Is thy union here?

- 155 mm granat, signerad åt mig av SignMyRocket

Hos SignMyRocket kan man stödja Ukrainas försvar på ett annorlunda sätt. Den som donerar en slant får i gengäld en text skriven på en granat, raket, eller vad man nu kvalificerat sig för – ju större donation, desto märkvärdigare försändelse.

Orden är ett citat ur Hamlet, akt V, scen 2. Sammanhanget i dagens Ukraina är enklare än i pjäsen.

Hamlet: Here, thou incestuous, murderous, damned Dane, drink off this potion: Is thy union here?

- Ur First Folio (1623)

Vad som hänt och händer: Den förrädiske kungen har förberett en bägare vin åt Hamlet. Som ett tecken på vänskapen med brorsonen (son till brodern han mördat …) låter han lösa en dyrbar pärla, en union, i drycken. Han har även sett till att förgifta vinet. Av misstag dricker drottningen ur bägaren, och dör. Samtidigt har Hamlet blivit sårad av ett förgiftat svärd och är döende. När han inser hur det ligger till tvingar han kungen att dricka vinet. Han ger också monarken en sista ordvits på vägen. För union syftar dels på pärlan, dels på föreningen med drottningen, som kungen ju snart ska möta i dödsriket. I den svenska översättningen fick Hagberg bara med vitsens ena sida: ”Månn' pärlan ligger kvar?”

På en present till Putin är budskapet enklare, som sagt.

Att skriva budskap till fienden på projektiler är en gammal tradition. Här är två amerikaner som påsken 1944 sitter i södra Italien och skriver en hälsning till Adolf …

… Och här är en blyprojektil för slunga hittad i Aten. Den kommer från perioden år 1–400 f Kr och har ett enda ord ingjutet: ΔΕΞΑΙ dexai, ”ta emot!” Här känns det som om genren fulländades av den attiska sältan för tvåtusen år sedan.

Mellan hägg och syren

- Blommande hägg Prunus padus och syren Syringa vulgaris

Folkkärt och spritt uttryck om skomakaren som tog semester på försommaren och satte upp en skylt på dörren: ”Stängt mellan hägg och syren”, dvs. stängt från det att häggen börjar blomma till dess att syrenerna slokar.

- Hellsing, Hellquist och Hallengren, Bevingat (Bonnier Pocket 2005, 2:a uppl.) s 320

Ibland anges perioden mellan hägg och syren till två veckor men det kan naturligtvis variera avsevärt. Vissa år verkar blomningarna pågå närmast samtidigt.

Notera även att en exaktare formulering, enligt denna källa, hade varit ”från hägg till och med syren”. Eller varför inte vara övertydlig och illustrera:

Detta är vad uttrycket ”mellan hägg och syren” avser:

H H H – – – S S S

^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^ ^

Uttrycket tolkas ibland bokstavligare; denna tolkning ska alltså vara felaktig:

H H H – – – S S S

      ^ ^ ^ 

Med den senare definitionen, i källan angiven som oriktig, kan perioden dessutom bli synnerligen kort eller utebli helt, när den första syrenen slår ut innan den sista häggen blommat ut. Vilket som sagt inte är ovanligt.

… Så. Nu fortsätter vi med talesättet:

Skomakaren i fråga kan ha varit Oscar Gustafsson, som vid sekelskiftet 1900 innehade ett skomakeri på Bangatan i Masthugget i Göteborg. Han hade i ungdomen vandrat som gesäll i Tyskland innan han 1897 etablerade sig som skomakarmästare. Lusten att vandra satt dock i, varför han brukade ta en veckas vandringssemester ”mellan hägg och syren”.

Jag har inte letat särskilt efter Gustafsson eller hans skomakeri, men förutsätter att de existerat. Men observera att det kan ha varit han som satte upp skylten – påståendet är inte hårdare än så.

Orden var länge ett talesätt i Gustafssons familj, men han själv skall ha varit en färgstark person som lät tala om sig, och på 1960-talet dök uttrycket upp i ett radioföredrag. Eventuellt kan han även ha fått idén till skylten under sina vandringar i Tyskland.

Här verkar det ha blivit fel. Den 17 maj 1949 sändes radioprogrammet Husmorshalvtimmen i Sveriges då ännu enda radiokanal. Där ingick ett kåseri av Carola Eklund, ”Stängt mellan hägg och syren”. Det var då uttrycket först planterades i det allmänna medvetandet.

Jag har inte läst Eklunds kåseri, eller ens sett skymten av texten. Med tanke på hur åtminstone några gnetat runt efter skomakaren, så borde man ha varit åtminstone lite nyfikna på hur det hela först förkunnades för allmänheten.

Ett sista tänkbart myntande får avrunda långcitatet:

Författaren Elsa Björkman-Goldschmidt berättar något liknande i sin bok Det var i Wien (1944), men den skomakaren stängde butiken på grund av tillfällig arbetsolust (”Wegen Unlust zur Arbeit heute geschlossen”.)

- Hellsing, Hellquist & Hallengren

Man tog inte med en annan idé om berättelsens ursprung eller inspiration, som också hänvisar till litteraturens värld. Det var ingen mindre än Dan Andersson som i novellen ”Nålmakarens son” berättar om en viss Erik Axel Leonard Blom. Denne hade demonstrerat fallenhet för brännvin, flickor och att samla fågelägg, och ett kompakt ointresse för allt annat. Släktingar med resurser försökte att få igång den unge mannens karriär. Bland annat skaffade de en affär åt honom, två gånger rentav. Båda gångerna gick det någorlunda … Tills försommaren slog till, med en majdag så härlig som bara härliga majdagar kan vara. Då mötte kunderna en stängd boddörr, försedd med ett anslag:

ERIK AXEL BLOM
är i anseende till den ljuvliga våren bort-
gången att meta laxöring och samla fågelägg.
Ärade kunder kan under tiden handla var fan
som helst.

- Dan Andersson: "Nålmakarens son", Posthuma noveller (1922) [Litteraturbanken]

*

Är det sant det där med skomakarn, och var fanns han? I Värmland, sa min morbror. Kanske lever han än. Är det någon som vet? Jag skulle vilja skicka en blomma! – Charlotte

- DN 26 maj 1963, text & illustration

I Bevingat nämns som sagt Masthugget i Göteborg som ett alternativ. Fler förslag finns … När folk grävt efter sanningen bakom hägg och syren – så att säga – så har man främst funderat på var den verkliga skylten sattes upp, eller åtminstone en (1) verklig skylt satts upp, som väl för att räknas måste ha varit opåverkad av radiokåseriet 1949. Då och då har frågan luftats, ofta sedan en redaktör för någon tidnings lättsamma sida hoppats på lite interaktion med läsarna. På så sätt har frågan ”var fanns skomakaren som tog ledigt mellan hägg och syren?” ställts otaliga gånger i press och radio (kanske även tv?). Sedan har svar kommit in. Och föreslagit adresser som exempelvis, för att börja i Stockholm, Kungsgatan 82 eller 80, Skomakargatan 2 eller 4, Lill-Jans plan vid Sophiahemmet, Hässelby 1916, någonstans på Söder (enligt Pelle Holm, enligt Bertil Molde), samhället Nybacka utanför staden … Och längre utåt landsorten föreslås någonstans i Bräkne-Hoby (Blekinge), Danska vägen i Falköping, Kilbäcksgatan i Uddevalla, hörnet av Kilbäcks- och Västerlånggatorna i Uddevalla 1902 … Eller någonstans i Värmland. Med många fler.

