Nessie 90 år

- Gino D’Achilles tolkning av paret Spicers observation

Idag fyller Nessie 90 år. Det kanske överraskar en del som tror att han/hon/den/det är mycket äldre, om inte som verklig varelse så åtminstone som sägen. Men nej – i praktiken var det den 2 maj 1933 som världens mest berömda kryptozoologiska fantasi såg dagens ljus. Om det skrev jag i en artikel som publicerades i Vetenskap och Folkbildnings medlemstidning Folkvett i samband med 80-årsminnet 2012. Och som jag nu lägger ut här, lätt putsad.

*

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Bortsett från att händelsen som den beskrivs utspelades i floden Ness (som rinner från sjön ner till havet) och nedtecknades över hundra år efter att den skulle ha inträffat, så är det största problemet att sådana så kallade hagiografier över heliga män och kvinnor har det sämsta rykte som källor. Dels är de schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels kryllar de av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.

Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, den som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Man har berättat om sådana i Loch Ness … Men även i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några. Många av observationerna i de andra sjöarna gjordes före 1900-talet och är därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad bakgrund: ”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster …” Reportern Alexander Campbell skulle bli en framträdande figur i Nessies historia. Han var även traktens water bailiff, tillsyningsman för vattendrag, och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger.

Efter den första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem.

I augusti kunde man läsa den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness blev ett begrepp.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog kring årsskiftet 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren, Marmaduke A. Wetherell, anlitades på grund av sina erfarenheter som storviltjägare i Afrika – han anlitades inte, får man förmoda, på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.

Jägaren fick snart upp spåret. På stranden hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experterna i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska.

På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Det var uppenbart att någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle: ”De ska få sitt monster!” En fjäderdriven leksaksubåt försågs med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud. Läkaren Robert K. Wilson blev ombedd att förse tidningen med bilden och en hopdiktad berättelse om hur den togs. Han gick med på detta men ville inte få sitt namn förknippat med bilden, som därför kallas ”kirurgens bild”. (I serien finns en mindre lyckad andra bild som inte blivit i närheten lika känd.) En av de inblandade avslöjade det hela på 1970-talet, ett avslöjande som märkligt nog inte uppmärksammades förrän 1999. Innan dess hade en rad andra monster-lösa lösningar funderats ut. Den originellaste gick ut på att bilden visade en simmande elefant som använde snabeln som en snorkel.

Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.

- Hugh Gray (1933)

Den första bilden har fått relativt lite uppmärksamhet. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.

Här är ett förslag. Jag ger inte mycket för det, men det är svårt att skaka bort när man sett det. Därför lägger jag in det som vit text, markera för att läsa: [ Vi ser huvudet på en hund som simmar emot oss med en pinne i munnen ]

- ”Kirurgens bild” (1934)

Ett av de mest berömda fotografier som finns är kraftigt beskuret. Skalan framgår bättre i den obeskurna bilden, där Nessie ser närmast ynklig ut.

När den föregivne fotografen sålde bilden till Daily Mail ville han inte skylta med namn. Istället tog man till hans yrke. Det är den är känd som the surgeon's photo (egentligen var Wilson gynekolog). Att han var läkare spelade in för trovärdigheten; inte skulle väl en sådan person hålla på med fejk och fusk? 

- Lachlan Stuart (1951)

Platsen där bilden togs har identifierats: ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.

- Fen-bilden (1972)

En undervattenskamera tog en mängd bilder med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades” och retuscherades till en tydlig fena.

En omständighet som till synes talar för monstrets existens är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt? Men den som accepterar dem på grund av deras antal får genast ett nytt problem. Många vittnesmål låter sig inte kombineras med varandra. Kanske det finns eller funnits flera monster? (Att Nessie dött är en lösning som lanserats.) Eller har det undergått kraftiga förändringar, såväl fysiska som beteendemässiga? På 1930-talet sågs det flera gånger på land, men sedan dess har det varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi hittills fått se. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde rimligtvis ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har gett en suddig rännil av bilder. Ofta säger sig fotografen inte ha märkt något särskilt när bilden togs utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det som fotograferats ha varit en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention, den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en stor nyhet: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness.” (Kommentar av en typiskt intetsägande film från 2007; upphovsmannen Gordon T. Holmes säger sig även ha filmat älvor.) Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, och hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och omgiven av höjder. Man har särskilt god utsikt från den nordvästra sidan (Stuarts bild är tagen från den sydöstra stranden tvärs över sjön). Ytan på 56 km² motsvarar en trettiondel av Vättern. Å andra sidan är sjön 227 meter djup, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.

Innan vi går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de spektakulära detaljerade rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar var länge en tänkbar förklaring (gråsälar kan bli upp till tre meter långa) med problemet att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp hela vägen från havet på jakt efter lax. Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.

Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll, än svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står observatören på stranden kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer vår tendens att minnas saker som större än de var.

Stockar har ofta föreslagits som förklaring, såväl flytande på ytan (där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner) som nere i vattnet (där de ger utslag på ekolod). En spridd förklaring går ut på att stockar som hamnat i sjön stiger och sjunker på grund av förruttningsgaser som bildas och släpps ut. Ibland ska de rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Detta verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inga som uppvisat gasbildning. Däremot är det vanligt med ”halvsjunkna” stockar som svävar mellan vattenytan och bottnen. Dessa kan förklara många utslag på ekolod, inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig.

Redan i början av 1900-talet upptäcktes så kallade seicher i Loch Ness. När vinden blåser utmed sjöns längdriktning pressas vattnet mot den ena änden. När vinden mojnar så strömmar vattnet tillbaka. Hela vattensystemet hamnar i svängning, som när man lutar på en balja vatten. Ibland kan en stående våg uppstå som sträcker sig över hela sjöns längd. Själva vågen går inte att se med blotta ögat, men en effekt är att vattnet strömmar fram och tillbaka mellan sjöns ändar. I mitten av sjön är vattennivån konstant men strömningshastigheten störst. Under sådana omständigheter kan föremål på vattenytan mycket väl driva mot vinden.

Liknande vågor som böljar fram och tillbaka kan även uppstå under vattenytan, mellan lager av kallare och varmare vatten. De är långsammare och betydligt större än några vågor på ytan; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under ytan som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge (svaga) utslag för skillnaden mellan vattenlagren, och därmed även för de väldiga undervattensvågorna. Kan det förklara en del märkliga observationer?

Ett annat vågfenomen som föreslagits handlar om interferens. En stilla dag färdas en båt med god fart i sjöns längdriktning. Svallvågor bildas, går ut mot stränderna, reflekteras och möts igen. Interferensmönstren kan då bilda relativt höga vågor, mitt ute i sjön och till synes utan orsak, eftersom båten vid det laget är långt borta. Sådana vågor skulle kunna förklara en del pucklar som dykt upp och försvunnit.

- Urtidsmonster låg i tiden: En Stegosaurus från King Kong (1933), som mot hösten hade skotsk premiär (Kinematograph Weekly 7 september 1933)

Hur är det då med den berömda plesiosauren? Redan 1933 föreslogs att svanödlorna kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, samtidigt med dinosaurierna, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. (Detta var för övrigt några år innan det sensationella fyndet av en livs levande kvastfening, som man dittills trott dött ut för just 65 miljonrer år sedan.) Men en sådan jättereptil kan inte finnas i Loch Ness av flera anledningar. Vattnet är för kallt för stora växelvarma djur (om de nu var växelvarma?), djur som andas luft får gå upp till ytan långt oftare än Nessies tvivelaktiga facit, och till sist så formades Loch Ness i den senaste istiden och skildes från havet för sisådär 14 000 år sedan.

Om det finns ett monster, av ett eller annat slag, i Loch Ness så går det att bevisa genom att visa upp det. Om det inte finns något monster i Loch Ness så är det mycket besvärligare att bevisa eftersom man i allmänhet inte kan bevisa icke-existens.

