Faktoidpodden avsnitt 17: Kristet 1

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 17 – Kristet 1

Nu blir det bibelstudier! Jag kommer i ett antal avsnitt framöver att gå igenom Bibeln och visa upp missförstånd och faktoider därifrån. Sovrandet är lite annorlunda än annars – att stora delar av texten är rena sagor kommer jag inte att ta upp. Men jag reder ut om kunskapens frukt är ett äpple, skillnaden på syndafallet och syndafloden, varför Jahve kallas Jehova, några motsägelser i Bibeln, och en del därtill.

Vad förväntar sig lyssnarna när Faktoidpodden tar tag i Bibeln? Att jag ska förklara att Gud och Jesus är hittepå? Nej, det kommer jag inte att göra. I de här avsnitten ska jag inte ta upp rena trosfrågor, och framför allt ska jag inte ta upp sånt som alla vet är ifrågasatt.

Det beror inte på att frågorna inte är intressanta utan på att de inte är faktoider, på det sätt som jag är intresserad av. Att exempelvis Guds existens är ifrågasatt är inte precis något nytt. Ingen blir förvånad om man förnekar Guds existens. I just det här sammanhanget, med faktoider, är det rentav viktigare än skillnaden på att tro och att veta. Det är ingen osanning eller halvsanning som hänger kvar av gammal vana eller så, utan något som alla vet att det finns många som ifrågasätter. Därför kvalar sådana frågor inte in i Faktoidpodden. Gränsen är inte skarp men oskarp. Kanske jag ändrar mig om jag får anledning att ändra mig.

De flesta myter och faktoider jag tar upp här handlar om saker som folk tror står i Bibeln, men som inte står där. Vilket räcker och blir över. Man skulle kunna kalla mycket av det för andrahandstroende: Inte bara vad folk tror eller trott, utan även vad folk tror eller trott att andra tror eller trott. Det finns mängder av icke-religiösa människor som har en ytterst okunnig och förvillad syn på Bibeln och kristendom. Liksom det finns mängder av religiösa människor som har en ytterst okunnig och förvillad syn på Bibeln och kristendom. Vilket förvisso inte innebär att det inte finns märkligheter och rena galenskaper i kristendom och Bibel, men det är en annan sak.

Jag funderade lite på vad jag skulle kalla de här avsnitten. Det fick bli Kristna myter, även om det tar ett tag innan jag kommer till Nya testamentet.

En sista detalj: I de här avsnitten kommer det, så klart, att bli en hel del bibelord som citeras. Vilka bibelorden är kommer jag att anges på bloggen. Där jag ju lägger ut alla poddavsnitt som text – men det visste du väl redan.

OK, en till: Undertecknad är ateist. Det bör inte spela någon roll, tycker jag, men jag nämner det ändå, så är det gjort. Nu kör vi.

Allra först ska det bli ett tema med … Vad det nu är. Det är varken myter eller missuppfattningar egentligen. Men någonting är det. Det är bibliska motsägelser. [ljudklipp: Ned Flanders i The Simpsons s08e08, Hurricane Neddy: "I've done everything the Bible says, even the stuff that contradicts the other stuff!"] Här finns det precis hur mycket som helst. Jag ska inte ta upp vagheter. Jag ska inte heller ta upp skillnader mellan de många påbuden i Gamla testamentet som judarna har att följa och de betydligt färre påbuden i Nya testamentet som kristna har att följa. Som när till exempel de otaliga reglerna om mat som ges i Gamla testamentet upphävs av Paulus: "Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker" [Kol 2:16]. Och det trots att Jesus själv sade att "innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå" [Matt 5:18]. Jag vet heller inte hur det där hänger ihop.

När man tar upp sånt här ska man minnas att de lärde haft tusentals år på sig att bemöta konstigheter i Bibeln. En del förklaringar verkar trovärdigare än andra. Ibland får man tillgripa en sorts biblisk logik, som när äktenskap mellan nära släktingar av nödvändighet är OK i mänsklighetens början, men sedan förbjuds. Men det finns ändå mer än mycket att välja på.

En motsägelse i Bibeln gäller Jesu släktträd. Matteus evangelium [Matt 1:16] inleds med släktträdet, från Abraham till Jesus. I Lukas [Luk 3:23] finns ett mer ambitiöst släktträd, som börjar från början med Gud fader, Adam, Set och så vidare. Från kung David skiljer de sig kraftigt. Bara en sån sak som att Matteus räknar med 27 släktled från kung David till Jesus, medan Lukas har hela 42. Där finns ett och annat namn som är gemensamt, desto fler som skiljer sig. Och enligt Matteus hette Jesu farfar Jakob, medan han heter Eli hos Lukas. Och så vidare.

Hur har de som ska förklara sånt här förklarat det här? Ja, ett förslag är att släktträdet hos Lukas går via Maria, så att Eli skulle varit hennes far snarare än Josefs. Ett annat förslag är att det ena släktträdet anger adoptivföräldrar, det andra biologiska föräldrar. Och så menar en del att släktträdet inte ska ses som ett historiskt påstående utan ett teologiskt, att det tagits fram för att visa att Jesus är ättling till David, och därmed uppfylla en profetia i Gamla testamentet enligt vilken Messias skulle vara en ättling till David. Jag tycker inte att det håller, men det är vad man försökt med.

En annan motsägelse, som kanske inte har någon särskild religiös betydelse – men man vet aldrig med sånt här – rör Abrahams söner. Först får vi veta att hans förstfödde var Ismael, vars mor var slavflickan Hagar [1 Mos 16:15]. Några kapitel senare kallas Isak, som han fick med hustrun Sara, för Abrahams ende son [1 Mos 22:2], och bara lite senare nämns hustrun Ketura med vilken han fick ytterligare sex söner [1 Mos 25:2]. Långt senare nämns Abrahams söner i Nya testamentets brev: "Har ni inte hört vad lagen säger? Där står skrivet att Abraham fick två söner, en med sin slavinna och en med den fria kvinnan." [Gal 4:22]. Ja, det är klart som korvspad!

Ännu en motsägelse rör Guds synlighet: Kan en dödlig se Gud och leva? När Mose tog emot lagen på Sinai bad han att få se "Guds härlighet", alltså hans fysiska person – och det är tydligt att Gud har en fysisk kropp. Men han fick bara se Guds rygg, för: "Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva." [2 Mos 33:20]. Det motsägs dels i Johannes evangelium: "Ingen har någonsin sett Gud" [Joh 1:18] och redan i 1 Mosebok, när Jakob, eller Israel som hädanefter fick heta, brottades med självaste Gud: "Jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv". [1 Mos 32:30].

Så – det var tre motsägelser i Bibeln. Det finns mycket mer, men det där får räcka för den här gången. 

Nästa faktoid rör inget mindre än Guds namn: Jehova som många av oss fått lära oss. Eller är det Jahve? Faktum är att Guds namn är Jahve. Hur har då Jahve blivit Jehova?

På otaliga ställen i Gamla testamentets hebreiska grundtext står JHWH – yod he wav he. Det är Guds namn. Om det ser outtalbart ut så beror det på att hebreiskan på den tiden inte skrev ut vokaler utan bara konsonanter. Det fungerar bättre än man kanske tror, men naturligtvis kan det ställa till problem när man vill veta det exakta uttalet av ord.

Det exakta uttalet av JHWH var dock inget som dåtidens israeler behövde hålla reda på. När man läste högt ur de heliga texterna och såg det högst heliga namnet, så läste man inte "Jahve" utan "Herren", adonáj – precis som det står i översättningarna till svenska.

Så småningom började man att lägga in tecken för vokaler i biblisk hebreiska, för att inget skulle bli fel i de här viktiga texterna. När man kom till Guds namn skrev man inte in vokalerna som motsvarade Jahve, utan vokalerna som motsvarade adonáj. Då fick man ett nytt ord, med konsonanterna från Jahve och vokalerna från adonáj. Eftersom det inledande e:et skiftades till ett a så blev det Jehova. Judarna visste naturligtvis vad som gällde, och läste fortfarande adonáj när de såg Guds namn. Det visste däremot inte alla kristna, även sådana som kunde hebreiska. Från 1500-talet spreds uppfattningen att Jehova var Guds faktiska namn.

Så – det var några allmänna faktoider om Bibeln. Nu ska jag ta tag i själva bibeltexten. Och vi börjar från början. Första Mosebok, Genesis som den heter i den latinska bibeln. Här saknas inte underligheter. Som i skapelseberättelsen, där folk vridit och vänt på varendra stavelse genom åren för att bevisa eller vederlägga det ena eller andra. Här är det tydligt, tycker åtminstone jag, att författaren inte tyckte att skapelsens detaljer var särskilt intressanta, till skillnad från otaliga kreationister som grundat en stor del av sin religiösa identitet på ett enda kapitel, liksom otaliga skeptiker som gett sig den på att motbevisa kreationisterna.

Underlighet nr 1 som folk hakar upp sig på i skapelseberättelsen är naturligtvis att det hela skulle ha inträffat under sex dagar, säger sex dygn, 144 timmar. Om man tror att bokstavstroende inte märkt den "detaljen", så har man verkligen ingen koll. Nu finns det verkligen bokstavstroende som verkligen tror att världsalltet skapades på sex bokstavliga dygn. De tenderar även att ta den bibliska kronologin bokstavligt. Genom att ta uppgifterna i släktträd och räkna bakåt kan man komma fram till att jorden skapades cirka 4 000 år f Kr. Att studera sådana uppfattningar idag gränsar till det psykiatriska, och jag ska inte ta upp dem här. Å andra sidan är det inte länge sedan även lärda tog sånt på allvar. Det säger jag särskilt eftersom många idag tillskriver folk förr en naivitet och kunskapsfientlighet som är helt ohistorisk. Jag ska så småningom komma till ett särskilt tydligt exempel på sånt. Men att jorden skapades cirka 4 000 år f Kr var verkligen accepterat, bland såväl allmänheten som många lärde. Till exempel kunde man läsa det i självaste Vetenskapsakademiens almanackor.

Standardargumentet idag för att förklara de där sex dagarna går ut på att ordet som översatts till dag, yôm, även kan betyda andra tidsperioder, av specificerad eller icke specificerad längd. Genom att ge de där perioderna lämpliga längder kan man få skapelseberättelsen att stämma överens med paleontologi, geologi och kosmologi. (Enligt det här tänkesättet pågår den sjunde dagen, Guds vilodag, fortfarande.) Åtminstone stämma överens tillräckligt bra, enligt de som tänker ut dem. Inte för att de därmed gjort sig av med alla problem, precis. Vad sägs om att "fröbärande örter och olika arter av fruktträd" skapades på tredje dagen, innan sol och måne blev till på fjärde dagen? Eller att livet bredde ut sig på land – tredje dagen, som sagt – innan det gjorde det i havet, på femte dagen? Eller att fåglar, också femte dagen, skapades före landdjur, på sjätte dagen? Och så vidare.

I skapelseberättelsen skapas människan, två gånger faktiskt, om man ser det som ett problem eller en enkel upprepning. Det hade sannerligen inte varit den enda upprepningen i Bibeln … Nu dyker ett bibelord upp: "Och Herren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena" [1 Mos 2:18]. För att citera Karl XII:s översättning, som den heter eftersom den gavs ut 1703 under hans regering. Det är den mest lästa svenska boken som finns, och en mängd kända uttryck och ordspråk har fortfarande den form som de har där. Även om fler och fler citerar den senaste officiella översättningen, Bibel 2000. Där står det så här: "Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp." – Ja, vem är det som ska vara honom till hjälp? Det första Gud gör härnäst är inte att skapa kvinnan, som väldigt många har fått för sig. Han skapar "alla markens djur och alla himlens fåglar" [1 Mos 2:19] – det vill säga efter människan, vilket ju heller inte går ihop med evolutionen – och lät den första människan ge dem namn. Nu fortsätter berättelsen: "Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp" [1 Mos 2:20]. Varpå han sövdes och blev av med det revben av vilket kvinnan skapades.

