Ett knasgäng som jag redan gett alldeles för mycket uppmärksamhet driver även en podd. Avsnitten är evighetslånga men är man tillräckligt förkyld så går det att hitta motivation för att öda åtminstone en liten stund på åtminstone något av dem. En grej just nu är månlandningarna, de där som ju är avancerade falsarier. Samtalet går ut på att häckla allmänhet, NASA och makthavare, men framför allt ... Många som hävdar att månlandningarna är påhitt.
Hur går det ihop?
Jo, för att många av de som hävdar att månlandningarna är påhitt förklarar en del av tricket med att grabbarna visserligen skickades upp i jätteraketer, men sedan lades i omloppsbana runt jorden. När så tiden gått ut så skickades de ner över Stilla havet, och så vidare.
Vad är problemet? Att de som utger sig för att vara sökare av sanning gått på en så erbarmlig myt som den om rymdraketer. För det förstår ju var och en, att på samma sätt som en propeller måste vara nedsänkt i vatten för att framdriva en båt eller befinna sig i luft för att framdriva ett flygplan, så kräver en raketmotor luft för att kunna framdriva raketen. (Jämför bloggposten New York Times och grundläggande fysik.) Följdaktligen är rymdraketer omöjliga, satelliter och rymdsonder bluffar, varenda astro-, kosmo- och taikonaut fejk. (Man kan tänka sig att de skulle kunna godkänna Alan Shepards färd 1961 som gick i kastbana ut över Atlanten men snabba googlingar ger intryck av att nä det var bluff det med.)
Jomensåatt ...
Att månlandningarna skulle vara ren bluff brukar annars ses som en rätt stor och komplicerad konspirationsteori. Men den är inte mycket att bråka om jämfört med denna, där varenda bild och mätning från varenda rymdfärd, bemannad eller ej, är bluff, där kommunikationssatelliter är påhitt, rymdfärjorna bluff och ISS likaså.
Direkt sorglustig blir sändningen när man börjar spekulera i vad som driver de som förnekar månlandningarna men säger sig tro på rymdfart. Hur har till exempel några av dem råd att åka kors och tvärs och hålla föreläsningar? Är de måhända avlönade av Makterna..? Huruvida den månlandningsförnekare (Brage Norin) som de själva anlitat som föredragshållare hör till den skaran går de kanske in på; jag lyssnade naturligtvis inte på hela avsnittet. Man har ju ett liv också.
Visar inlägg med etikett cui bono. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett cui bono. Visa alla inlägg
2016-10-30
Cui Bono: Nazister och foliehattar
Versioner av denna artikel har publicerats i Expo 2016/2 och VoF:s medlemstidning Folkvett 2016/2.
Det är en gråkulen eftermiddag i mars. I Göteborg blåser det som vanligt, och snön hänger i luften. Jag beger mig till en föreläsning på Storgatan 3 i Göteborg. Byggnaden kallas TR-huset efter ägaren, ordenssällskapet Tempel Riddare Orden. Att hyresvärden är ett slutet sällskap à la frimurare är inte så lite ironiskt med tanke på vilka som bokat lokalen. [Not: Sedan artikeln publicerats har TR-husets ägare klargjort att Cui Bono inte längre är välkomna hos dem.]
Jag betalar entrén och går in i salen. Ett tjugotal personer har anlänt. Flera av dem är välkända från högerextrema sammanhang. Där står Daniel Höglund och Stefan Jacobsson, båda f.d. ordförande i Svenskarnas parti, och pratar med Björn Björkqvist, f.d. propagandachef för Nationalsocialistisk Front/SvP och chefredaktör för Den Svenske Nationalsocialisten. Och där sitter Reine Wikström, en veteran med bakgrund inom såväl SD och Nationaldemokraterna som Nordiska rikspartiet. Sverigedemokraterna och Nordiska (f.d. Svenska) Motståndsrörelsen är också representerade.
Längst bak i lokalen finns ett bord där försäljning pågår. Man säljer fika; tunnbrödsrullarna med skinka anges vara både haram och halal, det vill säga förbjudna respektive tillåtna för muslimer, och chokladbollarna säljs som ”—boll 5 kr”. Intill finns pamfletter och tidningar, några till försäljning, andra gratis. Spännvidden är stor. Göteborgsförlaget Anarchos finns på plats och säljer böcker om bland annat Bilderberg, banksystemet och kvacksalveri av olika slag. Här finns desinformation om den globala uppvärmningen, "fri energi" och GMO, om riskerna med vaccination och så kallad mobilstrålning. Här finns foldrar från Vaken.se och friexemplar av den högerextrema tidningen Nya Tider. En folder handlar om flyktingmottagandet i Kungsbacka och avslutar med uppmaningen att "rösta bort landsförrädarna". En annan varnar för samröre med NATO. Och så berättar Förbundet Två Världar om sina många storseanser där man utlovas kontakt med andevärlden.
En oinsatt person som hamnat här av misstag hade kunnat bli förvirrad av utbudet. Vad har antivaccin-propaganda med flummigt spökprat och NATO-motstånd att göra? Och var kommer alla dessa rasister in?
Svaret är att vi hamnat i Sveriges för närvarande mest aktiva konspirationistiska rörelse utanför nätet: Föreningen Cui Bono.
Låt oss börja från början. Vi behöver inte bege oss särskilt långt, varken i rummet eller tiden.
Hösten 2010 befann jag mig på Järntorget. Det ryktades om en ny sammanslutning i staden som fokuserade på konspirationsteorier. Som aktiv i föreningen Vetenskap och Folkbildning, som bevakar pseudovetenskaper, konspirationsteorier och liknande, var det självklart att söka upp dem när de gjorde ett offentligt framträdande. Och det var inte svårt att hitta dem. På ett partytält stod texten med stora röda bokstäver: "Vem drar i trådarna?" Det var en rakare formulering av latinets cui bono, "vem gagnar det?" — vill du ta reda på vem som ligger bakom något så ska du ta reda på vem som tjänar på det. Follow the money, helt enkelt.
När jag kom närmare såg jag att tältet "dekorerats" med illustrationer av David Dees. Hans bilder uppvisar praktiskt taget alla konspirationer som förekommer, så många som möjligt på samma bild: Chemtrails, mobilstrålning, det ruttna penningsystemet, Monsanto, inplanterade chip, Obamas födelseort, fluor, riggade terroristattacker, övervakningssamhället ... Och framför allt sionismen, som är representerad på ett eller annat sätt på nästan varje bild.
David Dees: Obama erbjuder oss "det blå pillret", dvs att fortsätta leva i en sömnvärld utan koll på verkligheten. Nyckelord: Övervakning, mainstream media, USA. Jag vet inte om sprutorna t.h. är vacciner.
David Dees: Sions vise på 2000-talet.
David Dees: Varning för mat med gener, s.k. Frankenfood. M = Monsanto. Obs chemtrails på himlen.
I tältet stod ett bord med foldrar. Ämnena motsvarade de på bilderna, med den ena konspirationsteorin efter den andra. Som till exempel den om fluor, som är betydligt större i USA än i Sverige; den egentliga poängen med fluor är att fördumma oss som en förberedelse inför kontrollsamhället. En VoF-kollega som också besökte partytältet rapporterade på forumet att han fått beskedet att Hitler lät använda fluor i koncentrationslägren för att lättare kunna kontrollera fångarna.
Annars låg tyngdpunkten, som urskiljdes med viss svårighet, på de som drar i trådarna. Dessa var de gamla vanliga: Bilderberg och Rothschild, bankirerna, finanseliten, globalisterna ...
Inte för att alla konspirationister är antisemiter. Inte ens de grandiosa heltäckande superkonspirationerna à la New World Order behöver nödvändigtvis ha judarna i pyramidens topp. Men man kan omöjligt röra sig någon längre stund i konspirationistiska sammanhang utan att stöta på antisemitism. Det beror inte så mycket på att konspirationismen är som gjord för antisemitism som på att konspirationismen ofta återanvänder antisemitiska konstruktioner. Judarna kan utelämnas eller ges ett mer eller mindre genomskinligt namn, som globalisterna, bankirerna, Rothschild ... När de yttersta tråddragarna ska identifieras ligger judarna mycket lämpligt till eftersom det var dem som teorierna byggdes kring till att börja med.
Ett typiskt exempel är Cui Bonos allra första arrangemang. Då visade man filmen Invisible Empire: A New World Order Defined, en typisk konspirationsteoretisk film som i 2,5 timme berättar och antyder hur en global finanselit styr världen i lönndom. Upphovsmännen är Jason Bermas, en av förmågorna bakom 9/11-filmen Loose Change, och Alex Jones, välkänd och aggressiv konspirationsteoretiker på infowars.com.
Föreningens fortsatta verksamhet utgjordes främst av föreläsningar. De hölls varken ofta eller regelbundet. Under 2011 hölls tre, 2012 ytterligare tre. Under 2013 fick man till hela sju arrangemang, varav ett utgjorde Göteborgs bidrag till en internationell manifestation mot chemtrails. Men det är först på senare år som föreningen på allvar börjat bli en samlingsplats för konspirationister och allt fler högerextremister i Göteborgsområdet.
Vad de ädla begreppen "opartiskhet, källgranskning och folklig representation" beträffar så kan det nämnas att Cui Bono aldrig offentliggjort sin styrelse.
I Tempel Riddare Ordens hus har klockan hunnit bli en akademisk kvart över 13. En man med en svensk flagga på tröjan hälsar oss välkomna och förklarar hur arrangemangets två timmar är uppdelade: Själva föreläsningen i början, en frågestund i slutet, och däremellan en fikapaus där de som vill kan förse sig med kaffe och te, smörgåsar och ... negerbollar. Det sista sagt med ett menande eftertryck. Publiken skrattar.
Därefter presenterar han föreläsaren, den legend (så presenterades han) som fått den lokala högerextremismens grädda att samlas: John Bouvin, riksdagsledamot för Ny Demokrati 1991–94, partiledare 1997–98. Under den sistnämnda perioden gav han ut boken Riksdagen kan dra åt helvete vars rättshaveristiska innehåll och upplägg matchar titeln. Partiledarskapet fick han lämna sedan han, efter en lång tids samarbetsproblem, inlett samarbete med SD-utbrytarna Konservativa partiet, och därtill deltagit i en demonstration tillsammans med nazister och blivit gripen av polisen.
I augusti 2014 fick allmänheten för första gången höra talas om Cui Bono.
Karl-Olov Arnstberg var länge en anlitad expert i frågor som rörde romer. Det upphörde 1998 med Svenskar och zigenare: "Efter att boken kommit ut blev jag persona non grata" (intervju i Forskning och Framsteg nr 3/2011). Sedan dess har han skrivit flitigt på en blogg kallad "Invandring och mörkläggning". Där kan man läsa saker som att romer inte tigger för att de är fattiga, att feminister är okunniga om att "det är de förkättrade vita männen som lyckas bäst med att bygga samhällen" och att "rasist/fascist = person som önskar bevara det trygga svenska välfärdssamhället". Denne tänkare skulle den 31 augusti 2014 hålla ett föredrag rubricerat just "Invandring och mörkläggning" på Göteborgs stadsbibliotek.
