Fyrkantiga ögon

- Första bildbelägget för av televisionen formade fyrkantiga ögon? Ur St Petersburg Times, 19 april 1953

Att man får fyrkantiga ögon av att stirra för mycket på skärmar, vare sig det är dumburk eller smartfån, är allmänt känt. När, var och hur började denna moderna sanning cirkulera?

- Första europeiska belägget? Liverpool Echo 7 mars 1955

Svar: Såvitt någon kunnat finna är det första belägget i kanadensiska bladet The Vancouver Daily Province den 28 juli 1951. Då var televisionen inte gammal! Hur det uppstått är kanske inte lika självklart men det ska sägas att det, givetvis, redan från början var frågan om ett skämt. Att folk fått för sig att folk tagit det på minsta allvar säger mer om de förra än de senare.

- "Barnen får fyrkantiga ögon av allt TV-tittande ..." — DN 17 januari 1958

Bob Hopes skoj-profetia återgavs i flera tidningar under 1958 och 1959. Det är första gången svenskarna kunde läsa att tv-tittande gav fyrkantiga ögon. Det är nog en händelse att 1958 var det år som tv:n slog igenom här i landet. När fotbolls-VM ägde rum, här i landet rentav, var många såpass intresserade att det var värt den avsevärda investeringen för att kunna se matcherna i vardagsrummet. Och därmed upphöjdes tv:n från kuriositet till vardag.

Inte för att fyrkantiga ögon i sig var något nytt.

Naquiri, quorom oculi quadratae funt formae

Naquiri, vars ögon är fyrkantiga

- Ludvig Holberg, Niels Klims underjordiska resa (1741), i latinskt (sic) original + översatt

Spelar det någon roll om en vandringssägen är sann?

Många vandringssägner är osanna. En del av dem skulle kunna vara sanna men är det inte, en del är helt orimliga av olika anledningar. Helt sanna är vandringssägner nog aldrig, men några har åtminstone en kärna av sanning som förbättrats och justerats i omgångar. (Här finns uppenbara paralleller med faktoider.)

Spelar det någon roll om en vandringssägen är sann eller inte? Eller snarare, hur sann den är?

Det är alltså inte frågan om en sägen har inträffat eller inte som gör den till en sägen. Det är att den väcker intresse och förs vidare från mun till mun, från land till land med i stort sett samma handlingsmönster, även om detaljerna förändras hela tiden. Intressantare än frågan "Har det här hänt i verkligheten?" är en annan fråga: "Varför har den här berättelsen blivit så spridd?" Det är ju bara en bråkdel av alla historier om märkliga tilldragelser som får internationell spridning. Svaret på frågan är att vandringssägnerna har en struktur som gör dem lätta att minnas och tacksamma att återge. Ännu viktigare är att deras innehåll svarar mot människors förutfattade meningar om tillvaron. Därför blir de intressanta som vittnesbörd om trosföreställningar och värderingar i vår tid. De kan ses som ett slags kollektiva fantasier, som återspeglar sin tids världsbild. Ofta rymmer de en symbolisk dimension; de utsäger mycket mer än vad de bokstavligen handlar om.

- Bengt af Klintberg, ur förordet till Råttan i pizzan (1986)

Om det finns en verklig bakgrund någonstans är naturligtvis inte helt ointressant. Men det är inte det intressantaste — inte alls. Det man är nyfiken på är de där detaljerna som förändras, eftersom de säger något om den tid och det samhälle där de lades på.

Man kan jämföra med kända förfalskningar. Sions Vises Protokoll är värdelös som källa för kunskap om judendomen, liksom Kensingtonstenen inte säger oss ett skvatt om ev medeltida expeditioner till Amerika. Icke desto mindre har de åtskilligt att säga, nämligen om den tid och det samhälle där de uppstod: I ena fallet tsarens Ryssland kring sekelskiftet 1900, i andra nostalgisk-patriotiska strömningar hos USA:s skandinaviska immigranter från slutet av 1800-talet. Men det intressantaste av allt är hur de har använts genom åren, av antisemiter respektive folk med missriktat historieintresse.

Man skulle också kunna jämföra med studier av Robin Hood, kung Arthur och andra sägenomspunna figurer. Finns det någon verklig person långt under seklers ansamlade sägner? Särskilt i dessa fall har det diskuterats flitigt, utan att man kommit fram till något definitivt. Spelar det någon roll? Igen: Det är naturligtvis inte helt ointressant. Men sägnerna är nog så intressanta som de är, med alla sina lager från olika tider och samhällen. Ifall man till äventyrs skulle lyckas slå fast att just den här snubben var verklighetens kung Arthur så skulle det inte påverka bilden av honom eller forskningen i någon nämnvärd grad.

Lördagsfråga 653: Skäggen

1. Skytsborg var tornets första namn, på klingande danska trots att vi befinner oss i Karibien. Detta hände sig nämligen under Danmarks kolonialtid. Långt senare fick det, oklart hur, det betydligt mer säljande men fullkomligt historielösa namnet Blackbeard's Castle.
2. Kapten Gulskägg (1983) har en imponerande rollista: I titelrollen Graham Chapman från Monty Python, på bilden ovan ser vi hans kompanjoner Eric Idle och John Cleese, och det är bara början på alla namnkunniga. Icke desto mindre floppade filmen hårt och, tycker jag, förtjänstfullt.
3. Fredrik I var tysk-romersk kejsare på 1100-talet. På italienska kallades han Federico Barbarossa "Rödskägg". Sedan 1940-talet är hans tillnamn för evigt förknippat med världshistoriens största angrepp, Operation Barbarossa: Tyskland mot Sovjet.
4. Träskägge (Lavskägge för ohlmarxister) med hobbit i näven, framställd av Alan Lee.

Den satte Tomas. Passande nog, eftersom det var hans svar på lördagsfråga 652 som inspirerade lördagsfråga 653.

Skråmärken — andras

- Apotekare i Ferndale, Michigan, hänger 1954 upp sitt klot; bryggeristjärna (och absolut ingenting annat) vid Brauhaus Sternla i Bamberg; tobaksindianer utmed Tobacco Row, Pleasure Island i Pinocchio (1940); brandbil nr 2 i Rutherford, New Jersey

Häromdagen tog jag upp gamla skråmärken som, tack och lov, fortfarande används (Skråmärken — använda). Nu är det dags för några skråmärken som med ett undantag används lite eller inte alls, och som aldrig använts hos oss.

- Firma Whitall, Tatum & Co visar upp sitt sortiment av show jars (1897)

Som nämns i förra bloggposten har svenska apotek kört med Hygieias skål (utöver de enskilda apotekens örnar, hjortar, lejon och allt vad det har varit). I England och USA har man haft något helt annat och mycket bättre. Show globes, show jars eller carboys var runda eller äggformade glasklot, flaskor eller liknande, fyllda med en kulört vätska. Man hängde upp dem eller satte dem i fönstret. Man kunde också montera speglar eller motsvarande för att förstärka de klara fägerna. Notera att det inte var några småpumlor utan stadiga prylar som kunde rymma uppemot sju liter.

När katalogen ovan gick i tryck var de fina kloten på nergång. Bruket dog i stort sett ut under 1900-talet, trots flera återlivningsförsök (herrarna i Ferndale måtte ha varit en anakronism). Någon förklaring ges inte, och när man ser de granna pjäserna är det svårt att komma på någon.

Visst är den läcker?