Nästa populära faktoid, där folk läst ännu slarvigare, eller inte alls, finns i andra kapitlet. Där introduceras kunskapens träd, trädet som ger kunskap om gott och ont, med den förbjudna frukten, som det står: "ty när du äter därav, skall du döden dö" [1 Mos 2:16–17]. Varefter Adam och Eva äter av frukten, och slängs ut ur Edens lustgård. Eller Edens trädgård, som den heter nu för tiden. Trädet och dess frukt identifieras inte närmare än så där.

Hur kommer det sig då att man fått för sig att kunskapens frukt är ett äpple? Man kan ha jämfört med äpplen och äppelträd som nämns på andra ställen i Bibeln, man kan ha jämfört med äpplen ur andra myter, som Hesperidernas äpplen i grekisk mytologi, eller så kan man ha gjort en språklig manöver utifrån latinet. Där heter "gott och ont" bonum et malum, och malum, ja, det betyder inte bara "ont" utan även "äpple". Om man uppfattat det här som den ordlek det är eller ett fördolt budskap som inte dyker upp förrän i latinsk översättning, det vet jag inte.

När fick folk för sig att kunskapens frukt skulle vara ett äpple? Ja, de tidigaste avbildningarna man hittat av den här scenen är från 200- eller 300-talet, e Kr då, och visar något som definitivt inte är ett äpple utan någon sorts fantasifrukt. När Michelangelo i början av 1500-talet försåg Sixtinska kapellets tak med målningar ur Bibeln framställs trädet som ger kunskap om gott och ont som ett fikonträd, faktiskt – ingen dum idé, med tanke på de fikonlöv som strax därefter dyker upp i handlingen. Men vid samma tid fanns även andra framställningar där den förbjudna frukten är ett äpple, och den visade sig bli den mest populära. Äpplet slog ut fikon, banan, druvor, granatäpplen och ett antal andra förslag som lanserats. 

När Adam och Eva gjort vad de inte fick så kördes de ut ur Eden, med allt vad det innebar. Denna synnerligen betydelsefulla händelse kallas syndafallet, när människan nedföll i synd. Syndafallet är alltså något helt annat än syndafloden som beskrivs längre fram, med gubben Noak och allt. De där begreppen, syndafallet och syndafloden, blandas ofta ihop.

En fin faktoid här rör Kain och Abel. Kain brukade jorden och Abel var jägare. Det lär finnas folk som förväxlat deras yrken, och fått för sig att den fridsamme Abel var bonde och den våldsammare Kain jägare. Men det var alltså tvärtom. Ja, vi vet ju hur det gick: Gud gillade Abels offer, men såg inte till Kains offer. Då blev Kain sur och slog ihjäl Abel. Då blev Gud arg och förbannade Kain. Denne blev utom sig och sade "Vem som helst som möter mig kan döda mig" [1 Mos 4:14]. Då svarade Gud att "Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom" [1 Mos 4:15]. Och så satte han ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. Hur det märket såg ut och var det satt eller så nämns inte alls i källan. Men funktionen beskrivs: Det var något som skulle skydda Kain från hans medmänniskor. I senare språkbruk har man tolkat kainsmärket som ett tecken på ondska och brottslighet. Tolkningen är inte orimlig. Men det ursprungliga "kainsmärket" var alltså ett skyddstecken.

Nu har jag tagit upp några faktoider och relaterat i Bibeln i allmänhet och 1 Mosebok i synnerhet. Det finns ju massor jag skulle kunna ta upp dessutom. När jag hoppar över otroliga ting så beror det just på att alla vet att de är otroliga, vare sig de tror på dem eller inte. Det finns många som tar syndafloden på allvar, att Noak med familj knödde in två eller fjorton exemplar – färre av de orena djuren, fler av de rena – av alla landdjur och fåglar i en båt, eller att hela jorden täcktes med tusentals meter vatten … Men jag har mycket svårt att tänka mig att det finns någon som inte vet att alla inte delar denna deras uppfattning. Samma sak om att språkförbistring skulle varit helt okänt före Babels torn. Och så vidare. Att det inte går att ta sådana berättelser på bokstavligt allvar bidrar till att jag inte tar upp dem här, men det är som sagt inte riktigt huvudskälet.

Lördagsfråga 702

Moskvas storm

МОСКВА, 14 апреля. /ТАСС/. Ракетный крейсер "Москва" затонул при буксировке в пункт назначения в условиях шторма из-за повреждений корпуса, полученных из-за пожара от детонации боезапаса. Об этом сообщили в четверг в Минобороны РФ.

Moskva, 14 april /TASS/ Robotkryssaren "Moskva" sjönk när den bogserades mot sin destination i en storm på grund av skador i skrovet som den fick när ammunition detonerade i en brand. Detta rapporterades på torsdagen av ryska federationens försvarsministerium.

- Минобороны сообщило, что крейсер "Москва" затонул при буксировке Försvarsministeriet rapporterar att kryssaren "Moskva" sjönk under bogsering, TASS 14 april 2022

Så kom beskedet, att robotkryssaren Moskva sjunkit. Detaljerna i den ryska "rapporteringen" behöver vi inte grotta ner oss i … Men om vi ska ta en enkel uppgift som är lätt att kontrollera: Blåste det storm? Hur tar man reda på det?

Beroende på vilka data vi vill ha – plats, tid, detaljer – är vissa källor bättre än andra för att leverera historiskt väder. Frågan som ställs här kan besvaras av en rad väderappar och vädersajter, som kan leverera färska mätdata från väderstationer världen över. Men jag ska använda en annan metod.

Det nämns inte exakt när Moskva sjönk. Låt oss ta onsdagen den 13 och torsdagen den 14 april. Lite gräv indikerar att hon nog befann sig utanför den lilla Ormön, ostriv Zmiinyi på ukrainska. Den närmaste ort där man kan förvänta sig en väderstation verkar vara rumänska Sulina.

Nu går jag till wolframalpha.com och ställer helt enkelt frågan, "weather for sulina romania april 13" och "… 14". Sajten funderar ett ögonblick och spottar sedan fram följande:

2–11 respektive 1–10 sekundmeter. Det är inte särskilt blåsigt, särskilt inte för en kust. Det är förvisso inte i närheten av storm (ca 25 m/s). Så var det med den saken: Moskva gick inte under i en storm.

Det finns som sagt andra metoder för att få fram historiskt väder, beroende på vad man vill veta. Men för många ändamål duger Wolfram Alpha utmärkt. När jag skrev om geolokalisering nämnde jag i en bisats vädergranskning: Granskar man en film som uppges vara tagen på en viss plats en viss dag kan man kontrollera om det väder som syns på filmen stämmer med det som faktiskt ägde rum. Det kanske enklaste sättet att ta reda på det faktiska vädret är att ställa frågan på Wolfram Alpha.

I början av kriget inträffade en episod som gick till historien. Den ukrainska utposten Ormön försvarades av tretton soldater. Två ryska krigsfartyg kom dit. Det seniora fartyget anropade dem och bad dem att ge upp. Varpå de svarade med att be fartyget att dra åt helvete: "Русский военный корабль, иди нахуй". (Man kan jämföra med general McAuliffes "Nuts!" till tyskarna vid Bastogne, eller spartanernas μολὼν λαβέ molon labe vid Thermopyle.) Varpå ön angreps och ukrainarna greps.

Det ryska krigsfartyget var Moskva. Till minne av händelsen gav den ukrainska posten den 12 april ut frimärket ovan. Två dagar senare antog hon u-läge, hjälpt av två ukrainska Neptun-robotar – för att ta en "detalj" som absolut inte nämnts i ryska media.

Uppdaterat 18 april: 

En bild cirkulerar som sägs visa Moskva som förbereder sig för nedstigning. Och Svarta havet ligger slätt som ett salsgolv.

De tio budordens format

- José Ribera, 1638; Gustave Doré, 1866; Charlton Heston, 1956; kluns, modern (notera även flera behornade Mosesar)

När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger.

- 2 Mos 31:18 – dessa de första tavlorna slog Mose sedan sönder, och gjorde nya i 2 Mos 34:1

Vilka de tio budorden var har folk varit oense om sen mycket länge, kanske ända från början, när det nu var – se faktoider.nu: De tio budorden. Om det ska denna utläggning inte handla. Den ska ta upp en långt mindre fråga: Hur såg tavlorna med budorden ut?

En märklig fråga att ställa sig? Spelar det någon roll? Nej, det spelar ingen roll. Men likt otaliga andra ting, vars utseende eller närmare natur inte spelar någon roll, har det uppstått en märkvärdigt fast tradition kring dess utseende. Vi är vana vid att stentavlorna med de tio budorden alltid framställs på ungefär samma sätt: De är ungefär lika höga, breda och tjocka, och de har framför allt alltid rundad ovandel. Varifrån kommer den?

Budordstavlor med rundad ovandel dök upp i återgivningar på medeltiden. Förebilden var vaxtavlor: träskivor överdragna med vax för tillfälligt klotter (när man ville sudda vände man på pennan och strök vaxet platt med dess trubbiga ända). Sådana hade använts sedan antiken. På det sättet skrevs ofantligt mycket mer än med bläck på papyrus. För att inte tala om dyrbara pergament av kalvskinn.

- Hildegard av Bingen, 1100-tal; rejäl tavla som 1256–57 användes av Jean Sarrazin, kammarherre åt Ludvid IX; Henrik von Morungen, 1300-tal; Gottfrid av Strassburg, ca 1330

Det har också funnits många konstnärer som återgett lagens tavlor som fyrkantiga, även om deras verk sällan kunnat hävda sig mot den rundtavlade skolan.

- Andrea Mantegna, 1461; Michelangelo, ca 1513; Philippe de Champaigne, 1648; Frederick Preedy, 1851

För övrigt finns det en talmudisk tradition om hur lagens tavlor var formade. Om man ska tro den utgjorde de två tavlorna en inte särskilt liten stenkub.

And as for the tablets, their length was six handbreadths, their width was six handbreadths, and their thickness was three handbreadths

- Den talmudiska texten Bava Batra, kapitel 1, 14a

Att den bilden aldrig slagit igenom är lättare att förstå. Det är svårt att se hur Mose skulle burit ner sådana klunsar utför Sinais branter, åtminstone med värdighet.

Vad Apples äpple är och inte är

Apples logga på en Apple IIe. Modellen lanserades 1983 och tillverkades ända till 1993 – en av de mest långlivade datorerna någonsin. Idag minns få Apple II, men hade det inte varit för den hade det inte funnits något Apple. Det var tack vare inkomsterna från denna oerhört populära maskin, som såldes med en oerhörd marginal, som Apple överlevde debaclet med Lisa (se Före Macen: Apple Lisa). Det var först 1986 som Apple drog in mer pengar på Macintosh än på Apple II, som då var lika med Apple IIe. Steve Jobs avskydde den.

Angående en av världens mest kända logotyper … Jag har tidigare utgått ifrån att bettet i äpplet visar att vi har med frukten från kunskapens träd att göra, den som inte beskrivs som ett äpple i Bibeln men som folk sedan länge inte kan tänka sig som något annat än ett äpple. Men det var fel, upptäcker jag när jag läser vad designern tänkte när han skapade loggan:

I was going for the silhouette of an apple, but to make it look more like an apple and not some other round fruit, I did what one does with an apple, I took a bite out of it.

- Rob Janoff intervjuad på Logo Design Love, 21 september 2016

Poängen med bettet (vars bite även låter som byte) var att visa skalan, som en annan tändsticksask; man skulle förstå att det inte var en körsbärstomat eller så. Ingenting om kunskapens frukt.