Ett potentiellt tungt argument som lagts fram mot Nessie går ut på att det i den näringsfattiga sjön inte finns tillräckligt mycket fisk för ett rovdjur av nämnvärd storlek. Men då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön, inte vandrande arter som lax och ål. Eftersom de senare utgör den absolut största mängden fisk i Loch Ness så finns det mer än gott om mat åt det tänkta monstret.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i sjön är inte sannolikt men heller inte omöjligt; det går inte att avfärda på förhand. En rad mycket ambitiösa fältstudier har gjorts, såväl sådana där man observerat sjöns hela yta under längre perioder som sådana där man omsorgsfullt undersökt och letat igenom sjön (och dessutom fått reda på en hel del om dess biologi, geologi med mera). Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är en slutsats som dragits sedan den prövats ordentligt.

Å andra sidan kan man leta hur länge som helst efter ett monster som inte finns. Den enda begränsande faktorn är hur länge folk orkar intressera sig — och det finns inget som tyder på något minskande intresse. Som världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är bara att åka dit och titta, har Nessie klara fördelar jämfört med andra superstjärnor som snömannen och Bigfoot. Det finns förvisso de som har intresse av att myten hålls vid liv, Adrian Shine vid Loch Ness Centre har kritiserats för sin skeptiska hållning: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness, eller den stora vågen i Loch Ness?” Minst lika viktigt på lång sikt är när enstaka personer då och då har sett något som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Och så hålls historien vid liv.

Allt talar för att monstret i Loch Ness kommer att leva kvar, om inte i sjön så åtminstone i det allmänna medvetandet, i ytterligare 80 år – minst. [för att inte säga 90]

Källor & lästips:

• Adrian J. Shine, www.lochnessproject.org, Loch Ness & Morar Project — undersökningar av två sjöar
• Adrian J. Shine och David S. Martin, ”Loch Ness habitats observed by sonar and underwater television”, The Scottish Naturalist 1988, s 111–199
• Dick Raynor, www.lochnessinvestigation.com
• Roland Watson, lochnessmystery.blogspot.com — påläst och energisk anti-skeptisk monsterforskare som vill ”reclaim the monster”
• Bengt Sjögren, Berömda vidunder (Settern 1980)
• Tage la Cour, Myter och mysterier (Bra Böcker 1973), s 229–244
• Myter och Mysterier (Det Bästa 1984), s 141–145
• Steven McKenzie, Monsters Inc: Scottish lochs and their creatures, BBC 4 mars 2013
• Emma Ailes, Loch Ness Monster: Is Nessie just a tourist conspiracy?, BBC 14 april 2013
• Martin J. Pitt, ”Should we believe in the Loch Ness Monster?”, The Pantaneto Forum, nr 9 2003
• Thomas Malm, ”Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi”, Folkvett 4/2011
• Dokumentärfilmen ”Death of Loch Ness”, serien MonsterQuest på History Channel, 4 februari 2009
• Wikipedia (eng.): Loch Ness; Loch Ness Monster

Faktoidpodden, säsong 2, avsnitt 1: Nessie

Lyssna här: Faktoidpodden, säsong 2 avsnitt 1: Nessie

Åter dags för Faktoidpodden! Andra säsongen startar precis just nu. Visserligen med något av en repris, som jag beskriver i inledningen. Lite har ändrats och putsats sen i våras, men inte mycket. Men det får ni stå ut med. Nästa avsnitt blir det material som åtminstone inte publicerats på bloggen förut.

Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i tjugo år, bloggat, skrivit böcker, och poddat.

För en del år sedan skrev jag i Folkvett, det är medlemstidningen för den vetenskapliga skeptiska föreningen Vetenskap och Folkbildning. När 2013 nalkades såg jag ett passande ämne. Då skulle nämligen Nessie, det högst osannolika monstret i Loch Ness, fylla jämnt. 80 år, närmare bestämt. En nog så god anledning att ta upp det hela, särskilt eftersom många tror att han/hon/den/det är mycket äldre än så, som sägen om inte annat. Sådant drev mig till att skriva en artikel där jag sammanfattade fenomenet Nessie ur ett skeptiskt perspektiv. Vad som inte drev mig var ett större intresse av ämnet i sig. Sånt är ju personligt och så, men på något sätt, av någon anledning, fann jag det inte särskilt fascinerande. Men uppslaget var för bra för att inte användas, så jag tog itu med det, började läsa och skriva. Och blev, så småningom, fascinerad. Inte av Nessies egen tvivelaktiga existens, men av arbetet med att leta efter Nessie. Hur gör man? Vad har man gjort? Och så alla biverkningar så att säga, som insikter om oligotrofa (näringsfattiga) skotska sjöar bildade under senaste istiden, hur de är funtade, hur livet i dem fungerar, med mera. Sånt var intressant, på riktigt. Så till slut blev det inte bara en artikel, utan en artikel skriven med entusiasm. Jag hittade inget sjöodjur men däremot ett intressant ämne. Vackert så.

Jag lägger ut alla poddavsnitt som ljud och som text. Det här är inget undantag. Även om det blir en dublett. För på Nessies 90-årsdag, den 2 maj 2023, så kunde jag inte låta bli att lägga ut artikeln på bloggen [Faktoider: Nessie 90 år]. Artikeln som den såg ut då, innan jag tagit itu med podd-versionen. Så denna den andra säsongen av Faktoidpodden inleds med en dublett. Det må vara hänt. Det är ju ändå den krypzoologiska klassikern nr 1.

Andra säsongen av Faktoidpodden är det, och den sista säsongen. Anledningen tar jag upp på bloggen, det är som det är. Nu har jag en bunt avsnitt som är färdigskrivna, dem ska jag tala in, klippa till, fixa i övrigt och lägga ut. Bara resten kvar. Så nu kör jag.

*

Om man ska tro allt som sägs har näst intill varje loch i Skottland åtminstone tidvid hyst ett sjömonster av något slag. Men det är bara ett av dem som blivit världsberömt.

När man ska beskriva det högst eventuella monstret i Loch Ness så finns det en tidig berättelse som är obligatorisk i sammanhanget: Den om hur missionären Sankt Columba på 500-talet i kraft av sin helighet motade bort ett monster. Nu utspelas visserligen händelsen som den beskrivs inte i Loch Ness, sjön Ness, utan i floden Ness, som rinner från sjön ner till havet. Dessutom skrevs den ned över hundra år efter att den skulle ha inträffat. Men de största problemen med att använda berättelsen om Columba som ett tidigt belägg för Nessie är dels att sådana så kallade hagiografier över heliga kvinnor och män är schematiska och lika varandra på ett sätt som inte ger intryck av berättelser ur verkligheten, dels att de kryllar av monster, demoner, änglar och mirakler. Om det funnits en gammal och levande tradition om ett monster i eller vid Loch Ness, så får man leta efter den någon annanstans än i Vita Columbæ.

Går man till folksägnerna hittar man en mängd berättelser om så kallade kelpies och each-uisges, ”vattenhäst” som det sistnämnda betyder ordagrant. De är direkta motsvarigheter till den skandinaviska bäckahästen, sagovarelsen som kan anta hästskepnad för att lura ner folk i djupet. Om sådana har man berättat i Loch Ness … Liksom i Loch Arkaig, Loch Lochy, Loch Lomond, Loch Morar, Loch Maree, Loch Oich, Loch Quoich och Loch Shiel, för att bara nämna några (jag ber om ursäkt för uttalet). De flesta av de berättelserna är äldre än 1900-talet och därmed äldre än monstret i Loch Ness.