I likhet med de flesta skråmärkena är ursprunget dels okänt, dels föremål för fantasifullt hittepå som ersättning. Den finaste skrönan härleder bruket ända till Caesars invasion av Storbritannien en stund f Kr minsann; men då var det mycket, mycket glest mellan engelska apotek. Enligt en annan, som inte är fullt lika fantasifull men som jag ändå inte tror på, ska olika färger ha signalerat pest, realisationer etc.

Waring Historical Library: Show Globes; Wikipedia: Show globe

Om sexuddiga stjärnor i Tyskland finns mycket att säga. Men denna stjärna har ingenting att göra med judar eller Israel. Det är bryggeristjärnan eller ölstjärnan, som länge användes av bryggerier i vissa sydliga tysktalande områden.

"Eld + luft + vatten + jord = ölstjärna"

Vad ursprunget beträffar nämner Wikipedia verschiedene Hypothesen. Den populäraste och, tycker jag nog, mest trovärdiga går ut på att det var en kombination av alkemiska symboler.

Wikipedia (ty.): Brauerstern

Hur får man idén att marknadsföra tobak med träindianer? Tja — när europeer först stötte på tobaksrökning var det ju hos indianer (jämför bloggposten Röka tobak är ett bruk). Det har tagits myriader marknadsföringsgrepp i tobaksbranschen som är mycket långsöktare än så här. Och associationen ligger betydligt närmare till hands än ölstjärnan eller apoteksklotet.

Det som främst skiljer indianerna från annan reklam, och som gör att de platsar i denna samling, är att de skulpterades. Tidigt nämndes (citerat på Wikipedia) att de första tobaksindianerna gjordes av skulptörer som specialiserat sig på galjonsfigurer. I mitten av 1800-talet gav marknaden för träfartyg och därmed galjonsfigurer vika, och nya produkter fick tänkas fram. Detta var för övrigt långt innan den moderna visuella reklamen slog igenom. Det är därför jag tycker att tobaksindianerna snarare är sena skråmärken än tidig bildreklam.

Wikipedia: Cigar store Indian

Brandkårer i USA har ofta ett distinkt blomformat kors i sina logotyper. Jag vet inte varifrån det kommer. Det hjälper inte att en fantastisk mängd sidor som säger sig beskriva korset kallar det malteserkors, som är ett välkänt, lätt igenkännligt och helt annorlunda kors. Brandkårskorset kallas ofta Sankt Florians kors. Han är skyddshelgon för bl.a. brandmän, men jag har inte hittat någon koppling mellan honom och korset. (Detta påpekades på Wikipedia: Saint Florian 2008. Någon åtgärd har inte gjorts förrän precis nu, när jag gick in och tog bort stycket. Få se vad som händer.)

Tittar man på logotyper för Sveriges räddningstjänster, som här stor-Göteborgs, ser man ett annat kors eller snarare stjärna. Den ska, enligt en uppgift som återges av ungefär varannan räddningstjänst, ha använts av brandkårer över Europa, eller åtminstone Tyskland, sedan 1800-talet, eller så länge som moderna brandkårer funnits. Så kanske är fallet; jag har ännu inte hittat några sådana stjärnkors i materialet.

En metod som är mycket grov men som i rätt sammahang kan ha ett talande resultat är att bildgoogla. Här en del av resultatet för feuerwehr logo stern.

Jämför med en bildgoogling på polizei logo stern. Har svenska brandkårer fått sin logga från tyska poliser?

Inte heller fanan för österrikiska FF Prellenkirchen från 1877 har varken stjärna eller kors. Istället ser vi Sankt Florian i eldsläckartagen.

Lördagsfråga 653

Skråmärken — använda

- Pantbank i London; barberarstång vid Generalsgatan 2, Stockholm; ett apotek någonstans i Sverige; blandade kaducéer/asklepiosstavar från Getty Images

En gång i tiden höll många rörelser sig med standardiserade skyltar, så att folk som var nya i trakten och kanske, kanske inte, kunde läsa, direkt kunde se var de kunde hitta en bagare (kringla), en skomakare (sko såklart), eller vad det nu gällde. En som används flitigt än idag, åtminstone i vissa sammanhang, är teaterns glada resp ledsna masker.

De där är ju nog så tydliga. Men det fanns inte så få skråmärken vars betydelser var allt annat än givna. Vilket givetvis inte spelar någon roll när man väl lärt sig vad de betyder. Jag gillar särskilt att några sådana icke-självklara skråmärken används än idag. Här är fyra exempel.

Det kryllar inte av dem, men man behöver inte leta jättelänge för att hitta en pantbank med branschens traditionella skråmärke: tre klot. Deras historia, och därmed betydelse, är inte precis glasklar. Kanske kommer de från ätten Medici, som i så fall ska ha haft tre guldklot i sitt vapen (alla versioner jag hittat har sex klot, fem röda och ett blått). De skulle i sin tur kunna syfta på Lombardiet, där pantlånandet uppstod en gång i tiden; sådana rörelser kallades länge "lombardiska banker" eller lombards. Eller så syftar de på Sankt Nikolaus, tomtens kristnaste förlaga. I en legend gav han en fattig man tre påsar med guldpengar som hemgifter till hans tre döttrar. Pengapåsarna skulle senare ha förenklats till tre mynt, som sedan blev till i skylt-sammanhang mer tacksamma klot.

Wikipedia: Pawnbroker#Symbol

Frisersalongernas rödvita eller rödvitblåa barberarstång (ibland roterande för ökad synlighet) är lika obegriplig innan man lärt sig vad den står för. Historiken går tillbaka till den tid, för inte särskilt längesedan förresten, då barberare kallades fältskärer, med betydligt fler behandlingar på repertoaren än ansande av officersmustascher. Färgen rött skulle syfta på deras pålitlita blodtappningskur för att balansera patienternas kroppsvätskor, vitt för behandlingar som involverade ben eller tänder, och blått för den hår- eller skäggklippning som de också kunde erbjuda. Många stänger har ett klot i toppen; det ska symbolisera en behållare för blodiglar, som ju var ett annat sätt att tappa patienterna på blod.

Wikipedia: Barber's pole

Det är inte lätt att se vad apotekets inarbetade logotyp föreställer. Några vet att det är en kraftigt stiliserad bild av en orm och en skål. En del av dessa tror att ormen droppar gift i skålen. Men Hygieias skål, som den kallas, innehåller tvärtom mat. Läkeguden Asklepios hade fått sin skolning via ormar, och hans tempel kryllade av (ogiftiga) ormar som antogs ha en läkande effekt. Dottern Hygieia (hälsa på gammalgrekiska, som blivit vårt hygien) svarade för ormmatandet.

Wikipedi: Bowl of Hygieia

Många organisationer i vården håller sig med en säregen symbol: en stav med en eller två ormar och ev även vingar. Som jag beskriver närmare i nedan länkade bloggpost är det två gamla symboler varav den ena missuppfattats. Det går åter igen tillbaka till Asklepios, som traditionellt avbildas med en stav kring vilken en orm slingrar sig. Denna stav har sedan förväxlats med den bevingade kaducé, budbärarstav, som gudarnas budbärare Hermes/Merkurius höll.

Faktoider: Medicinska ormstavar

Är Blåkulla blå?

... Blåkulla- eller rättare Blockkulla-färderna ...

- Ur P. O. Bäckström, Sagor, legender och äfventyr (1848)

jfr ä. nor. blaakollen. Ordet är sammansatt af BLÅ o. KULLE. Den urspr. bet. har varit "det i fjärran blånande berget". De "blå bergen" ha sedan gammalt i norden betraktats som trollens hemvist.