Arrangemanget möttes med protester. Kommunens lokaler ska inte användas för sådana budskap! Först stod bibliotekets ledning på sig, hänvisande till yttrandefriheten och regler om likabehandling. Sedan ändrade de sig, hänvisande till risken för ordningsstörningar: "Den debatt som blossat upp kring arrangemanget gör att vi hyser oro för konfrontation, vi befarar att våra biblioteksanvändare kan bli drabbade," förklarade bibliotekschefen.
Att en föreläsare som Arnstberg portats från en offentlig lokal återgavs i mainstream media som Göteborgs-Posten, och togs givetvis upp i kanaler som Fria Tider, Avpixlat och Exponerat. Liksom i kanaler som är mer kända från andra sammanhang:
Redan innan Arnstberg ställdes in hade aktiviteten i Cui Bono ökat något jämfört med tidigare år. Men det var 2015, året efter den publicitet som Arnstberg gav dem, som föreningen på allvar började bli samlingsplats för konspirationister och allt fler högerextremister i Göteborgsområdet.
Likt andra konspirationistiska rörelser kan man inte sammanfatta vad Cui Bono står för. De saknar partiprogram, definierad världsåskådning och liknande; det är en del av poängen. Men man kan få en uppfattning om var de står genom att gå igenom några av deras föreläsningar och andra arrangemang.
- Youtube: March against Monsanto 2015 Göteborg Sweden
March Against Monsanto är en återkommande världsvid manifestation mot genmodifiering i allmänhet och företaget Monsanto i synnerhet. Den samlar vitt skilda organisationer med fundamentalt olika syn på problematiken, som till exempel Fältbiologerna, Latinamerikagrupperna och Cui Bono. I den marsch som hölls i maj 2015 kunde man se ett plakat med ovan nämnda konspirationssajt infowars.com. Detta finns dokumenterat på Youtube-filmen ovan vars beskrivning bl.a. innehåller "Vi säger nej till bankeliten, Illuminati och deras New world order!" samt länkar till Vaken.se och infowars.com.
Cui Bono har i skrivande stund arrangerat fem föreläsningar om vaccinmotstånd, fler än om något annat enskilt ämne. Att denna lika pseudovetenskapliga som farliga lära förutsätter en omfattande och illasinnad konspiration är inte uppenbart vid första påseende men tydligare ju närmare man studerar den: Läkemedelsindustrin (Big Pharma) gör oss sjuka med flit för att kunna sälja mer mediciner. I ännu mörkare versioner är målet att förslava våra sinnen eller utrota en avsevärd del av världens befolkning. Och i likhet med andra totalkonspirationer passar judarna utmärkt när de ytterst ansvariga ska utses.
Förvillade idéer om elöverkänslighet, skadlig mobilstrålning och liknande glider också ofta in i konspirationernas land, enligt samma logik om en dold elit som vill mänskligheten illa. Cui Bono har arrangerat två föreläsningar på temat. Förvillande propaganda från Strålskyddsstiftelsen, en lobbygrupp som tagit till sin uppgift att sprida vinklade eller direkt falska uppgifter i frågan, finns som regel med i materialet som delas ut gratis.
Givetvis har Cui Bono uppmärksammat en av de "populäraste" konspirationsteorierna för tillfället: I augusti 2014 berättade Dhughaighn MacMhuirich från USA om chemtrails, idén att strimmorna efter flygplan inte är avgaser, dvs kondens, utan diverse obehagliga ämnen, oklart exakt vilka, som vi besprutas med. Vilka som ligger bakom det hela och varför? Se vaccin-konspirationen ovan.
Att månlandningarna är en bluff är en av dagens mest kända och hånade konspirationsteorier. När denna skulle redogöras för bjöd Cui Bono i april 2015 in Brage Norin. Han tror inte på månlandningarna men väl på andevärlden, UFOn, blandade konspirationsteorier med USA som världsskurk och, vilket faktiskt sticker ut mest, klimathotet; annars är "klimatskepticismen" regel i konspirationismen.
Den i stenhård konkurrens märkligaste föreläsaren hittills kan ha varit Rauni-Leena Luukanen-Kilde (1939-2015). Hon trodde, för att sammanfatta, på det mesta. Hennes utläggningar berör praktiskt taget alla konspirationsteorier som alls förekommer idag. Facit fick hon genom kontakter med såväl andevärlden som de utomjordingar som regelbundet tog med henne på rymdfärder. Så småningom följde den konsekvens av ärlig tro på de globala konspirationerna som är mindre vanlig än man kunde vänta sig med tanke på hur logisk den är: Hon utvecklade en paranoid världssyn där vi alla oavbrutet bevakas, kontrolleras och styrs av hemliga organisationer. Våren 2014 bjöds hon in av Cui Bono för att berätta om mind control & transhumanism: "Vilka styr den samtida världen? Hur och varför är deras agenda hemlig?" (Transhumanismen går i sammanhanget ut på att förvandla människorna till viljelösa robotar.)
Per-Aslak Ertresvåg är en norsk journalist som länge var väletablerad. Han gav 2006 ut en bok med vilken han lika snabbt som ordentligt placerade sig djupt nere i konspirationsträsket. Boken handlar om den kompletta världskonspirationen med Illuminati styrt av Rockefeller och Rothschild: "klanen som stod bakom och berikade sig på det ekonomiska sammanbrottet 1929, som planlade första och andra världskriget, som finansierade kommunisterna i Ryssland och Hitlers upprustning. Samtidigt är det historien om Den nya världsordningen och globaliseringen." — Ur presentationen av Makten bak makten, som sedan följts av två liknande verk. Om detta handlade hans föredrag "Vem styr Världen, och varför?" hos Cui Bono våren 2013.
På en punkt skiljer sig Ertresvåg från svenska "mainstream-konspirationister" och det gäller den stora konspirationens satanistiska inslag. Här hämtar han mycket material från USA där högerextremism och kristen fundamentalism ofta syns tillsammans på ett sätt som är betydligt ovanligare i Sverige.
Ole Dammegård har framträtt flera gånger i Cui Bonos regi. Det senaste tillfället var den 28 februari 2016 då han ledde ett seminarium om Palmemordet, på dagen 30 år efter mordet. Dammegård är en konspirationsteoretiker som i 30 år, som han ideligen påpekar, studerat den globala världsregeringen, den som "har legat bakom åtminstone de sista två världskrigen, och många, många, om inte alla, konflikter sedan dess". Han fokuserar mest på Palmemordet men tar även upp andra ”operationer” som världsregeringen sägs ligga bakom: Morden på John F. och Robert Kennedy, Anna Lindh, Martin Luther King, prinsessan Diana, Marilyn Monroe, John Lennon, Bob Marley, Pablo Neruda, Che Guevara ... Hans andra stora grej är false flags, händelser som iscensatts för att stimulera konflikter och därmed främja de intrikata planerna för att härska över världen. Framträdande exempel är Utøya (som han föreläst hos Cui Bono om), Estonia och 9/11 (som andra förmågor föreläst om). Andra händelser är rena fabrikationer, som till exempel skolskjutningen i Sandy Hook 2012: "Det är filmsekvenser skapade för att skapa terror via media."
Dammegård lämnade Sverige sedan han fått för sig att hemliga agenter varit hemma hos honom. Bland annat hade de lagt hans tandborste i besticklådan. Bara för att visa vad de kunde göra.
Jan Sjunnesson är en journalist som medverkat i flera sammanhang genom åren: Avpixlat, Dispatch International, SD:s märkliga tidningsprojekt Samtiden m.fl. Han poängterar gärna sin mångpolitiska bakgrund (han har varit allt från syndikalist till folkpartist) och många utländska kontakter, som får utgöra en sorts försvar av hans nuvarande högerextrema och framför allt islamfientliga hållning. Som föreläsare hos Cui Bono i december 2015 gav han ett helt annat intryck än de yviga konspirationsteoretikerna ovan: En magister som på ett redigt och pedagogiskt sätt, med ett och annat folkbildande sidospår, förklarade varför svenskar inte är intresserade av yttrandefrihet, och hur staten kidnappats av till synes infantila politiker som under mångkulturens banér säljer ut vårt land till horder av inströmmande "flyktingar".
Gilad Atzmon berättade i oktober 2015 om "sanningen och dess fiender": sionism, judisk identitet och vad som kan sammanfattas med political jewry. Atzmon är något så ovanligt som jude, antisemit och förintelseförnekare i samma person. Det har gjort en del annars kompetenta bedömare ställda: Kan en jude vara antisemit? Men hans inställning mot staten Israel, det judiska folket och verklig eller inbillad sionism är så hård och oförsonlig att den stundtals blir sin egen karikatyr. Atzmon (som beskriver sig själv som "ex-jude") beskriver sionisterna som världens herrar och mänsklighetens fiender. Nazismen är det logiska och rättmätiga svaret på deras planer, och "diskussionen" om huruvida det uppenbara falsariet Sions Vises Protokoll är äkta är irrelevant eftersom texten i vilket fall som helst beskriver hur världen fungerar.
Atzmon får här representera en antisemitism som rinner över på USA, eftersom dess ledning, menar man, infiltrerats av sionister som ogenerat använder supermaktens resurser å Israels vägnar. Denna syn på USA som huvudfiende förekommer på många håll i "alternativa" rörelser, såväl konspirationistiska som högerextrema som de där lärorna överlappar. Den åtföljs ofta av en respekt eller rentav beundran för Ryssland och Putin.
Det är tydligt att Cui Bono har stor acceptans för olika sorters uppfattningar så länge man delar en grundläggande världssyn, där den konspirationistiska tonen är viktigare än det exakta innehållet. Sjunnesson är ointresserad av pseudovetenskapliga konspirationsteorier som chemtrails, GMO eller mobilstrålning, som för många andra är det enda de egentligen är intresserade av. Etresvågs idéer om Illuminati är allmängods som delas av de flesta konspirationister, med undantag för de satanistiska komponenterna som man låter passera under generad tystnad. Bland de mer politiskt lagda ser en del islam som huvudfienden, andra judarna. Åter andra, som Marcus Birro (som i januari 2016 drog en publik på ca 100 personer vilket torde ha varit Cui Bono-rekord), är ointresserade av allt som inte rör deras egen person, och ställer gärna upp när de får tala inför publik.
En gemensam nämnare är den som Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, inledde sin föreläsning i mars 2015 om "centrala frågor kring invandring" med:
John Bouvin visar sig stå för den segaste Cui Bono-dragningen jag varit på. De planerade två timmarna växer till fyra, fyllda med irrelevanta minnen, skrönor om hur Bouvin praktiskt taget ensam drog igång Ny Demokrati, lösryckta gnälliga analyser om det politiska läget i landet ... När han inte förirrar sig bakom scenen och letar efter saker i sina många medhavda kassar. Eller när vi får reda på att Bouvins statskupp ska genomföras i maj månad, helst en torsdag. Då ska lastbilar slå en järnring runt riksdagshuset, i vilket makten sedan ska tas över av en grupp betrodda, bland annat Assar Lindbäck och Inga-Britt Ahlenius. Dessa har ännu inte satts in i planerna men förutsätts gå med på det hela. De är ju omdömesgilla och bra personer, menar Bouvin.