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, nu kallades det ”monster” för första gången, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness har i generationer sagts vara hem åt ett fruktansvärt monster” [”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster”] just så. Artikeln skrevs av Alexander Campbell. Han skulle bli en framträdande figur i Nessies historia, kanske den allra viktigaste. Han var inte bara reporter för Inverness Courier utan även så kallad water bailiff (tillsyningsman för vattendrag) och tillbringade sålunda mycket tid på och kring Loch Ness. Enligt egen uppgift såg han monstret hela 18 gånger. Jag tror att det är ett rekord som står sig än.

Efter den allra första artikeln följde ett antal insändare i tidningen från folk som plötsligt kommit på att de hade sett saker, eller hört andra som berättat om saker som de hade sett. Många av breven var anonyma. Campbell misstänks ha skrivit flera av dem, kanske de flesta, om inte nästan alla.

En beskrivning som inte kommer från Campbell rapporterades i augusti 1933. Det var också den mest dramatiska beskrivningen dittills. Några dagar tidigare hade herr och fru Spicer kommit körande utmed sjön, då ett mycket stort och mycket underligt djur gått över vägen en liten bit framför dem. De uppskattade dess längd till 7,5 meter och höjden till 1,2 meter. Djuret hade haft en lång hals och rört sig ryckigt. Vad paret Spicer än såg eller trodde sig se, så var detta den första artikeln om fenomenet som fick verklig uppmärksamhet. Det var nu som hypen satte igång; det var nu Loch Ness och Nessie blev världsberömda.

Höjdpunkten i Nessies karriär inträffade nog det följande årsskiftet, 1933–1934. I mitten av december 1933 skickade Daily Mail, alltså en Londontidning, en grupp utvalda till Loch Ness för att leta reda på monstret en gång för alla. Ledaren hette Marmaduke Wetherell, och var en känd storviltjägare med erfarenheter från Afrika. Man kan förmoda att han inte anlitades på grund av sina erfarenheter som skådespelare och filmregissör.

Så småningom fick jägaren upp spåret, bokstavligt talat. På en strand hittades stora, tydliga fotavtryck. Djuret måtte ha varit uppemot sex–sju meter långt, trodde han. Dagarna före jul skickades gipsavgjutningar till experter i London. Under hela helgen belägrades Loch Ness med omnejd av journalister, monsterjägare och sensationslystna. Efter nyår fick man resultatet: Fotspåren kom från en flodhäst. Dessutom var alla avtrycken identiska. En enbent flodhäst..?

På den här tiden var det inte ovanligt med askfat, paraplyställ och liknande som tillverkats av fötter från exempelvis flodhästar. Tydligen hade någon nyttjat ett sådant tillhygge för att förfalska spåren. Wetherell blev utskrattad. Vem som låg bakom lär vi aldrig få veta.

Däremot vet vi vem som låg bakom den mest berömda föregivna bilden på monstret. Wetherell var förbittrad på Daily Mail och arrangerade ett fototillfälle. Nu skulle de få sitt monster! Man tog en fjäderdriven leksaksubåt och försåg den med en konstgjord dinosaurieliknande hals med huvud, tillverkat av modellera. Den sattes i vattnet och fotograferades. Man bad sedan läkaren Robert K. Wilson att skicka bilden till tidningen, tillsammans med en hopdiktad berättelse om hur den togs. Wilson gick med på detta, men ville inte få sitt namn förknippat med bilden. Därför har den gått till historien som ”kirurgens bild”. Wilson var visserligen gynekolog, men bry sig …

”Kirurgens bild” är inte bara det mest kända fotografiet i sammanhanget, utan ett av de mest kända fotografierna över huvud taget, alla kategorier. Det tycker jag är märkligt. Om bilden inte är alltför kraftigt beskuren så framstår väl – tycker jag – skalan på ett ungefär åtminstone. Och ser man den obeskurna bilden så framstår Nessie som ännu mindre än vad modellerefiguren faktiskt var. Vi ser ett mycket ynkligt monster som skulle kunna skrämmas av en guldfisk. Hur som helst, en av de inblandade avslöjade hur det gått till på 1970-talet. Märkligt nog uppmärksammades inte avslöjandet förrän 1999.

Jag ska gå igenom några andra bilder. Det här är lite otacksamt i en podd, men bilderna finns på bloggen, och är lätt hittade även i övrigt.

Den första bilden på Nessie, eller vad den nu är, togs av Hugh Gray 1933. Den fick naturligtvis stor uppmärksamhet då – fattas bara, den första bilden på Nessie! – men är tämligen bortglömd idag. Man förstår varför när man ser den. Det är ett orm-aktigt nånting, men i övrigt mest sudd. Det är svårt att dra några särskilda slutsatser om den.

Nästa bild jag tittar på togs 1951 av Lachlan Stuart. Platsen där bilden togs har identifierats. Fotografen står på stranden, och ”pucklarna” ligger i decimeterdjupt vatten. Fotografen berättade för en bekant att han använt höbalar.

En sista bild: Fen-bilden, kan man kalla den, från 1972. Nu använde man en undervattenskamera minsann. Inte så självklart som det kanske låter för Loch Ness är en mörk sjö, sikten är mycket dålig. Hur som helst, kamera skickades ner, en mängd bilder togs med bubblor och slam. En av dem ”förbättrades”, ganska rejält, och retuscherades till en tydlig fena.

Det som är mest talande är nog att så enkla förfalskningar som ”kirurgens bild” och Lachlan Stuarts höbalar kunde lura så många så länge.

En omständighet som verkar tala för monstrets existens, är mängden vittnesmål. Alla rapporter kan ju inte vara missuppfattningar, inbillningar eller påhitt – eller hur? Men den som låter sig imponeras av antalet får ett nytt problem. Många av de många vittnesmålen låter sig inte kombineras med varandra. De kan inte beskriva samma varelse. Redan en sak som att det på 1930-talet sågs flera gånger på land, men att det sedan dess varit nog så svårt att få ens dåliga bilder på det i vattnet. Kanske det finns eller funnits flera monster? Kanske Nessie dött? Eller fått utseende och beteende förändrat? Förr kunde observationer vara uppemot en halvtimme, det senaste halvseklet har man fått vara glad för en sekundglimt på kilometers avstånd. Fotografier är otydliga, fejkade eller både och – åtminstone de som vi fått se hittills. Strömmen av kameraförsedda turister till Loch Ness, som varit stadig ända sedan 1933, borde ha gett mängder av belägg, åtskilliga av god kvalité, om monstret inte samtidigt hade drabbats av motsvarande blygsel. De senaste årens digitala explosion med mobilkameror och webbkameror har bara gett oss ytterligare suddar att studera. Ett mycket vanligt fenomen numera är att fotografen inte säger sig ha märkt något särskilt när bilden togs, utan upptäckt den suspekta detaljen senare. Utöver andra förklaringar som nämns längre fram kan det vara en fågel som flyger förbi, där de höjda vingarna bildar ”monstrets” hals.

Kunde inte låta bli att ta med xkcd 1235: Settled här i bloggen …

Den viktigaste faktorn har kallats expectant attention: den förväntansfulla uppmärksamhet som även den mest skeptiske kan ha svårt att skaka av sig när sjön kommer i sikte. Inget vattendrag i världen torde studeras lika intensivt, och givetvis får myriader spänt granskande ögon förr eller senare syn på något. Och det som på andra sjöar är en icke-händelse blir här en nyhet. Som det formulerades en gång: ”Den enda anledningen till att någon kan påstå att filmen visar ett monster är att den togs vid Loch Ness” – det gällde en typiskt intetsägande film från 2007, vars upphovsman Gordon Holmes även säger sig ha filmat älvor. Likt UFO-rapporter kan de allra flesta observationerna ges någon standarddiagnos, en mindre andel kräver mer jobb, men hur man än anstränger sig så blir där alltid kvar några vittnesmål som inte kan ges en definitiv förklaring, med eller utan monster. Vilket oftare beror på bristfälliga data än spännande data – tyvärr.