- SAOB: Blåkulla (1917)

Äfven riksspråkets blåkulla torde innehålla en folketymologi (jfr blå), då väl ordet på ett eller annat sätt sammanhänger med det tyska Blocksberg.

- Adolf Noréen: Folketymologier (1888)

Kommer Blåkulla från tyska Blocksberg? Eller var, så att säga, kullen blå från början? De riktigt lärde verkar oense.

Jag vet inte ens hur länge namnet använts i svenskan. SAOB anger 1587 men går inte in på medeltidens fornsvenska.

Landets kanske mest kända "Blåkulla" är Blå Jungfrun i Kalmarsund. Wikipedia anger, utan identifierbar källa, att ön "ursprungligen" och åtminstone sedan 1400-talet kallades Blaakulla. Skulle den ha fått det namnet innan begreppet Blåkulla, med kopplingar till häxeri, magi och hedendom, blev allmänt?

Varifrån kommer polis polis potatisgris?

- Ruben G:son Berg, Skolpojks- och studentslang, i tidskriften Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif (1900)

(vulg.) okvädinsord till l. öknamn på (tjock) polis(konstapel); särsk. i uttr. polis, polis, potatisgris! Landsm. XVIII. 8: 32 (1900) [ovan nämnda artikel].

- SAOB: POTATIS-GRIS

"Grisar" är standard-tillmälet för poliser. Det verkar ha förekommit mest överallt, jämt. Ramsan med potatisgrisen har en helt annan verkshöjd, så att säga. När, var och hur uppkom den?

SAOB anger första belägg 1900. Hittills har jag heller inte hittat något äldre belägg än så. Att ordet sattes på pränt 1900 indikerar att ramsan myntades lite tidigare, men knappast mer. Jag skulle inte bli förvånad över ett belägg från 1890, lite förvånad över ett från 1870, och ganska förvånad över ett belägg från 1850.

I filmens början får man se konstapeln av år 1890. Småbarnen skriker "polis, polis, potatisgris" efter honom, ...

-  Filmen Vårt fackliga värn beskrivs i DN 13 juli 1943

Detta omnämnande är förvisso inget belägg men indikerar samma sak som många andra klipp: "Polis, polis, potatisgris" är en barnramsa som började cirkulera kring sekelskiftet 1900 eller något tidigare. Gissningvis myntades den av något barn med lite känsla, i Uppsala eller trakten däromkring. Likt alla andra ramsor och rim som uppstått bland barnen själva (alltså något helt annat än barnvisor o dyl skrivna av vuxna) har den sedan spridits från mun till mun, utan att blanda in tidningar, radio och andra vuxengrejor. (Den subkulturen mitt ibland oss, som vi alla har varit en del av, är ett vansinnigt spännande fält som bl a af Klintberg forskat mycket i.)

Det finns och har funnits myriader nonsensramsor som "potatisgrisen". Få har blivit lika framgångsrika som potatisgrisen, mätt såväl i livslängd som utbredning. Framåt mitten av 1900-talet ser man rapporter om vuxna personer som använder den, med varierande grader av allvar. Och när något tas upp i vuxenkulturen och blir etablerat så börjar frågor ställas som dittills ingen funderat över. Som varifrån uttrycket kommer.

En klurig förklaring som lanserats går tillbaka till första världskriget:

1915 var bönderna tvungna att lämna uppgifter om bland annat sitt spannmål och sin djurbesättning. Inget de ville göra frivilligt. Kommunerna och staten utsåg potatis- och grisräknare. De var inte särskilt populära när de kom på besök och blev snabbt bortkörda. Polishjälp krävdes för att myndigheterna skulle kunna utföra sitt jobb.

När de närmade sig gården så ilade en dräng eller en piga iväg och varnade de andra bönderna runt omkring med ordet "polis, polis, potatis och gris". Då fick alla chansen att gömma undan både grisar och potatisar.

- Nätet; källa ej angiven, av barmhärtighet

Detta är alltså inte sant, någonstans.

Jag är nyfiken på hur denna hittepå-förklaring först tänktes ut: På allvar eller på skoj? Den är för tråkig för att vara ett skämt. Men knappast på allvar heller, eftersom den tänktes ut av någon som visste att hen hittade på.

Att förklaringen spridits är desto enklare att förstå. Den ser ju helt trovärdig ut. Åtminstone om man inte vet eller låter bli att fundera på hur myndigheter inventerat det omfattande och under mycket lång tid absolut viktigaste skatteunderlag som landets jordbruk utgör. Att bönder deklarerar är inget nytt. Att lägga till årtalet 1915 är riktigt fiffigt; detaljer förgyller lögnen. Fast jag skulle använt ett senare år — krisen 1915 var inte i närheten av 1917 eller 1918 års kriser. Men man behöver inte ha koll på alla detaljer, eller ens särskilt många, för att konstruera goda klintbergare.

Palumba

Hörde om en tjej som varit nere i Malmö för någon simgrej. I hennes grupp fanns det en kille (som var svart och pratade grov skånska). Han presenterade sig som Palumba. Varje gång folk frågade honom saker avslutade de meningen med "Vad tycker du, Palumba?" och han blev jäkla förbannad. Till slut stod han inte ut och skrek "Jag heter faktiskt Per Lundberg!" (På skånska, alltså ...)

För några år sedan var en kompis på ett föredrag där publiken ombads hälsa på sina grannar. Därefter skulle alla presentera sig för föreläsaren med att säga sitt eget namn och så namnet på personen intill. Min kollega satt bredvid en mörkhyad man som hon glatt hejade på. När det var hennes tur så sade hon "Hej, jag heter [namn] och det här är Palumba!" med en gest mot den andre. Han såg lite förvånad ut, så hon provade igen: - Ja, eh ... Det här är ... Paloombah. Mannen såg ännu mer tvivlade ut. Min kollega blev nervös och försökte då att artikulera tydligt och uttala orden långsamt: — Du Kanske Själv Vill Säga Hur Man Uttalar Ditt Namn? Mannen fick mikrofonen, harklade sig, lätt irriterat, och sade på perfekt, grov skånska: — Jag heter alltså Per Lundberg

- Nätet x 2

Denna berättelse finns i myriader varianter. Har någon av dem hänt? Varför inte. Dialekter och förväntningar — vad man hör och tror sig höra — är ju verkliga fenomen som kan ställa till det på alla möjliga sätt. Men däremot tror jag inte ett ögonblick på att alla versionerna har inträffat.

Om historien bygger på en verklig händelse har den det gemensamt med bra många vandringssägner. Kanske den justerades redan från början för att bli såpass bra, kort och lättbegriplig? Det är klart att den sprids, och justeras (ytterligare) på vägen.

Det är förresten det som verkligen kännetecknar en vandringshistoria: Inte att den är osann i grunden (en vandringshistoria kan mycket väl bygga på en helt sann händelse) utan att den vandrar, och under sina vandringar ständigt anpassas till det sammanhang där den återges.

Lördagsfråga 652: Vår

1. Disneys härliga Fantasia: Pteranodon fångar fisk för att sedan fångas, med fisk och allt, av en mosasaurus, allt till tonerna av Stravinskys Våroffer. Det finns massor av paleontologiska anomalier i dessa scener, som sauropoder i träsk, överviktiga stegosaurier som högst anakronistiskt jagas av en tyrannosaurus etc., så jag kunde inte välja.
2. Franska stjärnan Yvonne Printemps (vår på franska) sjunger Offenbach.
3. Prag-våren pågick under större delen av 1968, från den faktiska våren till sensommaren, då den tvärdog. Den här bilden har jag inte sett förut.
4. Detalj ur omslag till en av utgåvorna av Jean-Michel Jarres Equinoxe (dagjämning, efter lat. aequinoctium = natten är lika lång [som dagen]).

