En gammal regel: När något händer måste anledningen vara proportionell till betydelsen. Så när en känd person dör måste anledningen vara proportionell till personens viktighet. Den tanken, om än outtalad, driver mången konspirationsteori kring kändisars dödsfall; exempel är överflödiga.
Först ska det sägas att Polisen i skrivande stund utreder händelsen dels som en olycka, dels som ett mord ("om bilolyckan kan ha orsakats av någon annan"). Man behöver inte vara paranoid för att misstänka sådant. Men det underlättar.
En annan drivkraft bakom mången konspirationsteori är en stark misstänksamhet, inte sällan i kombination med ett skärpt intellekt – många civilingenjörer som snöat in på Estonia (för att ta ett alltför vanligt exempel) är sannerligen inga dumbommar, men de har en förmåga att se spöken mitt på ljusa dagen. Vilket de är stolta över; det är vi som inte ser spökena som är naiva, okunniga och trångsynta.
Tekniska detaljer om olyckan lär ältas länge framöver: hur mycket ska ett vajerräcke tåla, hur hög hastighet höll bilen, var en punktering/däcksexplosion inblandad. Vad vajerräcket beträffar var det gjort för att tåla vanliga personbilar i någorlunda vanliga hastigheter, men bilen poliserna och Vilks satt i var ett betydligt tyngre skyddsfordon. Dessutom kan de ha hållit hög hastighet, vilket är en vanlig taktik i skyddssammanhang: Genom att först köra snabbt och sedan sakta in kan man se om man har förföljare bakom sig. I skrivande stund är det oklart om en däcksexplosion orsakade det hela – oavsett hur det ligger till är det sådant som ger energi åt konspirationsteoretikerna, för däck punkteras ju inte bara sådär … Åtminstone i deras värld.
Hur har det då gått med konspirationsteorierna hittills?
Sådär. Utöver den trogna publiken på Flashback, Telegram etc så verkar de flesta köpa olycksförklaringen. Men naturligtvis försöker man att sälja in andra idéer. Om den "tekniska bevisningen" inte räcker till finns det andra grepp. Man har till exempel tagit upp de glädjeyttringar som förvisso förekommit i vissa muslimska kretsar över att hädaren är död, och blåst upp dem efter förmåga. (Sedan är det en annan sak att händelsen blivit omskriven även i länder där svenska konstnärers frånfällen annars sällan tas upp, som Turkiet, Indonesien och Iran. Man kan förstå att nyheten där får mer reaktioner av gillanden än medlidande, oavsett om de flesta är glada, ledsna eller oberörda – men det är inte som att man dansar på gatorna precis.) Så söker man att väcka antipatier mot muslimer i allmänhet, på känt manér, och även misstankar om att det nog var någon i det lägret som låg bakom det hela. Hittills verkar det som sagt ha gått sådär – men så är ju händelsen också helt färsk. Få se hur mycket intresse den genererar om ett år eller tre.
2 kommentarer:
En sak som starkt talar emot att det är något annat än en olycka är väl att ingen person eller organisation tagit på sig ansvaret? Det är väl annars ganska självklart - om man nu utgår ifrån att det är ett attentat pga rondellhundarna?
Apropå rondellhundar. Jag har träffat på folk som fått för sig att det var Lars Vilks som låg bakom hela företeelsen rondellhundar. Undrar om det är en utbredd missuppfattning.
Skicka en kommentar