia blivit dubbelt så gammalt (det var den 15 januari 2001 som wikipedia.org först svarade på tilltal) tog jag fram beskrivningen. Håller den fortfarande?

Jag tycker nog att texten fungerar minst lika bra som när den skrevs. "Den avfärdande inställningen" har minskat i takt med att bruket ökat. Sedan länge är Wikipedia standardverket för att kolla åtminstone enklare uppgifter. Google visar upp utdrag ur artiklar, bilder m.m. utan att man ens behöver klicka på någon länk. Tjänster som Amazons Alexa (och, har jag för mig, Apples Siri [uppdaterat: Hade fel för mig, Siri kör med Wolfram Alpha]) kollar med Wikipedia för att besvara faktafrågor där ett uppslagsverk kommer till nytta. För många av oss var Wikipedia även 2011 en given del av nätets infrastruktur; tio år senare har den fått den rollen av hela samhället. Och det förtroendet har det sannerligen inte bara fått för att det är gratis, utan även för att det är tillräckligt bra. Inte perfekt — vad skulle vara "perfekt" i sammanhanget? — men tillräckligt bra tillräckligt ofta.

Wikipedia isn't perfect, but it's fantastic.

- Citat från någon jag glömt vem det var (och jag tänker inte gissa)

Typisk hemsida när seklet var ungt: Den första versionen av Wikipedia som archive.org sparade är från den 27 juli 2001 (länk). Titta, vi har redan över 6 800 artiklar! Grejer! Och målet är hela 100 000! Let's get to work, sannerligen ... Idag har engelska Wikipedia drygt sex miljoner artiklar.

* En oviktig detalj om en detalj, men ändå ... Ett av Tredje rikets faktiska, snarare än framdrömda, undervapen utgjordes av V1, världens första kryssningsmissil. De jetdrivna farkosterna startade utmed ramper som var utrustade med katapulter. En fråga som dök upp var om katapulterna var nödvändiga för att ge V1:orna tillräcklig fart eller bara en bonus. I pålitlig facklitteratur påstods det förra, på Wikipedia det senare. Så småningom fick jag kontakt med museet Planes of Fame i Chino, Kalifornien, där de har en fungerande motor från V1-kopian JB-2. När de drar igång den så utvecklar den tillräcklig dragkraft helt utan hjälp. Katapulterna var alltså inte nödvändiga utan en bonus. Wikipedia hade haft rätt. — Detta kom inte med i boken och kunskapen i sig har jag aldrig haft någon som helst användning av.

Hitlers ekonomiska under

Följande är ett oavkortat avsnitt ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).

Myten om Hitlers ekonomiska under

Det här är en annan av de riktigt stor myterna om Tredje riket: att Hitler löste de ekonomiska svårigheterna. Förvisso sjönk arbetslösheten mycket kraftigt, men utöver en global uppgång efter depressionen så var en av drivkrafterna hemliga lån.

De så kallade Mefo-sedlarna är en belysande och märkvärdigt föga omtalad episod i Tredje rikets historia. Enkelt uttryckt var det en inofficiell valuta som inte syntes i några budgetar eller budgetunderskott. Finansministern Hjalmar Schacht lät 1934 bilda aktiebolaget Metallurgische Forschungsgesellschaft, ”Metallurgiska forskningsbolaget”, förkortat Mefo. Det ägdes formellt av fyra vapenfirmor, men staten tog på sig ansvaret för dess skulder. Om nu staten behövde lägga ut säg en miljon riksmark, så skrev man en skuldsedel från Mefo som förföll efter sex månader – senare utsträcktes denna tid avsevärt. Återbetalningarna av lånen, som det ju egentligen var frågan om, löstes genom att ersätta de riksmark man lade ut med fler sedlar, såväl riksmark som Mefo. På detta sätt lade ett bolag som bara fanns på papperet fram till 1938 ut uppskattningsvis 12 miljarder riksmark. Det kan jämföras med de 19 miljarder som samtidigt fanns i statsobligationer. Egentligen var det inte mer sofistikerat än det klassiska receptet för att skaffa mer pengar: man kör igång sedelpressarna. Upplägget är som gjort för hyperinflation – ännu en skugga från Weimar, men denna gång helt i Tredje rikets regi – och även om Mefo-pengarnas säregna status gjorde att denna risk sköts upp, så kunde man naturligtvis inte hålla den borta hur länge som helst. När skuldsedlarna på allvar började stiga regimen över huvudet tog man tag i problemet på flera sätt, varav några enbart var möjliga i en totalitär stat, som att tvinga banker att köpa statsobligationer eller konfiskera tillgångar för utlänningar och judar. På så sätt kunde man, som Schacht nöjt konstaterade, finansiera den militära upprustningen med fiendernas egna pengar.

"Kampen mot storfinansen" (1933) av Gottfrid Feder. Hans överlägset viktigaste bidrag till rörelsen var det tal han höll 1919 och som fick Hitler att bli intresserad av mikropartiet DAP.

Ekonomi var aldrig ett stort ämne bland Tredje rikets ledare. Ett undantag var urnazisten Gottfried Feder, vars käpphäst var det han kallade ränteslaveriet. På sin höjd var man antikapitalister, där budskapet sällan byggde på ekonomiska teorier, desto oftare på antisemitism och fikande efter proletärt gillande; ett proletariat som senare skulle få förbud mot strejker och andra fackföreningar än de av partiet tillhandahållna. Arbetslösheten hölls nere med Reichsarbeitsdienst, en obligatorisk och, givetvis, illa lönad arbetstjänst för unga män och ogifta kvinnor som saknade arbete. Exporten minskade, industrin fick allt svårare att importera råvaror, och det kulminerade 1936 i en ekonomisk kris. Sedan Hitler, i vad som var hans dittills största ekonomiska frågeställning, ett ögonblick övervägt åtstramning av upprustningen, bestämde han sig för att istället gå på Görings förslag. Det var en fyraårsplan under vilken denne fick makten över landets ekonomi, även i den privata sektorn, på ett sätt som dittills sällan setts utanför kommunistiska stater. Socialisering var medlet, målet att göra landet ”krigsfähigt”. Man ser bilden framför sig: Ett Tredje rike som vänt från civila mål som tillväxt, medborgarnas lycka och liknande, mot kriget.