Vårdagjämningens lördagsfråga sattes av Tomas.

Anden i Yozgat

I bloggposten Ett brev till Tighnabruaich tog jag upp en episod med Sir Henry och hans krigsfånge till son. När jag letade efter lite kringdata om herrarna fann jag att den senare, Elias Henry, skrev en bok om sin tid i lägret: The Road to En-Dor (1919). Länken går till excellenta gutenberg.org där boken finns utlagd, med illustrationer och allt. Jag läste några rader i förordet och insåg omedelbart att jag gjort ett fynd av första magnituden, och det av en helt annan art än jag tänkt mig.

Spiritualism enabled us to kill much empty and weary time. It gave "True Believers" satisfactory messages, not only from the world beyond, but also from the various battle-fronts — which was much more interesting. It enabled us to obtain from the Turks comforts for ourselves and privileges for our brother officers. It extended our house room, secured a Hunt Club for our friends, and changed the mind of the Commandant from silent and uncompromising hostility to a post-prandial friendliness ablaze with the eloquence of the Spook.

- Elias H. Jones, The Road to En-Dor

Sedan Jones med kamrater förlorat första slaget vid Kut (i dagens Irak) våren 1916 hade de blivit krigsfångar i osmanska riket. Så småningom hamnade de i ett läger i staden Yozgat (i boken stavat Yozgad), djupt inne i Turkiet (vilket försvårade rymningar mer än vakter eller murar). Behandlingen var hård men, som jag förstått det, i stort sett korrekt. Det allra största problemet var tristessen. Man prövade på alla möjliga sätt att fördriva tiden. Så småningom fick de ett tips på en syssla som dessutom låg i tiden: Anden i glaset.

(Vad bokens titel beträffar så berättas i 1 Sam 28 hur Saul besöker en häxa i byn En-Dor och genom henne får kontakt med andevärlden.)

Vid den här tiden togs spökprat och spiritualism på ett större allvar än kanske någonsin förr eller senare. Att miljoner unga män ryckts bort i kriget bidrog till en blomstrande marknad för de som inte tvekade att utnyttja anhöriga som kunde ge vad som helst för en kontakt med de döda. Och folk som Sir Oliver Lodge (bloggposten Konsten att läsa tankar) och Sir Arthur Conan Doyle forskade, eller "forskade", i ämnet, efter förmåga och med största allvar. (Båda dessa förlorade för övrigt en son i kriget; på den tiden saknades det söner, fäder och bröder i varje stad, by och familj över det mesta av Europa och lite till.)

Jones verkar inte ha haft några större erfarenheter av spökprat när han först lade fingret på glaset. Icke desto mindre insåg han snart vad det hela gick för. Hans många observationer är fullkomligt moderna och hade kunnat tryckas hundra år senare utan att någon höjt ett ögonbryn. Några spridda citat:

It was extremely interesting from a psychological point of view to notice how the basic idea that they were conversing with some unknown force seemed to throw men off their balance.

... One witness who believes that what he says is true [...] is worth ten of a conscious liar in any Court of Law.

For it must always be borne in mind that a medium can have no more valuable asset in his sitter than a theory of spooking, and the more ill-defined, tortuous and confused that “theory” may be, the easier it becomes to hoodwink its exponent.

- Elias H. Jones, The road to En-Dor

Boken är dessutom kryddad med Jones torra brittiska humor. 

Tra bo dŵr y môr yn hallt
A thra bo ’ngwallt yn tyfu
A thra bo calon dan fy mron
Mi fydda ’n fyddlon iti

- En walesisk schlager — Jones behärskade språket — som fick tjänstgöra som tungomålstal

Vid ett tillfälle utövade Jones och en kamrat även tankeläsning à la Truxa: den ene fick prylar från publiken som den andre, med förbundna ögon, identifierade. Det gjordes, som alltid, genom de ordval som den förste använde: "Vad är detta?", "Vad har jag här? Fort!" osv. Arbetet med att bemästra denna code sammanfattar Jones som följer:

... Perfection in the use of the code involves a good deal of memory work and constant practice. Nothing but the blankness of our days in Yozgad and the necessity of keeping our minds from rusting could have excused the waste of time entailed by preparation for a thought-reading exhibition. It is hardly a fitting occupation for free men.

Om boken bara hade utgjorts av det ovan nämnda hade det varit vackert så. Men Jones berättar vidare om hur han och kumpanen Hill fick nyckelpersoner bland lägrets personal att bli troende och börja lyssna på the Spook. Vilket öppnade helt nya möjligheter.

We were no longer utterly and entirely under the orders of the un-get-at-able Turk. We had the Spook as an ally, and the Spook could make the Commandant sit up.

I began my experiments in spiritualism with a perfectly open mind, but from the time when the possibility of escape by these means first occurred to me I felt little concern as to whether communication with the dead was possible or not. 

Det mesta av boken beskriver den omsorgsfullt uttänkta skröna som Jones och Hill konstruerade och försiktigt matade kommendant och andra med. Den rekommenderas varmt.

En historisk dimension som Jones bara nämner helt kort — det är många trådar ändå — är vad som nyligen hade timat i Yozgat, och varför staden hade så många tomma hus. Det berodde på att de flesta invånarna varit armenier. När krigsfångarna flyttade in hade folkmordet just dragit förbi.

*

Jones vägrade att gå in på den mediala kungsvägen: Att inbilla folk att de har kontakt med sina döda anhöriga. Det ville han inte utsätta sina kamrater för. Detta kommenterar han i en bitvis kylig, bitvis frätande beskrivning av det mediala geschäftet som får avrunda denna bloggpost. Jag vet inte om jag någonsin läst något lika vasst i ämnet.

I know well that conversations with the dear dead are the every-day stock-in-trade of the average medium. It makes mediumship so much easier. Besides, for all I know, the medium may be genuine. And far be it from me to decry the efforts of eminent scientists to forge their links with the world beyond by any means they choose. They want to "break through the partition." In their effort they have perhaps every right to circularize the widows and mothers of those whose names adorn the Roll of Honour. To the scientist, a widow or a mother is only a unit for the purpose of experiment and percentage. To the professional medium she represents so much bread and butter. Assuredly these bereaved ladies should be invited to attempt to communicate with their dead husbands and their dead sons! The more the merrier, and there is no time like the present. We have a million souls just “gone over” in the full flush of manhood. The fodder of last year’s cannon is splendid manure for the psychic harvests of the years to come. Carry on! Spread the glad tidings! Our glorious dead are all waiting to move tables and push glasses, and scrawl with planchettes, and speak through trumpets, and throw mediums into ugly trances—at a guinea a time. There they are, "on the other side," long ranks of them, fresh from the supreme sacrifice. They are waiting to do these things for us before they "go on" further, into the utter unknown. Hurry up! Walk up, ye widows, a guinea is little to pay for a last word from your dead husbands, Many of you would give your immortal souls for it! Walk up, before it is too late. You may find, to begin with, they are "a little confused by the passing over," a "little unskilled" at the handling of these uncouth instruments of expression—the table, the glass, the trance. But be patient. They only need practice and will improve with time. Go often enough to the mediums, preferably to the same medium, and your dead will learn to communicate. And, above all, "have faith." It is the faithful believer who gets the most gratifying results.