Inte heller något om Alan Turing. Det finns en historia om Apples logga och en av datorernas fäder som är så fin att det är synd att den är en myt. Turing skrev 1936 en avhandling On Computable Numbers. Där visade han att Kurt Gödels avgörbarhetsproblem var olösbart genom att konstruera en tänkt maskin som skulle kunna utföra vilka matematiska problem som helst så länge de kunde formuleras som en algoritm; alltså den första datorn, i teorin då. Under kriget var Turing, som väl alla vet, med om att knäcka tyskarnas krypteringsmaskiner genom att bland annat skapa elektromekaniska beräkningsmaskiner som hör till datorernas förfäder. Väl värt att uppmärksamma! Särskilt som flera av hans insatser på grund av hemlighetsmakeriet inte blev kända förrän långt senare.

Men vad har han med ett äpple att göra? Turing var homosexuell vilket inte bara var obeskrivligt mycket skamligare vid den tiden utan även kriminellt. När polisen fick reda på hur det låg till fick han genomgå en s k kemisk kastrering. Han blev av med sin säkerhetsklassning och fick sluta arbeta med signalspaning på militära GCHQ. En dag 1954 upptäcktes han död, förgiftad av cyanid; intill honom låg ett äpple. Det har antagits att han begick självmord genom att först förgifta äpplet och sedan äta av det.

Att formge Apples äpple efter denna historia hade verkligen inte varit någon dålig hyllning. Sann är den inte. Och den som börjar fundera på en koppling mellan Turings läggning och äpplets regnbågsfärger kan glömma den. Regnbågsflaggan såg dagens ljus för allra första gången på en gay-parad i San Francisco 1978, året efter att Rob Janoff skapade loggan, och det skulle dröja mycket länge innan kopplingen mellan regnbågar och HBTQ blev allmän. Äpplets färger har heller inget att göra med den hippie-kultur som den tidiga hacker-kulturen fick mycket av sitt DNA från. Som så ofta var det enklare, och tråkigare, än så.

Färgerna var helt enkelt ett sätt att visa att Apple II minsann hade färggrafik. Det var en ovanlig finess och ett starkt säljargument i en tid då högupplöst (relativt) grafik sannerligen inte var en självklarhet ens på betydligt dyrare datorer. Dessutom skulle loggans färger ge en hemtrevlig och "snäll" känsla, i motsats till bra mycket annat i branschen som hellre spelade på helt andra känslor.

Vad tycker då upphovsmannen om de historier folk har hittat på kring hans hantverk? Han älskar dem:

The most enlightening part of the project came about ten years later when I started reading the stories about why I designed the logo the way I did. The stories are way more interesting than my rationale. Stories are told and people believe them and the lore gets passed on (all before social media). The fact that people believe the stories tells me that people feel a special connection with it, beyond the love they have for the devices the logo adorns.

- Ibid.

Påskveckor

Följer vi kyrkoåret är vi just nu inne i stilla veckan. Den avslutas med påskdagen. Den inleder påskveckan, som alltså infaller nästa vecka. Enligt kyrklig tradition, sedan senare delen av 1800-talet. Vilket väl varken är särskilt nytt eller särskilt gammalt i sammanhanget.

"Stilla veckan" kallas så eftersom man förr lät bli att ringa i kyrkklockorna under dessa dagar. Längre tillbaka kunde man vira in klockkläpparna med tyg eller byta ut dem mot träkäppar, dymlar, för att få ett dovare och svagare ljud. Det gav veckan namnet dymmelveckan som hängde kvar länge och väl på många håll. Att förbereda sig inför kyrkoårets viktigaste helg med tystnad och stillhet hänger fortfarande kvar – åtminstone i kyrkan.

Det är nog därför namnet stilla veckan främst, om inte enbart, används i kyrkliga sammanhang. Det är också där namnbruket ovan tillämpas, med stilla veckan följd av påskveckan. Resten av samhället, med alla ateister, agnostiker och hedningar, kallar utan att tveka veckan före påsk för påskveckan. Veckan efter påsk kallas ingenting, då har ju påsken redan varit och observeras på sin höjd med ett påsklov.

påsk­veckan veckan närmast före påsk­helgen

- SAOL

Jag vet inte om det finns folk som har faktiska problem med att påskveckan kan avse olika veckor. Det verkar heller inte finnas några som arbetar för att få enhetliga beteckningar. Nog är det intressant att olika saker kan kallas samma sak av olika personer i samma samhälle, eller rentav samma personer i olika sammanhang.

Lördagsfråga 701: Örnar

1. Caroline Aigle (1974–2007) hade ett mycket passande namn för en pilot: "örn" på franska. Så var hon också Frankrikes första kvinnliga stridspilot. En lovande karriär avbröts av cancer.
   
2. Örnen har vi sett många gånger, men nog oftast i eländigt skick på isen när den inte orkade längre. Här har den precis lämnat marken, den 11 juli 1897.
   
3. Den här Örnen har tvärtom just landat – fast inte på jorden. Neil fotograferar Buzz i färd med att ta sig ut ur månlandaren.
4. Michael David Edwards, sällan kallat något annat än Eddie the Eagle. Representerade Storbritannien i Calgary-OS 1988, inte för att vinna men för att delta; han blev också sist, med mycket god marginal. Folk älskade honom naturligtvis, men man kan tänka sig vad de "riktiga" idrottarna tyckte. Kort därefter infördes en regel som gjorde det nättopp omöjligt för riktiga blåbär att hamna i riktiga OS.

Den lördagsfrågan knäckte flera raskt, Tomas allra först.

Faktoidpodden avsnitt 16: Ord 2

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 16 – Ord 2

Ord! Jag har tidigare haft ett avsnitt om ord i Faktoidpodden (avsnitt 10) och nu är det dags igen. För det finns hur många missförstånd, folketymologier och annat som helst där ute. Som konspiratorisk och rättshaverist, UFO och sabotage, och inte minst en favorit som får inleda avsnittet.

Nu blir det ännu ett avsnitt om ord. Jag har tidigare haft ett avsnitt om detta tacksamma och rika faktoida ämne. Där gick jag igenom ett antal ord som många antingen missuppfattar betydelsen av, eller ursprunget till, eller både och. Som lagom, krokodiltårar, björntjänst, käring, bocköl, golf, posh – ett engelskt ord bland alla svenska – muck, fika, moped, eskimå, vederlagd och begåvningsreserv. Och så tog jag upp en ord-relaterad faktoid dessutom, nämligen att eskimåerna skulle ha jättemånga ord för snö.

Nu blir det fler ord som många missförstår. Och lite etymologier på det, alltså beskrivningar av hur orden uppstått. Sådana kan vara nog så intressanta i sig, även när man inte blir direkt förbluffad. Andra gånger kan man verkligen bli förbluffad över etymologier som inte alls är vad man förväntat sig, och då blir det ju extra intressant.

Jag ska börja med en favorit: nazist. Ja, favorit när det gäller ord med annan historia än man tror. Hur har ordet nazist uppstått? Har du nånsin funderat på den saken? Jag hade det inte, men någonstans i bakhuvudet tänkte jag att nazist givetvis bildats utifrån nationalsocialist, Nationalsozialismus på något sätt, som förkortning eller hopdragning eller så. Inte mycket att fundera på. Särskilt som det finns så mycket annat att fundera på i det sammanhanget.

Jag blev därför desto mer förbluffad när jag fann att ordet nazist har en helt annan historia. Många år innan nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet NSDAP dök upp på 1920-talet så kunde man höra Nazi som smeknamn på folk som hette Ignaz. Ignaz blev till Nazi. Bruket var särskilt vanligt i södra Tyskland, Böhmen och Österrike, där namnet också var vanligast. Nazi kunde också användas om Österrike-Ungerns soldater, på samma sätt som vi kan kalla den ryske soldaten Ivan. Men – och nu blir det intressant – det kunde också användas som invektiv om någon man tyckte var lite bakom. I början av 1900-talet hade Nazi en betydelse som närmast liknade svenska ord som tjockskalle eller bonnläpp.

När det så dök upp ett politiskt parti i södra Tyskland med en ledare som kom från Österrike, och vars officiella namn påminde om ordbildningen Nazi, på samma sätt som socialister länge kallats Sozi – ja, då var öknamnet självskrivet. Hädanefter kallades nationalsocialister för Nazi, det vill säga efterblivna tjockskallar.

Nazisterna själva visste givetvis vad Nazi egentligen betydde, och använde det inte om sig själva. Ett tag använde Goebbels visserligen ordet i hopp om att neutralisera den negativa associationen, men det gick inte alls. Att en dylik manöver kräver såväl humor som självironi spelade måhända in. Än idag finns det många nazister som inte vill kalla sig själva eller sina partikamrater för nazister. För några år sedan togs begreppets historia upp på en av deras större sajter. Det fick en kort och hyfsat korrekt beskrivning. Där gjorde man klart att "nazist" är ett politiskt skällsord, "ett nesligt politiskt epitet" minsann, som dessutom skulle ha myntats av en judisk socialdemokrat på 1920-talet. Det där sista är jag tveksam till, jag tror snarare på att ordvitsen skapades i den tyska folkhumorn för att sedan uppmärksammas av politiker och journalister. Men man får åtminstone klart besked om vad svenska nazister tycker om ordet nazist.

– Men Nazi, hur har ni kunnat dricka er så full och glad? Skäms ni inte inför oxen, då han kan gå ordentligt och ni inte kan det?
— Ja, om han också varit berusad, då hade det varit fel!

Ur den österrikiska humortidningen Kikeriki den 12 juli 1914.

Konspiratorisk är ett hett ord sedan en tid tillbaka. Ordlistor och ordböcker är på det klara med vad det betyder: Något som tyder på en konspiration. En person som är konspiratorisk är någon som konspirerar. Enligt ordböcker och ordlistor. Och de flesta som använder ordet, vilket som sagt är rätt många sedan en tid tillbaka, är också på det klara med vad det betyder: En person som är konspiratorisk är någon som tror på konspirationsteorier. Som att månlandningarna är en avancerad bluff, att coronaviruset konstruerades i ett labb, att utomjordingar på den platta månens baksida sköt Palme … Och så vidare.

"Konspiratorisk" används alltså dels om de som skapar konspirationerna, dels om de som tror på dem. Det är inte riktigt två motsatta betydelser, men inte långt ifrån. Nu är det här inget större problem i dagligt tal, eftersom samtal om sånt här praktiskt taget alltid handlar om de "troende", praktiskt taget aldrig om konspiratörerna.

En del som är medvetna om det här har försökt att lösa problemet genom att lansera ordet konspirationstroende. Jag vet inte om det slagit igenom; kanske är det lite för långt och krångligt för att passa in i folks vokabulärer. Det är åtminstone inte i närheten lika vanligt som "konspiratorisk".

Epicentrum användes länge i ett och endast ett sammanhang: jordbävningar. Ser man det i något annat sammanhang så är det ofta som en ren synonym till "centrum". Som i "konstens epicentrum", "den svenska nöjesvärldens epicentrum" eller "epicentrum för extremism", för att ta några exempel som tidningar använt. Varför folk vill använda "epicentrum" istället för "centrum" vet jag inte; kanske de tycker att det låter mer dramatiskt.

Är det någon skillnad mellan centrum och epicentrum? Ja: När en jordbävning inträffar, så är dess epicentrum den punkt på jordytan som är rakt ovanför jordbävningens centrum. Ett epicentrum är alltså inte jordbävningens centrum, utan så nära som vi kan komma jordbävningens centrum.

När man ska reda ut vad ord "egentligen" betyder, som jag gör här, så är akademiens ordlista ofta den fasta punkten. Det vill säga SAOL, svenska akademiens ordlista – ej att förväxla med den historiska ordboken SAOB, svenska akademiens ordbok. Man kan också använda deras tredje verk SO, Svensk Ordbok. Jag har tipsat om den förr och gör det gärna igen: Svensk Ordbok är en förträfflig kompromiss mellan den mycket kortfattade SAOL och den voluminösa SAOB.