Det kan poängteras att Loch Ness har såväl goda som dåliga egenskaper ur övervakningssynpunkt. Sjön är mycket långsmal och ligger mellan höjder. Det finns massor av goda utsiktsplatser. Är den stor eller liten? Tja, med en yta på 56 km² är den Skottlands näst största sjö. I Sverige hade den kommit på femtionde plats nånting. Exempelvis är vår långsmala Vättern trettio gånger så stor. Å andra sidan är Loch Ness hela 227 meter djup, det är en hel del, och sikten går mot noll bara några meter under ytan.

Innan jag går in på olika förklaringar av observationer så ska det sägas att de här fantastiska rapporterna — den ringlande sjöormen, den hornförsedda jätteödlan eller Spicers vandrande urtidsdjur — är ytterst få. Om det bara berott på dem så hade Loch Ness knappast varit ett fenomen än idag. De absolut flesta som har sett något berättar om en oformlig puckel, något oidentifierbart som höjer sig en smula över vattenytan, som regel på stort avstånd. Sådana observationer är också lättare att ge monster-lösa förklaringar, som sälar, uttrar och vågor.

Sälar ja. De var länge en tänkbar förklaring. Jag vet inte hur stora man brukar tänka sig gråsälar men de kan bli upp till tre meter långa. Problemet var att sälar, så vitt man visste, inte fanns i Loch Ness. Men 1985 slogs det slutgiltigt fast att sälar verkligen letade sig upp från havet – det är en dryg mil fågelvägen – på jakt efter fisk.

Uttrar är välkända invånare i sjön och har länge förekommit inom kryptozoologin. Den klassiska sjöormen med flera pucklar i rad kan förklaras med en rad sälar eller uttrar som simmat på rad och uppfattats som ett enda djur.

Det är ökänt svårt att uppskatta storleken på något man ser på håll. Det är ännu svårare när föremålet befinner sig vid vattenytan. Står man på en strand kan det vara vanskligare än man tror att avgöra om avståndet är exempelvis 25, 50 eller 100 meter. En säl på 25 meters håll kan lätt bli en betydligt större best om man tror att den är på 100 meters håll. Därtill kommer ett intressant fenomen, och det här är belagt, som gör att exempelvis djur kan växa i minnet; vi minns dem som större än vad de var. [ Se exempelvis Thomas Malm: Djur och odjur: Prolog till en tvärvetenskaplig kryptozoologi, Folkvett 2011/4 ]

Stockar har ofta nämnts. De kan ju såväl ligga på ytan, där grenar och rötter kan bilda suggestiva illusioner, eller driva runt nere i vattnet och ge utslag på ekolod. Ibland berättar man om stockar som kan stiga och sjunka i vattnet när förruttningsgaser bildas och släpps ut. Ibland skulle de där gaserna rentav kunna ge stockarna en sorts jet-drift. Det verkar dock vara en skrivbordskonstruktion. De som letat stockar på bottnen har hittat dem på ett fåtal grunda platser, men inte hittat några som uppvisat gasbildning. Däremot är ”halvsjunkna” stockar, som svävar mellan vattenytan och bottnen, vanliga. Sådana kan förklara många utslag på ekolod. Inte minst sedan man kommit på hur de kan röra sig, och det helt utan jet-drift. Då kommer vi in på ett fenomen som jag tror att de flesta inte känner till, det är något som kallas seiche. Jag ska förklara.

Loch Ness är som sagt en långsmal sjö. Det är en 35 km från Fort Augustus i sydväst till Lochend i nordost, men den är mindre än 2 km bred. Om vi tänker oss en vind som blåser utmed sjöns längd ett tag – och det är sannerligen inte ovanligt i de blåsiga högländerna – så pressas vattnet mot ena änden av sjön. Blåser det mot nordost så blir vattenståndet högre i nordost än i sydväst. Sedan mojnar vinden. Pressen upphör, och vattnet strömmar tillbaka. Och nu kan det bli som när man lutar på en balja vatten, och vattenytan börjar vicka. Det motsvarande fenomenet i sjön blir att vattnet strömmar fram och tillbaka. Och det kan hålla på med en lång stund. Oberoende av vinden, såklart. När en sådan seiche-våg går fram och tillbaka så kan föremål på vattenytan mycket väl driva omkring trots att det är vindstilla. Eller driva mot vinden.

Ett annat relevant fenomen är undervattensvågor mellan lager av kallare och varmare vatten. Sådana vågor är långsammare än några vågor på ytan, men också mycket större; i Loch Ness har man uppmätt tio meter höga undervattensvågor. Stockar under vattnet som sätts i rörelse av dem kan ge egendomliga utslag på ekolodet. Dessutom kan ekolod även ge utslag för skillnaden mellan vattenlagren – svaga utslag men ändå. Kanske det förklara en del observationer?

Ännu ett vågfenomen man diskuterat handlar om interferens. Säg att vi står vid Loch Ness en stilla dag. Vattnet är spegelblankt. Vi ser en båt som går utmed sjön; rätt god fart har den. Den bildar svallvågor som sprids ut, går mot stränderna, reflekteras och möts igen. När vågorna möts kan de kombineras till relativt höga vågsystem, mitt ute i sjön, och till synes utan orsak, eftersom båten som skapade dem vid det laget hunnit långt bort. Ja, vi har ju stått här en stund och sett båten passera, och vet hur det hänger ihop. Men tänk om vi kommit hit alldeles nyss, så vi sett vågsystemet mitt i sjön men inte båten som skapade svallvågorna. Då hade vi kanske blivit fundersamma: Vad kan de där konstiga vågorna bero på?

Vi lämnar hydrologin och går till zoologin, och kanske paleontologin? Den berömda plesiosauren. Ja, redan från början 1933 föreslogs att Nessie kanske var en svanödla. Men det kan nämnas att under Nessies första år varierade bilden av henne kraftigt. Folk såg något som liknade en val, eller en utter, eller något annat … Men senare blev bilden av Nessie som svanödla standard; det är så man föreställer sig och avbildar Nessie. Och till den bilden hör hypotesen, som vi snart ska gå in på är helt ohållbar, att de jättestora vattenlevande reptilerna (som förresten inte var dinosaurier) kanske inte alls dog ut för 65 miljoner år sedan, utan att minst en individ fortfarande simmade runt i Loch Ness. 1933 var för övrigt några år före den sensationella återupptäckten av kvastfeningen. Däremot hade man redan läst Conan Doyles En förlorad värld och sett den på bio. 1920-talets Jurassic Park handlar om dinosaurier och jämnåriga som otippat överlevt på en undangömd plats i Sydamerika, och där en expedition rentav lyckas forsla en brontosaurus ända till London minsann. Men sådana jättereptiler kan inte leva i Loch Ness, och det av flera anledningar. 1) Om vi antar att de var växelvarma reptiler, så är vattnet i Loch Ness för kallt för sådana djur i det aktuella formatet. 2) Djur som andas luft får gå upp till ytan då och då. Och visa sig ganska så mycket oftare än Nessies tvivelaktiga facit. 3) Loch Ness formades och skildes från havet i samband med den senaste istiden. För en sisådär 14 000 år sedan. Om Loch Ness så vart tusen gånger äldre än vad den är så hade den fortfarande inte varit i närheten av dinosauriernas tidsålder.