Eftersom jag inte har tillgång till Eklunds kåseri känner jag inte till mer om vad vi här skulle kunna kalla historiens standardversion än det ovan angivna.

När frågan diskuterats har man fokuserat på geografin. En annan aspekt har däremot diskuterats lite om alls, och den har heller inte varierat nämnvärt, och det är huvudpersonens yrke. Varför just en skomakare? Ja, det framgår inte.

Jag ska avrunda med en annan fråga, som inte bara borde ha undersökts ordentligt utan även ha inställt sig allra först: Hur långt tillbaka kan man spåra uttrycket? Talesättet tas upp i SAOB, som nämner en sekundärkälla – ett belägg som i sin tur nämner ett (betydigt) äldre belägg – men inte mer än så. (Man tar inte ens upp GHT 27 november 1948, där uttrycket förekommer i press före radiokåseriet 1949.)

I min ungdom (jag är född 1880) fanns en skomakare Hellberg i Nybacka utanför Stockholm. Han berättade att under skråtiden skulle årets gesäller ”friställas” mellan hägg och syren. De skulle då ut på vandring. GHT 9 ⁄ 6 1971

- SAOB: SYREN

Här har vi ett förslag på varför det skulle ha varit just en skomakare som stängde butiken. Det ska först sägas att gesällvandringar var en högst verklig och vanlig företeelse. Sedan en lärling tillbringat flera år hos en och samme mästare fick han som nybakad gesäll ge sig ut på vägarna, och, medelst tillfälliga anställningar, bekanta sig med andra mästare på andra orter, liksom andra kundkretsar, metoder, material … Fast sådana vandringar höll naturligtvis på mycket längre än några futtiga försommarveckor. Hur som helst – det är en ledtråd värd att undersöka, bättre än ett helt gross med blandade geografiska förslag.

Men om uttrycket "mellan hägg och syren" förekommit i ett sådant sammanhang före skråväsendet upphörande 1846, så borde det finnas långt bättre källor än en hågkomst från 1971. Skråordningarna är ju väl bevarade. Men vad jag förstår har ingen ännu dragit fram någon gulnad samling med paragrafer, ur skomakarnas papper eller några andras, om gesällers friställningar om försommaren. Om det nu beror på att man letat illa, om alls … Eller något annat.

Hur Ivar blev Ivar Lo

Sedan Gösta Berlings saga har en sådan debut som Adolf Johanssons De röda huvudena icke förekommit — Vårt land har fått en ny diktare. En skildrare som endast få. En stor och ursprunglig talang med sin egen röst och sin egen framställningskonst.

- Thore Blanche i Aftonbladet (1917)

Idag är bröderna Adolf och Gustaf Johansson från Oskarshamn tämligen bortglömda. För hundra år sedan var det tvärtom. De var inte bara kända utan berömda och sålde stora mängder, i synnerhet De röda huvudena som Bonnier gav ut i ett tjugotal upplagor. Så de går nog att jämföra med självaste Selma Lagerlöf beträffande kvantiteterna. Vad gäller kvalitéerna ... Verkar det vara en annan historia. Jag har inte sett något som tyder på att bröderna blivit orättvist bortglömda, om man säger så.

Att "Johansson" var såväl inmutat som förknippat med sämre litteratur var två anledningar till att Ivar Johansson ville ha ett annat efternamn. Det hävdade åtminstone Lars Furulund, som kände Ivar länge och väl. Men det nom de plûme han antog 1923, och som han fortfarande är känd som, var inte det som han fick officiellt godkänt. "Lo" underkändes eftersom det var upptaget av en annan släkt.

Efter flera avslag bad han 1926, året före debuten med ”Vagabondliv i Frankrike”, att få namnet Loson inregistrerat. Även det avslogs. Men den 8 april 1927 godkändes namnet Loe.

- Hans O. Alfredssson: Ivar Lo-Johansson hette egentligen Loe, SvD 23 februari 2010

"Karl Ivar Loe" är ingen man känner till. Men det var så han "egentligen" hette.

Ivar själv hävdade alltid att "Lo" burits av en gammal släkting. Om det stämt hade det nog varit enkelt, eller åtminstone ganska enkelt, att visa. Men hittills har så inte gjorts.

Det har förgäves letats i arkiven efter statarsläkten Johanssons gamle båtsman Lo, som Ivar Lo åberopat i en av sina skrifter och även omnämnt i inlagor till Kungl. Maj:t angående nytt släktnamn.

- Lars Furulund, "Hur Ivar Johansson blev Ivar Lo", Ivar Lo-sällskapets medlemstidning Ivar Lo 2010

Det förefaller som om båtsmannen var påhitt, uppfunnen av Ivar. En annan förklaring till valet av "Lo" som lanserats rör jägare som den unge Ivar beundrade, och som han så småningom ville ha en association till. Furulund tvivlar på den historien och det är inte svårt att hålla med.

Var det så att Ivar helt enkelt valde ett namn som lät bra? Proletärförfattaren, som många säkert ser som motpolen till image-medvetna bästsäljare och influencers, ägnade ju namnfrågan en hel del energi. Berodde det på att det var en central del av hans "varumärke"?

När Homeros slumrade

Visst slumrar han ibland, vår gode Far, Homer:
Horatii egna ord – förlåt jag blott citerar.

- Kellgren, Man äger ej snille för det man är galen

När Kellgren tar upp den slumrande Homeros så syftar han på upplevda stilbrott, hur "stötande och osmakligt" det är att "se hans Gudar handla som dårhushjon, och hans Hjeltar som Cannibaler". Vad Horatius menade framgår inte av sammanhanget; stilbrott, direkta fel, eller något annat?

indignor quandoque bonus dormitat Homerus

jag förargas när den den gode Homeros slumrar

- Horatius, Ars poetica rad 358-359

Men för sakens skull kan vi ju rikta in oss på påtagliga, logiska fel.