Nu lyckades Göring inget vidare med detta. Under krigets senare del, sedan Hitler tagit det kloka beslutet att utse Albert Speer till rustningsminister, steg produktionen påtagligt, trots rikets allt mer pressade situation. Riket hade dittills aldrig ställt om till krigsekonomiskt läge på det sätt som gjordes i andra krigförande länder, i synnerhet Sovjet. Till och med i det neutrala Sverige mobiliserades kvinnorna till industrin för att ersätta karlarna som ryckt in. Så gjordes aldrig i Tyskland. Där användes slavar istället. Speer redogör i Slavstaten för Himmlers planer på att göra SS till en inte bara politisk och militär (Waffen-SS) makt, utan även ekonomisk. Den stora förintelseapparaten med miljoner fångar var redan självfinansierad medelst konfiskerade tillhörigheter, och sattes de in som slavar i arbetsläger kunde de dessutom skapa inkomster.

En episod belyser flera aspekter av slavsystemet. Året 1945 hade just börjat då major Wilhelm ”Willi” Herget (bilden) fick i uppdrag att lösa problemet med testflygningarna av nya Me 262 (läs mer om Messerschmitts jetflygplan i kapitlet om Wunderwaffen). Av olika anledningar genomfördes dessa i mycket blygsam omfattning, och utgjorde därmed en flaskhals för framtagandet av de stridsplan som man behövde ungefär hur många som helst av. Herget utredde problemet, föreslog åtgärder, och såg till att de genomfördes. Situationen förbättrades en smula, men inte mer. Så småningom kom Herget underfund med att det låga antalet flygplan som levererades inte alls berodde på testflygningarna, utan själva produktionen. Det var alltid någon komponent som fattades, för tillfället levererade till exempel fabriken i Leonberg inte planerade 750 par vingar i månaden utan bara 150. Och istället för att berätta detta hade hans underhuggare fört honom bakom ljuset genom att överdriva andra problem.

Förbannad och plikttrogen fortsatte Herget att nysta i frågan. Han började med att åka till Leonberg. Vad är det för problem med en fabrik som går på femtedels hastighet och tvingar alla andra att vänta? När han kom fram till fabriken (man hade förlagt tillverkningen till en vägtunnel för att skydda den mot bomber) insåg han omedelbart problemet: de flesta arbetarna utgjordes inte av industriarbetare, som han utgått ifrån som en självklarhet, utan av slavar. Undernärda, sjuka och döende drevs de på att tillverka flygplansvingar. Då och då svimmade någon. Mat? Nja, jo, fabriksledningen hade allt försökt, men deras överordnade hade just inte varit till någon hjälp hittills, och även om de skulle få fram mat någonstans ifrån så hade de inga möjligheter att transportera den ... Herget rapporterade om den ur såväl mänsklig som militär synpunkt bedrövliga situationen till sin general Kleinrath samt professor Messerschmitt själv, som blev förfärade. Fabrikschefen sparkades, varefter ingenting mer hände – slavarbetarna fick fortfarande gå på svältkost. General Kleinrath, som måhända var mest intresserad av att få igång produktionen, gick då till självaste Göring, som i sin tur gick till rustningsminister Speer. Resultatet blev att major Herget fick en reprimand för att ha blandat sig i saker han inte hade med att göra – han skulle undersöka testflygningarna, inte produktionen! – och han förbjöds att sätta sin fot i någon Messerschmitt-fabrik över huvud taget.

Monowitz Buna-Werke under uppförande 1942

I mars 1941 kom Auschwitz och firma I. G. Farben överens om att de förra skulle bygga en fabrik åt de senare. Lägret skulle få byggnadsmaterial i betalning för arbetskraften. Slavarnas arbetsförmåga fastställdes efter förhandlingar till 75 % av en normalarbetares. Sedan arbetet påbörjats visade sig nivån snarare ligga på 30–40 %. Farben fick inget bra avtal, men man omförhandlar inte gärna med SS. Uppförandet av fabriken skulle kosta cirka 25 000 människor livet. Den stod nästan färdig i januari 1945, då Röda armén anlände till Auschwitz. Projekt som detta var inte utslag av ren grymhet, att man ville ha ihjäl folk under förödmjukande och förfärliga omständigheter, utan det fanns folk som på fullt allvar trodde att man faktiskt skulle kunna göra grova pengar på dödsmaskineriet.

Speer kände till arbetsförhållandena för rikets slavar, och det var en av anledningarna till att han senare fick 20 år på Spandau. Samtidigt innebar detta, att man satte Untermenschen i produktion utan att behandla dem bättre, att man satte krokben för sig själva, i synnerhet när det gällde den strategiska produktionen. Ett aningen smartare Tredje rike hade kunnat förlänga kriget avsevärt. Men då hade det heller inte varit Tredje riket som vi känner det: ondskefullt och grymt, inkompetent och korrumperat, ologiskt och tjockskalligt.

Koncentrationsläger och andra läger

Man samlar ihop folk och sätter ett staket runt om, det är ett koncentrationsläger.

- Hans Stark, SS-Untersturmführer, beskriver ett begrepp för sin bror

Texten som följer är ett lätt bearbetat avsnitt ur kapitlet Förintelsen ur min bok Tredje rikets myter (Forum 2011).


Koncentrationsläger är ett lurigt begrepp. Förkortningen KZ, eller (tidigare) KL efter Konzentrationslager, används ofta om alla läger som var inblandade i förintelsen, vilket är oriktigt hur man än ser på saken. Utöver dödandet "på fältet", som när Einsatzgruppen arbetade vid östfronten, så förekom det mest fabriksmässiga dödandet, förintelsen i dess renaste obegripligaste form, inte i koncentrationslägren.

I ena änden av lägersystemets terminologi skulle man kunna placera Theresienstadt. Det var en stad och militäranläggning från 1700-talet – där fanns fina stenhus och gator – som gjorts till ett så kallat genomgångsläger och delvis självstyrt ghetto av bättre sort. Där har vi ytterligare en viktig och lurig term: den gamla betydelsen "judisk stadsdel" som fanns i många städer (det i Warszawa har nog blivit mest känt) övergick i Tredje riket till att innebära något helt annat när de blev en sorts förgårdar till koncentrationslägren, fram till sommaren 1943 då Himmler gav order om deras upplösning. Theresienstadt eller Terezín användes även som uppvisningsexempel när Röda korset kom förbi, och den tillfälliga idyllen dokumenterades då på film.