Inte för att de här verken är ofelbara. Det gäller särskilt de första belägg SO visar upp för olika ord. Särskilt när det gäller lite nyare ord så kan man gräva i böcker och tidningar och som regel, är mitt bestämda intryck, få fram äldre belägg än de som SO angett som de äldsta. Men det finns även lurigare fel. SAOL, ordlistan, ska spegla samtidsspråket, och ange de definitioner av ord som är brukliga i dagens svenska. Det gör den för det allra, allra mesta. Men det finns undantag. Och då tänker jag inte på sprillans nya ord, som bara nätt och jämt slagit rot i svenskan; det är en annan fråga. Nu ska jag ta upp ett gammalt och väl inkört ord, vars betydelse självaste SAOL fått om bakfoten.

Rättshaverist är ett ord som, tyvärr, aldrig upphör att vara aktuellt och relevant. Hur ska det tolkas? Är en rättshaverist någon som, så att säga, havererat rättsligt, eller som får rättssystemet att haverera? Både och, men ursprunget är ett helt annat. Ordet kommer från tyska Rechthaberei, "rätt-haveri", alltså "att ha rätt". I svenskan skrev också man "rätthaveri" till långt in på 1900-talet, men från åtminstone 1920 finns belägg för "rättshaverist" – kanske för att man associerade till sammansättningar som rättsprocess. Då var det också upplagt för en betydelseskiftning för haveri-delen: Istället för någon som har rätt, började det tolkas som någon som havererat rättsligt. Vilket, som sagt, inte är helt fel.

Men ordet används inte på samma sätt nu som då. Förr kunde en rättshaverist, den som menade sig ha rätt, beteckna en person som kunde vara lite besvärlig att ha att göra med; jag tänker mig en nära släkting till den påfrestande besserwissern. I dagens allmänna språkbruk är en rättshaverist någon man verkligen inte vill ha att göra med, vilket kanske inte ens är densammes fel; jag misstänker att många av dagens rättshaverister lider av någon psykisk störning. 

I den senaste upplagan av SAOL, utgiven 2015, definieras "rättshaverist" som "person som påstridigt hävdar sin rätt". Läser man snabbt och slarvigt kan det där se ut som den allmänna betydelse som används idag – "person som påstridigt hävdar sin rätt". Men i själva verket är det där en äldre betydelse som nog bara lever kvar i ordböcker. Jämför med SAOB, alltså ordboken, som nämner ett belägg från 1876: "Under motståndet från alla sidor växte hos angriparen rätthafveriet och trotset." En sådan mening går inte att konstruera idag med bibehållen betydelse – men den funkar med SAOL:s definition.

I Svensk uppslagsbok från 1952 finns en intressant beskrivning av en rättshaverist. Där nämns "pedantiskt begär att jämt få rätt (även i småsaker), påstridighet" liksom "envist fasthållande vid en viss ståndpunkt, även sedan man blivit överbevisad om dess ohållbarhet." Den definitionen ligger avgjort närmare dagens bruk än SAOL:s från 2006. Man kan också konsultera Nationalencyklopedin, där det står "onyanserad och överdriven strävan att till varje pris utkräva sin rätt i stort och smått.

Betydelsen av ordet "rättshaverist" har under 1900-talet gått från pedant till något närmast sjukligt. Då har den trängt undan ett äldre ord, som hade den betydelse som "rättshaverist" har idag. Idag är det knappast någon som använder det; man får vara lite till åren kommen för att så mycket som ha dess bruk i levande minne. Det ordet är processare. Jag slår upp "processare" i SAOB och hittar följande definition: "person som processar [det vill säga driver rättsprocesser]; processmakare; förr även allmännare, om (bråkig) person som är svår att ha att göra med." Den definitionen skulle utan vidare kunna läggas in för ordet "rättshaverist" i SAOL, istället för den omoderna som finns där nu.

Det där var en lite mer komplicerad historia. Nu kommer ett enklare ord, där jag utan att tveka kommer att hänvisa till akademiens ordlistor. Det gäller ordet spirituell. Vad betyder det? Ordlistorna är ense: Den som är spirituell är kvick och fyndig. Den spirituelle har lätt för att hitta rätt ord. Ordet kommer från franska spirituel med samma betydelse, som i sin tur kommer från latinets spiritualis som betyder andlig, efter spiritus, som ju betyder ande. Den spirituelle, som har sån god hand med ord, är begåvad i anden eller själen.

Idag ser man ofta ordet i andra sammanhang. Som när någon varit med om en "spirituell upplevelse" eller har en "spirituell ledare". Då handlar det inte om en upplevelse av väl valda ord, eller en ovanligt fyndig ledare – tyvärr, kanske man kan säga. Nej, då är "spirituell" en ren synonym till ordet "andlig". Och istället för franska spirituel är det engelska spiritual som ligger bakom.

Nu hade jag kunnat nöja mig med det här. Men språket är ett märkligt ting. Ofta är det mer komplicerat än man föreställer sig; ibland är det mer komplicerat än man kan föreställa sig. Fullt så avancerat är det inte här, men det är heller inte så enkelt som att ett nytt dåligt engelskt ord klumpat in och förfulat vår fina inhemska svenska – så som det ofta framställs i upprörda brev till språkspalter. För ordet "spirituell" har betytt "andlig" i svenskan, om man går lite längre tillbaka. Den betydelsen tynade bort mot slutet av 1800-talet ungefär; jag har inte hittat den i ordböcker från sekelskiftet 1900. För att sedan återkomma någon gång, kan det ha vart kring sekelskiftet 2000 kanske? Som "spirituell" åter började betyda "andlig".

Nästa ord! Skatteverket har några gånger gjort språkundersökningar, där de mäter folks ordkunskaper. Kunskaper om ord som har med ekonomi att göra, då. För dem kan det ju vara intressant att veta hur bra eller dåliga folk är på facktermer i deklarationen, på vilken nivå de ska hålla sin information till allmänheten, och vilka ord som är särskilt missförstådda. Ett resultat som stått sig i flera sådana undersökningar är svenskans i särklass mest missförstådda ekonomi-relaterade ord. I en av undersökningarna hade 93 % av de som svarade fel. Och vad som är ännu intressantare: Av dem som svarade fel var 70 % helt säkra på att de hade rätt. Sånt är ju själva livsluften för en podd som Faktoidpodden. Där tvivel och tvekan dominerar, har jag sällan mycket att hämta. Men hos folk som är trygga i sin okunskap, övertygade om att deras fel är rätt – ja, där frodas faktoiderna.

Svenskans överlägset mest missförstådda ekonomiska term är borgenär. En borgenär är någon som har lånat ut pengar till någon annan. Den som lånat pengarna är skyldig att betala tillbaka dem till borgenären, plus ränta. Det är alltså inget komplicerat ord som så många har fel om. Kruxet är att man blandar ihop det med ett annat ord, nämligen borgensman. En borgensman är någon som tar på sig lånet, ifall låntagaren inte kan betala tillbaka. Denna riskabla syssla har fått en hel del uppmärksamhet genom åren. Jag antar att det är orsaken till att folk blandat ihop borgenär och borgensman.

När jag slår upp "borgenär" i Nationalencyklopedin, så avslutas den korta artikeln – det är ju ingen komplicerad betydelse, som sagt – med ett litet tips: "Ordet förväxlas ofta med borgensman", och så en länk till den artikeln. Sånt är verkligen jättebra. Många som upplyser folk om saker och ting är helt fokuserade på att förklara hur det är. Om de tänkte lite mer på att även upplysa om hur det inte är – som här, att borgenären inte är en borgensman – så skulle den här podden ha mycket mindre material.

Jag nämnde att Svensk Ordbok, akademiens trevliga kompromiss mellan SAOL och SAOB, ofta har fel när det gäller det äldsta kända belägget för det ena eller andra ordet i svenskan. Och att det är särskilt vanligt för lite nyare ord i svenskan, sådana som införlivats med vårt språk under 1900-talet eller så. Nu ska jag ta upp ett sådant exempel. UFO – det är ju ett välkänt ord, de allra flesta vet väl också att det är en förkortning för Unidentified Flying Object. Vad de flesta kanske inte vet är att sådana objects har en lång historia, mycket längre än man brukar tänka sig. Det moderna UFO-fenomenet är däremot inte särskilt gammalt. Och det har en födelsedag: Den 24 juni 1947. Det var då som en viss Kenneth Arnold under en flygtur i Washington – säger delstaten, inte huvudstaden – rapporterade om märkliga föremål som han jämförde med flygande tefat. Där har vi ett känt begrepp som alltså myntades där och då, av Mr Arnold. Det kan man prata mycket om, vilket jag inte ska göra här. Jag ska fokusera på begreppet UFO.

Förresten är ordet "UFO" enligt Svensk Ordbok belagt i svenskan sedan 1965. Den uppgiften ska man, som sagt, inte lita på. En snabb titt i arkiven gav också ett belägg från 1954. Och då ansträngde jag mig inte ens. Man lär inte kunna hitta så värst mycket äldre belägg än så; den saken är jag, ovanligt nog, rätt säker på, eftersom begreppet UFO myntades på originalspråket engelska 1953.

När jag i jakt på belägg läste tidiga svenska texter om UFO:n såg jag att man redan från början likställde begreppet UFO med inte bara rymdskepp, utan rymdskepp från andra planeter eller rentav solsystem. Detta trots att alla sådana identifieringar motsägs av själva begreppet, så att säga. U:et står ju för unidentified, oidentifierad. Om man har identifierat det flygande objektet så är det inte längre ett UFO. Om det sen är en fågel, en raket, ärkeängeln Gabriel eller rymdkejsaren Xenus intergalaktiska lyxkryssare, ja, det är en annan sak. Ett UFO är, per definition, oidentifierat.

Att påtala fel och faktoider är ofta otacksamt. Det här är definitivt ett sådant fall. Folk kallar tänkta utomjordiska rymdskepp för UFO:n, har gjort det så länge begreppet funnits i svenskan, och är helt ointresserade av att tänka om. Vad jag sett är det bara de allra mest engagerade och noggranna i frågan, som militärer och folk i riksorganisationen UFO-Sverige, som skiljer på begreppen. Sedan en tid tillbaka föredrar de här "proffsen", eller vad man ska kalla dem, att tala om UAP, Unidentified Aerial Phenomenon, oidentifierat himlafenomen eller vad det nu blir. Kanske för att UAP täcker in fler underligheter än UFO, men också – tänker jag mig i alla fall – för att det ända från början gått troll i begreppet UFO.

Faktoider om ord kan delas in i två grupper: Dels ord som ofta används felaktigt – eller som i fallet med UFO, praktiskt taget alltid används felaktigt – dels ord som tillskrivs en oriktig etymologi, alltså hur de har uppstått. Nu har jag tagit upp några faktoider av den förra sorten. Så nu tänkte jag ta upp några faktoider av den andra sorten.

Sabotage! Det vet vi vad det är. Kanske inte hur det definieras exakt, men tillräckligt väl. Om ordet låter franskt så beror det på att det kommer från franskan. Det är också nära släkt med ordet sabot, som betyder träsko. Vad har träskor och sabotage att göra med varann? Jo, sägs det – och nu kommer den här oriktiga förklaringen, det är faktoiden och folketymologin det – det skulle ha varit fabriksarbetare som såg sig ersatta av jacquard-maskiner. Jacquard-maskinerna var – och är, de används fortfarande på sina håll – avancerade vävstolar som dels kan skapa mycket komplexa mönster, dels är nästintill helautomatiska. De var också de första maskinerna som använde sig av hålkort, och det för över 200 år sedan. Här finns fascinerande teknikhistoria, om man gillar sånt. Arbetarna i den här historien var mindre intresserade av teknikhistoria än sitt dagliga bröd, och när de såg hur deras jobb togs över av maskiner, ja, då blev de inte glada. Det var då de skulle ha tagit första bästa tillhygge, nämligen sina sabot, och slängt in träskorna i de här avancerade maskinerna, som givetvis gick sönder. Så blev sabot till sabotage – sägs det.