Med tanke på hur verken tillkom och traderats hade det varit ytterst märkligt om det inte funnits minsta lilla anomali i Odysséen eller Iliaden. Det är snarare mer anmärkningsvärt att felen som identifierats inte är fler eller större än de är. Här är det tydligaste, när en trojansk bifigur som stupar i femte sången återuppstår i den trettonde:

Först de [Menelaos och Antilochos] Pylaimenes fällde, en man att vid Ares förlikna,
drotten, som förde till strid Paflagonernas modiga sköldmän.

- Iliaden, femte sången (Lagerlöfs översättning)

Drotten Pylaimenes' son Harpalion kom då mot honom [Agamemnon]
rusande fram; med sin fader han följt för att kämpa vid Troja
[...]
Men kring den fallne [Harpalion] sig flockade tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och det förde till heliga Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande tårar:
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

- Iliaden, trettonde sången

Strindbergs röst

Columbia Graphophone, modellen "Eagle". För fler modeller, se San Diegos universitet: Charles Sumner Tainter and the Graphophone

- Jo, jag hade köpt en liten grafofon för tio kronor åt min gosse till hans födelsedag, när han blev fyra år. Jag ville prova den först i ensamheten; skruvade opp, lyfte på spärrhaken och det började surra ...

Långnovellen Taklagsöl (1906) är inte särskilt känd, men Strindberg själv lär ha ansett den vara bland hans bästa alster. Den utgörs till stor del av en döende konservators förvirrade tillbakablickar. Redan i första meningen stöter vi på ett viktigt stycke rekvisita: Grafofonen.

Av beskrivningen att döma så kan man förstå att Strindberg själv hanterat maskinen. Det är inte det minsta överraskande; han var en mångsysslare av rang och var inte minst nyfiken på ny teknik. Mest kända är hans fotografier, åtminstone hans porträtt av sig själv och andra (som kunde vara mycket bra; flera kända bilder på Strindberg är hans egna) snarare än hans, hm, "celestografier" (Faktoider: Strindberg som astronom).

Vi vet också, från såväl skrivna belägg som vittnesmål, att Strindberg hanterade en Columbia grafofon. Kanske var det lågprismodellen "Eagle" ovan? Vi vet också att han vid åtminstone ett tillfälle spelade in sin röst.

Denna inspelning har aldrig återfunnits. Om den fortfarande finns kvar någonstans så utgör den det enda bevarade provet på August Strindbergs röst. Om den fortfarande finns kvar någonstans så kan den vara en brun eller svart vaxrulle. Förpackningen utgörs av ett papprör med "Columbia Phonograph Co." och själva Columbia med flagga och örn, återgiven i en- eller flerfärg.

Neandertalaren i oss

När Thomas Huxley, "Darwins bulldog", funderar över indoeuropeernas äldsta historia blir det en del resonemang om rasblandningar. (Det gäller alltså inte språkgruppen utan den tänkta ras som vid den tiden kallades den ariska, vilket ger upphov till en uppsjö problem; men det är en annan fråga.) Då och då snuddar han vid neandertalarna och vilka relationer de kan tänkas ha haft med oss moderna Homo sapiens.

The blond long-heads [i nederländska Friesland] may exhibit one of the lines of evolution of the men of the Neanderthaloid type. Or, the Frisians may be the result of the admixture of the blond long-heads with Neanderthaloid men; whose remains have been found at Canstatt and at Gibraltar, as well as at Spy and in the valley of the Neander; and who, therefore, seem, at one time, to have occupied a considerable area in Western Europe.

- Thomas Huxley: The Aryan Question and Pre-Historic Man (1890)

Det var inte den första gången man funderade över om de utdöda neandertalarna, vars klassificering var en av 1800-talets stora antropologiska frågor, möjligen hade beblandat sig med våra förfäder, och vad som i så fall hänt med resultaten – kanske lever de fortfarande ibland oss? Utgör de kanske de flesta eller rentav alla moderna människor..?

Jag är osäker på hur folk idag uppfattar neandertalare. Till att börja med sågs de som den arketypiska förmänniskan: grova och håriga, dumma och brutala, ett djur som bara nästan utvecklats till människa. (Ett typiskt exempel från ärkeförvillaren Ignatius Donnelly tar jag upp på Faktoider: Rasskillnader.) Numer har forskningen sedan rätt länge haft reda på att neandertalare knappast skiljde sig särskilt mycket från oss, såväl fysiskt som mentalt. Men den gamla bilden hänger kvar, inte minst i det dagliga tal där "neandertalare" fortfarande är en hyfsat kraftig förolämpning. Diskussioner om neandertalensiska inslag i våra egna gener ska ses i ljuset av de två olika bilderna: Neandertalare som primitiva halvmänniskor respektive en underart som bara närgångna undersökningar kan skilja från moderna människor.

En sorts inlägg kom 1980, här beskrivet av Karin Bojs. Hon är onödigt hård mot Auel, skönlitteratur kan ju vara hur fantasifull som helst, men hur som helst:

Svante Pääbo försöker hålla sig strikt till sina vetenskapliga resultat och undviker att gissa. En som däremot inte har några som helst skrupler för att spekulera om våra [dvs Homo sapiens] möten med neandertalare är den amerikanska författaren Jean M Auel. Hennes böcker om Grottbjörnens folk har sålt i många miljoner exemplar. Den första boken i serien kom ut 1980, och där skildrar Jean M Auel hur den föräldralösa flickan Ayla [H. sapiens] blir omhändertagen av en annan sorts människor. När Ayla växer upp blir hon våldtagen flera gånger av klanhövdingens son, som alltså kom att bli en blandning mellan neandertalare och moderna människor. En sådan blandning brukar kallas för en hybrid. 

Man skulle kunna säga att Jean M Auel just ifråga om hybriden låg trettio år före DNA-forskningen. När boken skrevs fanns inga säkra vetenskapliga belägg för att en sådan blandning skulle ha inträffat. Det som fanns var enskilda skelett, ben och tänder, som av vissa forskare betraktas som mellanformer.

- Karin Bojs: Min europeiska familj: De första 50 000 åren (Albert Bonnier 2015)

Trettio år efter Grottbjörnens folk och 120 år efter Huxleys utläggning släpptes den första rapporten från en omfattande kartläggning av neandertalarnas genom. Den drog den välgrundade slutsatsen att viss blandning förekom mellan H. neanderthalensis och H. sapiens.

Initial analyses of four billion base pairs of Neandertal DNA indicate that Neandertals left their mark in the genomes of some modern humans.

- The Neanderthal in us, Science 7 maj 2010

Se även Wikipedia: Neanderthal genome project

Om ateismens nödvändighet

För tvåhundra år sedan satt fyra personer i en villa i Italien. Sommaren hade bjudit på uselt väder, något som man långt senare insåg berodde på vulkanen Tamboras gigantiska utbrott långt borta i Indonesien. En kväll föreslog en av dem att de skulle skriva varsin spökhistoria.