Två gånger har Loch Ness inventerats ordentligt. Den ena gången var 1987. Då genomfördes Operation Deepscan: Tjugofyra båtar med ekolod ställdes upp bredvid varandra, utmed den långsmala sjöns hela bredd. Sedan gick de över sjöns hela längd. Resultatet var frustrerande: Man fick ett svar som kunde ha varit monstret, eller kanske inte var det. Den andra gången var 2018. Då användes modernare teknik än någonsin. Man tog en mängd vattenprover, där man sedan undersökte DNA-prover. Varje djur som vistades i sjön lämnar ständigt efter sig små spår i form av lösryckta fjäll, avskavt skinn, rester från döda djur, och så vidare. Sammanlagt hittade man 500 miljoner DNA-sekvenser. Där hittade man gener från fisk, även större fiskar som haj, stör och mal. Man hittade inga spår av vattenlevande däggdjur, som säl eller utter, och inte heller några reptiler. En art man hittade många spår av var ål, vilket ledde till det närmaste man kom en konklusion: Om Nessie fanns, så kunde hon vara en mycket stor ål. Man hittade också många spår av landlevande djur, vilket visade att metoden kunde fungera för att inventera djurliv såväl i som kring sjöar. Det är ett verkligt bidrag till vetenskapen som letandet efter Nessie gett.

Nu har det blivit många argument mot Nessie här, men det finns åtminstone några argument mot Nessie som inte håller vid närmare granskning. Som det här: Att det inte skulle finnas tillräckligt med fisk för att hålla liv i ett rovdjur med nämnvärd storlek. Sjön är stor, men också näringsfattig. Det är ett argument mot Nessie som cirkulerat, och det håller inte. För då har man bara räknat fisk som aldrig lämnar sjön. Men det finns även vandrande fiskarter i Loch Ness, som som lax och ål. Och dem finns det rätt gott av. Så ett tänkt monster skulle åtminstone ha att äta. Det är inte problemet.

Det finns entusiaster som menar att vetenskapen blundar för monstret, på samma sätt som vetenskapen sägs ignorera – ja, UFO:n, parapsykologi, nära döden-upplevelser och så vidare, och så vidare. Det är helt enkelt inte sant. Att det skulle finnas ett stort och tidigare okänt djur i Loch Ness är inte sannolikt, men heller inte omöjligt. Det går inte att avfärda på förhand, och – och det här kan jag inte understryka nog – det har man heller inte gjort. Man har gjort en mängd ambitiösa eller mycket ambitiösa fältstudier, där man observerat sjöns hela yta under längre perioder eller omsorgsfullt letat under ytan. Vilket dessutom gett massor av information om sjöns biologi, geologi med mera. Bilder och vittnesmål har tagits på allvar, så långt det bara varit möjligt. Att det rimligtvis inte finns ett stort djur i Loch Ness är inte något som förstockade träskallar bestämt sig för bara sådär, det är en slutsats som dragits sedan den prövats riktigt ordentligt. Om det funnits, så hade vi hittat det.

Å andra sidan så kan man leta hur länge som helst efter något som inte finns. Den enda begränsande faktorn är folks intresse. Och det håller än. Loch Ness är världens mest tillgängliga och bekväma kryptozoologi, det är ju bara att åka dit och titta. Jämför med snömannen, eller Bigfoot. Sedan finns det förvisso, så klart, de som har intresse av att myten hålls vid liv. Adrian Shine heter en kändis i sammanhanget, han har kritiserats för sin skeptiska hållning; så här: ”Hur många kommer hit för att se den stora fisken i Loch Ness? Eller den stora vågen i Loch Ness?” Men som jag var inne på förut är de odramatiska observationerna i längden viktigare än de dramatiska. När enstaka personer sett något, varit med om något, som gjort så stort intryck på dem att de tillbringat resten av sitt liv med att försöka återfinna vad det än var. Så hålls historien vid liv.

Det påstådda monstret i Loch Ness skapades 1933. Och allt talar för att det kommer att leva kvar i det allmänna medvetandet i ytterligare 90 år – minst.

Tillägg

Från Loch Ness Exploration-gruppen alldeles nyss: Dave Halton kollar läget förmiddagen den 26 augusti 2023 

Ja, det där vart egentligen hela avsnittet det. Här kommer ett litet klipp inlagt i efterhand. För det var strax innan det här skulle läggas ut som jag fick reda på att man just denna helg, den 26 och 27 augusti 2023, ska inventera Loch Ness ordentligt. Det är alltså något som pågår samtidigt som detta läggs ut. I avsnittet nämnde jag att sådana ordentliga inventeringar gjorts två gånger tidigare: 1987 med Operation Deepscan och så 2018 års DNA-testande. Nu är det dags för en inventering motsvarande den 1987. Frivilliga från hela världen tillbringar två dygn kring sjön. De sitter på 16 platser och håller järnkoll på vattenytan. Utöver minst en kamera per person, kantänka, ska man använda infraröda kameror, drönare och en hydrofon. Om tidigare försök är något att gå efter så tippar jag att denna Surface Watch, som det hela kallas, kommer att vara till 99 % händelselös – men att man kommer att få någon enstaka observation av något som inte går att, som många uttrycker det, ”bortförklara”, det vill säga ges en förklaring som inte inbegriper en mycket stor varelse. Sannolikheten för sådant ökar när man har många deltagare med blandad utrustning. Men resultatet av det hela får jag återkomma till, på bloggen om inte annat – spana in faktoider.blogpost.com med bloggposten för detta poddavsnitt [dvs här]. Och det var det! Nu är jag klar!

*

Det här var ett avsnitt av Faktoidpodden. Jag som pratat heter Peter Olausson. Vi hörs!

Bonus: The Great Nessie Spotting, snart på BBC..?

RationalWiki vs Wikipedia

Alcohol is a colorless volatile liquid formed by the fermentation of sugars which has an intoxicating effect on certain carbon-based life forms, according to the Encyclopedia Galactica.

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy also mentions alcohol. It says that the best drink in existence is the Pan Galactic Gargle Blaster. It says that the effect of drinking a Pan Galactic Gargle Blaster is like having your brains smashed out by a slice of lemon wrapped round a large gold brick.

- Hitchhiker Wiki: Alcohol

Skillnaden mellan den korrekta, om något torra, Encyclopedia Galactica och den lika korrekta men, låt oss säga, lite mer avslappnade Liftarens Guide påminner inte så lite om skillnaden mellan Wikipedia och RationalWiki.

Jämför till exempel vad de två uppslagsverkssajterna inledningsvis har att säga om ämnet kreationism:

Creationism is the religious belief that the Universe and life originated "from specific acts of divine creation." For young Earth creationists, this includes a biblical literalist interpretation of the Genesis creation narrative and the rejection of the scientific theory of evolution. As the history of evolutionary thought developed from the 18th century on, various views aimed at reconciling the Abrahamic religions and Genesis with biology and other sciences developed in Western culture.

- Wikipedia: Creationism

"Several thousand years ago, a small tribe of ignorant near-savages wrote various collections of myths, wild tales, lies, and gibberish. Over the centuries, the stories were embroidered, garbled, mutilated, and torn into small pieces that were then repeatedly shuffled. Finally, this material was badly translated into several languages successively. The resultant text, creationists feel, is the best guide to this complex and technical subject." – Science Made Stupid (1985)

- RationalWiki: Creationism

RationalWiki har tagit som sin uppgift att upplysa om pseudovetenskap och anti-vetenskaplighet av alla de slag. Så långt är det inte mer än en delmängd av Wikipedia. Men man gör det med ett muntert no-nonsense anslag som stundtals får den generella encyklopedin att framstå lika underhållande som en formelsamling. RationalWiki är tillräckligt korrekt och uppdaterad, men kan dessutom läsas för nöjes skull; jag höll på att skriva "enbart för nöjes skull", om det inte var så att man omöjligt kan läsa informativa texter (som det verkligen är frågan om) utan att få i sig ett och annat spår av lärdom.

Några exempel till:

The Loch Ness Monster is a being in folklore that reputedly inhabits Loch Ness, a lake in the Scottish Highlands. It is similar to other supposed lake monsters in Scotland and elsewhere, though its description varies from one account to the next, with most describing it as large. Popular interest and belief in the creature's existence has varied since it was first brought to the world's attention in 1933. Evidence of its existence is anecdotal, with minimal and much-disputed photographic material and sonar readings.