Den ser ut som vilken tidstypiskt käck skildring som helst av vardagens liv och verksamhet; här arbetas det i smedjan, här går fabriksarbetarna hem, här lagas det mat, här leker barnen ... Efter inspelningen fortsatte man som förut. Här dog minst 30 000 personer, men det filmades inte.

Kort om namnen: När det fanns tyska versioner av de aktuella ortnamnen så användes dessa. Det är därför Terezín kallas Theresienstadt, lägret utanför Oświęcim Auschwitz och så vidare. De var alltså inte några nazistiska påfund utan vad platserna kallades i tyskspråkiga sammanhang.

I mitten finns koncentrationsläger som Dachau, Buchenwald och Ravensbrück, liksom arbetsläger som Auschwitz III, Mauthausen och Flossenbürg. I de förra var man fångar, i de senare slavarbetare. I praktiken var skillnaderna ofta gradvisa, skiftande och tämligen obetydliga. Ofta förlades läger av olika sorter i närheten av varandra. I sådana komplex kunde ett större arbetsläger eller koncentrationsläger ha flera mindre arbetsläger kring sig för specifika arbetsuppgifter, och ett förintelseläger dit de som inte längre kunde arbeta skickades. Ett exempel är arbetslägret Treblinka I vid förintelselägret Treblinka II (när namnet är onumrerat avses det senare). Det överlägset största komplexet utgjordes av Auschwitz, där huvudlägren Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III-Buna Monowitz omgavs av ytterligare 45 Außenlager.

När man ser bilder från dessa läger är de ofta påtagligt generella. Några undantag finns, som Auschwitz II med järnvägen i förgrunden, och järnskylten Arbeit macht frei ovanför ingången till Auschwitz I. För övrigt är det taggtråd, baracker, krematorieskorstenar, och så människorna, halvdöda i skaror eller döda i massor. De utgör en stor del av förintelsen. Men inte den största delen, och absolut inte hela. Det fanns heller inte gaskamrar i alla koncentrationsläger; det är ett standardargument från revisionister, men att exempelvis Dachau fick gaskammare först kort före slutet – koncentrationslägret skulle få förintelsekapacitet – är varken någon nyhet eller relevant. Däremot illustrerar det betydelsen av att hålla reda på termerna.

I andra änden hittar man förintelselägren: Bełżec, Chełmno, Sobibór, Treblinka. Dessa finns inte kvar då de omsorgsfullt förstördes av dem som byggt dem. På rekonstruktioner och fotografier ser de bedrägligt, obegripligt små och idylliska ut, som mindre bondgårdar. De rekonstruerade dödssiffrorna är meningslöst stora, i storleksordningen 100 000–1 000 000. Hit kom inte folk för att långsamt och slumpmässigt dö av svält, tyfus, misshandel eller vad som nu kom först, hit kom man för att dö i fabrik – på så sätt är "läger" en felaktig benämning då de enda som sov över där var personalen. Samtliga dessa läger, liksom den övervägande andelen övriga, byggdes i Polen. En anledning var att hålla faderlandet rent från den brottsliga verksamheten.

Detta är inte bara en värdering utan ett faktum: Förintelsen var olaglig i Tredje riket. Så länge som man med ”lag” avser den skrivna texten, snarare än den "Führerns vilja" som förvisso var det allra högsta rättesnöret. Ett annat problem, som de ledande förintelsearkitekterna var väl medvetna om, var det oekonomiska – man behövde alla resurser man kunde få för att vända krigslyckan, men använde istället arbetskraft, tågtransporter och annat i avsevärda mängder för att göra slut på arbetskraft. Även glödande nazister kunde bli ställda av logiken; var det verkligen viktigare att försöka göra slut på judendomen än att vinna kriget?

Glasögon från Auschwitz

När man följer lägren genom litteraturen, såväl akademisk som populär, framgår att den uppmärksamhet ett läger fått beror på nästan vad som helst utom hur många som dött där. Det är talande för hur våra mentala bilder uppstår. En dödssiffra, hur stor den än är, förblir en abstrakt storhet, på något sätt mer så ju högre den är; tre mord är lättare att föreställa sig än 3 000, eller 300 000.

Lägren som uppfördes innan hemlighetsmakeriet vidtog är, av förklarliga skäl, mer kända än de senare. Auschwitz förtjänar sin plats som det mest ökända lägret då det också var det överlägset största, räknat i fångar eller döda; där dog långt över en miljon. Bergen-Belsen var det första lägret att befrias av västallierade trupper, bilderna och filmerna därifrån följdaktligen de första att visas för världen, och därför bet de sig fast hos folk på ett särskilt sätt. De sammanhängande massorna av spinkiga, oformliga lik fanns inte vid förintelselägren, där 10, 20 eller 30 gånger så många dog, i vart och ett av dem. Det beror främst på att arbetet på Bergen-Belsen inte avslutades i god ordning utan abrupt, så att säga mitt under drift. Dessutom hade tyfus, som regelbundet härjade i de överfulla lägren, nyligen tagit livet av extra många. Hade lägret legat någon annanstans, hade det i det allmänna medvetandet nog inte varit mer känt än läger som Trawniki eller Płaszów.

Vidare får lägernamn som kan kopplas till berättelser och bilder – jag är osäker på vilket som är viktigast – därmed en innebörd och associationer. Liksom ifall vi idag kan besöka dem. När ingen av dessa faktorer finns med så blir lägret svårligen mycket mer än ett namn. Detta har i viss mån skett med de fyra nämnda förintelselägren. Och det var just så det var tänkt; dessa läger skulle själva förintas, såväl fysiskt som ur människors minnen och historien. Här fick krematorieugnar och dödgrävarna i Sonderkommandon arbeta in i det sista. Efteråt kunde man gräva upp kroppar för att kremera dem ordentligare. Byggnaderna revs grundligt, murar och taggtråd försvann, marken planterades med träd. Den som kommer dit idag ser skog, något minnesmärke och just inte mycket mer. En orsak till att lägren lades ner var att judarna i upptagningsområdena helt enkelt tagit slut. Men i hela två av fallen avslutades verksamheten som en direkt följd av uppror bland fångarna. Den som undrat varför fångarna inte gjorde något – visserligen hade de inga vapen, men de var ju så många och hade inget att förlora – kan läsa mer om upproren i Treblinka och Sobibór. Av Chełmnos hundratusentals dödsdömda överlevde två. I Bełżec ingen.