Sällskapet rymde två, eller åtminstone en och en halv, av tidens litterära storheter: Lord Byron var en av tidens största diktare, den unge Percy Bysshe Shelley var det inte riktigt än men skulle bli det efter hans mycket för tidiga död. Av de verk som skapades som svar på utmaningen skulle ett skapa en odödlig (i dubbel bemärkelse) genre, det andra bli ett av skräcklitteraturens största. Ironin är att inget av dem skapades av nämnda kändisar. John Polidori, Byrons hunsade privatläkare, skrev novellen The Vampyre; visserligen hade hans lord Ruthven inte mycket att göra med de vampyrer vi känner till, men utan Polidori hade nog inte Urvampyren Varney skapats en generation senare (den tråkiga ironin är att folk senare fick för sig att det var Byron som skrev The Vampyre). Och så skrev naturligtvis Shelleys fru Mary Frankenstein; den behöver ingen presentation. Denna bloggpost ska heller inte handla om monstret, Frankenstein eller Mary, utan hennes make.

Percy fick ett kort och intensivt liv, 1792-1822. Han kom omsider att räknas som en av 1800-talets viktigaste poeter och hade stort inflytande på en lång rad berömdheter. Jag vet inte hur känd han är idag, mer än inom litteraturhistoria och som Marys man. Särskilt läst är han, gissar jag, inte.

Men åtminstone ett av hans verk är högst relevant än idag och kan utan vidare läsas för sin egen skull. Det rymmer en rad tänkvärdheter och soundbites. Det var inte lätt att välja ett smakprov; här är ett, där jag markerat ett särskilt fint citat i fetstil.

Man would have been too happy, if, limiting himself to the visible objects which interested him, he had employed, to perfect his real sciences, his laws, his morals, his education, one-half the efforts he has put into his researches on the Divinity. He would have been still wiser and still more fortunate if he had been satisfied to let his jobless guides quarrel among themselves, sounding depths capable of rendering them dizzy, without himself mixing in their senseless disputes. But it is the essence of ignorance to attach importance to that which it does not understand. Human vanity is so constituted that it stiffens before difficulties. The more an object conceals itself from our eyes, the greater the effort we make to seize it, because it pricks our pride, it excites our curiosity and it appears interesting. In fighting for his God everyone, in fact, fights only for the interests of his own vanity, which, of all the passions produced by the mal-organization of society, is the quickest to take offense, and the most capable of committing the greatest follies.

- Percy Bysshe Shelley, The Necessity of Atheism (1811)

Det var förresten denna text som fick honom portad från Oxford. Så kunde det gå till för över tvåhundra år sedan.

Räven och rönnbären

This fable of a foxe... Illustration ur William Caxtons utgåva av Aisopos fabler från 1484

Driven av hunger försökte en räv att nå några druvor som hängde på en ranka men misslyckades, trots att han hoppade så högt han kunde. När han gick därifrån anmärkte han "Äsch, de är ju inte ens mogna! Jag vill inte ha sura druvor." Personer som talar nedsättande om saker de inte kan uppnå skulle göra väl i att tillämpa denna berättelse på sig själva.

Det där var romaren Faedrus (ca 15 f.Kr-50 e.Kr) version av en av Aisopos (620-560 f.Kr) fabler. En ännu senare version lanserades av La Fontaine i slutet av 1600-talet. Men då hade räven redan getts ut på svenska, och druvorna blivit rönnbär: Hundrade Esopi fabler (Stockholm 1603) i översättning av Nicolaus Balk.

Det är inte säkert att det var Balk som utförde artförändringen för rävens druvor är rönnbär i hela Norden. På danska suktar räven efter rønnebær, på norska raunebær eller rognebær och på islandsk reyniber.

Men hur får man en sådan idé? Ett förslag är att det var alliterationen som frestade (på franska heter berättelsen för övrigt Le reinard et les raisins). Ett annat är att eftersom druvor inte förekommer på våra breddgrader "översattes" de till något mer bekant. Men märkligt blev det, eftersom ju rönnbär alltid är sura.

Winston Churchills

På böckerna heter han Winston S. Churchill. S:et har en speciell historia. För att inte säga två.

Scribbling and politics not infrequently go hand in hand these days, a man dividing his time between the two. And we would speak of Winston Churchill, author and now candidate for election as governor of New Hampshire. (And over in England there's the other Winston Churchill – undoubtedly the gentleman calls himself the Winston Churchill – who in his time has played soldier, war correspondent, author and politician.)

 - The Tucumcari News (New Mexico), 10 november 1906

Winston Churchill (f. 1871) från Saint Louis, Missouri, slog igenom 1899 med den historiska romanen Richard Carvel. Den blev en bestseller av första magnituden som gjorde författaren rik och berömd.

Redan då hade en nästan jämngammal namne (f. 1874) i den gamla världen låtit höra om sig i en rad olika sammanhang. När han så började ägna sig åt skrivande föreslog han den betydligt mer kände WC att han (britten) skulle lägga till ett S för Spencer i sitt författarnamn, för minskad förvirring på ömse sidor Atlanten. Och så fick det bli.

Namnet har uppfattats som ett mellannamn men det ingick i familjenamnet: Spencer-Churchill var en gren på det stora trädet Spencer. I de senaste seklerna av landets historia stöter man ideligen på dess medlemmar. Som John Churchill (1650-1722), hertig av Marlborough som lät uppföra det väldiga Blenheim Palace, träffade Karl XII, och krigade för det vilda. Eller Diana Spencer, som därmed hade långt äldre inhemska anor än den invandrarfamilj Windsor som hon en tid var ingift i (se bloggposten Sachsen-Coburg-Gotha av England om det tysk-engelska kungahuset).


Wikipedia: Winston Churchill (novelist) [amerikanen]; Winston Churchill [britten]; Spencer family

Sleepy Hollow

Ichabod Crane får syn på den huvudlöse ryttaren

In the bosom of one of those spacious coves which indent the eastern shore of the Hudson, at that broad expansion of the river denominated by the ancient Dutch navigators the Tappan Zee, and where they always prudently shortened sail, and implored the protection of St. Nicholas when they crossed, there lies a small market-town or rural port, which by some is called Greensburgh, but which is more generally and properly known by the name of Tarry Town.

- Washington Irving: The Legend of Sleepy Hollow (1820)

The Legend of Sleepy Hollow är en av de riktigt klassiska inhemska amerikanska berättelserna. Den har getts ut otaliga gånger, dramatiserats och filmats, och det är givetvis därifrån som tv-serien Sleepy Hollow fått sitt namn.