- Wikipedia: Loch Ness Monster

The Loch Ness Monster (nicknamed "Nessie") is a shy vermiform beast supposedly roaming the murky depths of Scotland's Loch Ness, making the odd teasing surface appearance only to shaky-handed photographers with poorly-focussed cameras. Hoax photographers and others of limited vision tend to cast the dreadful Orm as a plesiosaur, making it more attractive to a juvenile audience (leaving aside the fact that plesiosaurs were physically incapable of holding their neck in the manner depicted).

- RationalWiki: Loch Ness Monster

Astrology is the study of the movements and relative positions of celestial objects as a means for divining information about human affairs and terrestrial events.

- Wikipedia: Astrology

Astrology is the mass cultural delusion that the apparent position of the sun and planets relative to arbitrarily defined "star signs" at the time of your birth somehow affects your personality.

- RationalWiki: Astrology

RationalWiki ägnar sig inte bara åt "klassisk skepticism".

Donald John Trump (born June 14, 1946) is an American businessman, politician, television personality, and candidate for the Republican nomination for President of the United States in the 2016 election.

- Wikipedia: Donald Trump

Donald J. Trump (b. 1946) aka The Donald® is a heel wrestling personality, lifestyle enthusiast, and owner of one of the worst comb-overs in history.

- RationalWiki: Donald Trump

Den här måste ju också med:

In chemistry, an alcohol is any organic compound in which the hydroxyl functional group (–OH) is bound to a saturated carbon atom. The term alcohol originally referred to the primary alcohol ethanol (ethyl alcohol), the predominant alcohol in alcoholic beverages.

- Wikipedia: Alcohol

Alcohol is a substance found in many of the drinks that many editors of RationalWiki imbibe in order to stimulate their creativity.

- RationalWiki: Alcohol

Den enda risken med att tipsa om RationalWiki är att man lätt fastnar. Det gällde t.ex. underteckand när han skulle leta reda på exemplen ovan. Lärdomen är att man inte ska vara rädd för en humoristisk touch även när allvarliga ämnen avhandlas, så länge man inte gör det mycket vanliga felet att ta humor för brist på allvar.

Nessie 1925

Kryptozoologins mest kända bild är från våren 1934. Då var "Nessie", den moderna versionen av idén om ett jättestort djur i Loch Ness, nästan prick ett år gammal. (Men se Faktoider-bloggen: Nessies kusiner för monsterspaning före 1933.)

För det var i Inverness Courier den 2 maj 1933 som man för första gången kunde läsa om ett monster i Loch Ness. En ej namngiven person (hon hette mrs Aldie Mackay) hade på håll skymtat en val-liknande puckel som rört sig i vattnet. När hennes berättelse återgavs myntades begreppet, och typiskt nog fick det redan från början en påhittad historia: ”Loch Ness has for generations been credited with being the home of a fearsome monster ...”

- Peter Olausson, 80 år med Nessie, Folkvett 2013/3

Vid samma tid fick världen se ett annat jättelikt monster. King Kong hade haft amerikansk urpremiär i mars och börjat visas på sina håll i Storbritannien i april. Onekligen ett iögonfallande sammanträffande, särskilt som en långhalsad dinosaurie förekommer i filmen.

På denna unika bild från 1933 matas en brontoapatosaurus av en gigantisk man med simglasögon

Kanske det inte är ett sammanträffande? Kanske hade Alexander Campbell, som gav världen Nessie, inspirerats av filmen..?

Utan tvivel bidrog filmen till att Nessie slog igenom. Men en annan film kan mycket väl ha gjort minst lika mycket för att ge folk en bild av hur jättestora vattenmonster ter sig. (Spoiler-varning!)

Lost World kom 1925 och baserades på Sir Arthur Conan Doyles En förlorad värld. Efter en mängd vedermödor lyckas expeditionen till Sydamerika få hem en brontosaurus till London. I slutet av filmen går den bärsärkagång i storstaden, om greppet känns igen, för att till slut ge sig ut på Tower Bridge. Bron ger vika för tyngden, och det sista vi ser av apatosaurusen är när den simmar iväg, ut mot Nordsjön kantänka.

Är detta den "egentliga" förebilden för Nessie?

Idag är denna film inte i närheten lika känd som storfilmen åtta år senare. Sådant bidrar till att förvränga vår bild av det förflutna: Vi försöker att para ihop Nessie med King Kong eftersom vi känner till den, men inte med Lost World eftersom vi inte känner till den.

Eftersom upphovsrätten gått ut så är det fritt fram att avnjuta Lost World (1925) på nätet. Varsågoda:

Ness i press

"Ness-monstret med rombisk fena", på grekiska Nessiteras rhombopteryx, föreslogs som vetenskapligt namn av zoologen sir Peter Scott. Poängen var att artnamnet behövdes för att 
kunna fridlysa det eventuella monstret.

- Peter Olausson, "80 år med Nessie", Folkvett 3-2013

Ibland blir det underligt att leva med pressläggningstider ... I juni började jag på en artikel för att fira Nessies 80 år, den blev klar i juli, och häromdagen damp den ner i brevlådan. Under tiden har artikeln till nästa nummer av VoF:s journal skrivits färdigt, när den nu dyker upp.

Bland alla dessa intressanta sidohistorier som man inte kan gå in på i en artikel som handlar om något annat skulle jag välja en: Sir Peter Scott. Han hade ett program i BBC under 25 år och var en gång lika känd i Storbritannien som David Attenborough, han var med och grundade Världsnaturfonden och utformade dess panda-logga, han körde stridsångbåt under andra världskriget, hans gudfar var författaren till Peter Pan och hans far var Robert Scott, som dog vid sydpolen när sonen var två år.

En bara någorlunda relevant utvikning som jag ändå inte tog med i artikeln: Kort efter att den hypotetiska Nessie fått sitt vetenskapliga namn kom någon på att det är ett anagram för Monster hoax by Sir Peter S. Varpå Robert Rines, som lett fotoexpeditionen, kontrade med att det även är ett anagram för Yes, both pix are monsters - R.

De tog alltså två bilder som de ansåg visade monstret, vilket de tyvärr bara gjorde efter grovt manipulerande. Men det hade Sir Peter inget med att göra.

Ytterligare en pikant detalj om Rines expedition är att kamerornas placeringar bestämdes av en Heather Cary medelst slagruta.


Relaterat: 2011 års bloggpost 78 år i Loch Ness samt Nessies kusiner.

78 år i Loch Ness

Om man studerar historien om den tänkta okända varelsen i Loch Ness så hittar man ideligen hänvisningar till sankt Columba. Han var en irländsk missionär som på 500-talet ska ha besegrat monstret i andlig kamp, åtminstone enligt hans vita ("liv", dvs. biografi). Som historiska källor har sådana hyllningsskrifter nästan så lågt anseende som tänkas kan, mindre för att de praktiskt taget undantagslöst är skrivna långt efteråt (i detta fall över hundra år senare) men desto mer för att de är sagor som är mer lika varandra än verkligheten. Att blivande helgon tampas med drakar, troll och slikt är inte särskilt ovanligt.

När görs då nästa observation av det oidentifierade simmande objekt som kallas Loch Ness-monstret? Jo, sommaren 1933. Det är då myten skapas; hänvisningen till helgonsagan är ett smart grepp men ingenting mer, eftersom det är helt olika historier. Det finns ingen levande tradition före 1900-talet.

Nessies kusiner

This morning my stalker and his boy gave me an account of a mysterious creature, which they say exists in Loch Arkaig, and which they call the Lake-Horse. It is the same animal of which one has occasionally read accounts in newspapers as having been seen in the Highland lochs, and of the existence of which in Loch Assynt the late Lord Ellesmere wrote an interesting article, but hitherto the story has always been looked upon as fabulous.