Men den historien har man tänkt ut i efterhand – kanske långt i efterhand, jag vet inte hur gammal den är – för att koppla ihop orden. Den som gjorde denna efterhandskonstruktion visste nämligen att sabot och sabotage hängde ihop, men inte hur. Hur hänger de ihop då? Det började med att någon jämförde dåliga fioler med träskor – tänk gammeldags träskor, som inte har en ovandel i läder utan är trä helt igenom. Ingen dum liknelse. Så småningom utvidgades liknelsen, och man kunde kalla lite av varje som var dåligt gjort för träskor. Den blev även ett verb, saboter, som betyder att göra någonting dåligt. Och det var det ordet som blev till sabotage och saboteur. När de begreppen myntades var sabotage en betydligt mildare handling än det skulle bli senare. Det kunde vara maskande, fuskverk, avsiktlig försumlighet, förstörande av råämnen, slarvande med verktyg och maskiner så de skadas eller blir förstörda … Nu sitter jag nästan och läser innantill, så jag ska fortsätta med ett direkt citat:

Tidarbetare skall göra så litet som möjligt under arbetstiden, styckarbetare skall prestera så dåligt arbete som möjligt, utan att det med lätthet kan iakttagas; det är sabotagens filosofi …

Den beskrivningen kommer från Dagens Nyheter den 9 oktober 1897. Det är det äldsta belägget jag hittat för ordet "sabotage" i svensk dagspress. Utan att leta särskilt intensivt, kan tilläggas. Men även om det inte skulle vara det allra första belägget så är det nog det första bra belägget, för här ger man en utmärkt beskrivning av det nya ordet i svenskan.

Slår man upp ordet "sabotage" i Nationalencyklopedin så nämns att det kommer från franska sabot, och att detta ord betyder såväl träsko som hämsko, dåligt verktyg eller fuskare, om en person då. Det är ju sant alltihop, men vad man inte gör den här gången är att påpeka att den spridda förklaringen, om väveriarbetarna som kastar träskor i maskineriet, är osann. Att förmedla sann information är bra, att påpeka att falsk information är falsk är också bra, och det finns inget som hindrar att man gör båda delarna. Som när SAOB fiskat fram det påstådda svenska ordet "saboter", med betydelsen "gå i träskor" såväl som "gå klumpigt, leka med snurra, äfven gäcka, göra narr af" i Gustaf Dalins fina Främmande ord i svenska språket från 1871. Då passar SAOB på att lägga in ett förbehåll: "Tidigast är ordet anträffat i nedanstående språkprov [dvs Dalin]. Det är ovisst, om någon av de där angivna betydelserna någonsin varit bruklig i svenskan." Det påstådda svenska "saboter" verkar alltså ha varit Dalins egen idé, som elegant avfärdas av SAOB. Så ska det se ut!

SAOB förresten … Vilket är det äldsta belägget för ordet "sabotage" som grävts fram för akademiens ordböcker? Det är från 1908, läser jag, och den "illustrerade socialistiska tidningen" – det är så den beskrivs – Brand, som den hette. Som faktiskt ges ut än idag. Minsann. Ja, jag satt ju nyss med den illustrerade borgerliga tidningen DN, som också ges ut än idag, från, vad var det … 1897 och läste upp en fin beskrivning av det nya ordet sabotage. Som det kan bli.

En sorts sabotage utgörs ju av att maska. Jag ska avrunda det här poddavsnittet med en titt på det ordet. Vi vet vad man gör när man maskar, det finns väldigt många som är oerhört insatta i maskandets teknik och praktik, men hur bildades ordet?

Det här är inte så mycket folketymologi, på så sätt att den felaktiga förklaringen inte cirkulerar på samma sätt som exempelvis den felaktiga förklaringen av ordet sabotage cirkulerar och förekommer lite varstans. Det är kanske inte många alls som ens funderat på hur ordet "maska" kommit till. Men om man skulle fråga folk, så föreställer jag mig att bra många tror att ordet "maska" har med maskar att göra, i synnerhet latmasken. Det är definitivt vad jag hade svarat, om jag nu inte hade råkat sitta inne med facit. För etymologi har en intressant egenskap: Det är ogissningsbart. Om man inte vet hur ett ord bildats, så ska det väldigt, väldigt mycket till för att man ska kunna göra ens en kvalificierad gissning. Det gäller även experter. Alltså inte såna som jag utan riktiga experter.

Så här är det: Ordet maska, om att med flit göra någonting riktigt långsamt, kommer från maskera, i betydelsen dölja, som ju i sin tur kommer från mask – inte djuret utan den som man har på sig. Och det maskerande som blev till maskande var en spelterm. Att, som SAOL definierar det, "underlåta att lägga på sitt högsta kort, t.ex. i bridgespel". Istället för att lägga på sitt högsta kort lägger man ett som är några steg lägre, och hoppas på att motspelaren ändå inte kan svara. Maskande i kortspel är alltså en sorts bluff, och när maskande blev ett begrepp i till exempel arbetslivet, så var det inte tempot som var poängen utan bluffandet – man låtsas att man inte kan jobba fortare och effektivare än så här.

Och hur var det med latmasken? Ja, ett tag var maskar standarddiagnosen på en rad symptom, om inte bland läkare så åtminstone hos allmänheten. En av de många maskarna man kunde lida av var just latmasken – det var alltså inte något man var, utan något man hade. Även om just den diagnosen nog sällan var ställd på allvar ens förr i tiden.

Speltermer förresten … Det är påfallande många allmänna ord och uttryck som kommer från spel, i synnerhet, för lite äldre ord, kortspel. Kanske gör jag ett avsnitt någon gång med bara såna ord. Utöver "maskera" skulle jag då kunna ta upp begrepp som "svinhugg går igen", "börja på ny kula", studentfesternas gask … Eller frispel och levla, med många fler.

Lördagsfråga 701

Falklandskriget

- Peter Kosminsky, The Falklands War: The Untold Story (1987)

När krig pågår, där länder i ens närhet är inblandade, känns det svårt att föreställa sig hur lätt det är att glömma bort dem. Om det inte finns någon dagsaktuell anledning att ta upp dem så halkar de obegripligt lätt ut ur det allmänna medvetandet. Om man sedan inte har någon personlig anledning till att komma ihåg dem … Så glöms de bort även där.

Jag tog upp några mer eller mindre "bortglömda" krig i bloggposten Det bortglömda kriget. Ett som inte ens nämns där var ett som jag själv följde när det begav sig: Falklandskriget 1982.

För 40 år sedan stävade brittiska fartyg mot de avlägsna Falklandsöarna. Det skildras utomordentligt väl i dokumentärfilmen ovan. Man fokuserar inte på vapensystem eller taktik – sådant kan man enkelt läsa in på andra håll – utan främst på deltagarnas upplevelser. Jag har sett en och annan krigsdokumentär, och den här ligger definitivt i topp.

Vare sig Falklandskriget är bortglömt eller inte så finns det, där som i alla krig, bortglömda episoder och detaljer. Som att Falklandsöarna, beskrivna av samtidens press som "några vindpinade och i grunden ointressanta lilleputtöar", inte var i närheten lika vindpinade och i grunden ointressanta som Sydgeorgien och Sydsandwichöarna. De hade Argentina också länge velat göra till sina, inte minst för att innehavet påverkar innehavet av betydligt större områden i Antarktis. De invaderades också – åtminstone Sydgeorgien – och återtogs sedan också av britterna.

The Union Jack was last night again fluttering proudly on South Georgia after British Marines had boldly won back the island taken by Argentina three weeks ago.

Britain's task force knocked out an Argentinian submarine [ARA Santa Fe], then the Marines stormed ashore to regain the South Atlantic dependency in the way they had bravely yielded it – without casualties.

Two hours after the helicopter-borne assault had started, the Argentinian soldiers at Grytviken, South Georgia's main settlement, ran up the white flag at 6 p.m.

- "Surrender", Aberdeen Press and Journal, 26 april 1982

Man ser, tack och lov, sällan svenska ortnamn i krigsrapporteringar. Här är ett undantag. Grytviken på Sydgeorgien fick sitt namn under den Första svenska Antarktisexpeditionen 1902 av den svenske polarforskaren Otto Nordenskjöld (systerson till den berömde A. E.), och det har det haft sen dess.

Stachanov och stachanoviterna

- Stachanov med tryckluftshammare vid sin gruva Tsentralnaja-Irmino ("Centrala Irmin"), dåvarande Kadijivka, Luhansk oblast, Ukrainska SSR (1938)

Den 31 augusti 1935 skedde ett underverk: Gruvarbetare A. Stachanov bröt under sitt pass på 5 timmar och 45 minuter hela 102 ton kol, 14 gånger det vanliga ackordet. Den 19 september slog han till igen och bröt 227 ton, eller otroliga 31 ackord. Fantastiskt! Senare skulle andra sätta långt högre rekord.

- Time, 16 december 1935

Stachanov blev en sensation. Han uppmärksammades till och med utanför Sovjet, som när tidningen Time rentav satte honom på omslaget. Där hade ingen sovjetisk gruvarbetare synts förr.

Men det var naturligtvis inget mot hyllningarna i Sovjet. Han fick utmärkelser, omnämndes i tal av självaste Stalin, och snart nog uppstod en rörelse som fick hans namn: Stachanoviterna, elit-arbetarna, som med ett leende producerade 10 gånger mer än de utmätta ackorden, 20 gånger mer, 30 … Företeelsen spred sig från kolgruvor; varje bransch fick sin egen "Stachanov", som blev de andra arbetarnas förebild. Det här var framtiden – så här skulle Sovjets produktion revolutioneras, och därmed hela samhället.

Det kan nämnas att 1935 inföll under den andra femårsplanen (1932–1937). Den första hade utmålats som en stor framgång – åtminstone om man skulle gå efter de inrapporterade uppgifterna, och vad skulle man annars gå efter? Därför höjdes takten för den andra planen. Att uppfylla planen var medborgarnas plikt, att överträffa den deras ära, för att citera en slogan.

- Georgij G. Ryazjkij (stavning?), "Före skiftet – Stachanov-brigaden" (1937)

Hur hade Stachanovs superskift egentligen gått till? Var det något så enkelt och tråkigt som att man fuskat? Nej – det var mer komplicerat, intressantare, och på sätt och vis mer deprimerande.

I kolgruvor finns ett antal olika arbetsuppgifter. Kolen ska brytas och skyfflas över i lastvagnar som tar upp dem, man får sätta upp stöttor i de nygrävda gångarna … I de sovjetiska gruvorna – jag förutsätter att arbetet gick till på samma sätt överallt – delade alla på sysslorna. Vad man prövade i centrala Irmin-gruvan var att dela upp sysslorna, så att en bröt kolet, en annan skyfflade bort det, osv. Jag vet inte om det var effektivare än den gamla modellen; sant och visst är att det fanns gott om utrymme för rationaliseringar (deras kolleger i väst producerade flera gånger mer). Men när man skulle presentera den nya modellen, så gjorde man det på ett extremt underligt sätt: Man poängterade hur mycket mer han som satts att bryta kolet, i detta fallet Stachahov, producerade under ett skift. Så kan man ju inte räkna? Det är klart att just hans produktion ökade, eftersom han kunde koncentrera sig på brytandet – konstigt hade det varit annars. Istället för att tillskriva produktionen hela laget så tillskrevs den Stachanov ensam.