Platsen finns i verkligheten. Några mil norr om New York, på Hudson-flodens östra strand, hittar man den, strax norr om Tarrytown ... Men bara sedan några år tillbaka.

Not far from this village, perhaps about two miles, there is a little valley, or rather lap of land, among high hills, which is one of the quietest places in the whole world. [...] From the listless repose of the place, and the peculiar character of its inhabitants, who are descendants from the original Dutch settlers, this sequestered glen has long been known by the name of Sleepy Hollow, and its rustic lads are called the Sleepy Hollow Boys throughout all the neighboring country. A drowsy, dreamy influence seems to hang over the land, and to pervade the very atmosphere.

Men från slutet av 1800-talet hette orten North Tarrytown. Den måtte haft karaktär av bruksort, då den överlägset största arbetsgivaren hette General Motors. Runt dem och den stora bilfabriken (som ursprungligen byggdes 1896 av ångbilsföretaget Stanley Steam Car Corporation) cirkulerade livet. Det tog slut sommaren 1996 då fabriken, efter en lång tids kräftgång, stängde. Framtiden såg inte ljus ut för North Tarrytown. Men tänk om man inte ville vara North Tarrytown längre?

Tanken hade luftats tidigare: Om man skulle byta namn från det relativt intetsägande North Tarrytown till det berömda Sleepy Hollow? I den akuta krisen bestämde man sig för att pröva saken på allvar. Invånarna fick rösta om namnbytet. Argumenten för var många, men även emot; vad är väl ett namn? Och inte minst skulle det ju bli så dyrt.

Many natives belittled the change in the 122-year-old name North Tarrytown as an empty, pretentious gesture that would do little to restore the glory days of the village's thriving General Motors plant, which closed earlier this year. They also said the name change would cost tens of thousands of dollars in repainted road signs, fire trucks and police cars.

- North Tarrytown Votes to Pursue Its Future as Sleepy Hollow, New York Times, 11 december 1996

''Why change something that's been there for 122 years?'' said Edna Belanich, whose husband, Mario, is a retired General Motors worker. ''Our deed says North Tarrytown. We raised two children here. It doesn't make sense to change things for the sake of change."

- Debate on a Name Change for Prestige and Profit, New York Times, 10 oktober 1996

Hur det gick? Den ena sidan fick rejält fel. Gissa vilken?

The name change transformed the industrial town into a spooky destination and a beautiful fall attraction for New Yorkers. Irving's classic story looms over the entire village, and, with a nudge from the FOX drama of the same name, tourism has further picked up in the past couple years.

- How the 'Legend of Sleepy Hollow' saved a tiny industrial town in New York, Business Insider UK, 30 oktober 2015

Borgmästaren (typ) uppskattar att orten med ca 10 000 invånare under högsäsong, som här utgör Halloween, får runt 100 000 besökare. Här finns spökhotell, krogar som serverar Ichabod Ale och utryckningsfordon med Ichabod och den huvudlöse påmålade ... Och inte minst kyrkogården. Utöver flera andra berömdheter som Elizabeth Arden, Andrew Carnegie, Walter Chrysler och William Rockefeller vilar här självaste Washington Irving. Vid Halloween är den kyrkogården en av de halloweenigaste platser man kan tänka sig. Klart att det drar folk.

Distansromantiker

Io vidi monna Vanna e monna Bice
Venire inver lo loco là 'v'io era,
L'una appresso de l'altra miriviglia

- Dante Alighieri får en glimt av Beatrice med väninnor, "det ena undret efter det andra", i La Vita Nuovo

Dantes mycket diskreta romans på distans med Beatrice hör till allmänbildningen. Om den självbiografiska La Vita Nuovo ("Det nya livet") är att lita på så såg han henne precis två gånger: Första gången när han var nio år, andra gången när han var 18. Redan detta har gjort folk misstänksamma; är det en slump att Dantes "förhållande" med Beatrice delas in i perioder om nio år, säger kvadraten på det heliga tretalet? Sju år senare dog Beatrice, återigen enligt Dante.

Eftersom källäget beträffande florentinska medborgare från tiden (utöver de allra märkvärdigaste) inte precis är heltäckande, och Dantes ledtrådar så få och vaga, är det långtifrån självklart vem som avses eller ens om Beatrice var en fysisk person. Boccaccio pekade ut en viss Beatrice di Folco Portinari som Dantes Bice, och det är fortfarande den vanligaste identifikationen.

Lucevan li occhi suoi più che la stella

- Inferno, canto II

Oavsett vem eller om hon var så kom hon att göra långt större avtryck i litteraturen än i livet. Här träffas hon och Dante helt kort i början av Inferno. Sedan återses de i paradiset (bara en sån grej...) där hon övertar Vergilius roll som guide.

Hade en existerande Beatrice minsta aning om att Dante existerade? Gissningsvis inte, även om jag verkligen inte vet.

Stefanie Rabatsch levde i österrikiska Linz i början av 1900-talet.

En gång fick jag ett brev från någon som skrev att han gick på konstakademien, men att jag skulle vänta på honom, han skulle komma tillbaka och gifta sig med mig. Jag minns inte mer av brevet, eller om och i så fall hur det var undertecknat. Men jag hade ingen aning om vem som hade skickat det.

Långt senare blev hon upplyst om hennes hemlige beundrares identitet: en tonårig Adolf Hitler. Vår främsta källa beträffande denna historia utgörs annars av Hitlers barndomsvän August Kubizek som bland annat nämner att Hitler ofta pratade om henne, aldrig med henne. Liksom att han skickade ut Kubizek att spana på och hopsamla information om den eftertraktade, som Hitler dittills inte ens känt till namnet på.

En enda omständighet gör denna distans-romans mycket intressantare än Dantes patetiska trånande: Stefanies flicknamn var det synnerligen judiska Isak.

Nu var visserligen inte Stefanie av judisk börd. Men det visste inte Hitler. Och vid den här tiden brydde han sig heller inte om det.

Had Hitler summoned up the courage to talk to her, the course of history might have been very different.

- Paul Roland, Nazi Women: The Attraction of Evil (Arcturus 2014)

Inte för att jag är mycket för kontrafaktisk historia. Men ändå.

Ivar Lo om kvack

Ivar Lo-Johanssons storverk (i flera bemärkelser) Statarna rymmer en lång rad berättelser om lidande och elände av alla de slag. Även kvacksalveriet har fått ett kapitel: Järnextraktet.

Från de svenska fornsagorna lever berättelsen hur man lät kungasöner förtära varghjärtan för att de skulle få mod och bli oövervinnliga i krig. Från de sörmländska slättstatarna i början av nittonhundratalet lever bara det tragiska minnet av järnextraktet, som de åt för att de skulle bli starka.