- Författaren "Bones"

Lördagsfråga 652

Blusbröder

... Ett stort antal blusmän, som måste ha brännvin att skölja ned sin torra frukost med.

- Nerikes Allehanda, 30 september 1899

Vad är "blusmän" — herrar i damkläder? Jag vet inte om sådant förekom öppet i 1899 års Göteborg, som är staden nykterhetspredikanten beskriver. Men som sammanhanget antyder är det något helt annat.

Ordet blus blouse förekom i Frankrike redan före revolutionen. Men då avsågs ett helt annat plagg än det vi tänker på: Ett överdragsplagg i grovt och tåligt tyg, buret av kroppsarbetare, i fabriker, på fälten och på sjön. När begreppet "blusmän" så småningom dök upp kunde det syfta på såväl proletärer som politiskt aktiva (till vänster såklart) proletärer.

På 1860-talet blev plagget populariserat av en av de viktigaste italienare som funnits: Giuseppe Garibaldi. Garibaldiblusarna var ofta röda efter förlagan, dock betydligt ömtåligare, dyrbarare och inte minst feminina. Blusen hade använts som damplagg tidigare, inte utan tvekan, men "alla senare blusars stammoder" (1916) var definitivt för damer.

I slutet av 1800-talet kunde alltså blusen användas för att beskriva såväl kvinnor som män, men med fullkomligt olika associationer. Sådant tycker jag är intressant.

Medan i synnerhet knytblusen tidvis, och än i våra dagar, fått en politisk laddning, har blusmännen försvunnit. Alla belägg från mitten av 1900-talet syftar på arbetarrörelsens historia. 

Rektangulära kor

- John Vine

Om man studerar äldre tavlor så hittar man påfallande många avporträtterade oxar, tjurar och kor. Och de har påfallande ofta en påfallande rektangulär form. Såg de ut så där? Eller hade konstnären aldrig sett en ko?

- Henry Stafford

Boskapsavel var en grej bland bättre bemedlade britter under 1800-talet. Hade man en ko med önskvärda egenskaper — mycket kött och fett, eller vilka skönhetsideal som nu rådde för tillfället (jämför hundrasernas bitvis galna värld) — så ville man visa det. Det fanns en sorts boskaps-Instagram(/Tinder?) i olja där man skröt och inspirerades, köpte och sålde. Och man drog sig inte för att be konstnärerna att framhäva, justera och förbättra. Folk då var som folk är nu.

- James Clark d.ä.

Till bilderna hörde ofta texter som kunde vara nog så långa, utbroderade och återigen med ett avspänt förhållande till sanningen.

The text gives specific dimensions such as length at the shoulders or girth at the waist, while the illustrations displays the quality of the animal's parts. Many of the beasts were indeed bulky, and the artists simply smoothed lines and provided a but more fat in crucial areas to enhance the look of the animal and fashion it toward the breed's ideal.

- Ron Broglio, Technologies of the Picturesque (2008) s 175)

- William Henry Davis

- Richard Whitford

I boskapskonsten finns det även rektangulära får och en del rektangulära eller ovala grisar. Men de är inte fullt så vanliga som korna, vilket reflekterar skillnaden i pris.

- William Henry Davis

These paintings are probably just relics of a time when cattle were a marker of status, and breeding for size became a competition. Really famous cows from the 1800s could find themselves the subjects of everything from public displays to dinner plates, so perhaps the efforts of their owners conspired with the artists in an effort to secure them both a place in history.

- Molly Tresadern: The rectangular cows of Art UK, 13 april 2018 — huvudkällan för denna bloggpost

Skillnaden mellan grön och gul såpa

Den här bloggposten utgörs ovanligt nog av ett enda långt citat. Men det är det värt. Tycker jag, och kommer du också att tycka när du läst klart.

Vad är det för skillnad mellan Grumme Grön och Grumme Gul såpa?

Innehållet i de båda såporna är identiska. Grunden till färgskillnaden är historisk. I södra Sverige användes förr hampa för tillverkning av såpa. Hampan gjorde såpan grön. I norra Sverige användes däremot animaliska fetter, vilket gjorde såpan gul. Dessa traditioner sitter djupt rotade och många skulle aldrig köpa en såpa av en annan färg än den de är vana vid.

Idag tillverkas Grumme Såpa av renaste tallolja, som ger en naturlig gul färg. För att tillgodose våra kunders önskemål gör vi även en grön såpa genom att tillsätta ett färgämne. Givetvis är färgämnet helt ofarligt och påverkar inte såpans effektivitet.

- Grumme: FAQ

(Detta inlägg har inte ett skvatt med tillverkaren att göra, mer än att just dessa tvålkokare lagt ut en fin förklaring på ett vardagsmysterium.)

Stjärnornas världskrig

- T-21 buren av Stormtrooper i någon av filmerna, samt i närbild i spelet Battlefront 2

The T-21 light repeating blaster, also known as the T-21 heavy blaster or simply the T-21 blaster rifle, was a model of light repeating blaster manufactured by BlasTech Industries[1] and used by some of the Galactic Empire's Stormtrooper Corps.[2]

- Wookieepedia: T-21

Your typical Star Wars gun is a real gun covered in stuff

- Jonathan Ferguson, vapenexpert hos Royal Armouries, i filmen nedan som denna bloggpost bygger på

Star Wars (eller Stjärnornas Krig som jag ännu inte helt vant mig av med att kalla det hela) fick inspiration i mängd från andra världskriget, från dogfighting till Darth Vaders Stahlhelm. Man hämtade också många vapen därifrån. Till exempel är standardvapnet blaster en Sterling kpist plus och minus diverse stuff, Han Solos vapen en Mauser C96 med ytterligare stuff, osv.

Jawan i första filmen bedövar R2-D2 med en Lee-Enfield som byggts om rejält och fått en brittisk granattillsats från 1917 (en föga känd men riktigt finurlig konstruktion). Lee-Enfield torde vara det mest kända vapnet i denna genomgång: En brittisk arbetshäst som användes under hela första halvan av 1900-talet plus sömsmån, och som i några varianter inalles tillverkades i absurt många miljoner exemplar.

Det finaste exemplet är ändå T-21:an, light eller heavy eller bara blaster. Den är mer än kraftigt inspirerad av den klassiska Lewiskulsprutan, här återgiven i Illustrated London News den 13 januari 1917. Notera det runda magasinet. (Kuriosa: Kulsprutegeväret utformades av en amerikansk medborgare med det synnerligen brittiska namnet Isaac Newton Lewis. Han fick ingen avsättning för sin uppfinning i hemlandet utan begav sig 1913 till Storbritannien. Där gick det bättre, lindrigt sagt. Lewis kg användes ända fram till andra världskriget och på sina ställen en god bit efteråt.)

I filmen nedan plockar Ferguson fram en Lewis och tar av magasinet. Notera tappen i mitten, och jämför med bilderna som inleder denna bloggpost. T-21:an är en Lewis utan magasin.

En särskild finess hos Lewiskulsprutan var kolven. Den var ihålig så man kunde fylla den med olja, så man kunde smörja vapnet ofta, så man slapp eldavbrott. Funktionen avslöjas av den lilla upphöjningen på kolvens ovansida: Det är skruvlocket. Denna bild visar dock ingen Lewis, utan kommer från Wookieepedias illustration av en T-21 (jämför även med bilden högst upp t v). Vad rebeller eller stormtrupper förvarar i den ihåliga kolven är en öppen fråga.