Måndagen den 2 augusti 1943: Uppror i Treblinka.

Vad svensken visste om förintelsen

Det som var en nyhet våren 1945 var omfattningen och, framför allt, bilderna.

Man hade sedan länge känt till den nazistiska inställningen till faktiska eller uppfattade fiender, att de sannerligen inte var främmande för våld, att förföljelser bedrevs i storskalig omfattning. Rykten om något riktigt stort började cirkulera 1942, samtidigt som förintelsen nådde sin kulmen. Så småningom dök artiklar upp, under 1943 åtskilliga. Om många tog just dessa för allierad, kanske kommunistisk, propaganda är en annan sak, och förståeligt. Men uppgifterna hade funnits, lästs och diskuterats.

Hur många judars, polackers och ryssars liv, de [SS] ha på sina samveten, skall man kanske aldrig kunna konstatera. Antalet judar, som avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner, och säkerligen ha minst 1 miljon polacker avlivats. Hur många ryska krigsfångar och civilpersoner, som dödats, har jag icke hört några siffror på.

- Arvid Fredborg (1943)

Fredborg hade varit Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin från 1941 och lämnade, sedan han börjat ana oråd, landet våren 1943. Sent samma år kom hans Bakom stålvallen ut. Det är en briljant beskrivning av landet, politiken och krigets utveckling från en som befunnit sig i maktens närhet. Det stämmer dock inte att detta, som ibland uppges, skulle ha varit det första tillfället då svenskar kunde läsa om förintelsen.

Om de allra första uppgifterna utgjordes av rykten sommaren 1942 så förekom en av de första tryckta beskrivningarna i GHT i oktober, då historikern Hugo Valentin skrev om "Utrotningskriget mot judarna". Denna följdes av artiklar i en rad andra tidningar, inlägg i riksdagsdebatter, och en mängd mer eller mindre väldokumenterade rykten och diskussioner i övrigt.

"...är allmänt känt"

Redan av Fredborgs beskrivning framgår att han visste att det inte var ett scoop han kom med, vilket han heller aldrig påstod; rörande förflyttningar av judar till områdena i öster kommenterar han torrt att det öde "som drabbade dem där eller på vägen dit är allmänt känt." Däremot hade Fredborg en annan läsekrets än liberala eller socialistiska publikationer. Som reaktionär – i Uppsala hade han varit medlem i konservativa studentföreningen Heimdal, och i det så kallade Bollhusmötet 1939 argumenterat kraftigt mot att Sverige skulle ta emot judiska akademiker som flydde från Tyskland – hade han, även rent källkritiskt, större tyngd i sin kritik av Hitler än exempelvis Hilding Hagberg, den kommunistiske riksdagsledamoten.

---

Detta var lätt justerade citat ur min Tredje rikets myter (Forum 2011), kapitlet om förintelsen. Anledningen till denna bloggpost är att det tydligen luftats tvivel om huruvida svensken i gemen kände till vad som pågick; om man visste, hade kunnat veta, tro eller ana. Förvisso fanns det många, då som nu, som aldrig hade koll på någonting (hur många svenska medborgare känner i skrivande stund inte till att det snart är val?), men de som hängde med någorlunda hade alla möjligheter att åtminstone ha hört talas om de stora massmorden i skuggan av kriget.

Recensioner

Jag gillar idén och upplägget och trots att jag ibland kan tycka det blir lite för mycket uppradanden så är Tredje Rikets Myter ett väldigt bra komplement till annan litteratur som skrivits om Hitler och hans gelikar. Spännande och intressant.

- Roger Bengtsson recenserar på Ikon1931.se (vet inte vad det är, men en URL är en URL)

För mycket uppradande ibland? Kan hålla med, åtminstone beträffande kapitel som Hitler eller i synnerhet Wunderwaffen. I sådana sammanhang fanns det så jävla mycket rent ut sagt att jag ville ge en överblick av mängden. Vilket försvårar petande på djupet.

Bengtsson (som verkar tillhöra den att-tappande generationen, men ingen skam i det) gav hur som helst en trea i betyg, av fem möjliga. Hade det vart en svensk film hade det vart ett gruvligt underbetyg, men okej. Svårt att veta var olika recensenter sätter sina gränser.

Sen såg jag nästa bok Roger Bengtsson recenserade: Jane Eyre i serieversion. Betyg: 3 av 5.

..!

Här läggs jag alltså i nivå med Charlotte Brontë. Jädrar anåda.

"Barbarossa"?

Som Molotov-Ribbentrop-pakten visar kunde det räcka med en krumelur på ett papper för att göra ärkefiender till de bästa kamrater; och som Barbarossa och de långa knivarnas natt visar, så kunde det omvända inträffa lika snabbt och enkelt

- Tredje rikets myter, sid 179-180

Det var först när jag läste den utgivna boken som det slog mig att jag ingenstans definierar "operation Barbarossa". Vare sig jag, redaktör eller korrekturläsare hade noterat detta. Är det något man kan förvänta sig att den som läser en sådan bok känner till? Som dessutom bara är en snabbgoogling bort.

kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen som inleddes den 22 juni 1941, under andra världskriget

- Wikipedia (sv.): Operation Barbarossa

Kan så vara. Fast det var inte så vi tänkte (åtminstone inte jag). Det var en miss.

E bok

Bokus: Tredje rikets myter (e-bok)

Det här är min första elektroniska bok. Klar att ladda ner och börja läsa.

(Vad prissättningen beträffar är det tydligt att förlagen drar sig för denna kanal. Med tryckkostnader, lagerhållning och distribution eliminerade men priset bara snäppet lägre så blir det rejält mycket bättre marginaler, och jag misstänker att allt inte heller flödar över till författarkontot. Men det är en annan diskussion.)

Listad

Sådär. Nu har samtliga tre titlar jag fått ut på detta förlag klättrat på deras topplista. Få se hur länge det varar den här gången.

Andra tryckningen är på gång emedan den första är på upphällningen. Eftersom en handfull mycket små korrigeringar dessutom gjorts kanske man skulle sätta en stjärnformad dekal med "Nu ännu bättre!" på omslaget? Eller kanske inte.

Omslag

Bokomslag är knepiga. När boken blir utgiven är det omslaget man ser, först och mest; omslaget är boken. Åtminstone i dess fysiska form. Läsaren kan sedan ha och få allehanda associationer, om några alls, till innehållet, som inte behöver ha med omslaget att göra, men det går liksom inte att komma förbi det när man ska läsa boken.