Med vårtröttheten följde längtan. Järnextraktet slog fullständigt igenom på våren samma år. Då åt män, kvinnor och barn av det, emedan det ansågs innehålla koncentrerad solkraft, som var nog för att skapa oöverskådlig lycka åt människorna.

Mest var det männen, som sände efter av extraktet. De hade det med sig i eskorna* på åkern, satte sig ned under ekarna och tog en skedudd till maten, till blåmjölken** och den spickna sillen. Snart skulle verkan komma. Snart skulle mannakraften strömma till dem – åkern bli ett Eden, musklerna svälla av kraft, jorden komma att bli en grön äng, på vilken sköna kvinnor och vilda hästar lustvandrade.

- Ivar Lo-Johansson, Statarna: Järnextraktet (1936)

Obs länken. Historien finns tillgänglig på nätet (i bökiga Litteraturbanken men ändå) och är så kort och bra att jag inte vill skriva mer om den här. Gå och läs! Särskilt om du inte läst något av Lo-Johansson förut, det är en brist i allmänbildningen som är överstökad på några minuter.

Så kanske berättelsen om järnextraktet dyker upp i skallen på dig med, närhelst du läser om smarta människor som kommit på hur de ska skaffa sig hälsa & styrka, i synnerhet de som inte vill lägga ut pengar i onödan.

Tillverka ditt eget kolloidala silver
Genom att själv göra/tillverka kolloidalt silver är du garanterad att erhålla bästa kvalitet (förutsatt att du har riktiga kunskaper om produktionsmetoden). Det är inte svårt att tillverka kolloidalt silver. Det är förvånadsvärt enkelt.

- Källa: Nätet.

* Av sammanhanget framgår att "eskorna" är någon sorts motsvarighet till Unica-boxar. Men jag har inte hittat ordet i någon ny eller gammal SAOL/B. Felinläst..? [Uppdaterat: Men det löste sig med mina fina läsare, se kommentarerna för förklaring]

** Blåmjölk är skummjölk, ännu tunnare än vår tids lättmjölk. [Minimjölk, som Pölsan nämnde]

Ring klocka ring

Så här lät länge nyårsdikten på Skansen. Även om man de första decennierna fick se till att vara på plats. Efter en allra första uppläsning 1895 av en annan förmåga gav självaste Hazelius uppdraget 1897 till den unge lovande skådespelaren Anders de Wahl.

Så här såg han förresten ut i sin krafts dagar.

de Wahl visade sig bli en pålitlig diktuppläsare, under mycket lång tid. Från 1934 läste han dikten i radio. Så höll han på ända fram till 1955, som blev hans sista nyår ö h t.

Därefter lästes Nyårsklockorna inte mer i radio. Eftersom det var de Wahls grej, så helt och hållet förknippat med honom; lite som att låta någon ta över efter Arne Weise eller Bengt Feldreich.

Men 1977 tog man sig ändå för att återuppliva det hela i TV, där den äldre skådespelaren Georg Rydeberg fick ta över den nygamla traditionen. Och därvid har det blivit. (Hur gammal tradititionen därmed kan anses vara; från 1977 eller 1897? Äldre än radion eller yngre än Karl-Bertil?)

Notera att de Wahl läser hela dikten. Det är nog länge sedan alla åtta verserna hördes i sammanhanget, och det har även justerats och moderniserats på andra punkter. Å andra sidan är det inte första gången någon tagit sig friheter med den. På det hela taget är dikten inte bara Alfred, lord Tennyson 1850 utan även ett ordentligt mått Edvard Fredin 1890, för det var han som då översatte den till svenska. Och det är som synes en tämligen fri översättning:

Nyårsklockan Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö ... Ring själaringning öfver land och vatten!	Ring Out, Wild Bells Ring out, wild bells, to the wild sky, The flying cloud, the frosty light The year is dying in the night; Ring out, wild bells, and let him die.
Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.	Ring out the old, ring in the new, Ring, happy bells, across the snow: The year is going, let him go; Ring out the false, ring in the true.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten.	Ring out the grief that saps the mind, For those that here we see no more, Ring out the feud of rich and poor, Ring in redress to all mankind.
Ring ut hvad dödsdömdt räknar sina dagar och forngestaltningar af split och kif. Ring in ett ädlare, ett högre lif med bättre syften, mera rena lagar.	Ring out a slowly dying cause, And ancient forms of party strife; Ring in the nobler modes of life, With sweeter manners, purer laws.
Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm. Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden.	Ring out the want, the care, the sin, The faithless coldness of the times; Ring out, ring out thy mournful rhymes, But ring the fuller minstrel in.
Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor.	Ring out false pride in place and blood, The civic slander and the spite; Ring in the love of truth and right, Ring in the common love of good.
Ring, klocka, ring ... och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike!	Ring out old shapes of foul disease, Ring out the narrowing lust of gold; Ring out the thousand wars of old, Ring in the thousand years of peace.
Ring in den tid, då andarne befrias ur själviskhetens sammansnörda band. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidade Messias!	Ring in the valiant man and free, The larger heart the kindlier hand; Ring out the darkness of the land, Ring in the Christ that is to be.

Även om dikten är långt mer känd i Sverige än i England så är den ändå av lord Tennyson, utgiven i hans storverk In Memoriam A.H.H. samma år som han utnämndes till hovpoet. Och det är inte märkligt att den blivit föremål för en sorts lokal skaparmyt av ett mycket vanligt slag, nämligen när man utsett en viss kyrka till att vara just den vars klockor är nämnda wild bells.

 Waltham Abbey Church, 1930-talet

Alfred, Lord Tennyson, was staying near Waltham Abbey Church not long after the death of his close friend, Arthur Henry Hallam [för vilken In Memoriam skrevs], who had been engaged to marry Tennyson’s sister. It was near the end of a very trying year, and during a severe storm, Tennyson heard the bells of the church ringing wildly in the wind. 

- Ring in the New, Dr Paul Chappell, 30 december 2014

Om detta kan man tro men knappast veta, tills något belägg av poeten själv spåras upp. För man kan men behöver inte inspireras av faktiska klockor för att dikta om dem.

Ferdowsis Shahnameh eller Den lurade skribenten

Det finns hur många fina illustrationer som helst att ta som exempel. Här är det Rostam, en av den persiska kulturens superkändisar, som dräper en demon.

Shahnamneh är inte bara den persiska litteraturens ojämförliga storverk, utan även nationalepos och allmänbildning motsvarande Illiaden, Dantes komedi och flera av Shakespeares verk – samtidigt. Det är alltså inte så konstigt om författaren blivit föremål för sägner. Att avgöra vilka uppgifter som gett upphov till berömmelsen och vilka som är ett resultat av den är ofta svårt eller omöjligt att avgöra.

Han hette hur som helst Ferdowsi. Han bodde i nordöstra Persien, i en stad som hette Tus. Sultanen befallde honom att skriva en historia över det mäktiga Persien, från begynnelsen ända fram till den muslimska erövringen. Betalningen skulle bli ett guldmynt per vers. Nöjd med honoraret skred Ferdowsi till verket. Trettiotre år senare, noga räknat den 25:e i den persiska månaden esfand, år 400 efter Muhammeds flykt till Medina — med västerländsk tideräkning den 8 mars år 1010 e.Kr., om det exakta datumet är att lita på — lämnade han in sitt manus: sextiotusen verser. Sultanen lät ordna utbetalningen. Men en skurk till räknemästare såg till att Ferdowsi istället fick 60 000 silvermynt. Diktaren låg i badet när avin anlände. Besviken skänkte han den den lumpna dusören till badmästaren och lämnade landet.

Så småningom hamnade han i Tabarestan, idag Kaspiska havets södra kust. Där skrev han om sultanen Mahmud från Ghazni, en dikt på bara femtio verser men med rakbladsvass perfektion, drypande av gift och genialitet, och därtill helt gratis. Av någon anledning blev emiren av Tabarestan betänksam, om det nu berodde på omtanke om diktaren eller sitt eget skinn, och köpte satiren för 100 000 dirham, vilket var betydligt mer än Ferdowsi skulle ha fått för trettio års arbete. Sedan förstörde emiren texten. Det enda som blev kvar var det som åhörare kunde erinra sig: sammanlagt sex rader. Dessa nedtecknades och bevarades, och kom så småningom att inkluderas i introduktionen av Shahnameh. Om satiren är äkta så vore den det enda bevarade arbetet av Ferdowsi utöver hans storverk.

Så småningom fick sultanen rett ut vad som inträffat. Bud skickades efter Ferdowsi att återvända hem för att få sin rättmätiga betalning, den opålitlige räknemästaren avrättades, och efterträdaren fick räkna upp 60 000 guldmynt och ingenting annat. När värdetransporten anlände till Tus, mötte de diktaren vid stadsporten – han hade just avlidit, och begravningståget var på väg ut.

När man räknar med 60 000 verser har man tagit med andras tillägg till Shahnameh. Ferdowsi själv skrev drygt 50 000 verser, om två rader var – en imponerande siffra hur som helst. Episoden med guld som blev till silver berättas av Nizami Aruzi på 1100-talet. Där var det 60 000 dinarer i guld som först blev till 50 000 dirham i silver, för att sedan bli futtiga 20 000 dirham (motsvarande 200 dinarer) som den besvikne mottagaren delade upp mellan badmästaren och en krögare. Den tacksamma detaljen med pengar och kista som möts är ibland med, ibland förläggs de olika tågen till olika stadsportar.

Se, var en saga! Och om den är sann, så var satiren det enda arbete som Ferdowsi fick ordentligt betalt för. Bara det gör den väl värd att begrunda, inte minst av oss arvoderade skribenter.

Gonzo scholarship

Gonzo journalism användes först om Hunter S. Thompsons mycket speciella stil. Istället för att åtminstone försöka förhålla sig objektiv och analytisk så utgår man ifrån sig själv och beskriver vad man upplever och känner. Istället för att åtminstone försöka förhålla sig saklig glider man ofta och gärna ut i mer eller mindre irrelevanta sidospår. HST gillade att skicka in sina artiklar för sent för att redigeras men i tid för att tryckas; han eftersträvade det direkta, oputsade tilltalet. - För 40 år sedan var sådan journalistik alltså undantaget.

Vad är då gonzo scholarship? Jag läste nyligen en recension där uttrycket användes om den anmälda boken:

You know it's gonzo scholarship when the big photographs of the subjects are not just photos of plazas, obelisks and churches; they are photos of the authors in front of plazas, obelisks and churches. You see the author first, then the apparent subject of the photograph; the author is foregrounded.

You know it's gonzo scholarship when the authors tell you what they did, where they went and who they met, rather than simply telling you about the subject.

You know it's gonzo scholarship when the merely interesting is spoken of as if it's about to blow the whole show wide open; when suggestive hints are taken as dark secrets revealed; when a concatenation of "what if's" stands for an original theory.

- Noel Rooney, recension av The Vatican Heresy, Fortean Times 319

Att författaren beskriver egna upplevelser är förvisso det svagaste kännetecknet, det finns många exempel på förstklassig facklitteratur med sådant (som Jolos 1914, för att bara nämna ett). Det första stycket känns igen från en del pretentiösa böcker, och det sista är huvudet på spiken; flämtande sensationslystnad som jag nog kommer i kontakt med något oftare än vad som är nyttigt. Dessutom är det som regel pseudovetenskap, om ens det.

För övrigt har The Great Gonzo veterligen inget med ämnet att göra.

Kristian Lundberg recenserad

Här är Kristian Lundberg. Han har nyligen kommit ut med diktsamlingen Vi är de döda, nu snart (W & W).

Jag har läst ett femtiotal av höstens diktsamlingar. Det borde jag kanske inte ha gjort.

Lundberg är en skicklig stilist. Dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade. Det här är en riktigt usel bok.

...

Jag har visserligen inte läst boken men gör mig lustig över Kristian Lundberg på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om folk som inte bara frejdigt fejkar och fuskar utan som även förefaller att vara närmast stolta över det. Och som dessutom kommer undan med det - hur det nu går till.

DN 15 december 2006: Författare sågade oskriven bok

Shakespeares födelsedag

När föddes William Shakespeare?

Svar: Ingen vet. Men han döptes den 26 april 1564 -- det är dokumenterat.

Hur kommer det sig då att man firar hans födelsedag den 23 april? För att han dog den 23 april 1616? (Gamla stilen, säger den julianska kalendern som användes under bardens tid.) Eller för att det råkar vara Sankt Görans dag, Englands skyddshelgon?

På hans Wikipedia-artikel nämns att detta traditionella födelsedatum "can be traced back to an 18th-century scholar's mistake". Vad är detta?

In a note to his copy of Gerard Langbaine's Account of the English Dramatic Poets (1691), the eighteenth-century antiquary William Oldys is apparently the first to declare 23 April as Shakespeare's date of birth, although Oldys has the year wrong (1563). His contemporary Joseph Greene, curate of Stratford and master of the grammar school there, via James West passed along the great Shakespearian scholar George Steevens an extract from the parish register with the note 'Born April 23, 1564'. Steevens adopted this date in his 1773 Shakespeare, and he has been followed by editors and biographers ever since.