Och längst fram satt SvP, SD m.fl. och lyssnade artigt, skrattande på rätt ställen. När de fick tillfälle att prata med legenden Bouvin hade de mycket att diskutera.
Vilka dras till Cui Bono och varför?
Marcus Birro läste på sin föreläsning upp en dikt som applåderades länge och innerligt av publiken; han talade om dem och för dem. Beskrivningen är så på kornet att den kanske aldrig kunnat formuleras lika väl av någon utomstående.
Hur det hela kommer att utvecklas är en öppen fråga. Om de högerextrema och antisemitiska inslagen fortsätter att bli allt starkare kan man få svårt att dra åt sig föreläsare som inte vill synas i sådana sammanhang; eller för den delen föreläsare som inte har något emot sammanhanget men som kommer att få allt svårare att förneka kunskap om vilka de bjudits in av. I det fallet kan Cui Bono bli en högerextrem diskussionsklubb. Det kan också gå som för Vaken.se, länge den främsta samlingsplatsen för svenska konspirationister, som helt slutat med arrangemang utan nöjer sig med att verka på nätet.
En historisk parallell som blir allt tydligare är den mellan dagens konspirationistiska rörelser och den svåröverskådliga, myllrande mängd av rörelser som fanns i Tyskland för hundra år sedan, som man försökt att sammanfatta under etiketten völkisch. Dessa kunde vara sinsemellan mycket olika men kännetecknades av en orubblig tro på den egna rasens överlägsenhet, ett intresse för historia och traditioner mer inriktat på känslor än fakta, liksom ett intresse för esoteriska och ockulta ting. De organisationer som inte dog ut av naturliga skäl bedrev sina förvillade och förvillande verksamheter fram till 1930-talet, då de antingen förbjöds eller gick upp i den völkischer organisation som visade sig bli den överlägset mest framgångsrika: NSDAP.
Sedan artikeln publicerades har Cui Bono körts ut från såväl TR-huset som IOGT-NTO:s konferensanläggning Nordengården i Göteborg. För närvarande håller de sina arrangemang på Fräntorp Folkets hus.
Det kan även nämnas att Cui Bono deltog på bokmässan i Göteborg. De delade monter med mässans överlägset mest omtalade utställare: Den högerextrema tidningen Nya Tider.
Det är en gråkulen eftermiddag i mars. I Göteborg blåser det som vanligt, och snön hänger i luften. Jag beger mig till en föreläsning på Storgatan 3 i Göteborg. Byggnaden kallas TR-huset efter ägaren, ordenssällskapet Tempel Riddare Orden. Att hyresvärden är ett slutet sällskap à la frimurare är inte så lite ironiskt med tanke på vilka som bokat lokalen. [Not: Sedan artikeln publicerats har TR-husets ägare klargjort att Cui Bono inte längre är välkomna hos dem.]
Jag betalar entrén och går in i salen. Ett tjugotal personer har anlänt. Flera av dem är välkända från högerextrema sammanhang. Där står Daniel Höglund och Stefan Jacobsson, båda f.d. ordförande i Svenskarnas parti, och pratar med Björn Björkqvist, f.d. propagandachef för Nationalsocialistisk Front/SvP och chefredaktör för Den Svenske Nationalsocialisten. Och där sitter Reine Wikström, en veteran med bakgrund inom såväl SD och Nationaldemokraterna som Nordiska rikspartiet. Sverigedemokraterna och Nordiska (f.d. Svenska) Motståndsrörelsen är också representerade.
Längst bak i lokalen finns ett bord där försäljning pågår. Man säljer fika; tunnbrödsrullarna med skinka anges vara både haram och halal, det vill säga förbjudna respektive tillåtna för muslimer, och chokladbollarna säljs som ”—boll 5 kr”. Intill finns pamfletter och tidningar, några till försäljning, andra gratis. Spännvidden är stor. Göteborgsförlaget Anarchos finns på plats och säljer böcker om bland annat Bilderberg, banksystemet och kvacksalveri av olika slag. Här finns desinformation om den globala uppvärmningen, "fri energi" och GMO, om riskerna med vaccination och så kallad mobilstrålning. Här finns foldrar från Vaken.se och friexemplar av den högerextrema tidningen Nya Tider. En folder handlar om flyktingmottagandet i Kungsbacka och avslutar med uppmaningen att "rösta bort landsförrädarna". En annan varnar för samröre med NATO. Och så berättar Förbundet Två Världar om sina många storseanser där man utlovas kontakt med andevärlden.
En oinsatt person som hamnat här av misstag hade kunnat bli förvirrad av utbudet. Vad har antivaccin-propaganda med flummigt spökprat och NATO-motstånd att göra? Och var kommer alla dessa rasister in?
Svaret är att vi hamnat i Sveriges för närvarande mest aktiva konspirationistiska rörelse utanför nätet: Föreningen Cui Bono.
Låt oss börja från början. Vi behöver inte bege oss särskilt långt, varken i rummet eller tiden.
*
Föreningen Cui Bono grundades en solig sommarkväll den 7 juli 2010 av fem människor i Göteborg. Dessa fem delade alla uppfattningen att dagens dominerande och konventionella medier inte riktigt lever upp till sådana ädla begrepp som opartiskhet, källgranskning och folklig representation, och att det nu var dags att göra någonting åt det. Det visade sig ganska snart att det fanns fler som delade denna uppfattning.- Cui Bonos hemsida
Hösten 2010 befann jag mig på Järntorget. Det ryktades om en ny sammanslutning i staden som fokuserade på konspirationsteorier. Som aktiv i föreningen Vetenskap och Folkbildning, som bevakar pseudovetenskaper, konspirationsteorier och liknande, var det självklart att söka upp dem när de gjorde ett offentligt framträdande. Och det var inte svårt att hitta dem. På ett partytält stod texten med stora röda bokstäver: "Vem drar i trådarna?" Det var en rakare formulering av latinets cui bono, "vem gagnar det?" — vill du ta reda på vem som ligger bakom något så ska du ta reda på vem som tjänar på det. Follow the money, helt enkelt.
När jag kom närmare såg jag att tältet "dekorerats" med illustrationer av David Dees. Hans bilder uppvisar praktiskt taget alla konspirationer som förekommer, så många som möjligt på samma bild: Chemtrails, mobilstrålning, det ruttna penningsystemet, Monsanto, inplanterade chip, Obamas födelseort, fluor, riggade terroristattacker, övervakningssamhället ... Och framför allt sionismen, som är representerad på ett eller annat sätt på nästan varje bild.
I tältet stod ett bord med foldrar. Ämnena motsvarade de på bilderna, med den ena konspirationsteorin efter den andra. Som till exempel den om fluor, som är betydligt större i USA än i Sverige; den egentliga poängen med fluor är att fördumma oss som en förberedelse inför kontrollsamhället. En VoF-kollega som också besökte partytältet rapporterade på forumet att han fått beskedet att Hitler lät använda fluor i koncentrationslägren för att lättare kunna kontrollera fångarna.
Annars låg tyngdpunkten, som urskiljdes med viss svårighet, på de som drar i trådarna. Dessa var de gamla vanliga: Bilderberg och Rothschild, bankirerna, finanseliten, globalisterna ...
Inte för att alla konspirationister är antisemiter. Inte ens de grandiosa heltäckande superkonspirationerna à la New World Order behöver nödvändigtvis ha judarna i pyramidens topp. Men man kan omöjligt röra sig någon längre stund i konspirationistiska sammanhang utan att stöta på antisemitism. Det beror inte så mycket på att konspirationismen är som gjord för antisemitism som på att konspirationismen ofta återanvänder antisemitiska konstruktioner. Judarna kan utelämnas eller ges ett mer eller mindre genomskinligt namn, som globalisterna, bankirerna, Rothschild ... När de yttersta tråddragarna ska identifieras ligger judarna mycket lämpligt till eftersom det var dem som teorierna byggdes kring till att börja med.
Ett typiskt exempel är Cui Bonos allra första arrangemang. Då visade man filmen Invisible Empire: A New World Order Defined, en typisk konspirationsteoretisk film som i 2,5 timme berättar och antyder hur en global finanselit styr världen i lönndom. Upphovsmännen är Jason Bermas, en av förmågorna bakom 9/11-filmen Loose Change, och Alex Jones, välkänd och aggressiv konspirationsteoretiker på infowars.com.
Föreningens fortsatta verksamhet utgjordes främst av föreläsningar. De hölls varken ofta eller regelbundet. Under 2011 hölls tre, 2012 ytterligare tre. Under 2013 fick man till hela sju arrangemang, varav ett utgjorde Göteborgs bidrag till en internationell manifestation mot chemtrails. Men det är först på senare år som föreningen på allvar börjat bli en samlingsplats för konspirationister och allt fler högerextremister i Göteborgsområdet.
Vad de ädla begreppen "opartiskhet, källgranskning och folklig representation" beträffar så kan det nämnas att Cui Bono aldrig offentliggjort sin styrelse.
*
I Tempel Riddare Ordens hus har klockan hunnit bli en akademisk kvart över 13. En man med en svensk flagga på tröjan hälsar oss välkomna och förklarar hur arrangemangets två timmar är uppdelade: Själva föreläsningen i början, en frågestund i slutet, och däremellan en fikapaus där de som vill kan förse sig med kaffe och te, smörgåsar och ... negerbollar. Det sista sagt med ett menande eftertryck. Publiken skrattar.
Därefter presenterar han föreläsaren, den legend (så presenterades han) som fått den lokala högerextremismens grädda att samlas: John Bouvin, riksdagsledamot för Ny Demokrati 1991–94, partiledare 1997–98. Under den sistnämnda perioden gav han ut boken Riksdagen kan dra åt helvete vars rättshaveristiska innehåll och upplägg matchar titeln. Partiledarskapet fick han lämna sedan han, efter en lång tids samarbetsproblem, inlett samarbete med SD-utbrytarna Konservativa partiet, och därtill deltagit i en demonstration tillsammans med nazister och blivit gripen av polisen.
*
I augusti 2014 fick allmänheten för första gången höra talas om Cui Bono.
Karl-Olov Arnstberg var länge en anlitad expert i frågor som rörde romer. Det upphörde 1998 med Svenskar och zigenare: "Efter att boken kommit ut blev jag persona non grata" (intervju i Forskning och Framsteg nr 3/2011). Sedan dess har han skrivit flitigt på en blogg kallad "Invandring och mörkläggning". Där kan man läsa saker som att romer inte tigger för att de är fattiga, att feminister är okunniga om att "det är de förkättrade vita männen som lyckas bäst med att bygga samhällen" och att "rasist/fascist = person som önskar bevara det trygga svenska välfärdssamhället". Denne tänkare skulle den 31 augusti 2014 hålla ett föredrag rubricerat just "Invandring och mörkläggning" på Göteborgs stadsbibliotek.