- Youtube: Firearms expert reacts to Star Wars Battlefront 2's guns

Lördagsfråga 651: V

1. Sputnik. (Och på tal om sputnikar: Sputnikarna.)
2. Sega Saturn, tv-spel på 1990-talet.
3. Ett av de jättestora rymdskeppen i tV-serien V.
4. Denna ubåt har ovanligt nog tjänstgjort under såväl Union Jack som hammaren och skäran. HMS Unbroken överfördes 1944 till den sovjetiska flottan, där den förresten fick namnet V-2. Efter några år gick den tillbaka och skrotades.

Sputnik V, Saturn V, V och V-2 ger bokstaven V. Med viss slagsida åt rymdtemat men det var överkurs. Medaljen åt Spito.

Svar ja

När någon frågar Kommer du till sammanträdet?, kan man få höra repliken Svar ja. Om det inte finns någon anledning att betvivla att det rör sig om ett svar, krävs det inte mer än Ja. Då behöver inte heller själva formuleringen vålla irritation. Man kan komma att tänka på Bibelns ord i sammanhanget: ”Sådant skall edert tal vara att ja är ja och nej är nej.” Med alternativet ”Sådant skall edert tal vara att svar ja är svar ja och svar nej är svar nej” kollapsar textstället. Däremot kan det finnas situationer, t.ex. vid radiokommunikation, då det är väsentligt att göra klart för mottagaren att det är fråga om ett svar. I den funktionen kan uttrycket försvara sin plats.

- SO om ett bruk av "ja"

En del uppslagsord i Svensk ordbok är försedda med grå textrutor (åtminstone på nätet). Dessa innehåller tips och rekommendationer som går utöver de torra beskrivningarna. Som när man nämner att "sanktion" kan vara sin egen motsats, omnämnt i en bloggpost härförleden. Ruttexterna är oftast korta, sällan så långa och utbroderade som ovan.

Varifrån kommer uttrycket "svar ja"? Det är lite knepigt att forska i eftersom texter kryllar av "svar: ja" som inte återger talspråk. Men det förefaller som om uttrycket kommer från det militära, kanske i synnerhet militär radiokommunikation. I det sammanhanget kan man inte vara tydlig nog; ett ensamt litet "ja" försvinner lätt i störningar och brus, redan "svar ja" är bättre. I vilken utsträckning "svar ja" används vid vanlig muntlig oelektrisk militär kommunikation vet jag inte.

- SvD 7 mars 1987

Ett otvetydigt belägg för ett talat "svar ja", därtill i ett militärt sammanhang, kompliceras av att det är en utlänning som citeras. Vad blir "svar ja" på engelska? [ affirmative låter troligt och bra, tack för den ]

I början på 1990-talet vann "svar ja" spridning i samhället i övrigt genom Johan Rheborgs rollfigur Percy Nilegård. Inte för att det ens då var helt nytt bland civilister. Poängen med figurer som Nilegård är ju att de speglar verkligheten, om än på ett skruvat och förstärkt sätt.

Lördagsfråga 651

 

Vasaplatsen, 12 mars 1992

- Google Earth: Vasaplatsen, Göteborg. Byggnaden uppe t v hyser för Göteborgs universitet centrala funktioner. Platsens hållplats i hörnet mittemot.

På den tiden bodde jag i Biskopsgården på Hisingen. Denna torsdag morgon snöade det, stora långsamma flingor. Jag gick ner till hållplatsen och spårvagnen. Den skulle ta mig till Chalmers där en laboration i någon datakurs väntade.

Jag kom en bra bit. Men vid Vasaplatsen, ett par hållplatser från Chalmers, var det stopp. I vanliga fall skulle spårvagnen ha fortsatt uppför Aschebergsgatan (den går utmed bildens högerkant). Men föraren meddelade att ledningarna åt det hållet var strömlösa. Så alla fick gå av och fortsätta med andra medel.

På grund av strömavbrottet var det ännu mer folk på Vasaplatsens hållplats än en vanlig torsdagmorgon. En plats i väntkuren var inte att tänka på. Men jag träffade en kurskamrat som också var på väg till laborationen. Han hade trevligt nog ett paraply. Det snöade som sagt, inte särskilt mycket, men tillräckligt för att man hellre ville stå under ett paraply än under bar himmel. Vi ställde oss längst ut på hållplatsens refug, närmast korsningen.

I fjärran, uppåt Aschebergsgatans långa backe, hördes en siren. Jag hade varit lantis fram tills nyligen, och sirener var fortfarande ovanligt och spännande. Därför tittade jag uppåt backen. En smäll hördes från samma håll, ganska dov och kraftig. Vad var det? Och så small det till igen. Nu var det definitivt något som pågick. Men vad? Jag stirrade uppåt backen.

Nu dök en polisbil upp i synfältet. Och så en spårvagn. I efterhand retar jag mig på att jag var så trögtänkt. Jag noterade inte att det var spårvagnens baksida som var vänd mot oss. Inte heller att den gick på fel sida. Jag tänkte inte ens på att den enda anledningen till att jag alls stod på Vasaplatsen var att spårvagnarna ju för tillfället inte kunde gå utmed Aschebergsgatan. Så vad gjorde en spårvagn på Aschebergsgatan? — Var en tanke jag inte tänkte. Polisbilen med blåljuset var det som fångade min uppmärksamhet.

Spårvagnen rullade neråt och kom så småningom fram till korsningen. Där svängde spåret, inte mycket men lite. Spårvagnen svängde däremot inte alls. Den hoppade upp på asfalten och fortsatte i full karriär, rakt mot hållplatsen som nu bara var några tiotals meter bort. Att den gick bra mycket fortare än vagnar brukar göra hade jag inte heller tänkt på. Sådant är ju också svårare att se när man står rakt framför fordonet ifråga.

Men om jag dittills varit generande dålig på att lägga ihop två och två tänkte jag nu desto effektivare. Vilket var hälsosamt och bra. Utöver det uppenbara — att en skenande spårvagn var på väg mot mig — insåg jag att den, när den slog i hållplats, bilar och hus, skulle svänga ut med ändan och fortsätta med bredsidan först. Varför jag var i akut behov av att flytta på mig tillräckligt långt.

Jag vände mig till vänster, mot Vasaplatsens gräsplätt, och sprang. Bakom mig hörde jag spårvagnen drämma in i huset. Jag minns inte hur det lät, det starkaste ljud jag någonsin hört; jag bara registrerade att det small till.

När jag kommit tillräckligt långt stannade jag och vände mig om. Och konstaterade att jag hade haft rätt. Spårvagnen hade svängt ut och svept sina femtio ton över hållplatsen, över allt och alla som fanns där. De som stod inpackade i väntkuren hade inte haft en chans att komma undan, eller ens inse vad som pågick. Ett antal bilar demolerades i olika grad. I en av dem spräcktes tanken; bränslet forsade fram och började brinna. Den morgonen dödades tretton, skadades 29.

Jag och min kurskamrat klarade oss med blotta förskräckelsen. Hans paraply blev kvar på platsen; det hade hamnat under en taxi som spårvagnen dragit med sig. Smällarna jag hört var först polisbilens försök att knuffa undan taxin, därefter när spårvagnen slog in i taxin.

Wikipedia: Spårvagnsolyckan vid Vasaplatsen i Göteborg (1992)

自我審查 är "självcensur" på kinesiska

- Det här fick inte visas i Kina: Ur en laddad scen med Mercury (Malek) och John Reid (Aidan Gillen).