Greppet känns inte bara förvrängt, orättvist och kontraproduktivt, utan även helt otypiskt för det kollektivistiska Sovjet. Det var ju något så okommunistiskt som en differentiering av arbetarna: Stachanoviterna var en proletäraristokrati som producerade mycket mer än de andra, eftersom de andra sattes att serva aristokraterna med att utföra distraherande sysslor som inte inverkade direkt på produktionen. (Sen känns det förvisso mycket märkligt att konstatera, att ett traditionellt kommunistiskt tänkesätt hade varit mer rättvist och bättre för produktionen.)

- Stachanov instruerar icke-stachanoviter om hur det ska gå till (1935)

Den förklaringen av stachanoviternas höga produktion förklarar även varför de andra arbetarna avskydde dem. Om stachanoviterna faktiskt arbetat många gånger fortare än de andra så hade det varit nog så remarkabelt, men då hade de också förtjänat sitt anseende, hyllningar från Stalin etc, och inte minst sina mångdubbelt högre löner. Som det var nu kunde stachanovarbetaren tjäna flera tusen rubel i månaden istället för genomsnittets några hundra (industriarbetare tjänade 200 rubel) – genom att profitera på sina kolleger.

- Aleksandr N. Paramonov, porträtt av A. Stachanov med sin tryckluftshammare, lampa – och Leninorden (1936). Pyramiderna i bakgrunden är slagghögar.

De skyhöga förväntningar man hade på stachanoviterna uppfylldes heller inte. Även långt efter kriget kunde man fortfarande tala om dem då och då, men inte med samma glöd som på 1930-talet. I likhet med mycket annat innebar Stalins död 1953 slutet för stachanoviterna, åtminstone under det namnet.

Aleksej Stachanov dog 1977.

När jag är inne på en "stor" faktoid kan jag inte undvika att nämna en "liten": Historien/skrönan om hur han fick sitt förnamn. För egentligen hette kamrat Stachanov Andrej i förnamn. I rapporten som kablades ut om hans bedrift kallades han  "A. Stachanov" just så. I Pravda blev det Aleksej. När myndigheterna insåg detta, insåg de också att det skulle vara betydligt besvärligare på alla sätt att medge att Sovjetunionens främsta tidning skulle ha gjort fel än att, så att säga, se till så att de inte gjort fel. Så man ändrade Andrej till Aleksej. – Se, det var en fin historia! Den vederlades av dottern Violetta i en intervju 2012. Där konstaterade hon även att det berömda efternamnet enbart gett henne problem.

Stachanovs kolgruva låg utanför en stad som hette Kadijivka. Den döptes 1978 om till Stachanov efter sin berömde och nyligen bortgångne invånare. Ukrainska riksdagen bestämde 2016 att namnet skulle gå tillbaka till Kadijivka. Av praktiska skäl har det ännu inte genomförts. Den ligger nämligen i hittepå-republiken Luhansk, där man haft, och har, annat att tänka på.

Tjock Buddha

Så här tänker sig många Buddha, med ett inte alltför anspråkslöst BMI. Men detta är inte original-buddhan Siddhartha Gautama. Han framställs aldrig så här. Den vi ser är Budai, en kinesisk munk som ska ha levt vid sekelskiftet 900. Han framställs nästan alltid tjock och skrattande.

Här har vi en traditionell framställning av Siddharta Gautama.

Fentanyl-hysterin

If you question the dangers of fentanyl, this is how deputies must suit up to handle it.

- Bild och beskrivning från polisen i Orange county, Florida

Fentanyl är ett mycket starkt smärtstillande medel, ungefär hundra gånger starkare än morfin. Ett sätt att ge det är som plåster; ett sådant plåster avger säg 25 mikrogram fentanyl i timmen, vilket alltså tas upp genom huden. Fentanyl som väger som ett riskorn (0,02 g) räcker för 800 sådana doser.

De senaste åren har det då och då dykt upp rapporter från USA och Kanada om poliser som stött på fentanyl i tjänst, och fått allvarliga symptom på överdosering – enbart genom att ha vistats i närvaro av fentanyl, och därmed fått i sig ämnet genom huden eller andningsvägarna. Sägs det.

A deputy nearly died of a fentanyl overdose immediately after he was exposed to it while on duty, California officials say.

- Cop saved from fentanyl overdose in dramatic California video, The Sacramento Bee 27 januari 2022

When the officer got back into his vehicle, he began to experience the effects of a Fentanyl exposure and administered one dose of Narcan [naloxon, ges intravenöst vid opioid-förgiftning] on himself and requested medical assistance.

- Officer Exposed to Fentanyl & Transported to Local Hospital, Santa Rosa Police Department (Kalifornien), 27 augusti 2020

A police officer in East Liverpool, Ohio, collapsed and was rushed to the hospital after he brushed fentanyl residue off his uniform, allowing the drug to enter his system through his hands.

- Police officer overdoses […], CNN 16 maj 2017

Det där låter ju nog så dramatiskt. Att poliser kollapsat m.m. går inte att betvivla. Däremot kan man fråga sig om orsaken är den som uppges. För även om fentanyl är oerhört potent och kan ges via huden, så innebär det inte att man kan få en dos med medicinsk effekt, än mindre en överdos, bara genom att ta på det eller andas in de mikroskopiska partiklar som är luftburna. Och varför är det bara poliser som är utsatta? Hur kan de som nyttjar fentanyl som knark överleva, om poliser kan få en överdos bara genom att andas in partiklar? Hur klarar sig vårdpersonal som dagligen hanterar fentanyl? Eller personal och patienter som befinner sig i lokaler där fentanyl hanteras? Och hur kommer det sig att poliser som fått sådana "överdoser" berättar om symptom som inte förknippas med fentanyl?

Redan 2017 kom en studie som avfärdade intag av nämnvärda mängder fentanyl genom andning eller beröring:

Fentanyl and its analogs are potent opioid receptor agonists, but the risk of clinically significant exposure to emergency responders is extremely low. To date, we have not seen reports of emergency responders developing signs or symptoms consistent with opioid toxicity from incidental contact with opioids. Incidental dermal absorption is unlikely to cause opioid toxicity.

- Moss et al: ACMT and AACT Position Statement: Preventing Occupational Fentanyl and Fentanyl Analog Exposure to Emergency Responders, Journal of Medical Toxicology december 2017

Beteckningar som "masshysteri" och "inbillningssjuka" är otacksamma eftersom de kan uppfattas som förklenande. "Hysterisk" är ju ingenting man vill vara, särskilt inte om man är polis. Varje gång jag tar upp så kallad elallergi/överkänslighet mot mobilstrålning, vår tids vanligaste inbillningssjuka, poängterar jag att symptomen kan vara nog så verkliga, att "inbillningen" ligger i den uppfattade orsaken. Det gäller även här.

Ett särskilt problem med masshysterier som drabbar poliser är att det kan få följder även för andra. I det tredje fallet ovan, med polisen som strukit bort ett pulver från sin uniform med handen (utan handske), så åtalades ägaren till bilen man undersökte inte bara för innehav och trafficking utan även för motsvarigheten till våld mot tjänsteman – eftersom han utsatt polisen för fentanyl. Den punkten gav honom ett och ett halvt år i fängelse. Det är ett hårt straff för ett inbillat brott. Och de som fått faktiska överdoser av fentanyl behöver snabbast möjlig behandling (opioider slår mot andningen) – om poliserna först måste dra på sig en omgång skyddskläder och masker så kan det mycket väl innebära att folk dör som annars skulle överlevt. Då vill det till att de där skyddskläderna verkligen behövdes.

En lärd studie i frågan spårade masshysterins början till maj 2013. Kanadensiska poliser slog till mot en knarkfabrik och fick symptom som hjärtbesvär och eksem – som inte är typiska för fentanyl eller andra opioider. (Att USA sedan några år genomgår en opioidkris kan ha bidragit till att ge ämnet mer uppmärksamhet, liksom att öka mängden fentanyl vid tillslag.)

- DEA, Drug Enforcement Agency, med Jack Riley som varnar för fentanyl som kan döda i mycket små mängder, intagna via munnen eller rentav huden; filmsnutt utlagd av officiella @DEAHQ på Twitter 10 juni 2016

Nästa stopp är vid 2016, andra kvartalet (april–juni), då ett antal rapporter noteras. DEA gick ut med varningar om att "fentanyl kan absorberas genom huden eller inandning av luftburna partiklar". Det var ett svar på ökningen av rapporter. Men vi vet att sådana välmenande varningar tenderar att elda på masshysterier. (Här får jag än en gång anledning till att lägga ut den länk som jag oftast lagt ut här på bloggen: Carl-Johan Göthes excellenta Från skrivkramp till bildskärmssjuka, Folkvett 2/2000.)

- Herman et al: Media Reports of Unintentional Opioid Exposure of Public Safety First Responders in North America, Journal of Medical Toxicology, april 2020. Här beskrivs en fentanyl-hysteri som hade en klar topp 2017, och som sedan började lägga sig. Jag vet inte hur det gått sen dess.

Redan studiens abstract är utmärkt läsning, som klart och tydligt och utan nämnvärt fackspråk beskriver hur det blivit som det blivit. Med hopblandningar av "opioider" och "opiater", rekommendationer från myndigheter som byggt på rapporter i vanliga media istället för att rådfråga expertisen, med mera.

Of the 214 articles that reported exposure during this period, our reviewers did not find a single one that reported a plausible route of exposure, clinical manifestations consistent with exposure, and laboratory testing that confirmed exposure.

- Ibid

Det kan poängteras att fentanyl-hysterin skapats av poliskåren och media i samverkan. Media rapporterar vad poliser berättar, och poliser informerar sig om läget genom att läsa i media – i ett ämne som varken de flesta poliserna eller media är helt insatta i. Och de poliser som verkligen kan narkotika och dess effekter, som skulle kunna hindra att det hela spårar ur? De hörs inte, om de nu alls försöker göra sig hörda.

In fact, media reports about adverse effects of other environmental stimuli may actually increase the likelihood of other emergency responders experiencing symptoms in the future. Study subjects exposed to news stories about health effects of Wi-Fi exposure experienced tactile symptoms even when exposed to sham Wi-Fi signals [17, 18]. The authors hypothesized that sensationalized reports sensitized people to develop a nocebo effect—symptoms of illness caused by negative expectations following an exposure. According to this hypothesis, it is plausible that unverified reports of opioid exposure actually contribute to causing illness among FRs.

- Ibid

Studien avrundas och sammanfattas med några råd, framtagna av Moss et al 2017 och som fortfarande dög 2020:

1. Unintentional exposure is unlikely because opioids are not absorbed well through the skin and are unlikely to be present in the air;
2. Standard nitrile gloves should be worn during patient contact;
3. A mask is only needed in the unlikely circumstance drug is in the air;
4. Any powder found on the skin should be decontaminated with soap and water; and
5. Naloxone should be reserved for patients with symptoms of opioid poisoning, such as respiratory depression.

Som utomstående betraktare verkar ett av de främsta problemen vara brist på kunskapsmässig ödmjukhet från poliserna ("If you question the dangers of fentanyl …"). Om man ska komma någonstans måste man medge att man haft fel, och att även tuffa poliser kan bli föremål för förvillande och masshysterier. Inte bara för sin egen skull, utan även för att folk inte ska åtalas för inbillade brott eller dö i onödan.

Lördagsfråga 700: Solsystemet

1. I en mosse utanför Trundholm på Själland hittade man 1902 en liten ceremoniell vagn från bronsåldern (exakt datering är osäker). På fyra hjul står en modellhäst, som drar den på två hjul placerade "skölden" på bilden: En rund, lätt välvd bronsplatta belagd med guld. Man har antagit att det hela föreställer solen med sin dragare, och att det hela nyttjats i någon ceremoni.
   
2. Luna Park finns det flera nöjesfält som heter. Här är originalet, på Coney Island, NY. Den invigdes 1903, "during the heyday of large Coney Island parks" (WP) och fick alltså en rad uppföljare världen över.
   