Det knepigaste för författaren är att omslaget tillkommer sent i processen. När man skriver en bok har man i typfallet ingen aning om hur det kommer att se ut. Undantag skulle kunna vara de vars omslag följer ett fastslaget formulär, som när undertecknad efter Faktoider gav ut Fler faktoider, där den enda frågan var vilken färg vi skulle köra på.

För Hitler-boken satte jag därför tidigt ihop ett eget omslag. Inte för att jag förväntade mig att det skulle antas (vilket var lika bra!) men som något att arbeta med, en bild att ha i huvudet. Så här såg det ut. (Klicka för större version.)



Som många av er redan vet är det en modell av den obeskrivliga Volkshalle som skulle utgöra Germanias, "ny-Berlins", centrum i flera bemärkelser. Jag tog mig för att mäta skulpturen till vänster (en Arno Breker, förmodar jag) och fann att den skulle vara 14 meter, eller ungefär dubbelt så hög som Götaplatsens Poseidon. Ser ni de vita streptokockerna mellan pelarna? Det är människor. Örnen är en Reichsadler med högerställt huvud (i heraldiken kör man omvända riktningar). Titelns fraktur är en blinkning åt de som vet att sådana typsnitt inte alls är så nazi-anstuckna som många fått för sig, något som naturligtvis skulle gått 99 läsare av 100 förbi.

Ett arbetsexemplar, helt enkelt. Som sådant fungerade det helt OK.



Här är en annan idé. Volkshalle gillar jag eftersom den förkroppsligar myterna i så hög grad; inbillningar och förväntningar, men även som en bild av den storslagna framtid som drev riket i så hög grad. Vi använde också denna bild som illustration i boken. Ser ni jätteskulpturerna, fem pixlar höga? (Just nu funderar jag på om man i denna bild lagt en ljuskälla på byggnaden ovan ljusinsläppet.) Och så en svag Schwarze Sonne i bakgrunden.

Säljande? Tja. Kanske det? Vad vet jag. Men sånt finns det andra som kan bättre.



Här ett mycket fritt förslag ur omslagsarbetets brainstorming. Jag gillar det på så sätt att en rätt liten andel av de tilltänkta köparna skulle fatta grejen över huvud taget - det som är ett minus för säljarna på förlaget är ett plus för mig. Vi ska nog inte byta jobb.



I februari fick jag ta del av Håkan Liljemärkers förslag till omslag. Det var, som synes, helt annorlunda än de banor jag funderat i. Jag insåg också genast att han var på helt rätt spår. Ska man sätta in ännu en volym i Hitlerhyllan så får den gärna sticka ut, och det gör den inte med svartvita fotografier. Att hakkorset är "rakt" gillar jag, även eftersom det ger mig tillfälle att berätta att det förvisso användes även på det sättet. Fullt korrekt, och inte lika uppenbart publikknipande som de obligatoriska säljande vinklade svart-på-vitt-på-rött-kors som stämplas in på böcker och tidningar.

Notera att formgivaren satt en Reichsadler på omslaget. Förlaget ville gärna ha en örn vänd utåt (heraldiskt vänster). Jag förklarade att det gick utmärkt, då blev det nämligen en så kallad Parteiadler som symboliserade partiet snarare än riket. Varefter hela omslaget vändes, inklusive svastikan... Eftersom jag samlar på fel o.dyl. tyckte jag att det var hur intressant som helst. Felet korrigerades naturligtvis, men inte innan omslaget med sauvastika spridits - det förekommer fortfarande ymnigt på nätet. (Pröva att bildgoogla.)

En detalj jag såg direkt var att titeln givetvis skulle sättas i vitt. Jag photoshoppade till detta och skickade till förlaget. Och då är vi framme; så fick det bli.



Forum Bokförlag: Peter Olausson, Tredje rikets myter (2011)

Blädderex

Provläs Tredje rikets myter av Olausson, Peter

Såna här sidor är roliga. Det finns några olika, vad jag sett har de samma material: i mitt fall de 24 första sidorna, eller förord och en bit av det första kapitlet. Bara att bläddra på.

Utgivningsdag

Idag ska - borde - den gå att köpa. Tredje rikets myter (Forum 2011). På nätet eller rentav boklådor AFK - inte för att jag har kontrollerat sistnämnda.

Naturligtvis har jag, som alltid, upprättat en sida med errata för boken. Ett hittat hittills. Få se hur många fler det kan bli.

Första recensionsdag är den 28 september. Vet inte hur hårda gammelmedia är med sådant nuförtiden (även om alstret ovan kanske inte är det allra hetaste i år, mirabule dictu); bloggare och annat löst folk skriver naturligtvis fritt ur hjärtat när, var och hur som helst. Ev. recensioner hitom bokmässan är jag kanske ändå alltför taggad för att uppmärksamma ordentligt.

Ja, för den 22-25 september är det ju dags för den stora karnevalen i Göteborg. Där kommer jag att husera i den nyttiga och högst förträffliga föreningen Vetenskap och Folkbildnings monter B07:72, där vi ska benämna spökpratare, klimatförnekare, kreationister och slikt vid sina rätta namn, demonstrera homeopati och slagrutor, med mera. Och kränga lite böcker. Väl mött.


Adlibris, Bokia, Bokus

Bok, ännu en

Börjar väl bli van.


Foto: Maria Johannessen

Men visst är det något särskilt att få se något man pysslat med i två år (som jag kartlagt här) i fysisk form.

Förmodar att den finns i handeln inom några veckor. Om inte annat så kommer den att finnas på bokmässan, där den även kan signeras.

Adolf Hitler (1887-1945)

Det gjordes en undersökning (och jag har inget namn, årtal eller utgivningsort) om felstavningar. Några drivna skribenter fick välja på två felstavade varianter av ett ord; det ena var ett uppenbart slarvfel, det ena antydde att den som skrev inte visste hur ordet egentligen stavades. Vilket av felen skulle de helst se i en av sina texter?

I den här stilen: oclså eller ochså?

Nästan samtliga, eller måhända alla, valde slarvfelet. Slarv väger inte i närheten lika tungt som avslöjad okunskap.

Eller den här: En kollega skrev en gång en artikel vari en episod i början av ryska revolutionen nämndes (i förbifarten, det var inte artikelns ämne). Tidningen valde att lägga in en illustration med denna, och yxade till en bildtext. Kollegan missade denna när han korrekturläste, och fick i den tryckta tidningen till sin förfäran se att han, som det verkade, placerat en händelse som inträffade i S:t Petersburg i Moskva. Det var inte som om han förlagt den till 1817, det hade folk haft överseende med, utan ett fel som tydde på okunskap; det var helt enkelt ett fel som en sådan som han inte fick göra.

Om eget slarv är uthärdligt, är andras slarv desto värre. Särskilt som tidningen - det är en ansedd tidning, ni känner till den allihop - inte ville ta in en rättelse. Inte förrän någon läsare anmärkt på felet ...

För min egen del har jag redan upprättat en sida med errata för Tredje rikets myter. Den är tom och kommer förhoppningsvis att vara det när jag lägger ut den vid utgivningen om en dryg månad. Sen får vi se.

Ett fel som jag skulle kunna stå ut med att lägga in där hade varit att förlägga Hitlers födelseår till 1989; ett mindre fel hade varit betydligt värre, eftersom det antyder okunskap snarare än slarv. För det vet ju alla, i synnerhet den som skriver om sådant, att Hitler föddes 1889.

De Nya Tempelherrarnas Order

Här följer ett utdrag ur min kommande bok Tredje rikets myter (se även förlagets presentation). Personen som avhandlas var en av den nazistiska rörelsens andliga fäder - åtminstone enligt honom själv. Historien om hans tempelherreorden O. N. V. är svårskriven på grund av grundarens storhetsvansinne och högintelligenta förvirring; men man kan misstänka att facit mer än något annat skulle präglas av hans mytomani. Annorlunda uttryckt: jag tror inte att han fick fler sanna anhängare än vad som ryms under ett paraply.

Det förekommer en del namn och begrepp som kanske eller förmodligen är obekanta för den som inte studerat ämnet närmare. De förklaras utförligt i boken, ifall man inte vill leta på egen hand.




Jörg Lanz von Liebenfels

Hur utmanande det jag skall visa än låter, så är det icke desto mindre formulerat utifrån fullkomligt pålitliga historiska källor enligt strikt vetenskapliga principer, och kommer att bekräftas på det mest häpnadsväckande sätt av de senaste upptäckterna inom naturvetenskap och konsthistoria.

- Ur Theozoologie (1905)

Jörg Lanz von Liebenfels började sin andliga bana som munk. Vid 20 års ålder skall han ha fått en vision av den ariska rasen, eller Herrenmenschen, "härskarfolket", i en uråldrig kamp mot Affenmenschen, "apmänniskor" eller icke-arier. För att kunna segra var det av största vikt att den ariska rasen höll blodet rent. Om det var en faktisk vision, så var den påfallande lik tankegångarna från rasteoretiker som Gobineau.

Kort därefter lämnade von Liebenfels klosterlivet – det officiellt noterade skälet var "köttsliga lustar" – och utvecklade vad han kallade Theozoologie i en bok med samma namn (han döpte senare om läran till ariosofi, "arierkunskap", som skulle bli den etablerade beteckningen på såväl hans som von Lists läror) och undertiteln "vetenskapen om Sodomsaporna och Gudselektronen". Läran är komplicerad och förvirrad. För att bara nämna några detaljer så kommer själva begreppet från ordet Theozoa, en sorts rymdvarelser som kommit till jorden. De stammade från de första människor Gud skapade, hade en mängd förunderliga och övermänskliga eller rentav övernaturliga förmågor, förökade sig med elektricitet (därav titelns Götter-Elektron), och var dessutom ariernas förfäder. De gjorde misstaget att beblanda sig med apmänniskor (som i Bibelns skapelseberättelse inte räknas som människor utan skapades med djuren), vilket resulterade i de lägre raserna; dessa är alltså en blandning av människor och djur. Allt detta, och oerhört mycket mer, fick von Liebenfels fram genom detaljstudier av i synnerhet Bibeln (en tidig artikel om läran var på latin, vilket torde vara unikt i völkisch-sammanhang) men även annan äldre litteratur på flera klassiska språk, samt otaliga handplockade historiska och arkeologiska fynd som passade i sammanhanget. Det kan påpekas att von Liebenfels, till skillnad mot flera andra tongivande förmågor i genren, var noggrann med att ange exakta källor – han briljerar gärna med sin bildning, som förvisso var mycket stor – även om slutresultatet inte förbättrades nämnvärt. Några åtgärder han rekommenderade i den stora striden var sterilisering av de lägre raserna, dödsstraff för rasblandning och annan hårdhänt rashygien, massavrättningar icke undantagna. Att hans texter blev förbjudna av nazisterna 1938 (i samband med att Österrike infogades i Riket) berodde nog inte på just de detaljerna.

En person som utpekats som, om inte anhängare till så åtminstone påverkad av, von Liebenfels är August Strindberg. Frågan är inte avgjord och kommer kanske heller aldrig att bli det. Några belägg har (ännu) inte uppbringats, men det finns heller inget som hindrar att det stämmer; Strindberg befann sig i Berlin vid sekelskiftet, höll sig ajour med dagens debatter inom en mängd områden, och en filosofisk-historisk pseudovetenskap som ariosofin var som gjord för att fånga hans uppmärksamhet. En av hans favoritglosor skulle, om idén stämmer, ha hämtats från von Liebenfels: "äfflingar", om folk som visserligen inte behövde vara icke-arier men väl intellektuellt underutvecklade på så sätt att de exempelvis förnekade existensen av Gud.

Vilka aspekter av von Liebenfels lära som gav honom anhängare är svårt att säga. Inte för att de utgjorde någon massrörelse precis, men 1907 var de ändå tillräckligt många för att han skulle grunda De Nya Tempelherrarnas Orden, eller på latin Ordo Novi Templi. Långt senare hävdade han att detta var nazismens allra första manifestation, och att Hitler kunde betraktas som hans lärjunge; hans självbiografi hade den anslående titeln Mannen som gav Hitler hans idé. Dessa påståenden saknar stöd. Det verkar inte finnas något sagt eller skrivet av Hitler eller någon i hans närhet som tyder på något sådant inflytande. (För en belagd kontakt med någon som skulle spela en viss roll längre fram, se avsnittet om Karl Maria Wiligut i kapitlet om Ockult nazism.) Det går inte ens att belägga en långt mindre anmärkningsvärd uppgift från von Liebenfels, nämligen att Hitler under sin tid i Wien före världskriget skulle ha besökt honom och köpt några exemplar av Ostara, en lång serie häften där han lade ut sina idéer. Det förefaller å andra sidan osannolikt att Hitler inte skulle ha känt till och läst dem, men många av idéerna var, som redan nämnts, allmängods bland völkisch-rörelserna. Men oavsett detta så skulle bland annat anhängare till von Liebenfels ta nästa steg på vägen mot NSDAP.