Arrangemanget möttes med protester. Kommunens lokaler ska inte användas för sådana budskap! Först stod bibliotekets ledning på sig, hänvisande till yttrandefriheten och regler om likabehandling. Sedan ändrade de sig, hänvisande till risken för ordningsstörningar: "Den debatt som blossat upp kring arrangemanget gör att vi hyser oro för konfrontation, vi befarar att våra biblioteksanvändare kan bli drabbade," förklarade bibliotekschefen.
Att en föreläsare som Arnstberg portats från en offentlig lokal återgavs i mainstream media som Göteborgs-Posten, och togs givetvis upp i kanaler som Fria Tider, Avpixlat och Exponerat. Liksom i kanaler som är mer kända från andra sammanhang:
Vår systerförening i Göteborg föreningen Cui Bono skulle annordna [sic] en föreläsning med författaren och föreläsaren Karl-Olov Arnstberg, men Göteborgs Stadsbibliotek ställde i sista sekunden in föreläsningen – pga påtryckning och hot från vänsterextrema akademiker som inte tål ett fritt och öppet samhälle där alla teman diskuteras på ett respektfullt och objektivt sätt.- Vaken.se
Redan innan Arnstberg ställdes in hade aktiviteten i Cui Bono ökat något jämfört med tidigare år. Men det var 2015, året efter den publicitet som Arnstberg gav dem, som föreningen på allvar började bli samlingsplats för konspirationister och allt fler högerextremister i Göteborgsområdet.
*
Likt andra konspirationistiska rörelser kan man inte sammanfatta vad Cui Bono står för. De saknar partiprogram, definierad världsåskådning och liknande; det är en del av poängen. Men man kan få en uppfattning om var de står genom att gå igenom några av deras föreläsningar och andra arrangemang.
March Against Monsanto är en återkommande världsvid manifestation mot genmodifiering i allmänhet och företaget Monsanto i synnerhet. Den samlar vitt skilda organisationer med fundamentalt olika syn på problematiken, som till exempel Fältbiologerna, Latinamerikagrupperna och Cui Bono. I den marsch som hölls i maj 2015 kunde man se ett plakat med ovan nämnda konspirationssajt infowars.com. Detta finns dokumenterat på Youtube-filmen ovan vars beskrivning bl.a. innehåller "Vi säger nej till bankeliten, Illuminati och deras New world order!" samt länkar till Vaken.se och infowars.com.
Cui Bono har i skrivande stund arrangerat fem föreläsningar om vaccinmotstånd, fler än om något annat enskilt ämne. Att denna lika pseudovetenskapliga som farliga lära förutsätter en omfattande och illasinnad konspiration är inte uppenbart vid första påseende men tydligare ju närmare man studerar den: Läkemedelsindustrin (Big Pharma) gör oss sjuka med flit för att kunna sälja mer mediciner. I ännu mörkare versioner är målet att förslava våra sinnen eller utrota en avsevärd del av världens befolkning. Och i likhet med andra totalkonspirationer passar judarna utmärkt när de ytterst ansvariga ska utses.
Förvillade idéer om elöverkänslighet, skadlig mobilstrålning och liknande glider också ofta in i konspirationernas land, enligt samma logik om en dold elit som vill mänskligheten illa. Cui Bono har arrangerat två föreläsningar på temat. Förvillande propaganda från Strålskyddsstiftelsen, en lobbygrupp som tagit till sin uppgift att sprida vinklade eller direkt falska uppgifter i frågan, finns som regel med i materialet som delas ut gratis.
Givetvis har Cui Bono uppmärksammat en av de "populäraste" konspirationsteorierna för tillfället: I augusti 2014 berättade Dhughaighn MacMhuirich från USA om chemtrails, idén att strimmorna efter flygplan inte är avgaser, dvs kondens, utan diverse obehagliga ämnen, oklart exakt vilka, som vi besprutas med. Vilka som ligger bakom det hela och varför? Se vaccin-konspirationen ovan.
Att månlandningarna är en bluff är en av dagens mest kända och hånade konspirationsteorier. När denna skulle redogöras för bjöd Cui Bono i april 2015 in Brage Norin. Han tror inte på månlandningarna men väl på andevärlden, UFOn, blandade konspirationsteorier med USA som världsskurk och, vilket faktiskt sticker ut mest, klimathotet; annars är "klimatskepticismen" regel i konspirationismen.
Den i stenhård konkurrens märkligaste föreläsaren hittills kan ha varit Rauni-Leena Luukanen-Kilde (1939-2015). Hon trodde, för att sammanfatta, på det mesta. Hennes utläggningar berör praktiskt taget alla konspirationsteorier som alls förekommer idag. Facit fick hon genom kontakter med såväl andevärlden som de utomjordingar som regelbundet tog med henne på rymdfärder. Så småningom följde den konsekvens av ärlig tro på de globala konspirationerna som är mindre vanlig än man kunde vänta sig med tanke på hur logisk den är: Hon utvecklade en paranoid världssyn där vi alla oavbrutet bevakas, kontrolleras och styrs av hemliga organisationer. Våren 2014 bjöds hon in av Cui Bono för att berätta om mind control & transhumanism: "Vilka styr den samtida världen? Hur och varför är deras agenda hemlig?" (Transhumanismen går i sammanhanget ut på att förvandla människorna till viljelösa robotar.)
Per-Aslak Ertresvåg är en norsk journalist som länge var väletablerad. Han gav 2006 ut en bok med vilken han lika snabbt som ordentligt placerade sig djupt nere i konspirationsträsket. Boken handlar om den kompletta världskonspirationen med Illuminati styrt av Rockefeller och Rothschild: "klanen som stod bakom och berikade sig på det ekonomiska sammanbrottet 1929, som planlade första och andra världskriget, som finansierade kommunisterna i Ryssland och Hitlers upprustning. Samtidigt är det historien om Den nya världsordningen och globaliseringen." — Ur presentationen av Makten bak makten, som sedan följts av två liknande verk. Om detta handlade hans föredrag "Vem styr Världen, och varför?" hos Cui Bono våren 2013.
På en punkt skiljer sig Ertresvåg från svenska "mainstream-konspirationister" och det gäller den stora konspirationens satanistiska inslag. Här hämtar han mycket material från USA där högerextremism och kristen fundamentalism ofta syns tillsammans på ett sätt som är betydligt ovanligare i Sverige.
Ole Dammegård har framträtt flera gånger i Cui Bonos regi. Det senaste tillfället var den 28 februari 2016 då han ledde ett seminarium om Palmemordet, på dagen 30 år efter mordet. Dammegård är en konspirationsteoretiker som i 30 år, som han ideligen påpekar, studerat den globala världsregeringen, den som "har legat bakom åtminstone de sista två världskrigen, och många, många, om inte alla, konflikter sedan dess". Han fokuserar mest på Palmemordet men tar även upp andra ”operationer” som världsregeringen sägs ligga bakom: Morden på John F. och Robert Kennedy, Anna Lindh, Martin Luther King, prinsessan Diana, Marilyn Monroe, John Lennon, Bob Marley, Pablo Neruda, Che Guevara ... Hans andra stora grej är false flags, händelser som iscensatts för att stimulera konflikter och därmed främja de intrikata planerna för att härska över världen. Framträdande exempel är Utøya (som han föreläst hos Cui Bono om), Estonia och 9/11 (som andra förmågor föreläst om). Andra händelser är rena fabrikationer, som till exempel skolskjutningen i Sandy Hook 2012: "Det är filmsekvenser skapade för att skapa terror via media."
Dammegård lämnade Sverige sedan han fått för sig att hemliga agenter varit hemma hos honom. Bland annat hade de lagt hans tandborste i besticklådan. Bara för att visa vad de kunde göra.
Jan Sjunnesson är en journalist som medverkat i flera sammanhang genom åren: Avpixlat, Dispatch International, SD:s märkliga tidningsprojekt Samtiden m.fl. Han poängterar gärna sin mångpolitiska bakgrund (han har varit allt från syndikalist till folkpartist) och många utländska kontakter, som får utgöra en sorts försvar av hans nuvarande högerextrema och framför allt islamfientliga hållning. Som föreläsare hos Cui Bono i december 2015 gav han ett helt annat intryck än de yviga konspirationsteoretikerna ovan: En magister som på ett redigt och pedagogiskt sätt, med ett och annat folkbildande sidospår, förklarade varför svenskar inte är intresserade av yttrandefrihet, och hur staten kidnappats av till synes infantila politiker som under mångkulturens banér säljer ut vårt land till horder av inströmmande "flyktingar".
Gilad Atzmon berättade i oktober 2015 om "sanningen och dess fiender": sionism, judisk identitet och vad som kan sammanfattas med political jewry. Atzmon är något så ovanligt som jude, antisemit och förintelseförnekare i samma person. Det har gjort en del annars kompetenta bedömare ställda: Kan en jude vara antisemit? Men hans inställning mot staten Israel, det judiska folket och verklig eller inbillad sionism är så hård och oförsonlig att den stundtals blir sin egen karikatyr. Atzmon (som beskriver sig själv som "ex-jude") beskriver sionisterna som världens herrar och mänsklighetens fiender. Nazismen är det logiska och rättmätiga svaret på deras planer, och "diskussionen" om huruvida det uppenbara falsariet Sions Vises Protokoll är äkta är irrelevant eftersom texten i vilket fall som helst beskriver hur världen fungerar.
Atzmon får här representera en antisemitism som rinner över på USA, eftersom dess ledning, menar man, infiltrerats av sionister som ogenerat använder supermaktens resurser å Israels vägnar. Denna syn på USA som huvudfiende förekommer på många håll i "alternativa" rörelser, såväl konspirationistiska som högerextrema som de där lärorna överlappar. Den åtföljs ofta av en respekt eller rentav beundran för Ryssland och Putin.
*
Det är tydligt att Cui Bono har stor acceptans för olika sorters uppfattningar så länge man delar en grundläggande världssyn, där den konspirationistiska tonen är viktigare än det exakta innehållet. Sjunnesson är ointresserad av pseudovetenskapliga konspirationsteorier som chemtrails, GMO eller mobilstrålning, som för många andra är det enda de egentligen är intresserade av. Etresvågs idéer om Illuminati är allmängods som delas av de flesta konspirationister, med undantag för de satanistiska komponenterna som man låter passera under generad tystnad. Bland de mer politiskt lagda ser en del islam som huvudfienden, andra judarna. Åter andra, som Marcus Birro (som i januari 2016 drog en publik på ca 100 personer vilket torde ha varit Cui Bono-rekord), är ointresserade av allt som inte rör deras egen person, och ställer gärna upp när de får tala inför publik.