3. Freddie Mercury i videon till I want to break free (1984).
   
4. Den lilla (11,1 cm hög) statyetten kallad Venus från (österrikiska) Willendorf. Hittades 1908. Sedan dess har ett par hundra "venus"-statyetter hittats, men denna är fortfarande den mest kända; stenålderskonstens främsta ikon.
   
5. I februari 2018 blev en Tesla Roadster den första vanliga bilen (åtminstone vanligare än månbilen) i rymden. Den sköts upp av Musks SpaceX med en Falcon Heavy och bemannades av en docka i rymddräkt som kallades Starman. Det hela var delvis test av raketen Falcon Heavy, dels PR-stunt. Starman passerade Mars bana 2020. Men redan 2019 tog en tidning – "Ukrainska Pravda" hette den faktiskt – sig för att köra en Tesla till den lilla byn Mars i norra Ukraina. Sedan tog man bilden ovan och lade ut den med ett triumferande konstaterande, att en Tesla minsann nått Mars. (Bonus: Where is Starman?)
   
6. En PGM-19 Jupiter, en amerikansk ballistisk robot med medelräckvidd, framtagen för att leverera vätebomber. Dess relativt korta och tjocka skepnad togs fram för att den skulle passa i ubåtar. Efter Jupiter kom givetvis Saturnus; även om Saturn I, IB osv. inte lämnat några anmärkningsvärda historiska spår så har deras ättling Saturn V gjort det i desto högre grad, med råge.
   
7. Lättare i färg? För att inte säga trivialt? En detalj av etiketten på en Trocadero, apelsin-äppel-läsken som trots att den är störst i Norrland kommer från Saturnus AB i Malmö.
   

Den lördagsfrågan, med de sju "klassiska" himlakropparna (nämligen de man kände till innan Herschel 1781 konstaterade att en prick man dittills klassat som en fixstjärna inte var det), sattes av Joakim E. Vars svar syftade på de stjärnor som inte var fixa utan "vandrande"; πλάνητες ἀστέρες planetes asteres, som de gamla grekerna kallade dem.

Faktoidpodden avsnitt 15: Film & tv

Här finns avsnittet som prat: Faktoidpodden avsnitt 15 – Film & tv

"Play it again, Sam", "Luke, I'm your father" och "Hello, Clarice" – se där några punkter i detta avsnitt av Faktoidpodden. Liksom kvicksand, kloroform och annat som fungerar olika på film och i verkligheten. Vi lyssnar på fåglar, letar förgäves efter ett bad i en bok, konstaterar skillnaden på fia med knuff och Skattkammarön, men får trots det inte fyrkantiga ögon – men kanske fyrkantiga öron?

Detta är det första avsnittet av podden där det finns en definitiv poäng med att lyssna istället för att läsa. Det beror på att flera belägg levereras i form av ljudklipp. Ska man slå fast hur en viss replik faktiskt lät i en viss film är det enklaste och bästa sättet att helt enkelt ta del av filmen, etc.

Den här gången blir det myter och faktoider från film och tv. En och annan förekommer även inom annan populärkultur som dataspel och serier. Innan jag drar igång ska jag nämna en given källa, för såväl fakta som inspiration om myter och konstigheter inom film och tv och så vidare, och det är sajten tvtropes.org. Om du inte kände till den redan, så gör du det nu. Där kan man bli sittande, kan jag säga.

Så – nu kör vi.

Först blir det citat. Ja, jag ju haft ett helt avsnitt bara om citat, och fler kan det bli. I det avsnittet var ju den stående frågan om varje citat vem som först skrev eller sade det. När jag nu tar upp citat ur filmens värld så är faktoiderna av ett helt annat slag. Det känns faktiskt svårt att komma runt hur annorlunda det är. För faktoida filmcitat är citat som aldrig sagts i de filmer de ändå är kända från. Trots att filmerna ju finns där, det är bara att titta efter. Dessutom gäller de exempel jag ska ta upp riktiga storfilmer med miljonpublik. Ändå blir det fel. Hur går det till?

Som den här klassikern: "Luke, I'm your father". Det var ju i Rymdimperiet slår tillbaka från 1980 som Darth Vader erkänner faderskapet för sin klentrogne son. Jomen, det var en plot twist som hette duga, i vad som nog var den mest uppmärksammade kulturhändelsen i hela världen vid den tiden – den var det definitivt i min värld. Citatet blev också genast superkänt, och man kunde höra och se det lite varstans. Men var det det lord Vader sade, egentligen? ["No – I am your father"] är filmrepliken exakt och så var det med det. Det är en liten skillnad, men man förstår att skillnaden inte är oviktig när man ser hur vanlig den felaktiga versionen är, hur spridd den är och hur mycket den använts. Och nog är det fascinerande att ett citat som lanseras på tusentals filmdukar över hela världen lyckas bli fel redan från början, även om det bara är lite.

Det där var en klassiker, som sagt. Men det når inte upp till det oöverträffade faktoida filmcitatet #1: "Play it again, Sam". Det skulle ju ha sagts i Casablanca. Som, gissar jag, ännu fler har sett än vilken Star Wars-rulle som helst. Vad sägs då i filmen? Finns repliken där? Vad Ingrid Bergman faktiskt säger till pianisten Sam är ["Play it once, Sam"] och ["Play it, Sam"] och kollar vi med Humphrey Bogart så säger han ["Play it!"] och det är det. Inget "Play it again, Sam", med just de orden. Och igen: Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas av hur populär den felaktiga versionen är.

Att den exakta ordalydelsen inte är oviktig visas även av den frenesi med vilken många försvarar den. Jomen! För dem räcker det inte att se snuttar ur filmen, själva materialet. De vet att citatet finns där, någonstans; om inte i officiella utgåvor så i inofficiella, eller extramaterial eller bootlegs eller vad som helst.

Det här felaktiga citatet har säkert fått kraft från Woody Allens pjäs Play it again, Sam från 1969. Men citat-varianten är äldre än så. Det var pjäsen som fick namn efter citat-varianten, och inte tvärtom.

Okej, en kort till. Ett välkänt citat som inte finns i När lammen tystnar.  Hannibal Lecter och agent Starling möts för första gången. Då hälsar den förre på den senare med … Vadå? Enligt otaliga vittnesmål säger han "Hello, Clarice". Det finns tröjor och andra prylar med det berömda citatet. Men går vi till själva verket så hör vi Anthony Hopkins Hannibal säga ett tamt ["Morning"]. Även här finns det en liten subkultur som försöker att få ihop sitt falska minne med verkligheten. En del tänker ut riktigt avancerade orsaker till att det felaktiga citatet förekommer. Det är med den här faktoiden som med bra många andra: Det kanske hade varit intressant att veta hur det började, men det intressantaste är hur det fortsatt, varför felet har blivit så spritt.

Det där var tre felaktiga filmcitat. Dem känner många till. Om inte alla så ett eller två. Nu är det ju så med faktoider att de är olika kända. Några känner alla till. Som till exempel, att tjurar blir aggressiva av färgen rött, den är det väl ingen som missat. Andra känner många till; många, men inte alla. Och sen så finns det allt exklusivare faktoider, som en mindre och mindre andel av oss gått på, om vi ens känner till dem, tills vi lämnar de allmänt försanthållna felaktigheterna och övergår till vanliga fel. När jag presenterar faktoider på rad så här, så föredrar jag naturligtvis de som många eller helst alla känner till. Det finns inte mycket som går upp mot att få en faktoid avfärdad som man tagit för självklar och trott på intensivt i hela sitt liv. Det är inte fullt lika dramatiskt att få en faktoid avfärdad som man visserligen inte trott på men åtminstone känt till. Men det finns inte mycket som är lika poänglöst som att få en faktoid omsorgsfullt debunkad som man aldrig hört talas om. Sådant inträffar givetvis, hela tiden; jag har svårt att tänka mig att någon som lyssnar på den här podden hört talas om precis varenda liten myt jag tar upp. Men lita på mig: Även om just du aldrig hört talas om den ena eller andra missuppfattningen, så finns det många andra som gjort det. Vi kan olika saker, vi människor, och precis som vi sitter inne med olika kunskaper så sitter vi även inne med olika okunskaper.

Som när jag nu ska ta upp två svenska sketcher. Många av er är väl förtrogna med dem. Andra känner till den ena men inte den andra. Åter andra har aldrig hört talas om någon av dem. Men, som sagt, jag lovar: Det finns det andra som gjort.

Den första sketchen sändes i tv-programmet Estrad i februari 1967. Det är Gunwer Bergkvist, Lars Ekborg, Margaretha Krook och Åke Grönberg som spelar ett sällskapsspel. Sketchen blev mycket populär och är en riktig klassiker – jag måste nog säga att den håller än. Sketchen fick sitt namn efter spelet de spelar. Vad är då för spel de spelar? Letar man hittar man snabbt ett svar: Fia med knuff. Man hittar också ett annat svar: Skattkammarön. Vilket är rätt? Ja, det är bara att lyssna efter facit: [MK: "Nej ska vi spela Skattkammarön, det är så roligt spel!" LE: "Det är verkligen festligt!"] Att folk minns fia med knuff beror nog på att det spelet också nämns i sketchen. Kanske bidrar det att Skattkammarön inte finns utan hittades på för sketchen. Det är ju lättare att komma ihåg något man har en egen relation till.

Det var den ena sketchen, nu kommer den andra. 1976 gjorde Magnus och Brasse krogshowen Varning för barn. Sen gavs den ut på skiva och blev mäkta populär. Där finns en sketch som heter "Flygkaptenerna". Det sägs här och var att den skulle ha lånats, eller varför inte stulits, från Monty Python. Det är fel. Magnus och Brasses sketch skrevs helt och hållet av dem själva samt av Åke Cato. Vad man tänker på är en helt annan sketch, som gick i tv-programmet Party hos Parnevik 1978. Där är Bosse Parnevik och Lasse Berghagen två uttråkade piloter som börjar roa sig på passagerarnas bekostnad: ["Detta är er kapten, P. Arnevik, som talar. Vi vill meddela att det finns absolut ingen anledning till oro."] Det där är en ogenerad plankning, rätt av, av en sketch med John Cleese, Graham Chapman och Michael Palin. Den låter så här: ["Hello. This is your captain speaking. There is absolutely no cause for alarm."] Den fanns i tv-programmet How to irritate people, inspelat 1968 för den amerikanska marknaden. Det var alltså inte en Monty Python-produktion – det var först hösten 1969 som det namnet dök upp i tv-tablåerna för första gången.

Jag nämnde extramaterial och liknande, sånt som inte ingår i den officiella versionen. Ett fint exempel på sånt är den scen där Mr Darcy badar. Det var på 1990-talet som BBC gjorde en filmatisering av Jane Austens Stolthet och fördom. Där lade man, på eget bevåg, in en helt nyskriven liten scen där Mr Darcy, spelad av Colin Firth, tar ett dopp, fullt påklädd. Sedan dess har den där scenen fått ett visst rykte. I boken nämns ingenting om att Mr Darcy skulle bada.

Jag inledde det här avsnittet med att tipsade om fina tvtropes. "TV-troper", vad är en trop? Inom retoriken definieras en trop som ett sätt att säga någonting indirekt. Med en vidare definition är en trop ett bildligt uttryck. På tvtropes används begreppet om standardgrepp och klichéer av alla de slag inom film, tv och teater. Det är lättare att se än att förklara, men exempel är den elaka styvmodern, vapen som aldrig får slut på ammunition, tankspridda professorer med yvigt hår, och så vidare. Klichéer och standardgrepp. Det här fältet är synnerligen bördig mark för faktoider av olika slag. Som den här: Kvicksand! Fast kanske inte så mycket nu för tiden. Den senaste kvicksands-scenen jag såg, tror jag, var i Rise of Skywalker för några år sedan. Men en gång i tiden var kvicksands-scener ett standardinslag i film, särskilt om dramat utspelades i exotisk landsbygd som djungel eller öken. När greppet var som allra vanligast, under en tid på 1960-talet, fanns kvicksands-scener i osannolika 3 % av alla filmer som gjordes. Har man faktiskt kommit fram till.