Ännu en Bonnier-bok

Bonniers är Sveriges rikaste förlag. De tycker tydligen inte att de har råd med språkkunniga korrekturläsare. Det här är en skam för vad som i allt för mångas ögon fortfarande är en symbol för litterär smak och traditionstyngt förlagsarbete: de gav ju för helvete ut Strindberg osv osv.

- Ännu ett Bonnierfiasko: Vertigomannen korrekturläser sid 1 ur Wallentin, Strindbergs stjärna

Jag håller inte med om alla Edenborgs markeringar, men några. Då är jag mer nyfiken på vad han skulle ha att säga om Jens Lapidus verk (köp fler röda pennor?). Och i artikeln i senaste Filter, som utifrån den redaktionella misshandeln - eller vad man ska kalla det, när man genom att inte göra sitt jobb låter författaren göra bort sig och skämmer den gemensamma produktionen - läser jag även om Stieg Larssons tunga trilogi; vilket väl visar att vad publiken än vill ha, så är det i första hand inte säker redigering. (Jag har läst mycket av Larsson som jag gillar, men inte Millennium.)

Detta samtidigt som jag ger klartecken till att låta mitt nästkommande verk gå till tryck, på annat Bonnier-förlag. Den har korrekturlästs och faktagranskats, kan jag lova. Och är det något som inte håller måttet är det, givetvis, mitt fel och ingen annans.

Nazi-design

Bland övriga egenheter i bokutgivning ingår detta, att läsare och författare så ofta är så att säga ur fas. När Tredje rikets myter kommer ut i september har jag tillbringat snart två år med idén (detaljer i bloggposten Kronologi för en bok). Den text som jag gått igenom fler gånger än jag orkar tänka på, och förmodligen kan citera långa stycken ur ordagrant, är då ny, fräsch och oläst för er. Samtidigt som jag vid det laget är höggradigt involverad i nästa projekt (f.n. har vi muntligen kommit överens om inlämning i oktober) så förväntas jag att ställa upp och prata för detta ämne.

Men då är det väl bra att det är ett ämne som är så mångfasetterat, djupt och, otroligt nog, fortfarande intressant. Det är något att tänka på när man ska bestämma sig för vad man ska skriva om: är detta något man kan ägna år och tusentals timmar utan att kräkas på det? (Folk som ger ut dussindeckare vet jag inte hur de fungerar. Jag hade inte fixat det.)

Här är en fundering bland myriader, jag citerar mig själv:

SS uniformer är välkända: stiliga och svarta, med SS-runor och dödskallar. De har verkligen satt sig i det allmänna medvetandet, och gjort dem till en obligatorisk detalj i skildringar av Tredje riket, i synnerhet spelfilmer. Fram till 1932 hade SS samma uniform som SA, som de ju också var en del av; det är svårt att tänka sig att den bruna skjortan hade gjort samma lycka i Hollywood.

En mycket viktig del av nazismen, då som nu, är dess estetik, inte minst eftersom de var så duktiga på det. Fanan med hakkorset är verkligen oerhört skickligt utformad - kan politiskt symbolspråk bli mycket bättre? Jämför t.ex. med hammaren och skäran.

Och så SS-uniformerna. Här illustrationer ur Organisationsbuch der NSDAP (1937) som Kim E tipsade om när jag skrivit om Nazi-propaganda; en Rottenführer och Sturmbannführer kan se ut så här, samt två SS-loggor som nyfikna kan läsa mer om på sid 423.



Run-S:en är nästan lika väl valda som hakkorset: de är busenkla att rita upp och känna igen, de kan användas i olika sammanhang med olika varianter osv.

Var nu nazisterna världsbäst på utformningar? Det intrycket kan man få av de goda exemplen.

Här har vi en äkta brunskjorta, en SA-man (affisch för filmen S A Mann Brand). Det är denna uniformering som jag har svårt att tänka mig göra samma lycka i Hollywood. (Sen finns det förvisso fler faktorer som spelar in, som skillnaderna mellan SA och SS i uttagning, mentalitet m.m.)



Och så deras logotyp. Ja, vad ska man säga.

Kronologi för en bok

Den 27 oktober 2009 var jag med i TV 4 Nyhetsmorgon. Efteråt hälsade jag på hos förlaget. Vi diskuterade den nyligen utkomna Fler faktoider, liksom hur nästa bok skulle kunna te sig. Vi var överens om något mindre encyklopediskt, mer fokuserat; färre ämnen mer ingående utredda. Efter lite bollande får jag idén Tredje rikets faktoider (den lätt justerade titeln skulle hänga med hela vägen). Förläggaren godkänner på stående fot - bokstavligt talat, vid det laget hade vi hunnit ut på Sveavägen.

På tåget hem tog jag en anteckningsbok och började skriva ner nyckelord, stolpar, tänkbara ämnen att ta upp. Få se: Dolkstötslegenden och Wunderwaffen såklart, örnnästet har jag tagit upp förr och får anledning att åtminstone nämna, det så kallade ekonomiska undret är en praktmyt liksom den Ordnung Führern hat geschaffen, en ordentlig utläggning om rasbiologin såklart och det ockulta tjafset och flygande tefat och ... När jag fick vända blad insåg jag att sovringen nog skulle bli hårdare än jag först trott. I efterhand inser jag hur lite jag visste; det jag först tänkt mig som en samling faktoider med en gemensam nämnare, varken mer eller mindre, skulle snarare bli en komplett historik över Tredje riket.

Tillbaka skrev jag en sammanfattning av bokidén på två A4 som förlagets s.k. utgivningsmöte godkände i december. (I efterhand ter sig beskrivningen sällsamt bekant och obekant, ty den beskriver bara delvis slutprodukten.) Det är alltså på sådana möten som lite större förlag slutgiltigt avgör vilka böcker man ska ge ut.