Bohemian Rhapsody (2018) handlar om Queen och i synnerhet Freddie Mercury. Kan man göra en film om denne utan att ta upp hans läggning? Nej? Jodå, tyckte man — i Kina. Fram med saxen. Man klippte bort scenen ovan med en helmanlig kyss, liksom en med Mercury i kvinnokläder, med mera. Givetvis granskades även relaterat material. Som skådespelaren Rami Maleks (Mercury) Oscarstal:

"We made a film about a gay man, an immigrant, who lived his life just unapologetically himself." That, apparently, was too much for Chinese censors; the massive media platform Mango TV replaced "gay man" with "special group" in subtitles, the [New York] Times notes.

- Bohemian Rhapsody: All three minutes of the film's gay scenes censored in China, Vanity Fair 26 mars 2019

En intressant omständighet är att den könlösa rapsodin bara blev tre minuter kortare. Vilket visserligen kan vara rätt mycket i en tajt spelfilm. Men det indikerar att inte ens den ocensurerade versionen ägnar sig mycket åt frågan. Vanlig primitiv censur kombinerades med självcensur, som är långt effektivare.

The Ancient One pekar ut sitt ursprungsland: Kamar-Taj, någonstans i Himalaya.

- Strange Tales #148 (1966)

En av Marvels otaliga superhjältar är magikern (på riktigt, med övernaturligt trolleri) Doctor Strange. Han har en läromästare, "The Ancient One", med vaga och generiska asiatiska drag. Exakt varifrån han kommer är oviktigt och tas heller aldrig upp, nästan. Ett givet undantag är den bakgrundsberättelse som är obligatorisk för superhjältar och viktigare biroller. Där får man reda på att han kommer från någonstans i Himalaya. Vilket är lätt att associera med Tibet, det mystiska landet nr 1 sedan Blavatskys tid.

Så småningom (efter några decenniers grubblande, faktiskt) blev konstige doktorn film. Den viktigaste birollen i Doctor Strange (2016) gjordes av Tilda Swinton. Uråldringen från Kamar-Taj spelad av en vit kvinna strax över 50? Som dessutom fått en keltisk framtoning? (Inte för att denna är särskilt tydlig, jag vet inte riktigt vad som avses.) Visst, varför inte. Och det blev jättebra, tycker åtminstone undertecknad. 

Men man kan variera ålder, kön, hudfärg och ursprung av olika skäl. Vilka som använts här framgår av en kommentar som en med-manusförfattare fällde i en podd:

The Ancient One was a racist stereotype who comes from a region of the world that is in a very weird political place. He originates from Tibet, so if you acknowledge that Tibet is a place and that he’s Tibetan, you risk alienating one billion people who think that that’s bullshit and risk the Chinese government going, "Hey, you know one of the biggest film-watching countries in the world? We’re not going to show your movie because you decided to get political."

-  C. Robert Cargill, medförfattare till filmen Doctor Strange (2016), mina markeringar, citerad i Doctor Strange writer says Ancient One was changed to avoid upsetting China, Screenrant 24 april 2016

Inte för att ens den mest regimtrogne kines någonsin hävdat att Tibet "inte är en plats". Men det framgår tydligt vad som avses (att Tibet skulle vara en självklar del av Kina, vilket jämte samma uppfattning om Taiwan är heliga påbud i den officiella kinesiska världsbilden). Kanske lite för tydligt. Mycket snart försökte Cargill mildra och linda in sin analys ('Doctor Strange' writer says China-Tibet remarks don't represent Marvel, New York Times 28 april 2016). Men då var det så dags.

Självcensur är ett sätt att anpassa sig. Ett annat är att lägga in detaljer som visar var man står. Och då behöver inga detaljer vara för små och obetydliga.

Förfärliga snömannen (2019) är en animerad barnfilm. Den gjordes av Dreamworks (USA) och Pearl Studios (Kina). Kort efter premiären klipptes den i Malaysia och drogs in helt i Vietnam och på Filippinerna. Inte på grund av handlingen, som är så len och oproblematisk som det kan bli. Utan på grund av en detalj, fullkomligt oviktig i filmen som helhet, som glimtar fram i en scen.

Vi ser huvudpersonen Yi inne i hennes koja uppe på ett höghus i Shanghai. På väggen sitter en karta över landet. Inget konstigt med det. På kartan syns Sydkinesiska havet. Fortfarande inget märkvärdigt. Men notera strecken i havet. De visar var Kina tycker att deras gräns borde gå (se WP: Nine-dash line). Snuddandes vid Malaysia, Vietnam, Filippinerna med flera. Vilket man naturligtvis har synpunkter på i grannländerna. Vilket gav upphov till restriktioner och gräl. Eftersom man givetvis förstod att den mikroskopiska piken inte hade hamnat där den hamnat av en slump, utan att den ingick i ett storpolitiskt spel.

Varför ska man stänga fönstren när det åskar?

Vid åskväder ska man stänga fönster och dörrar. Det tipset kan man hitta mest överallt. Men varför ska man göra det? Intressant nog varierar anledningarna som uppges. Ska man stänga fönster och dörrar för att

1. undvika splitter eller
2. minska brandspridning eller
3. stoppa själva blixten?

Naturligtvis kan det finnas flera anledningar, även utöver de uppräknade. Men lite märkligt ser det ut när olika källor kommer med olika bud.

Stäng alla dörrar och fönster för att undvika eventuellt glassplitter

- Elsäkerhetsverket: Åska och åskskydd

Stänga alla fönster och dörrar (för att undvika glassplitter)

- Krisinformation.se: Blixtnedslag och åska

Stäng alla fönster i huset — för att försvåra för en eventuell brand att sprida sig

- Folksam: Åska och blixtnedslag

Stäng alla fönster för att hindra brandspridning om åskan slår ner.

- Räddningstjänsten Storgöteborg: Åska

Om huset har dålig åskledning söker sig blixten eller spänningen via konstruktionerna in i byggnaden, eftersom spänningen måste utlösas någonstans. - Så det lönar sig att hålla sig bort från elkontakter och fönster.

- Brandmästare Vesa Berg i Brandmästaren tipsar, Svenska Yle 9 juli 2018

Fönster och dörrar ska stängas eftersom att blixten kan slå ner nära och utvecklas horisontellt och då komma inåt.

- Åskforskare Terhi Laurila i Blixtar och dunder — magiska under, HBL 18 juli 2016

Flera sajter, som t.ex. SMHI, anger att fönster och dörrar ska stängas men inte varför.

Anledning 3) har jag enbart hittat i finska källor. Jag vet inte om det betyder något.

Ännu en anledning som ibland nämns är att husdjur som är känsliga för smällar lugnas om man stänger ute ljudet. Jag har inte tagit med den här.

En annan anledning som jag inte tagit med är den följande:

När åskan går, skyndar man sig att stänga alla fönster och dörrar, och det är förmodligen av samma skäl som dikterat bondepraktikans nyssnämnda råd [att man inte ska springa]: Man tror att blixten följer luftdraget — ett antagande som icke har något som helst stöd i vår kunskap om åskans natur.