Och så var det ju några petimätrar som jag, som funderade på hur realistiskt det hela var. Hur fungerar kvicksand i verkligheten? Fungerar den som på film? Det korta och inte särskilt överraskande svaret är nej. På film har kvicksand någon sorts sugande förmåga; en mystisk kraft som sakta drar ner offret under ytan. Verklig kvicksand, som ju är sand mättad med vatten så den beter sig som en vätska, har ju högre densitet än vatten, så i själva verket flyter man mycket bättre i kvicksand än i vatten.

Däremot kan man fastna ordentligt i kvicksand. När folk och djur har dött i kvicksand – det har inträffat – så har det som regel berott på att de fastnat, och sedan dött av törst. Eller så har de tvärtom dött av för mycket vatten: De har gått på havsbotten vid lågvatten, fastnat i kvicksand, och dränkts när högvattnet kommit in.

Kvicksand på film är en av rätt få geologiska faktoider jag känner till. Då är zoologiska faktoider desto vanligare. Jag hade ju ett avsnitt om djuriska faktoider förut, men det finns mycket mer att ta upp. Särskilt som myter och missförstånd kring djur dyker upp i olika sammanhang. Inklusive, så klart, film och tv.

En parentes igen … En intressant egenskap hos faktoider, myter och sånt, är att ju mer man kan om ett ämne, desto fler fel ser man. Det är ju också så, att ju mer man kan om ett ämne, desto mer engagerad är man i det, och kan reagera på fel som andra kanske eller kanske inte skulle reagera på – åtminstone inte reagera lika mycket – även om de kände till felet. Vilka fel som man tycker är viktiga eller intressanta skiljer ju från person till person. Själv saknar jag ju djupare kunskaper i de flesta ämnen jag skriver om. På något sätt så tycker jag ändå att det sällan är svårt att avgöra vilka faktoider som åtminstone just jag tycker är mer intressanta eller mindre intressanta.

När vilda och tama djur förekommer på film så är det i ett helt moln av blandade faktoider. Folk som kan ämnet pekar på otaliga större och mindre fel av alla de slag. Jag ska här ta upp en enda aspekt, rätt smal är den också, men av någon anledning har jag fastnat för den. Det gäller djurläten. Hur låter djur på film jämfört med i verkligheten? Det korta svaret är att djur som regel låter olika i verkligheten och på film, och det på flera olika sätt. Framför allt låter djur jättemycket mer på film än i verkligheten. Det är som om filmdjuren hela tiden måste påminna publiken om sin närvaro. Ser man en orm i bild hör man väsande och rassel [ljudeffekt]. Ser man en delfin i bild, så hör man sånt där visslande och tjatter som delfiner har för sig [ljudeffekt]. Och om råttor förekommer, i eller utanför bild, så hör vi dem – och vi hör dem oavbrutet [ljudeffekt].

När började råttor låta så där på film? Har ljudet någon inspiration av verkligheten? Ja, det är två frågor jag hittills inte lyckats klura ut. Här krävs mer forskning. Men så mycket har jag hittat, som att det råttljud vi hört tusen gånger på film får man leta efter i verkligheten. Riktiga råttor är, som de flesta andra djur, oftast tysta.

De djurläten som fått mest uppmärksamhet i det här faktoida fältet kommer från fåglar. Det ena från en rovfågel. Om ni hört det? Om ni hört det. Så här låter det: [ljudeffekt] Det där är den rödstjärtade vråken. Den lever i Nordamerika. I verkligheten, då. Men på film finns den överallt. En gång i tiden fastnade Hollywood för det dramatiska lätet, och sen dess är det som regel samma läte som hörs när man hör en rovfågel, helt oavsett vilken art det är frågan om. Ofta är det bokstavligt talat samma ljud – samma ljudeffekt som används i film efter film, decennium efter decennium. En liten parentes här: Amerikaner som beskriver det här fenomenet med den rödstjärtade vråken som dyker upp överallt kopplar ofta ihop det lätet med den vithövdade havsörnen. Just den detaljen känner jag inte igen. Jag har kanske sett andra filmer än dem. [ljudeffekt]

Filmmakarnas andra favoritfågel är lommen [ljudeffekt]. Närmare bestämt svartnäbbad islom, eller common loom som den heter på engelska. Den finns i Europa och Nordamerika, utmed kuster eller vid sjöar; det är alltså en vattenfågel. Ja, det är där den finns i verkligheten då. I filmens värld, där finns den överallt där det inte finns alltför mycket folk. Jorden runt, i öknar och djungler eller var som helst, där man kanske eller kanske inte alls hittar svartnäbbade islommar, eller på andra planeter för den delen. Vill en filmmakare poängtera att en trakt är öde, ja, då kan man alltid lägga in en lom. [ljudeffekt]

Nu ska jag ta upp en medicinsk faktoid, faktoid och kliché. Den är särskilt vanlig på film, men även utanför filmens värld är den förknippad med en missuppfattning, vilket ju gör den extra intressant att ta upp. För att beskriva den tror jag att det räcker med ett enda ord: hjärtstartande. Ja, inte såna där apparater som finns uppsatta i offentliga lokaler, utan professionellt, regelrätt hjärtstartande på sjukhus. Vi vet hur det går till, åtminstone på film och tv, och serier och dataspel för den delen: Hjärtat stannar på patienten. Någon håller i elektriska plattor, säger "clear!", och så på med plattorna och bzzz får patienten en rejäl elstöt. Eller ett par, eller flera stycken. Sedan börjar hjärtat förhoppningsvis att ticka på igen.

Ja, där har vi grundkonceptet så att säga, själva tropen hjärtstartare. Det kan varieras i det oändliga. Ibland kan man se hur en rejäl elstöt, vilken som helst, kan få igång ett stillastående hjärta. Så fungerar det givetvis inte, och jag tror och hoppas att det är få som tror att det fungerar på det sättet. Men myten är mer grundläggande än så. Och inte minst är den intressantare än så.

Så här är det: Ett hjärta som verkligen står stilla kan inte "köras igång" med en hjärtstartare, eller defibrillator då. Defibrillatorn används när någon fått hjärtflimmer. Hjärtflimmer innebär att pulsen är så snabb och oregelbunden att hjärtat inte länge pumpar något blod. Detta tillstånd kallas därför hjärtstillestånd, trots att det egentligen är motsatsen till ett stillestånd. Ett sådant hjärta kan man ge en bildlig örfil, så att säga, så det lugnar ner sig och börjar gå i ordentlig takt igen. Defibrillatorns roll är alltså inte att driva på hjärtat utan att lugna ner det – det är motsatsen till myten.

Vi tar en medicinare till. Inte som har med vård att göra, hoppas jag verkligen för er skull, men med medicinska effekter. Här räcker det definitivt med ett enda ord, och det är kloroform. För vi vet ju alla, utan undantag, hur kloroform fungerar, på film då: Man tager en trasa, fuktar den med lite kloroform – det är ju en färglös vätska, kloroform – och pressar den mot offrets ansikte så andningsvägarna täcks. Efter några sekunder förlorar densamme medvetandet, och kan hanteras som man behagar en stund, några minuter eller hur länge det nu kan vara. På film, som sagt.

Verklighetens kloroform är ett potent bedövningsmedel, och började användas som ett sådant i mitten av 1800-talet. Genombrottet kom när drottning Viktoria förlöstes inte bara en utan två gånger med det här undermedlet. Sen var kloroform ett av världens mest använda bedövningsmedel i nästan hundra år. Som många andra medel var det ingalunda utan biverkningar, och så småningom övergavs det – inom medicinen då. Men redan då hade man börjat använda det inom filmen som en praktisk trop, ett sätt att lätt, snabbt och säkert ta ut personer ur handlingen en stund. Enligt lika välkända som orealistiska lagar tuppar offret av direkt för att kvickna till några minuter senare, utan andra konsekvenser än en lätt snurrighet som snabbt går över. Om någon försöker sig på det där standardgreppet på riktigt så upptäcker de snabbt skillnaden på film och verklighet. Dels tar det flera minuter att bedöva någon med kloroform, även under optimala förhållanden. Dels måste dosen beräknas noggrannt utifrån patientens vikt, och vilka andra faktorer som kan komma i fråga. För får man bara lite för lite kloroform så händer ingenting, medan lite för mycket kloroform kan innebära döden.

Ett standardgrepp på film, en välkänd trop och kliché rör pirater. Alla vet ju att när pirater ska avrätta någon så nöjer de sig inte med något så enkelt brutalt som att skjuta dem eller kasta dem överbord. Nej, de har en planka som de sätter fast på relingen, och som sticker ut över vattnet. Och så får den dödsdömde promenera ut på den och hoppa ner. Vad denna ceremoni är bra för är ytterst oklart. Det kan bero på att det här med att gå plankan i den dokumenterade verkligheten bara förekom hos en, säger en enda, sjörövarkapten, nämligen den även på många andra sätt märkligen Stede Bonnet. Han levde kring sekelskiftet 1700, kom från en välbärgad familj på Barbados, och började sitt yrkesliv med att ta hand om familjens avsevärda egendom. Sen slog han sig på sjöröveri, och höll på med sånt i drygt ett år innan han fångades och hängdes. Men under den korta tiden så hann Stede Bonnet att lämna åtminstone ett avtryck i historien som kommer att överleva oss alla. Hur han motiverade sina offers plankvandrande vet jag inte.

Pirater blev tidigt föremål för fantasifulla böcker för pojkar i alla åldrar, så uppgifter om dem behöver inte alls vara sanna bara för att de är gamla – vilket ju är en generell regel. Förvisso var piraterna kapabla till det allra mesta; de var inte lagda för medlidande, kan man säga. Däremot krånglade de inte till saker i onödan, vilket plankvandrandet måste sägas vara ett bra exempel på. De enda som kan finna metoden användbar är nog filmmakare. För det hela gör sig på film, och ger hjälten en chans att såväl fälla passande repliker som att trixa sig ur det hela.

Stackars Mabel fästs vid rälsen av karikatyrskurk med Bill och Bull

Att gå plankan är alltså ett grepp som bara nätt och jämt förekommit i verkligheten, desto oftare på film. Men vad sägs om ett grepp som många tror förekommit på film, närmare bestämt stumfilm, men som inte gjort det – åtminstone inte på allvar? Och det gäller inte någon obskyr trop, utan en av de klichéigaste av klichéer som finns i sammanhanget: Skurk binder fast kvinna på järnvägsräls. Den måste ha använts i, ja, hundratals stumfilmer? Dussintals, allra minst..? Men nej – kännare som sett ofantliga mängder stumfilm från början av 1900-talet och filmhistorien rapporterar ett enda belägg för scenen, och den är gjord på skoj. Jomen: Redan 1913, då Barney Oldfield's Race for a Life (bilden ovan; eller se Youtube: Barney Oldfield's Race for a Life) spelades in, var kvinna fastbunden på järnvägen en kliché så sliten att man inte tog den på allvar. Så vitt man vet uppfanns scenen 1867 för en teaterproduktion.

Jag ska avrunda det här avsnittet med en annorlunda faktoid. Om man tittar för mycket på tv så kan man få – vadå? – fyrkantiga ögon. Ja, det är det väl ingen som tror på … Jag hoppas även att det inte är någon som tror att skämtet någonsin tagits på nämnvärt allvar.

Såvitt någon kunnat finna finns det första belägget för påståendet om fyrkantiga ögon från tv-tittande i den kanadensiska tidningen The Vancouver Daily Province från den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är osäkert. Men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Visst har folk trott på tokigheter genom tiderna – om de har – men inte det här.