En gemensam nämnare är den som Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, inledde sin föreläsning i mars 2015 om "centrala frågor kring invandring" med:
Det är inte så många inbjudningar jag får ... Jag känner starkt av att jag tillhör den här marginaliserade typen av debatt som inte släpps fram i offentliga media.De utstötta men samtidigt upplysta — de som sett sanningen, till skillnad från alla sheeple, efter sheep + people = den fårskock till allmänhet som varken vet eller bryr sig om.
*
John Bouvin visar sig stå för den segaste Cui Bono-dragningen jag varit på. De planerade två timmarna växer till fyra, fyllda med irrelevanta minnen, skrönor om hur Bouvin praktiskt taget ensam drog igång Ny Demokrati, lösryckta gnälliga analyser om det politiska läget i landet ... När han inte förirrar sig bakom scenen och letar efter saker i sina många medhavda kassar. Eller när vi får reda på att Bouvins statskupp ska genomföras i maj månad, helst en torsdag. Då ska lastbilar slå en järnring runt riksdagshuset, i vilket makten sedan ska tas över av en grupp betrodda, bland annat Assar Lindbäck och Inga-Britt Ahlenius. Dessa har ännu inte satts in i planerna men förutsätts gå med på det hela. De är ju omdömesgilla och bra personer, menar Bouvin.
Och längst fram satt SvP, SD m.fl. och lyssnade artigt, skrattande på rätt ställen. När de fick tillfälle att prata med legenden Bouvin hade de mycket att diskutera.
*
Vilka dras till Cui Bono och varför?
Marcus Birro läste på sin föreläsning upp en dikt som applåderades länge och innerligt av publiken; han talade om dem och för dem. Beskrivningen är så på kornet att den kanske aldrig kunnat formuleras lika väl av någon utomstående.
Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte vad som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag förstår inget av det som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser teve och läser tidningar och det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet.Som de utstöttas klubb har Cui Bono hittills lyckats dra åt sig engagerade inom de överlappande världarna konspirationism, kvacksalveri och högerextremism. Uppenbarligen trivs många av dem i varandras sällskap. Några av dem representerar två eller tre av facken samtidigt.
Hur det hela kommer att utvecklas är en öppen fråga. Om de högerextrema och antisemitiska inslagen fortsätter att bli allt starkare kan man få svårt att dra åt sig föreläsare som inte vill synas i sådana sammanhang; eller för den delen föreläsare som inte har något emot sammanhanget men som kommer att få allt svårare att förneka kunskap om vilka de bjudits in av. I det fallet kan Cui Bono bli en högerextrem diskussionsklubb. Det kan också gå som för Vaken.se, länge den främsta samlingsplatsen för svenska konspirationister, som helt slutat med arrangemang utan nöjer sig med att verka på nätet.
En historisk parallell som blir allt tydligare är den mellan dagens konspirationistiska rörelser och den svåröverskådliga, myllrande mängd av rörelser som fanns i Tyskland för hundra år sedan, som man försökt att sammanfatta under etiketten völkisch. Dessa kunde vara sinsemellan mycket olika men kännetecknades av en orubblig tro på den egna rasens överlägsenhet, ett intresse för historia och traditioner mer inriktat på känslor än fakta, liksom ett intresse för esoteriska och ockulta ting. De organisationer som inte dog ut av naturliga skäl bedrev sina förvillade och förvillande verksamheter fram till 1930-talet, då de antingen förbjöds eller gick upp i den völkischer organisation som visade sig bli den överlägset mest framgångsrika: NSDAP.
Sedan artikeln publicerades har Cui Bono körts ut från såväl TR-huset som IOGT-NTO:s konferensanläggning Nordengården i Göteborg. För närvarande håller de sina arrangemang på Fräntorp Folkets hus.
Det kan även nämnas att Cui Bono deltog på bokmässan i Göteborg. De delade monter med mässans överlägset mest omtalade utställare: Den högerextrema tidningen Nya Tider.
2016-09-22
På bokmässa med blandat folk
Det visade sig att NT delar monter med kompisar här i Göteborg som såväl yttrar sig som tänker så fritt det bara går: De obehagliga konspirationstomtarna i Cui Bono. Om dem har jag skrivit förr. Milt uttryckt.
Faktoider: Poster om Cui Bono
Sen är det bara för typiskt att det i numret av NT på bilden finns en insändare som propagerar för Vidarklinikens kvacksalveri, hänvisande till kvackarklubben The NHF. Högerextremism är inte den enfrågerörelse många tänker sig; den förvillar på många fält.
2016-06-21
Cui Bono i Expo
Artikeln fick titeln De utstöttas klubb. För det som förenar de ilskna, förvirrade och trasiga i Cui Bono är inte den ena eller andra idén utan utanförskap. Känslan fångades perfekt av Marcus Birro, som på sin dragning hos Cui Bono i januari 2016 läste upp följande:
Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte vad som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag förstår inget av det som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser teve och läser tidningar och det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet.- Marcus Birro: J'accuse (sic)
Mina bloggposter om de bruna foliehattarna återfinns under etiketten cui bono.
2016-03-13
Socker som knark
Kicki Käller, själv sockerberoende sedan barndomen, är sockerberoendeterapeut och utbildad i bl.a. Holistic Addiction Medicine av Bitten Jonsson, författare till den storsäljande boken Sockerbomben – i din hjärna.- Knasklubben Cui Bono annonserar för ett föredrag rubricerat "Sockerberoende"
Är socker en drog? Som man kan bli beroende av? Forskningsläget verkar, av det jag sett, inte vara glasklart.
There is no support from the human literature for the hypothesis that sucrose may be physically addictive or that addiction to sugar plays a role in eating disorders.- David Benton, Clinical Nutrition juni 2010
Slagningar i PubMed ger inte enbart tydliga besked som det ovan. Men det eventuella beroende som de kompetenta diskuterar är knappast samma sak som det som beskrivs av fenomen som Anna Skipper ("hälsocoach" som rekommenderar detox och särskild kost mot ADHD och dyslexi) eller Andreas "Kostdoktorn" Eenfeldt (socker och mjöl är fan själv för LCHF:are). Och när Cui Bono arrangerar något så kan man vara ganska säker på att beskrivningar av saker och ting inte är sakliga och korrekta.
Några föredragspunkter:- Ur samma annons
- Vad är sockerberoende?
- Vad händer i hjärnan?
- Är socker och mjöl psykoaktiva droger?
- Hur vet jag om jag är sockerberoende?
- Vilka konsekvenser får det för mitt liv?
- Vilken hjälp och vård finns i dag att få?
Hur det är med de många medicinska detaljerna i detta fallet ska jag låta vara osagt då jag inte kan ämnet. Men budskapets kärna gick inte att ta miste på: Socker är knark.
Den mest levande delen av Kickis föreläsning handlade om hur det är att knarka på socker. Socker och vitt mjöl beskrevs som narkotika, inklusive medicinska, psykiska och sociala effekter. Det eländiga frossandet beskrevs detaljerat. Frukostar som inleddes med tre wienerbröd. Smusslande med chokladkakor. "Fikapauser" som blev till turnéer från coffeeshop till coffeeshop (här: caféer och konditorier) för att sprida mölandet. Känslan av att vara hög på socker ... Och känslan när ruset smält bort och man bara var tvungen att få en ny fix. Givetvis tog arbetet och privatlivet stryk. Sockret gick före allt.
Så är livet som sockerslav. Där kan alla hamna som har anlag för sockerberoende. Och de är många, om man ska tro allt som sägs (min markering nedan).
- Du har arbetat med sockerberoende patienter i över 20 år, hur många uppskattar du är sockerberoende?- Intervju med Bitten Jonsson, sund.se april 2013
- Ingen vet säkert men amerikanska läkare och experter räknar med ca 50% av befolkningen är sockerberoende idag.
I intervjun med medförfattaren av Sockerbomben (Optimal 2010) finns mycket av det som Kicki sade. Det är ingen slump; Bitten är landets absoluta guru i fältet, nämndes flera gånger under föreläsningen, hennes logga "Bittens Addiction" fanns med i presentationen som visades osv. I intervjun får man reda på saker som att folk förvisso är olika känsliga för socker, men för de som hör till den känsligaste gruppen addicts är socker varken mer eller mindre än en psykoaktiv drog. Modifierad stärkelse är sju resor värre än vitt socker, och ger "ett beroende lika snabbt som kokain". Bitten är övertygad om att flera diagnoser som ADHD och bipolär sjukdom i själva verket är sockerberoende. Hon uppges för övrigt vara legitimerad sjuksköterska.
Bitten tipsar även om "Naturlig Artegen Föda". Det minner om Arteget, en firma som drivs av Kicki Käller och en kollega. "Artegen föda" är det som våra kroppar är anpassade för att äta. Nu kan visserligen Homo sapiens peta i sig lite av varje och komma undan med det; det är i själva verket en av anledningarna till att vår art lyckats så bra. Icke så enligt arteget-folket.
Inte för att det är glasklart vad som kännetecknar Naturlig Artegen Föda. Är det krångelfri så kallad stenålderskost eller paleodiet ("jakt, fiske och samlande av rotfrukter, bär, frukt och nötter" enligt annan källa)? Men hur kommer det sig då att Arteget säljer piller i drivor? Vitaminer, mineraler, antioxidanter, enzymer, probiotika ...
Fast alla pillerburkar hör inte så mycket till den dagliga kosten som så kallade "biokemiska reparationer". Detta var ett centralt begrepp i Kickis föreläsning, för det är den metoden som krävs för att komma till rätta med det fruktansvärda sockerberoendet. Eftersom hjärnans belöningscentrum gått sönder så måste detta repareras, och det görs med hjälp av vitamintabletter, detox och slikt.
Som sagt: Det medicinska fältet är svårt, särskilt för den som just inget kan, och vad som är rätt och knas i föreläsningar som denna är inte alltid enkelt att uttala sig om. Men det är inte svårt att vara skeptisk till någon som likt de förkättrade allopaterna föreskriver piller mot allt, eller som gått en utbildning kallad Holistic Addiction Medicine som inspirerats av AA ("Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud sådan vi uppfattade honom").
Föreläsningen hade en ganska jämn könsfördelning vilket är mycket anmärkningsvärt för en Cui Bono-märkt sammankomst. Eftersom det politiska fick stå tillbaka för kvacket så blev det en aningen mjukare stämning; men som vanligt fanns antivax-pamfletter, fria exemplar av den högerextrema tidningen Nya Tider m.m. utlagda för den intresserade.
2016-02-03
JO: Rasister i bibliotek OK
I augusti 2014 annonserades ett föredrag på stadsbiblioteket i Göteborg: Karl-Olov Arnstberg skulle prata om ämnet Invandring och mörkläggning.
Arnstberg var en gång i tiden en uppburen expert på romer. Sedan mitten av 1990-talet har han sett till att göra sig omöjlig i alla civiliserade sammanhang. Hans mångordiga och tröttsamma utläggningar kan avnjutas på hans blogg (den får ni leta reda på själva).
Det framgår inte om biblioteket från början fick veta vad föreläsningen skulle handla om. Men det hade räckt om biblioteket gjort den ytligaste kontroll av arrangören för att samtliga varningslampor skulle börja blinka frenetiskt. För de som bjöd in Arnstberg var stadens tomtegäng #1, Cui Bono. På deras hemsida hittar man förintelseförnekare, livsfarliga vaccinmotståndare, grava konspirationsteoretiker, och länkar till ytterligare vansinnigheter som Vaken.se, DSM (jfr bloggposten Opinionsbildare enligt DSM), Before it's news och überstollen David Icke.
Sedan det hela uppmärksammats försvarade biblioteket till att börja med beslutet.
Några dagar senare gjordes en annan bedömning:
(Syftningen på kommunallagen är oklar. Kommunallagen (1991:900) ägnar sig främst åt hur kommunfullmäktige ska sättas ihop, hur de ska sammanträda och annat. Några föreskrifter om uthyrning av lokaler finns inte där.)
Cui Bono gick till Justitieombudsmannen. Nu har svaret från dem kommit: Stadsbiblioteket gjorde fel.
Det kan påpekas att kommunala bibliotek över hela landet ständigt tackar nej till arrangemang. Att stå och prata i en skattefinansierad lokal är inte en mänsklig rättighet. Det har inte ett dyft med yttrandefrihet att göra.
Arnstberg var en gång i tiden en uppburen expert på romer. Sedan mitten av 1990-talet har han sett till att göra sig omöjlig i alla civiliserade sammanhang. Hans mångordiga och tröttsamma utläggningar kan avnjutas på hans blogg (den får ni leta reda på själva).
Det framgår inte om biblioteket från början fick veta vad föreläsningen skulle handla om. Men det hade räckt om biblioteket gjort den ytligaste kontroll av arrangören för att samtliga varningslampor skulle börja blinka frenetiskt. För de som bjöd in Arnstberg var stadens tomtegäng #1, Cui Bono. På deras hemsida hittar man förintelseförnekare, livsfarliga vaccinmotståndare, grava konspirationsteoretiker, och länkar till ytterligare vansinnigheter som Vaken.se, DSM (jfr bloggposten Opinionsbildare enligt DSM), Before it's news och überstollen David Icke.
Sedan det hela uppmärksammats försvarade biblioteket till att börja med beslutet.
Stadsbiblioteket är en del av Göteborgs stad och lyder under kommunallagen och dess regler om likabehandling. Det innebär att vi endast kan neka uthyrning om det finns sakliga skäl, såsom ordningsstörning eller misstanke om brott. I den information som vi fått från föreningen fanns ingenting som talade för detta.- Bibliotekschef Christina Persson, Replik: Inga skäl att neka Arnstberg, Göteborgs Fria, 3 september 2014 (sedan beslutet tagits tillbaka)
Några dagar senare gjordes en annan bedömning:
Stadsbiblioteket hyr ut sin hörsal till exempelvis föreningar och kan enligt kommunallagen neka uthyrning vid misstanke om brott eller ordningsstörning.
– Den debatt som blossat upp kring arrangemanget gör att vi hyser oro för konfrontation, vi befarar att våra biblioteksanvändare kan bli drabbade, säger bibliotekschefen Christina Persson.
Den senaste tiden har det även publicerats nya texter på internet av Karl-Olov Arnstberg som inte är förenliga med Göteborgs Stads uppdrag att värna och säkerhetsställa de nationella minoriteterna. Den samlade bilden av arrangemangets karaktär gör att Stadsbiblioteket väljer att säga upp avtalet med Cui Bono, som därmed inte längre får hyra Stadsbibliotekets Hörsal.- Pressmeddelande: Uppmärksammad uthyrning av Stadsbiblioteket Göteborgs Hörsal avbryts, MyNewsDesk 29 augusti 2014
(Syftningen på kommunallagen är oklar. Kommunallagen (1991:900) ägnar sig främst åt hur kommunfullmäktige ska sättas ihop, hur de ska sammanträda och annat. Några föreskrifter om uthyrning av lokaler finns inte där.)
Cui Bono gick till Justitieombudsmannen. Nu har svaret från dem kommit: Stadsbiblioteket gjorde fel.
En förening hade bokat hörsalen i stadsbiblioteket i Göteborg för en föreläsning på temat invandring och mörkläggning. Kritiska röster höjdes mot föreläsningen, och biblioteket beslutade att samtidigt med föreläsningen arrangera ett samtal med bl.a. en migrant, om livet som papperslös. Bibliotekschefen förklarade i en intervju att det var viktigt för biblioteket att klargöra att föreningens föreläsning inte arrangerades av biblioteket. Hon uppgav vidare att det egna arrangemanget var ett sätt för biblioteket att stiga fram för att olika röster skulle få komma till tals när man fick klart för sig vad föreningen tänkte bjuda på. Det är enligt JO svårt att dra någon annan slutsats än att biblioteket genom det egna arrangemanget ville markera sitt avståndstagande gentemot det förväntade innehållet i föreläsningen. Några dagar senare beslutade biblioteket att säga upp avtalet med föreningen med hänvisning till risken för ordningsstörningar. Beslutsunderlaget var dock begränsat. Bibliotekets eget arrangemang genomfördes som planerat. Enligt JO ger omständigheterna intryck av att innehållet i föreläsningen och den negativa opinionen påverkade bibliotekets beslut att säga upp avtalet med föreningen. Kulturnämnden i Göteborgs stad, som svarar för bibliotekets verksamhet, får kritik för att biblioteket genom sitt sätt att hantera ärendet inte levt upp till regeringsformens krav på objektivitet.- JO: Kritik mot Kulturnämnden i Göteborgs stad [...], 1 februari 2016
Det kan påpekas att kommunala bibliotek över hela landet ständigt tackar nej till arrangemang. Att stå och prata i en skattefinansierad lokal är inte en mänsklig rättighet. Det har inte ett dyft med yttrandefrihet att göra.
2016-01-31
Marcus Birro hos Cui Bono
Söndagen den 24 januari arrangerade föreningen Cui Bono ett föredrag i Sjömanskyrkan i Göteborg. Talare var Marcus Birro.
Om Cui Bono har jag skrivit förr, i bloggposten Brun folie (då jag lyssnade på Jan Sjunnesson). Det är en samling för folk som tror på knasiga saker, för att sammanfatta. När det ibland förekommer en politisk vinkling är den kraftigt åt höger.
Ifall någon till äventyrs inte skulle känna till Marcus Birro så är han minst sagt lättgooglad, men i korthet: Utflyttad göteborgare, poet, djupt kristen, duktig på fotboll, har medverkat i tidningar, radio m.m. med krönikor och annat. Jag har inte läst många av hans alster till slutet eftersom jag mycket snabbt tröttnat på den pretentiösa men substanslösa stilen, yvigt gnäll vars främsta syfte verkar ha varit att reta upp folk à la klassisk modern skymningspress.
Då var det en positiv överraskning att lyssna på Birro. Han kan tala, han var avspänd och självironisk, och skämtade lagom ofta (även om många av de lustigheter som denna publik skrattade gott åt inte skulle funka i de flesta civiliserade sällskap). Han berörde kort sin uppväxt i Göteborg, som han lämnade 2004. Han tog upp så vitt skilda ting som CSN, Clas Ohlson, varför socialister alltid ska vara smutsiga och Strindberg ("jag är ingen Strindberg" fick vi veta; det är åtminstone inte viljan som saknas).
Men vare sig Birro skriver eller pratar så ligger tyngdpunkten alltid på Birro. Han berättade om hur han blev ett stort och firat namn på Expressen, och lyfte 130 000 i månaden (enligt Birro) på klickdragande ordbajseri (enligt oberoende bedömare). Han skrev en del om fotboll men främst om andlighet. Birros "andlighet" kan visserligen vara intellektuella övningar i allmänhet, som att läsa dikter eller lyssna på P2, vilket ju inte behöver ha minsta religiösa anstrykning. Men när Birro tar upp andlighet på allvar är det Gud med stort G som gäller. Sådant är ju inte riktigt rumsrent i Sverige, inget man egentligen får ta upp i "gammelmedia", men Birro gjorde det ändå, och det blev succé — åtminstone räknat i klick. För det är sådant som räknas i gammelmedia. De har inte det minsta till övers för sina läsare, fick vi veta; på redaktioner och i styrelser är föraktet för folk i allmänhet, "Nisse i Hökarängen", totalt. Läsarna är slödder, men ge dem vad de vill ha.
Fast inte riktigt vad som helst ... Det blev problematiskt när han hade med Ulf Ekman i sitt webb-tv-program. Ledaren för Livets Ord (som Ekman då fortfarande var) var ingen man ska umgås med på något sätt, fick Birro veta; det är sådant man helt enkelt inte gör.
Annat som man inte gör i Sverige är att kritisera islam det minsta lilla (detta har förändrats på sista tiden, mer om detta längre fram). Det var en krönika om det inflammerade ämnet, närmare bestämt en enda mening om att det i mellanöstern ofta är muslimer som förföljer kristna, som 2014 ledde till att marken började gunga under Birro; fast det visste han först inte om. (Han förklarade att han inte har någon mediestrateg utan gör det han vill göra utan att tänka efter så mycket.) Krönikan väckte ännu starkare reaktioner än en genomsnittlig Birro-krönika, han fick mordhot med mera. Sedan medverkade han i podden Radio Länsman där han bl.a. kritiserade Expressen för att inte ha stått upp för honom. Då fick han sparken.
Exempel på Radio Länsman: "Neandertalarna ser blågult", om kritiken mot Sverigedemokraterna. I avsnittet med Birro fanns även Ingrid Carlqvist med.
Och när han fått sparken från en instans av gammelmedia, så blev det plötsligt jobbigt överallt. Fanns det inga som ville ha med honom att göra? Jodå ... Kort därpå rapporterades att Birro lunchat med ledande Sverigedemokrater. Och sedan var det verkligen kört. Han fick inga jobb i gammelmedia, inget stöd från hans "bröder" och "systrar" i Kristo. Gamla vänner av-vännade honom på Facebook. Sedan dess har han fått hanka sig fram på småjobb, och i övrigt ägna sin stora energi åt bloggande, poddande och annat, som visserligen ger respons — för de allra flesta svenskar tycker egentligen som han — men inte är något att leva på.
Nu när det gått en tid så menar sig Birro ha fått en sorts upprättelse, när även mainstream-journalister skriver om Daesh som det banditgäng de är, tar upp negativa konsekvenser av flyktingströmmen på ett helt annat sätt än alldeles nyss, med mera. Inte för att de skulle släppa tillbaka honom i finrummen; det kommer inte att inträffa.
Detta om Birro. Hans livs olika faser är ett ämne som aldrig upphör att fascinera åtminstone Birro, och han har lagt ut texten på många ställen för den som är intresserad. Hur togs det hela då emot av publiken?
Frågor ställdes om vilka som ligger bakom det hela, vilka som styr gammelmedia. Här gav Birro inte riktigt de svar som man ville ha. Istället för att skylla på judarna i en eller annan form menade han att det oftast är mer personligt än något annat. (Om någon undrar varför en judisk komplott skulle vara mot kritik av islam: I dum-patrioternas tänkta konspirationer går det ihop.)
Den högerextrema tidningen Nya Tider delades ut gratis (jag har frågat Sjömanskyrkan om de har några synpunkter på detta). På plats fanns såväl medarbetare som chefredaktören Vávra Suk. Han frågade om inte "alternativmedia" vunnit, nu när den så kallade åsiktskorridoren vidgats till att även omfatta kritik av islam? På vilket Birro varken svarade ja eller nej, men att de åtminstone skapat en förändring hos gammelmedia. Men han hade även kritik mot alternativmedia: Deras benägenhet att fokusera på enstaka frågor, liksom den dåliga ton som måste förbättras (där skulden även läggs på gammelmedia). Detta uttalande följdes inte av några applåder.
Föredraget inleddes av Cui Bonos ordförande Christer som poängterade vikten av yttrandefrihet och att Cui Bono ger utrymme åt röster som annars har svårt att få komma till tals. De utstöttas klubb, annorlunda uttryckt; men det är samtidigt glasklart att åsiktskorridoren är nog så smal även i Cui Bono, även om den går på en helt annan ledd.
Avslutningsvis en text som lästes upp. Kan den kanske klassas som dikt? Även om jag inte varit på många Cui Bono-arrangemang misstänker jag att det är glest mellan diktläsningarna på dem. Men detta passade publiken perfekt, det är deras tankar formulerade, Birro pratar om dem och för dem:
En annan beskrivning av föreläsningen finns på bloggen nyanserat.nu: Marcus Birro om att spränga åsiktskorridoren. Där finns även en film med hela härligheten. Skribenten, en etablerad nynazist som verkat i flera sådana partier och organisationer, nämner att han "naturligtvis" inte håller med Birro om särskilt mycket, "vår grundläggande syn på saker och ting skiljer sig enormt". Vilket för min del gäller såväl Birro som bloggen ifråga.
Om Cui Bono har jag skrivit förr, i bloggposten Brun folie (då jag lyssnade på Jan Sjunnesson). Det är en samling för folk som tror på knasiga saker, för att sammanfatta. När det ibland förekommer en politisk vinkling är den kraftigt åt höger.
Ifall någon till äventyrs inte skulle känna till Marcus Birro så är han minst sagt lättgooglad, men i korthet: Utflyttad göteborgare, poet, djupt kristen, duktig på fotboll, har medverkat i tidningar, radio m.m. med krönikor och annat. Jag har inte läst många av hans alster till slutet eftersom jag mycket snabbt tröttnat på den pretentiösa men substanslösa stilen, yvigt gnäll vars främsta syfte verkar ha varit att reta upp folk à la klassisk modern skymningspress.
Då var det en positiv överraskning att lyssna på Birro. Han kan tala, han var avspänd och självironisk, och skämtade lagom ofta (även om många av de lustigheter som denna publik skrattade gott åt inte skulle funka i de flesta civiliserade sällskap). Han berörde kort sin uppväxt i Göteborg, som han lämnade 2004. Han tog upp så vitt skilda ting som CSN, Clas Ohlson, varför socialister alltid ska vara smutsiga och Strindberg ("jag är ingen Strindberg" fick vi veta; det är åtminstone inte viljan som saknas).
Men vare sig Birro skriver eller pratar så ligger tyngdpunkten alltid på Birro. Han berättade om hur han blev ett stort och firat namn på Expressen, och lyfte 130 000 i månaden (enligt Birro) på klickdragande ordbajseri (enligt oberoende bedömare). Han skrev en del om fotboll men främst om andlighet. Birros "andlighet" kan visserligen vara intellektuella övningar i allmänhet, som att läsa dikter eller lyssna på P2, vilket ju inte behöver ha minsta religiösa anstrykning. Men när Birro tar upp andlighet på allvar är det Gud med stort G som gäller. Sådant är ju inte riktigt rumsrent i Sverige, inget man egentligen får ta upp i "gammelmedia", men Birro gjorde det ändå, och det blev succé — åtminstone räknat i klick. För det är sådant som räknas i gammelmedia. De har inte det minsta till övers för sina läsare, fick vi veta; på redaktioner och i styrelser är föraktet för folk i allmänhet, "Nisse i Hökarängen", totalt. Läsarna är slödder, men ge dem vad de vill ha.
Fast inte riktigt vad som helst ... Det blev problematiskt när han hade med Ulf Ekman i sitt webb-tv-program. Ledaren för Livets Ord (som Ekman då fortfarande var) var ingen man ska umgås med på något sätt, fick Birro veta; det är sådant man helt enkelt inte gör.
Annat som man inte gör i Sverige är att kritisera islam det minsta lilla (detta har förändrats på sista tiden, mer om detta längre fram). Det var en krönika om det inflammerade ämnet, närmare bestämt en enda mening om att det i mellanöstern ofta är muslimer som förföljer kristna, som 2014 ledde till att marken började gunga under Birro; fast det visste han först inte om. (Han förklarade att han inte har någon mediestrateg utan gör det han vill göra utan att tänka efter så mycket.) Krönikan väckte ännu starkare reaktioner än en genomsnittlig Birro-krönika, han fick mordhot med mera. Sedan medverkade han i podden Radio Länsman där han bl.a. kritiserade Expressen för att inte ha stått upp för honom. Då fick han sparken.
Och när han fått sparken från en instans av gammelmedia, så blev det plötsligt jobbigt överallt. Fanns det inga som ville ha med honom att göra? Jodå ... Kort därpå rapporterades att Birro lunchat med ledande Sverigedemokrater. Och sedan var det verkligen kört. Han fick inga jobb i gammelmedia, inget stöd från hans "bröder" och "systrar" i Kristo. Gamla vänner av-vännade honom på Facebook. Sedan dess har han fått hanka sig fram på småjobb, och i övrigt ägna sin stora energi åt bloggande, poddande och annat, som visserligen ger respons — för de allra flesta svenskar tycker egentligen som han — men inte är något att leva på.
Nu när det gått en tid så menar sig Birro ha fått en sorts upprättelse, när även mainstream-journalister skriver om Daesh som det banditgäng de är, tar upp negativa konsekvenser av flyktingströmmen på ett helt annat sätt än alldeles nyss, med mera. Inte för att de skulle släppa tillbaka honom i finrummen; det kommer inte att inträffa.
Detta om Birro. Hans livs olika faser är ett ämne som aldrig upphör att fascinera åtminstone Birro, och han har lagt ut texten på många ställen för den som är intresserad. Hur togs det hela då emot av publiken?
Frågor ställdes om vilka som ligger bakom det hela, vilka som styr gammelmedia. Här gav Birro inte riktigt de svar som man ville ha. Istället för att skylla på judarna i en eller annan form menade han att det oftast är mer personligt än något annat. (Om någon undrar varför en judisk komplott skulle vara mot kritik av islam: I dum-patrioternas tänkta konspirationer går det ihop.)
Den högerextrema tidningen Nya Tider delades ut gratis (jag har frågat Sjömanskyrkan om de har några synpunkter på detta). På plats fanns såväl medarbetare som chefredaktören Vávra Suk. Han frågade om inte "alternativmedia" vunnit, nu när den så kallade åsiktskorridoren vidgats till att även omfatta kritik av islam? På vilket Birro varken svarade ja eller nej, men att de åtminstone skapat en förändring hos gammelmedia. Men han hade även kritik mot alternativmedia: Deras benägenhet att fokusera på enstaka frågor, liksom den dåliga ton som måste förbättras (där skulden även läggs på gammelmedia). Detta uttalande följdes inte av några applåder.
Föredraget inleddes av Cui Bonos ordförande Christer som poängterade vikten av yttrandefrihet och att Cui Bono ger utrymme åt röster som annars har svårt att få komma till tals. De utstöttas klubb, annorlunda uttryckt; men det är samtidigt glasklart att åsiktskorridoren är nog så smal även i Cui Bono, även om den går på en helt annan ledd.
Avslutningsvis en text som lästes upp. Kan den kanske klassas som dikt? Även om jag inte varit på många Cui Bono-arrangemang misstänker jag att det är glest mellan diktläsningarna på dem. Men detta passade publiken perfekt, det är deras tankar formulerade, Birro pratar om dem och för dem:
Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte vad som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det jag läser. Jag förstår inget av det som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser teve och läser tidningar och det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet.Hela texten finns hos Världen Idag, 5 maj 2014: J'accuse. (Pretentiöst så det förslår redan i rubriken...)
En annan beskrivning av föreläsningen finns på bloggen nyanserat.nu: Marcus Birro om att spränga åsiktskorridoren. Där finns även en film med hela härligheten. Skribenten, en etablerad nynazist som verkat i flera sådana partier och organisationer, nämner att han "naturligtvis" inte håller med Birro om särskilt mycket, "vår grundläggande syn på saker och ting skiljer sig enormt". Vilket för min del gäller såväl Birro som bloggen ifråga.
2015-12-06
Brun folie
Cui Bono bjuder in Jan Sjunnesson. Vilka vem?
Cui Bono (lat. "vem gagnar det?") är en förening i Göteborg som sprider så mycket ovetande de orkar. Ju underligare och osannolikare desto bättre: chemtrails, "elallergi", kvacksalveri i allmänhet, konspirationsteorier osv. Allt har inte en politisk vinkling men när en sådan förekommer ligger den tydligt åt höger. Även om detta fascistflum delar många frågor med den mjukare opolitiska woo man oftare stöter på, så behöver man inte lyssna länge för att inse att något är annorlunda. T.ex. skulle en "Nej till NATO"-pamflett se synnerligen malplacerad ut bland kristalltanterna på Harmoni-expo eller Hälsa och livsstilsmässan.
Jan Sjunnesson är en skribent som skriver på Avpixlat. Han och SD verkar ha en komplicerad relation. Här ett smakprov på hans alster, när han inte fick pressackreditering för SD:s "landsdagar" i Lund häromveckan utan istället gick på konsert med Ultima Thule:
En höjdpunkt var dock när Marcus Öhrn äntrade scenen och ropade att han skulle sjunga den låt som Sveriges nästa statsminister brukar kompa honom på – Fädernesland. Allt slutade med allsång av vår nationalsång och stor förbrödring bland de ganska påstrukna besökarna. Många skinnvästar och grymma Sverigevänner verkade nöjda och skrek "Thule, Thule, Thule".Vilken kombo! Vad kan gå fel?
En del av gratismaterialet: Ett nummer av Nya Tider (vet inte om den är Nationaldemokraternas till namnet eller bara till gagnet), ett budskap från Folkkampen mot NATO, en pamflett från pålitliga Vaken.se, skrämselpropaganda mot HPV-vaccinet, ett blad från "elallergikerna" på "Strålskyddsstiftelsen", varningar för fluor och "information" om 9/11.
Anarchos förlag, vars utgivning enklast kan beskrivas som att David Icke inte sticker ut nämnvärt, fanns på plats. Hos dem investerade jag i den lilla men hisnande knasiga boken 2012 i fickformat (2011) om 2012 års m.e.m. maya-relaterade profetior, vars pris så här efter apokalypsen fallit till överkomliga 10:-. (Formatet till trots verkar den vara något av en encyklopedi i tokerier, jag hittade åtskilligt jag aldrig hört talas om.) Hos dem kunde man förresten se skylten "Vi tar kort" vilket var märkligare än det låter, för enligt Cui Bono är kortbetalningar ännu ett av Maktens medel mot folket:
Om ingenting görs nu så kommer vi plötsligt att vakna upp i ett samhälle där våra kontanter är utbytta mot enbart digital valuta, t.o.m. i form av RFID-CHIP!- Manifestation till kontanternas skyddande, Cui Bono 14 april 2015
VI TÄNKER INTE STÅ FÖR ETT SAMHÄLLE DÄR VÅRA BARN SKALL BLI PÅTVINGADE RFID-CHIP.
Kvällen introducerades av en förmåga från Cui Bono. Först undrade han hur publiken fått reda på föreläsningen: hemsida, affischering ... Eller kanske via GP..? (Skratt; för publiken vet att en mainstream-tidning som GP inte skulle ta i Cui Bono med tång.)
Sedan tog Jan Sjunnesson ordet, "folkbildaren, författaren och Avpixlat-medarbetaren". Ämnet för kvällen var yttrandefrihet. Han påminde om att tryckfrihetsförordningen fyllde 249 år just den dagen. Och så fick vi en historisk översikt av folk som använt sig av yttrandefriheten och fått skit för det, som Sokrates och Jesus. Liksom arbetarrörelsen, som i sin motarbetade barndom inte fick mötas i etablissemangets lokaler. Vad gjorde man då? Träffades utomhus (s.k. vägmöten) eller, när man fått lite snurr på rörelsen, byggde egna samlingslokaler, kända som Folkets hus.
Vid samma punkt befann sig de nu, konstaterade Sjunnesson. Om han avsåg något särskilt parti, Cui Bono eller någon kombination därav framgick inte.
För Sjunnesson hade minsann varit med om att bli motarbetad, utestängd från etablissemangets lokaler. Som när den kontroversielle Karl-Olov Arnstberg bjöds in av Cui Bono till en lokal de bokat i stadsbiblioteket, men fick se den avbokad sedan stadsbiblioteket insett vad Arnstberg gick för. Något som sedan spillde över på Cui Bono och Sjunnesson. Eller de gånger han stött på patrull när han försökt arrangera dragningar med Lars Vilks.
Motståndarna är den rabiata vänstern, den tanklösa, virriga, aggressiva och märkvärdigt mäktiga. Detta gjordes mycket tydligt.
Vetenskapliga tvister gick han inte så mycket in på, men så är sådant heller inte hans grej på samma sätt som Cui Bonos. I förbigående nämndes Sverigevänner, islamkritiker och klimatskeptiker som orädda sanningssägare av samma slag; som till exempel klimatskeptikern Lars Bern, som Sjunnesson är personlig vän med.
Han sade även bra saker. Som att det fysiska mötet (mötesfrihet är ju nära släkt med yttrandefrihet) aldrig helt går att ersätta med det virtuella. Eller att man i en debatt lär sig att vässa sina argument; den som aldrig behöver försvara sin åsikt kommer att bli väldigt dålig på att försvara sin åsikt när det väl gäller. Eller att den som berättar eller skriver något kommer på saker efterhand; det är inte ett enkelt omvandlande av tankar till ljud/bokstäver utan en process där det kan hända saker under tiden.
En del av detta må låta som klichéer, men de framfördes på ett mer skärpt och övertygande sätt än man brukar se.
Om yttrandefrihet var kvällens ena röda tråd så var Sverige den andra. Om Sverige och svenskarna förefaller Sjunnesson veta hur mycket som helst, hur vi är, vad vi egentligen tycker och tänker, och så vidare, och inte minst hur vi är jämfört med resten av världen. Nog är det fantastiskt hur Sjunnesson, och många med honom, kan världens ca 200 länder tillräckligt bra för att veta exakt hur de skiljer sig från Sverige? Och på hur fantastiskt många punkter har vi inte lyckats göra oss unika?
Svensken är beredd att sälja ut sin yttrandefrihet till förmån för trygghet. Som åtminstone tanken var i Sovjet, så länge det gick. Att folk inte brinner mer för sanningen beror inte på att de är bedragna eller så (en av Cui Bonos käpphästar) utan på att de faktiskt inte bryr sig om sanningen särskilt mycket.
Vidare har vi haft en lång tradition av en god stat, svag men välmenande. När denna omsider växte sig långt starkare och inte alltid lika välvillig så hängde tron på den goda staten kvar. Därav den tydligen för svensken så typiska auktoritetstron (det finns mycket som är typiskt för svensken!), vare sig auktoriteterna är politiker, präster eller vetenskapsmän.
Vad dagens politiska kultur i Sverige beträffar så fick vi veta att den kännetecknas av glada eller direkt barnsliga amatörer, och har gjort så sedan ca 80-talet. Fram tills dess var politiken, även den S-märkta som ju var den som gällde, präglad av ett ingenjörstänk av samma slag som en gång gjorde Sverige stort. Sannerligen inte alltid välvilligt eller arbetandes för goda krafter, men nyktert och åtminstone strävande efter effektivitet och kompetens. Palme må ha varit en förvirrad socialist, men han hade åtminstone utbildning, talets gåva och slips. — Vilket ska jämföras med dagens "Bolibompa" (det uttrycket användes): urblåsta vuxenbarn som lallar om HTBQ, postmodernism och andra icke-frågor.
Beträffande mångkultur så ses den av förespråkarna som ett samhälle som är öppnare, där fler strömningar tillåts. Men se där biter de sig i svansen, menade Sjunnesson. För ju fler grupper som får komma till tals, som kvinnor, muslimer och så vidare (dessa exempel nämndes), desto fler blir det som kan bli kränkta. Och ju fler som man inte får kränka, desto försiktigare och mindre öppet blir samhället.
Sjunnesson har, som ofta verkar vara fallet med de som brinner för politik, en varierande politisk bakgrund. Han har varit såväl yvig ockupantsocialist som folkpartist. Sådant som ligger i det förflutna kan visserligen vara förlåtet. Publiken kan ha haft svårare att smälta att han kungjorde sig vara sionist; även om jag aldrig blir klok på förhållandet mellan de som ser juden resp islam som den största fienden så förefaller Cui Bono vara emot båda. Än pinsammare blev det när en publikfråga drog upp en rad av deras hjärtefrågor, som chemtrails, Monsanto, GMO, elstrålning, TTIP, heroin-Kosovo (just så), alternativmedicin etc, och gjorde ett till fråga förklätt påstående om det inte var en konspiration som var anledningen till att de inte togs upp i media? Där konstaterade Sjunnesson svalt att "det var många frågor" (underförstått: de har inte med varandra att göra), att flera av dem verkligen tas upp även bland mainstream media, och att han inte trodde att tystnaden i övrigt berodde på någon konspiration. Journalister (som det handlade om just då) är inte illvilliga, menade Sjunnesson; de vill väl men kan, av någon anledning, inte bättre. Vilket går stick i stäv mot den uppfattning som är förhärskande inom "sanningsrörelsen" med Vaken.se, Cui Bono och allt vad de heter.
För att försöka sammanfatta kvällen med Jan Sjunnesson hos Cui Bono: Det finns likheter och olikheter mellan fascisterna och foliehattarna. Så länge båda rörelserna är små kommer likheterna att få dem att dras till varandra. Om någon av dem, eller båda, växer sig större så kommer olikheterna att bli allt mer besvärande för dem. Vilket väl är det enda positiva som kan sägas om ett sådant framtidsscenario: att tokstollarna av olika slag så småningom upptäcker att de faktiskt inte trivs med varandra.
Såväl Sjunnessons dragning som frågestunden efteråt filmades.
Youtube: Yttrandefrihet med Jan Sjunnesson, 2015-12-02
2014-09-19
Livsfarligt hos IOGT-NTO
Den 25 september kommer Suzanne Humphries till Nordengården, IOGT-NTO:s konferensanläggning i Göteborg. Hon ska föreläsa om vacciner; mot vacciner.
Har IOGT-NTO haft någon diskussion om föreläsningen? Vet de vad den går ut på? Känner de till arrangörerna?
Humphries är vaccinmotståndare. Hon sprider myter och vanföreställningar om vacciner, där grundtanken är att vacciner är betydligt farligare än sjukdomarna man vaccinerar mot.
Vaccinmotståndet är vår tids farligaste pseudovetenskap. På sikt kan den medföra att farliga sjukdomar som läkekonsten fått bukt med tack vare vaccinprogram kommer tillbaka: mässling, röda hund, polio...
Om man tar en titt på arrangörerna så ringer ännu fler varningsklockor.
"National Health Federation" är en intresseorganisation för kvacksalvare. Den grundades i USA 1955 av Fred J. Hart sedan hans värdelösa maskiner, som uppgavs kunna hitta och bota diverse sjukdomar, underkänts av US Food and Drug Administration. I styrelsen för NHF Sweden hittar man utövare av homeopati och akupunktur, samt utgivaren av den förvillade och förvillande tidningen 2000-talets Vetenskap.
Föreningen Cui Bono sprider grova vanföreställningar, konspirationsteorier, kvacksalveri, antisemitism med mera. Nyligen ställdes en föreläsning de skulle arrangera på stadsbiblioteket i Göteborg in, sedan biblioteket fått reda på att föreläsaren Karl-Olof Arnstberg publicerat texter "som inte är förenliga med Göteborgs Stads uppdrag att värna och säkerställa de nationella minoriteterna."
Omstridd föreläsning inställd, Göteborgs-Posten 29 augusti 2014
En figur som Cui Bono sympatiserar med är den antisemitiske konspirationsteoretikern Jüri Lina, se t.ex. Intervju med Jüri Lina. Honom lyckades en annan förening att boka in hos IOGT-NTO i Växjö. Så fort de insett vem de fått på halsen slängde de ut honom - fattas bara.
IOGT-NTO stoppade antisemitisk föreläsning, Expo 14 mars 2011
Jag har försökt att få en kommentar från IOGT-NTO Göteborg och Bohuslän.
Uppdaterat: Fick svar från IOGT-NTO Riks:
Våra föreningar styr själva vilka de hyr ut lokalerna till. Så länge det inte bryter mot våra grundsatser har vi, nationellt, lite att säga till om. Vi kan förstå att det är en kontroversiell fråga men vi kan inte förbjuda att såna debatter äger rum i våra lokaler.Dels har jag ännu inte fått något svar från IOGT-NTO Göteborg och Bohuslän (frågan ställd 12 september). Dels är vaccinfrågan "kontroversiell" på ungefär samma sätt som chemtrails, evolutionen eller huruvida man ska äta ägg från den tjockare eller smalare änden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)