- "Tänd lampa hjälper ej mot blixten", SvD 1 augusti 1930

Ett brev till Tighnabruaich

- "East Bay, Tighnabruaich"

I många kustområden har gamla byar vuxit ihop till sammanhängande band av bebyggelse och civilisation. Tighnabruaich på den skotska västkusten är ett typiskt exempel. Idag anges befolkningen till flera hundra, hur man nu drar gränserna till grannbyarna. I början av 1900-talet, från den period vykortet är ifrån, var det betydligt lättare att räkna invånarna, eftersom de var färre och mer uppdelade. Och att Tighnabruaich då var en pytteliten håla spelar en roll i denna episod.

En av de få invånarna hette Sir Henry Jones. Han hade en son i vapenför ålder. Under det stora kriget skickades denne iväg och hamnade i vad som idag är Irak. Han deltog i första slaget vid Kut som i april 1916 slutade med kapitulation och fångenskap i Aleppo. Många av fångarna dog, på vägen dit eller väl framme.

Nu fick Sir Henry uppe på skotska västkusten ett kort med posten. Det var ett enkelt brevkort, ett vykort utan vy. Det hade inte ens någon text. Avsändaren var ändå lätt att identifiera, tack vare frimärke och poststämpel. Sir Henry kände bara till en enda person som för tillfället vistades i osmanernas Turkiet. Men vad ville sonen berätta?

Helt utan text var kortet naturligtvis inte; en adress var ju nödvändig. Fast vad var det för adress? "Sir Henry Jones, 184 King's Road, Tighnabruaich, Scotland". Gatan stämde inte, och kunde inte stämma, för Tighnabruaich hade ingen King's Road eller ens några husnummer (på den tiden förekom sådana inte heller på den svenska landsbygden). Det måste vara ett dolt budskap! Vilka var vid den här tiden bäst rustade att klura ut sådant, i synnerhet när det hade med kriget och krigsmakten att göra? — Brevet hamnade i Room 40, landets tvärhemliga centrum för kryptering och dekryptering. Där man så småningom klurade ut budskapet.

Gör du det? Lösningen nedanför i vit text, markera för facit.

> En bibellärd herre föreslog att slå upp 1 Konungaboken — på engelska Book of Kings, ofta bara Kings — 18:e kapitlet, fjärde versen. Och vad hittar vi väl där?

For it was so, when Jezebel cut off the prophets of the LORD, that Obadiah took an hundred prophets, and hid them by fifty in a cave, and fed them with bread and water. (KJV)

När Isebel ville utrota Herrens profeter hade Obadja tagit sig an hundra av dem och gömt dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och dryck. (2000)

- 1 Kung 18:4

Detta tolkades som att unge Jones med kamrater var i fängsligt förvar men i behov av mat. Vilket visade sig vara fallet. <

En uppföljare till denna bloggpost är Anden i Yozgat. Den är ännu bättre!

Lördagsfråga 650: Fredrika Dorotea Vilhelmina

1. Guldastjärnakrona i nationalparken Björnlandet, i lappländska Fredrika. Den står i parkens entréområde, osäker på varför.
2. Ormsjön i Dorotea. Bilden tagen 1936 i samband med en drunkningsolycka där 14 dog.
3. Den så kallade Kultsjökrukan är en fin asbestkruka (extra viktigt att hantera den försiktigt) från järnåldern, funnen i Vilhelmina. 
4. Detalj av Baden-Baden-stol, som de tydligen bara kallas i Sverige.

Det ger Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden, gift med Gustav IV Adolf och en tid Sveriges drottning. Hon är en lättmemorerad icke-regerande drottning eftersom hon, av någon anledning, fick tre socknar i Norrland uppkallade efter sig. Den satte HJ.

Halvannan = 1 ½

Nu, halvannan vecka efter katastrofen och när sökandet efter överlevande har avbrutits, har diskussionen tagit fart om det slarvats och setts mellan fingrarna hos byggbolag och/eller myndigheterna.

- Jörgen och Anna överlevde skredet i Gjerdrum, DN 10 januari 2021

Eftersom jordskredet i Gjerdrum inträffade den 30 december 2020, och artikeln publicerades den 10 januari, användes ordet "halvannan" helt korrekt: Det betyder "en och en halv".

Jag vet inte vilket ord som är svenskans allra mest missförstådda. Visserligen används "halvannan" inte i närheten lika ofta som andra på listan. Men när man väl ser "halvannan", så torde bra många språkbrukare tolka det som "en halv". Vilket också kan ha varit meningen, även när annars kunniga språkmänniskor hållit i pennan.

Hur blir en och en halv halvannan? Länge skrevs, och säkert även uttalades, ordet som två: "halv annan", det vill säga en halv före den andra. Tänkesättet finns fortfarande på klockan, där ju "halv två" betyder "en halvtimme före kl två".

Den käckaste etymologin hittade jag hos grannarna. Gammeldanskans halfannen motsvarar f.ö. fornsvenskans halfannar:

gammeldansk halfannen, norrønt halfr annarr, tysk anderthalb; svarer til udtryk for halve klokkeslæt, fx kl. halv to, dvs. 'kl. to minus en halv time'

- Den Danske Ordbog: halvanden

Lördagsfråga 650

 

Havergryn

Det här är det senaste belägget för "haver" jag sett i en annons. För ICA i SvD 19 januari 1982.

Havergryn, havergrynsgröt ... Är det bekant?

Stavningen havre är den enda jag känt till fram tills nyss. Då insåg jag att massor av svenskar stavat och stavar haver. För sig själv eller i sammansättningar som havergryn, havergrynsgröt och vad annat man kan ha hav[re/er] till. Fingerslintande eller med flit?

SAOL hade med alternativet "äv. haver-" fram till 1950 års utgåva, därefter icke mer. Hos allmänheten finns det kvar och lever i högsta välmåga. Jag ser inga uppenbara gränser mellan havre- och haverfolk men förutsätter att bruket inte är slumpmässigt, utan beror på var man bott, hur gammal man är, vad man ägnat sig åt ... 

Odysseus yxor

- Odysséen (1954)

- Oddyséen (1997)

- Mythbusters Jr: Replicating the "Impossible" Odysseus Arrow Shot (2019)

- Corridor Crew: Odysseus Archery Challenge (2018)

Efter tjugo år kommer den mångförslagne Odysseus hem och finner huset fullt med friare till hans fru. Nu är det dags att visa vem han är. Det gör han med ett kraftprov, som inbegriper hans gamla båge av sällsynt hårddraget slag och tolv yxor:

[Penelope:] "Vilken som lättast av er kan spänna med händerna bågen
och genom raden av bilorna tolv kan skjuta med pilen,
honom jag följa nu vill och draga min väg utur huset"

...

[Odysseus] med skarpaste sikte
skickade pilen i väg och förfelade icke en ögla
borta i bilornas rad, utan tvärsigenom dem alla
kopparpilen flög hän ...

- Odyséen (övers. Erland Lagerlöf, 1908)

Berömd rekvisita i en berömd nyckelscen i ett av de mest kända verken någonsin. De som analyserat den (två exempel ovan) har fokuserat på om det är möjligt.

Men hur såg det egentligen ut? Hur ska man tolka skjutandet av en pil genom en, eller för den delen tolv, yxor?

Om det finns någon antik avbildning av hur man tänkte sig det hela har jag inte sett den. Senare tiders uttolkare har, som synes, haft olika idéer genom åren. Här representeras fyra förslag: Att man skjuter genom hålet för skaften, genom ringar underst eller överst på skaften, eller genom "horistontella" hål i yxhuvudena.

Jag tycker nog att det första förslaget verkar rimligast. Det utgår ifrån yxornas enklast tänkbara form, så  att säga, utan pynt i form av ringar eller de underliga hålen genom yxorna.