- Samuel Schoenbaum, William Shakespeare (Oxford University Press 1987), sid 24

Inte för att det finns något som talar mot att han skulle ha fötts just idag för 450 år sedan. Så någon regelrätt faktoid vet jag inte om det är; den hamnar någonstans mittemellan.

Steampunk 1890

 

Ovanpå Notre Dame lägger vi till med vårt luftskepp. Där kan vi sätta oss på caféet eller restaurangen och njuta av utsikten över 1955 års Paris.

Det var Albert Robida som i sin Le Vingtième siècle. La vie électrique, "Det tjugonde århundradet. Det elektriska livet" (1890) beskrev sin framtidsvision. Han beskriver utvecklingen inom en rad områden, såväl teknik (jämför det klassiskt faktoida citatet "Allt som kan uppfinnas är uppfunnet" som folk tror att folk tänkte 1899!) som deras effekter på samhället. Flera exempel känns riktigt moderna -- eller vad man nu ska kalla det när någon för 124 år sedan försöker beskriva världen 65 år framåt. Det blir, som så ofta om inte alltid i framtidsvisioner, en sällsam mix av nytt och gammalt när även den mest klarsynte visionär inte lyckas frigöra sig från sin egen tid. Eller annorlunda uttryckt: Det är inte lätt att veta vad som kommer att förändras och vad som kommer att förbli.

Här ser vi en parisisk gentleman koppla av till en visning på sitt téléphonoscope.

Phonoclichothèques är ljudböcker. Här står Philox Lorris, den store uppfinnaren som skapat många av de nya grejorna, vid sitt mp3-bibliotek.

Väderkontroll: Regn på begäran. Där är vi ännu inte.

Militär teknik är ju alltid intressant att fundera på.

Här anfaller cykelbrigaden, till synes obekymrade om huruvida fienden är utrustad med bombardes roulantes som den till höger -- eller kolosser som den i bakgrunden. Den vore en match för Hitlers råtta!


8. Kemisterna paraderar. Kemiskt artilleri skulle bli verklighet ett kvarts sekel senare, inklusive gasmasker för hästar.

Örlogsfartygens utveckling var bara att extrapolera. Men trots att Paris himmel är full av hélicoptères så har Robida inte, vad jag kan se, överfört dem till haven -- väntar hangarfartygen ännu på att bli uppfunna? De små grejorna är båtar eller ubåtar, som får en hel del utrymme.


Robida spår även andra sorters utveckling. Här är trespråkig teater. Men kanske sådant blir onödigt i framtiden, ifall alla språk blir ett?

"Denna folkblandning, sade diplomaten, för oundvikligen med sig en språkblandning; inget språk kommer att segra över sina rivaler; utvecklingen indikerar tvärtom att alla språk kommer att smälta ihop till ett språk. Se så många utländska ord som dykt upp i franskan under det senaste seklet, varje samtal är späckad med engelska, tyska, italienska uttryck... Och så är det i alla språk."

Avslutningsvis denna djärva framtidsvision: Kvinnliga advokater!


Boken finns översatt till engelska: The Twentieth Century (Amazon). Obs bläddringslänken!

Fattigstugan

Nu blir det en längre text! En hel novell. Läs och se om ni känner igen er.

Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.

Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillningarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.

I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.

Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.

Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: - Ocken ä dä? Regenta var stående namn på fattighusets värdinnor.

- D'ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.

- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d'ä rent okrestlit - åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!

Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.

Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt vägarna, kastade en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.

Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små tickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.

Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.

Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre.

I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.

I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.

Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé - att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon - det var bara svartsjuka - hon skulle skämmas och veta hut gamla lama människan - tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag - marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen - håll dej still och sov ditt skrälle!

Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovande stångande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.

I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.

Man må inte tro, att Gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.

Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, så hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret - ty ljus användes icke - tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. JAG. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog - han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen - sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.

När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så att sumpen yrde och skrek: - Ja har ju sagt att spisen ä min!

"Spisen är min, sa Regenta," var ett ordspråk i socknen.

Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.

Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade så och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron. Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.

- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.

Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.

- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk - ja, åck åck åck! - å va ljus - ho tar sej rent å för när.

- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.

- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.

- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.

Stolpe reste sig knarrande ur sängen.

- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, etter som dä likar sej te kalas.

- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!

Regenta klev in.

- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust - å o'ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Hr I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d'ä ljug dä!

- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.

Men Blinningen tillade: - Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?

Regenta for ut: - äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn - - Men Albet får la gå nu, innan dä blev nermörkt.

- Å, jag ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!

Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.

- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:

Den blindes Tidsförsonare. Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver berede Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK - dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.

Jag lyssnade också, men hörde ingenting.

- LMNOPQ - di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet - RSTUW -

- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet la du, atte Albet är lärder på förut, sade Regenta.

- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten står här, så sa en la läsa opp'et. å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så komme dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är liv, och arbete är njutning.

Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.

- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan.

- Di kommer hit, åkarna, sade Blinde Petter. Nu tar di å ve grinna.

- D'ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?

Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen "i dragande kall å ämbetets vägnar", ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.

- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte detta straff!

- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sett te nån Kalle. ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, di dä! å faren sulle la va den närmasta.

- Inte har ja sitt pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdningskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?

- Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta'an så skar han en två'l'tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt'an bortåt Hunnersta te.

Gubben Stolpes ögon glindrade.

- Ja ta'an den som kan, ho ho, men här finns han inte.

- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har'an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.

- Han öppnade dörren. - Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumstering. Lås farstedöra å ta u nöckelen!

- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.

- Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så'an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å halsa så gôtt!

Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m - -

- Va ä du för en?

Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.

- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?

- D'ä fjärdingsman.

- Jävlarrr - då bler dä å ta på luffen igen - jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken - va sae fjärdingskarn?

- Han sa att du hade skurit en bromsare - -

- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank - -

- Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlaren i Höreda -

- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk -

- Di söker efter dej på vind -

- Ha ha, låt dom snoka - å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera - du ä en bra pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?

- Ja, nog har di gått'en, men inte ä han säker -

- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du - -! Ajöss mä dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!

Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.

Sedan har ingen hört av honom.

- Albert Engström, Fattigstugan, ur Kryss och landkänning (1912)

Lät det bekant? Det borde det ha gjort.

Besöket med julkorgen i fattigstugan återanvändes av Astrid Lindgren i historien om "Stora Tabberaset i Katthult". Det är mindre lån än hyllning; den får en egen utformning och sätts framför allt i ett eget sammanhang. Man kan även begrunda det faktum att Albert Engström föddes i Lönneberga församling 1869, liksom Astrids jämförelse mellan Emil och hennes far (f. 1875): "När Emil sprang omkring på sina barfotaben i Lönneberga, var Samuel August en ungefär likadan liten Smålandspojk i en socken strax intill, fastän han sannolikt inte gjorde fullt så många hyss."