För övrigt tillbringade jag resten av 2009 med att läsa på och skriva om det stora ämnet Wunderwaffen. Det blev omsider bokens längsta kapitel.

2010 Q1 - Skrev kontrakt. Fortsatte med Wunderwaffen, liksom atombomben, läste på i allmänhet. Skickade några textprover till förläggaren som gillade.
2010 Q2 - Blutzeugen, Germania, deutsche Physik, fräschade upp och putsade till en del befintligt material (från faktoider.nu, denna blogg, tidigare böcker och tidningsartiklar). Letade bilder, tittade på filmer, läste på och skrev ...
2010 Q3 - Myter i efterhand, nazismen och religioner & ockultism, läste Rosenbergs ohygglighet liksom ett myller av material dessutom. Den intensivaste fasen inföll under sommaren, för nu skulle boken bli "klar".

Den 5 september skickade jag 16 kapitel samt för- och efterord, sammanlagt ca 670 000 nedslag (tecken inklusive mellanslag) eller något mer än min hittills längsta, Fler faktoider på 615 000. En poäng med att visa upp en färdig textmassa var att det s.k. garantihonoraret nu erhölls.

I januari 2011 var det dags att plocka fram materialet igen, såväl fysiskt som "mentalt". Nu skulle redaktören nämligen läsa igenom det. Jag läste igenom alltihop ännu en gång, ändrade och kompletterade, och skickade in.

I februari kom manuset tillbaka. Redaktören hade skrivit ut min fil, läst igenom och klottrat fullt med justeringar han tyckte borde eller kunde göras: korrigerade stavningar, stryk detta, byt plats på de här orden, nytt stycke här, vad menar du här, tveksamma fakta, och så vidare. Nu gick jag igenom pappersbunten och införde i manuset på datorn de justeringar som jag höll med om, vilket var de allra flesta. Passade även på att göra några egna justeringar jag tyckte behövdes. Efteråt räknade jag ut att denna fas tog 10 sidor/timme, eller 43 timmar totalt. Skrev även en personförteckning med korta biografier över de viktigaste/intressantaste aktörerna. Texten utgjordes nu av ca 750 000 nedslag.

Sedan gick redaktören igenom mitt uppdaterade manus och hörde då och då av sig med frågor. Nu satte han texten, dvs. lade in den i layoutprogrammet med rätt stilar, rubriker, bilder och bildtexter m.m. Många bilder hade jag valt ut och lagt in under skrivandets gång, nu gick vi igenom dem, kompletterade och valde bort.

Nu togs omslaget fram. En extern formgivare anlitades, fick riktlinjer från förlaget, resultatet granskades av förlaget och mig. Fick klartecken efter vissa justeringar.

I maj fick jag korrekturet, dvs. boken som den skulle te sig i tryck, med rubriker, illustrationer och allt. Först som PDF (som jag gick igenom och skrev upp vilka ändringar jag ville ha) och sedan som pappersbunt i posten (som jag också gick igenom och klottrade ändringar i). Tidsåtgången för två genomläsningar ca 40 timmar. Sammanlagt fick jag ihop 184 ändringar på de 433 sidorna. Dessa skickade jag som en fil i mailen och papper med klotter på i posten.

Samtidigt gick samma korrektur till en annan korrekturläsare, som till skillnad från redaktören inte umgåtts i månader med texten - eller, som i mitt fall, uppemot ett och ett halvt år - utan läser den för första gången. Kommer han eller hon att hitta något som vi inte sett? Ja. Garanterat.


I början av juni 2011 har vi alltså kommit så långt. Den bok som började som en idé för 19 månader sedan kommer inom någon månad att gå till tryckeriet. Planerad utgivningsdag den 14 september, om ytterligare tre månader.

Fel med livskraft

Den här gamle uven hette Arthur Moeller van den Bruck och ingenting annat. Känd för sin bok Det tredje riket som kom ut 1923, och som faktiskt var ännu något mer profetisk än titeln antyder.

Att det blir han idag beror på att jag i korrekturet för Tredje rikets myter ser att jag ända fram tills nu lyckats få efternamnet lätt felstavat. Namn är annars sådant man rutinkollar, i synnerhet de med aldrig så "riskabel" stavning: Arthur eller Artur, Eckart eller Eckhart, Goering och Göbbels eller tvärtom? Men den här har slunkit mellan fingrarna, ända fram tills nu.

Hur det går till? Vet inte, men det är sådant som händer hela tiden, överallt. Det finns ingenting som har starkare livskraft än småfel.

Oläsliga böcker

Fransesco Guicciardini (1483-1540)

I Florens fanns det en gång en förfalskare som rättvisan kom ikapp. Sedan han fällts lät domstolen honom välja straff: antingen tre år på galärerna (ett straff som förekom då, om än inte under antiken) eller ... att läsa Guicciardinis Storia Fiorentina, "Florens historia". Han tog boken - måhända hade han ingen närmare bekantskap med den sortens verk och fann valet självklart. Han orkade fram till kriget mot Pisa 1497. Sedan gav han upp, slog igen boken och gick till roddarbänken.

Episoden hittade jag hos Frans G. Bengtsson, som i sin tur hittade den hos historikern Macaulay. Sann? Kanske det.

Men poängen, som jag tror att många som läser denna blogg känner till, är definitivt en realitet: läsandet av vissa böcker är en plåga som överträffar vanligt fysiskt lidande.



Alfred Rosenbergs Der Mythus des 20. Jahrhunderts, "Det tjugonde århundradets myt". Nazisternas chefsideolog lade 1930 ut texten om världshistorien som han förstod den, hur den formats av olika rassjälar, deras egenheter och strider. Och dessa förvirrade tankegångar levereras med en hopplöst bedrövlig stil, kompakt, komplicerad och genomtrist, i en, såvitt jag minns, oändligt lång text. Jag har läst hela boken en (1) gång och kan inte föreställa mig vilka krafter som skulle kunna förmå mig att återvända till den.

Pröva själva:

archive.org: The Myth of the 20th Century [PDF]

Den här bilden betraktade jag då och då under läsningen. Inte för att det blev lättare, men någonstans gjorde det ändå gott.

Tredje rikets korrektur

Så här kan det se ut i ett korrektur. En PDF på över 400 sidor, med formgivning, typografi och (de flesta) illustrationerna på plats. Utan tvivel med småsaker som behöver korrigeras och förtydligas. När dessa hittats och fixats, så skickas resultatet till tryck.