I am now, however, nearly persuaded of its truth. My stalker, John Stuart, at Achnacarry, has seen it twice, and both times at sunrise on a bright sunny day, when there was not a ripple on the water. The creature was basking on the surface; he only saw the head and hind quarters, proving that its back was hollow, which is not the shape of any fish or of a seal. Its head resembled that of a horse....

The Highlanders are very superstitious about this creature. They are convinced that there is never more than one in existence at the same time, and I believe they think it has something diabolical in its nature, for when I said I wished I could get within shot of it, my stalker observed very gravely: 'Perhaps your Lordship's gun would miss fire.'

- James Harris, earl av Malmesbury, den tredje oktober 1857

Vad earlen fick höra av sin drevkarl (och inget annat) var en beskrivning av en each-uisge. Det verkar i princip vara bäckahästen på skotska: Varelsen antar hästskepnad, och om någon sätter sig upp så går färden rakt ner i sjön.

Inte för att någon tror på sådana sagodjur nu för tiden. Åtminstone ingen man behöver bry sig om. Vad som kan noteras är dels att vi inte befinner oss vid den berömda sjön utan den betydligt mindre Loch Arkaig, dels att årtalet är betydligt tidigare än 1933, året då monstret i Loch Ness blev berömt.

Att det bara kan finnas en vad-det-än-är i taget är dock en högst intressant idé. Det vore en tänkbar förklaring av det faktum, att Nessie sedan decennier dragit åt sig all uppmärksamhet, så att dess kusiner i Loch Arkaig, Loch Morar, Loch Shiel, Loch Maree och allt vad de heter blivit praktiskt taget bortglömda bortom respektive strandkant.

Faktoider: 78 år i Loch Ness [2011]

Främmande stora katter

Fenomenet i korthet: Folk tycker sig se stora kattdjur, betydligt större än vad man kan förvänta sig i det aktuella området. Man associerar till pumor, jaguarer, lejon etc men närmare artbestämning låter sig inte göras. Särskilt som djuren aldrig hittas ... Eller, nästan aldrig. Och nu börjar det bli krångligt.

Alien Big Cats är ett i dubbel bemärkelse svårfångat problem. Det är inte paranormalt (även om det givetvis fått sådana tolkningar), det är inte kryptozoologi i egentlig mening (även om det givetvis fått även sådana tolkningar), det är inget som får vare sig skeptiker eller "troende" att hetsa upp sig. Det är talande att det inte har någon artikel på den annars heltäckande skeptiska encyklopedin Skeptic's Dictionary, skepdic.com, på fina RationalWiki en mycket kort. Men det ligger och skaver på gränsen till en rad fält med bäring på skepticism och pseudovetenskap, saker som vi tror mot bättre vetande. Åtskilliga mekanismer känns igen från andra sammanhang. Här finns, kort sagt, en del att studera.

En "komplicerande" faktor är att katterna då och då manifesterar sig på ett sätt som spöken, storsjöodjur m.fl. bara gör i sagorna. Djur har bevisligen rymt från cirkusar, djurparker och privatpersoner med ovanliga husdjur, observerats, för att så småningom hittas döda eller fångas levande. I det förra fallet finns det visserligen gott om utrymme för misstag; att artbestämma kadaver eller delar därav kan vara bra mycket svårare än det kanske verkar.

Is this the Beast of Exmoor? - Daily Mail 9 januari 2009. Upphittad på en strand i norra Devon. Fem fot långt, med ett omisskännligt rovdjursgarnityr och rester av svart päls. Vad är detta för djur? Svaret i vit text mellan klamrarna, markera för facit: [ Gråsäl Halichoerus grypus ]

Det mest kända exemplet på en bekräftad, odiskutabel ABC är puman Felicity. Hon fångades 1980 utanför Inverness, av alla ställen (det är i samma trakt som Loch Ness). Fler exempel finns. Även om de är långt, långt färre än observationerna. Vilket verkar tyda på att bra många av de stora katterna nog egentligen är huskatter som uppförstorats i betraktarens ögonvrå, stimulerade därtill av dåliga ljusförhållanden, osäkra storleksbedömningar, förväntningar ...

Det sistnämnda måste vara förklaringen till det faktum, att de märkliga kattobservationerna är väldigt mycket vanligare i Storbritannien än någon annanstans. Wikipedia-artikeln som tar upp fenomenet internationellt nämner enstaka observationer för åratal sedan i länder som Danmark, Finland och rentav Luxemburg; det kan jämföras med de 2000 observationer som görs årligen i Storbritannien. Mer eller mindre rationella förklaringar har lagts fram, som att stora kattdjur bildat kolonier på undangömda platser. En annan förklaring är att kattdjuren blivit traditioner som förstärker sig själva: Om man ser något som man inte riktigt kan placera så går associationerna åt det hållet, på samma sätt som en glimt av en sjöfågel eller säl kan bli något helt annat när observationen görs i Loch Ness. Och på samma sätt har traditionen gett upphov till bluffmakare, även om det nog är så som British Big Cats Society skriver på sin hemsida: "Hoaxes are few, genuine mistakes are many".

I skrivande stund hittar jag inte några svenska ABC-episoder. Däremot förekommer då och då rapporter om andra "anomalier", som strutsen i Dalsland häromåret.


Katie Heaney: The Mystery of Britain's Alien Big Cats, Pacific Standard 20 augusti 2014
Wikipedia: Phantom cat; British Big Cats
Sharon Hill: British Big Cats: Where's the evidence?, 22 maj 2013, Doubtful News
The Scottish Big Cat Trust: Felicity the puma
British Big Cats Society

Champ: 60 år före Nessie

Foto: Sandra Mansi (1977)

Världens mest berömda ev. sjöodjur är ju det i Loch Ness. I sommar kommer det att fylla 80 år, som jag nämnde i bloggposten 78 år i Loch Ness från 2011. Det finns uppgifter om tidigare observationer, men inga man behöver bekymra sig om.

Därmed är Nessie långt yngre än man kan få för sig. Den är rentav yngre än dess relativt okända nordamerikanska kusin, i den större sjön Lake Champlain på gränsen mellan USA och Kanada.

De första trovärdiga (relativt sett...) beskrivningarna av Champ är från 1873, inte en utan flera. Däremot verkar en påstådd rapport från 1819 vara mer skröna något annat. Uppgiften om att självaste Samuel de Champlain skulle ha sett varelsen i början av 1600-talet cirkulerade länge som ett faktum, tills de intressantaste detaljerna kunde visas härröra från ett slarvigt återgivande 1970.

Fotografiet från 1977 har givetvis rönt stor uppmärksamhet bland Champ-forskare, särskilt som det är det enda bild-belägget. För en ingående analys och sammanfattning av andra analyser, se Ben Radford från skeptikerorganisationen CSI: The Measure of a Monster: Investigating the Champ Photo.

Wikipedia: Champ (cryptozoology)

Hos Mythbusters - 2/3

Programmet började som nästan ren underhållning utan djupare anspråk, med fokus på saker som exploderar, kraschar, faller i vattnet, och så vidare. De inblandade kommer också främst från filmindustrin, med mångfasetterade kunskaper inom pyroteknik, elektronik, maskiner, modellbyggen, med mera. Bortsett från Grants ingenjörsgrad (och Jamies högskoleexamen i ryska) har de dock inga akademiska meriter: ”smarta amatörer” som en av dem formulerar det.

Idag är Mythbusters Discoverys flaggskepp, i flera bemärkelser: det är kanalens mest kända och uppskattade program, och även det som idag är bäst på att kombinera vetenskap och underhållning. Icke desto mindre har det vetenskapliga, pedagogiska och undervisande tillkommit efterhand och, vilket fortfarande märks tydligt, ständigt med ett öga på showens ratings – hur mycket fakta orkar tittarna med?

