2021-07-09

1988 års Amiga

Amigan var 1980-talets häftigaste dator. Helt utan konkurrens.

Den första lanserades 1985 och var som hämtad från framtiden. Specarna var närmast absurda för att gälla en hemdator, snarare än någon superproffsig oåtkomlig arbetsstation. Man hade ju läst om ryktena; när sedan drömdatorn materialiserades och fanns att köpa — ja, det var grejer det. Den känslan var det ett tag sen man hade, kan jag säga.

Att framtidsmaskinen sen inte sålde som tusan torde ha en (1) förklaring: Priset. Femton papp för en hemdator? Tack, men ... Nej tack. Även en himmelsk superdator kunde kosta för mycket, om det var man själv som fick betala. Och särskilt om "man" var en tonårsgrabb som helt enkelt inte förfogade över sådana summor. (Priser ur en annons från 1986.)

1987 kom två nya modeller, en lite billigare och en lite dyrare.  slog Amigan igenom. 10 000:- inkl skärm, futtiga 6000:- om man kunde klara sig med en TV — det var fortfarande saftigt för vad som i nio fall av tio skulle bli en speldator, men låg inom möjligheternas gräns på ett annat sätt än 15 000:-.

Nu spreds Amigorna över Sveriges pojkrum (och ett och annat flickrum); de gamla C64:orna hade fått sin överman. Det krävdes en ny Commodore för att bräda den gamla.

För båda Sveriges populäraste hemdatorer med råge kom från samma företag. Men även om den genomsnittliga kunskapen om maskinerna var låg hos användarna, så var den ännu lägre i företagets ledning. För dem var produkterna poster i redovisningar och bilder i kataloger. De kunde framför allt inte föreställa sig dem som kultmaskiner som formade en generation. Folk älskade verkligen deras datorer (en del gör det än); för en person som VD:n Irving Gould var sådant lika främmande och omöjligt att ta in som någon som älskade en fax. (Det kan nämnas att Commodore inte utvecklade Amigan själva — så mycket entusiasm, framförhållning och ingenjörsssnille fanns inte i bolaget — utan köpte den i färdigt skick från en liten firma, liten men energisk och fylld av vansinnigt begåvade personer.)

Amigans styrka var dess s k chipset, tre chip som var specialiserade på var sitt område, som inte bara avlastade CPU:n utan gjorde ett bättre jobb än den hade kunnat. De hade namn: Agnus hanterade grafik (blitter), Paula ljud och Denise också grafik. Det var tack vare dem man fick superdataprestanda till hemdatorpris. De var tätt integrerade för att maximera prestanda. Men det som 1985 var en fördel skulle så småningom visa sig vara en nackdel.

När PC omsider fick ljud och grafik värt att tala om så var det modulärt uppbyggt; man kunde byta grafik- och ljudkort som man behagade. På en Amiga var det hopbyggt. Fördelen var den prestanda som 1985 låg i superdatorklass. Nackdelen var att det inte var enkelt att uppgradera; ville man ändra något fick man bygga om alltihop. För det krävdes pengar och framförhållning, av vilka Commodore ännu på den tiden hade det ena men absolut inte det andra. När åren gick och andra datormärken, framför allt de helt otippade PC-klonerna, närmade sig i prestanda och rentav gick om, kunde Amigan inte svara. Det hjälpte inte att Commodores ledning bara sakta begrep att Amigan behövde uppgraderas — man döpte projektet till AAA — och då lade alldeles för lite resurser på det hela.

Sadly, though, no plan at Commodore could long survive contact with management’s fundamental cluelessness. By this point, the research-and-development budget had been slashed to barely half what it had been when the company’s only products were simple 8-bit computers like the Commodore 64. Often only one engineer at a time was assigned to each of the three core AAA chips, and said engineer was more often than not young and inexperienced, because who else would work 80-hour weeks at the salaries Commodore paid? Throw in a complete lack of day-to-day oversight or management coordination, and you had a recipe for endless wheel-spinning. AAA fell behind schedule, then fell further behind, then fell behind some more.

- Jimmy Maher: The 68000 Wars, Part 6: The Unraveling, The Digital Antiquarian 6 mars 2020

- "Der neue Commodore Amiga 2000!"

Det var i det läget som en användargrupp i San Diego höll ett möte, i april 1988. De fick ett oannonserat besök av några ingenjörer från Commodore som hade lite tid att slå ihjäl i väntan på planet till Europa. Då kunde de passa på att visa upp godsakerna de tagit fram: En Amiga 3000! Med en ny och kraftfullare CPU som dessutom gick betydligt snabbare än den gamla, och nya specialchips som levererade fantastisk grafik med högre upplösning än någonsin. De bootade upp och visade snabbt några applikationer; folk kände igen det, men oj oj vad mycket snyggare och snabbare allt var. Sen samlade ingenjörerna ihop sina grejor och drog till flygplatsen.

Det var som att röra runt i en myrstack. Ryktena nådde kokpunkten. Commodore överöstes med förfrågningar om den nya maskinen. Där visste ingen något om det hela. Var det ett topphemligt projekt som läckts?

Svaret låg i månaden. Det hela var ett aprilskämt. Ledaren för gruppen hade fått några invigda att ta innanmätet ur en Macintosh II — den första av det märket som hanterade färg — och pressa in det i en gammal Amiga 2000. En etikett "Amiga 3000" togs fram och ersatte den riktiga. Det "AmigaOS 2.0" som visades upp, dess nya häftiga Workbench och valda applikationer, var renderade. Demot hade varit tillräckligt snabbt och ytligt för att inte avslöja bluffen.

Att bluffen tog så hårt berodde på att det man sett var precis det man eftertraktade så hett: En ny Amiga som kunde ta världen med storm på samma sätt som den första. Kanske även den stora datavärlden, utanför entusiatsernas hacker- och spelvärld, den som äntligen kunde få folk i stort att se ljuset och lämna sina tråkiga kontorsmaskiner? Det var salt i såren att skämtarna använt en Macintosh — dittills känd som en användarvänlig kontorsdator med noll hacker-känsla, lika pålitlig som trist (om än inte fullt lika aptrist som MS-DOS) och inte minst jättedyr — för att genomföra det hela. Och även om den kostade fanns Mac II att köpa, till skillnad från den hägring de drömt om och nu lurats på.

Amiga 3000 lanserades på riktigt 1990. Den överträffade en del av specarna på maskinen från 1988, underträffade andra. Och så kostade den. Amiga 3000 lyckades inte vända marknaden. I USA hade man redan börjat ta till sig de tidigare så trista PC-klonerna. I Europa skulle det ta ett tag till.

- Amiga 3000

Aprilskämtet och mycket mer hämtat från Jimmy Maher: The 68000 Wars, Part 5: The Age of Multimedia, The Digital Antiquarian 13 oktober 2017. Obligatorisk läsning för alla med minsta intresse för perioden, eller som var med.

Inga kommentarer: