Ja ... Och så var det hans tillnamn. Vad ska en karl göra för att förtjäna att kallas Smek..?
... Men nej; inte det.
- Den medeltida tolkningen av ordet hittade jag i en latinsk källa, berättar Olle Ferm. Där var "att smeka" detsamma som att vara mottaglig för smicker, att vara medgörlig.
Uttrycket började dyka upp i samband med kung Magnus i kyrkliga skrifter från mitten av 1400-talet. Kungen ansågs lättlurad, godtrogen och alltför släpphänt mot den danske kungen Valdemar Atterdag, som 1360 lyckades lägga beslag på Skåne.
[...]
För Olle Ferm är det oviktigt att reda ut huruvida kungen verkligen var homosexuell eller inte. Hans uppgift är, säger han, att källkritiskt granska hur förtal uppstår, sprids och till slut blir sanning.
- Jag kan visa att kung Magnus var allmänt förtalad under medeltiden. Bland annat kallades han för fåne, och beskrevs närmast som förståndshandikappad. Alltsammans hör samman med politiska beslut, men har i efterhand kommit i skuggan av det mer privata.- Professor em (åtminstone numer) Olle Ferm klargör för tidningen Populär Historia 12/2010
En trevlig blogg sammanfattar uttryckets historik som följer:
Den heliga Birgitta var den första som beskyllde Magnus för homosexuella handlingar, vilket inte var ett ovanligt sätt att smäda maktens män. Hon använde dock aldrig tillnamnet Smek, vilket är viktigt att notera. Det tillkom efter hennes död [1373] och hade då ingen koppling till hennes anklagelser.
[...]
I början av 1800-talet ändrades tolkningen genom historieprofessorn Erik Gustaf Geijer, som tog upp Magnus förmenta homoerotiska utsvävningar och kopplade dem till öknamnet. Mot slutet av seklet blev detta med en homosexuell kung dock "alltför magstarkt" för det oscarianska Sverige, och Geijers tolkning dök åter upp först en bit in på 1900-talet, men nu som en självklarhet.- Kalle af Borgå, Kalles kyrkliga kommentarer: Kung Magnus Eriksson smek - missförstått öknamn, 28 mars 2011
3 kommentarer:
Siste av sin ätt är väl inte riktigt rätt? Han hade åtminstone två söner, Erik och Håkan, och den förstnämnde var väl samregent med honom ett tag, medan Håkan blev kung i Norge och gifte sig med den Margareta som sedan grundade Kalmarunionen.
Av sin dynasti menade jag. För det stämmer väl?
Ja, det beror ju på hur man räknar. Magnus Eriksson var kung 1319–1364, sägs det officiellt, men framför allt hans sista regeringstid är en soppa av strider, svek, försoning och maktlöshet. (Hade detta varit England hade det redan gjorts fyra TV-serier om den här tidsperioden.)
Hans son Erik Magnusson stred mot sin far och utropade sig till konung av Sverige 1356, och kontrollerade året därpå i stort sett hela det dåvarande kungariket. Han dog dock i pesten 1959 innan han hann konsolidera sin makt.
Magnus Eriksson hade strax innan sonens död bett Valdemar Atterdag att anfalla Skåne (som tillfälligt ingick i personalunion med Sverige), vilket denne givetvis gärna gjorde - och erövrade tillbaka denna östdanska landsdel.
Det tyckte förstås Magnus inte var så kul och när han sökte krig med danskarna så grep hans andre son Håkan Magnusson, som då redan var kung i Norge, tillfället i flykten och fängslade sin far. Han utropades till kung 1362, och försonades sedan med sin far och samregerade med honom 1362-1364, dvs de två sista åren av den senares regeringstid.
Därefter kom släktingen Albrekt av Mecklenburg på besök och sopade bort båda från tronen efter att de svenska stormännen tröttnat på Magnus Eriksson. Håkan fortsatte dock att regera i Norge (om än under stort inflytande av sin driftiga hustru Margareta).
Så om man anser att det viktiga är den siste av Bjälboätten som faktiskt regerade så var han ju det (om än delat med sin son Håkan), men om man i stället tittar på den senast födde av Bjälboätten som regerade så var HÅkan den personen.
Ska man sedan vara riktigt jäkla petig så var ju Margaretas (och Håkons) son Olof faktiskt kronprins av Sverige samt kung av Norge och Danmark när Kalmarunionen utropats, så det var när han dog som ätten dog ut.
Skicka en kommentar