 - Som det är nu har vi ett förhållande 50-50 mellan vetenskap och underhållning, berättar Jamie. Vi skulle gärna se mer vetenskap, men det vi får höra är att vi förlorar tittare när vi försöker gå lite djupare. Ytterst är det en förhandlingsfråga mellan vi som gör programmet och de som köper in det.

Andra tillfrågade ger lite andra svar, som att de ägnar sig åt vetenskap utan att tala om det eller att de egentligen inte håller på med vetenskap. Som tittare får man hoppas att detta program får lov att hålla stilen någorlunda, och inte övergå till att bli ännu en dokusåpa.

Förhandlingarna inleds redan på planeringsstadiet. För att ens börja arbeta med en myt måste man först komma överens om att den kan göra sig i tv.

 - Det måste finnas tillräckligt med såväl vetenskap som berättelse, förklarar Tory: "enough science and story".

En historia att berätta får man visserligen inte sällan på köpet, då många försök först misslyckas, för att efter justerande och trixande lyckas.

Vissa ämnen undviks rutinmässigt. Mythbustarna är inte mycket för vad de kallar oogie boogie: flygande tefat, Loch Ness-monstret, Bigfoot, spöken och så vidare. I de fallen är det inte svårt att hålla med – det går inte att bevisa att något som inte finns, inte finns – men det är också tydligt att de inte är så mycket för att gå i clinch med bluffmakare, mytomaner och geschäft. Det närmaste de kommit sådant är den gången de provade inköpta apparater med vilka man skulle kunna utöva tankekontroll, med förväntat negativt resultat. Konspirationsteorier har de, utöver ett experiment med månflaggan, inte ägnat någon särskild uppmärksamhet.

 - Det är hopplöst att försöka övertyga de övertygade, sammanfattar Adam. De knäppaste idéerna är inte så intressanta som de låter.

 - Tvärtom kan ofta idéer som låter tråkigare vara intressantare att utföra, svarar Jamie. Som när vi försökte få modellplanet att lyfta från rullbandet, det var mängder med piloter och andra som sade att det var omöjligt. Det var inte alls omöjligt, det var hur enkelt som helst. Men ändå tror folk inte på oss!

Jamie kallar det som exempelvis Penn & Teller ägnar sig åt i programmet Bullshit! – kvacksalveri, vidskepelse och liknande – för samhällsmyter, social stuff. Mythbusters är inriktat på fysiska myter, åtminstone sådana som går att återge i tv på ett såväl vettigt som familjevänligt sätt.

Andra myter som de inte gärna ägnar sig åt är de som sammanfattas som känsliga, touchy. Som historien om den exploderande lavalampan, där en glasskärva skulle ha genomborrat hjärtat på en person. Efter att ha genomfört experimentet och konstaterat att det var möjligt kontaktades man av de anhöriga till en person som verkligen dött på det sättet. Även om det inte ledde till några särskilda efterräkningar – ingen stämdes, men programmet kommer inte att gå i repris – så är det inget man vill upprepa. Mythbusters är framför allt familjeunderhållning. Inte heller kommer påståenden om 9/11 eller förintelsen att testas i programmet i dess nuvarande form.


Nästa avsnitt: Hos Mythbusters 3/3

Fyrkantig vetenskap?

Fick en kommentar om att skeptiker, sådana som VoF (Vetenskap och Folkbildning) utgörs av, kan ha ett lite väl "fyrkantigt synsätt" i sin syn på vad som är sant och falskt, vetenskapligt och ovetenskapligt. Historien är ju full med företeelser som en gång varit oförklarliga: hur kan jorden vara mycket äldre än det klart och tydligt står i bibeln, varför minskar barnsängsdödligheten när vårdarna tvättar händerna, varför följer Merkurius omloppsbana inte Newtons lagar, hur kan radium utstråla ljus och värme utan att förbrukas?

Vilka är vi att uttala oss om sådant vi kanske bara ännu inte begriper?

På vilket man kan svara att det är ännu en spridd vanföreställning, nämligen om hur vetenskap och skepticism fungerar

Här är det svar jag skrev:

Har du något exempel på sådant "fyrkantigt synsätt"? Någon hypotes som VoF avfärdar men som skulle kunna "slå igenom" längre fram?

När exempelvis slagrutor kommer på tal så hänvisas alltid till den stora mängd försök som gjorts för att ta reda på om rutgängarna kan göra vad de påstår sig kunna göra. Åtminstone ett av dem utfördes av i VoF:s regi (av Jesper Jerkert) och redogjordes noggrant för i Folkvett. Under kontrollerade former har hittills ingen lyckats. Jag kan inte se hur det skulle kunna ha med någon kunskapsnivå att göra, förr, idag eller i framtiden; om någon säger sig kunna hitta vatten och sedan inte gör det, vad finns mer att säga?

Samma sak med kommunikation med döda, Nessie, homeopati, akupunktur, "elallergi", parapsykologins olika grenar ... I alla dessa fall så går det att pröva hypoteserna med dagens metoder, oavsett hur mekanismerna bakom skulle kunna se ut. I samtliga nämnda områden har forskning gjorts, man har verkligen tagit hypoteserna på allvar och prövat dem på sätt som skulle ge positivt utfall om de stämde, och man har fått negativt utfall.

Om vi någonsin avfärdar något a priori så säg till, för då gör vi fel.

/Peter Olausson, VoF Göteborg

Vetenskap handlar inte om att censurera meningsmotståndare (ännu en vanföreställning) utan att uppmana dem att visa att deras hypoteser stämmer. Här är en som hade mycket att säga om Immanuel Velikovskys synnerligen ovetenskapliga idéer om planeter som krockar med varandra, men som ändå konstaterar att den sämsta aspekten av "Velikovsky-affären" var de av hans kolleger som försökte att hindra idéerna från att spridas.

The worst aspect of the Velikovsky affair is not that his hypotheses were wrong or in contradiction to firmly established facts, but that some who call themselves scientists attempted to suppress Velikovsky's work. Science is generated by and devoted to free inquiry: the idea that any hypothesis, no matter how strange, deserves to be considered on its merits. The suppression of uncomfortable ideas may be common in religion and politics, but it is not the path to knowledge; it has no place in the endeavor of science. We do not know in advance who will discover fundamental new insights.

- Carl Sagan, Cosmos

Detta sagt: Velikovskys idéer var värdelösa "on its merits". Sådant kan och ska man påpeka. Liksom att ingen ännu fått parapsykologi att fungera, att elallergi, såvitt någon kunnat finna, inte finns, att effekten hos akupunktur går mot noll ju ordentligare man undersöker den, att homeopati är vad det är nämligen sockerpiller, att det inte finns något sjöodjur i Loch Ness, och att ingen hittills demonstrerat en faktisk förmåga att tala med döda. Om motbevis mot någon av dessa teser skulle dyka upp så vore det fantastiskt intressant.

Vilket är ännu en vanföreställning om skeptiker och vetenskap: Att den blundar för nyheter. Tvärtom: det är ju det forskning går ut på. Men vad spelar en spännande idé för roll om den inte är sann?

Chupacabra: En utredd modern sägen

Den store H. R. Giger intill ett av sina många verk: Monstret Sil från filmen Species (1995) på filmmuseet i Frankfurt.

Men låt oss börja med ett mystiskt kreatur: chupacabran, "getsugaren" efter dess förmodade vampyriska get-diet. Beskrivningarna har varierat åtskilligt men ganska gemensamma nämnare har varit en tvåbent varelse i björn-storlek med taggar utmed ryggen. De första observationerna rapporterades från Puerto Rico 1995. Sedan dess har den/det/de setts i stora delar av såväl syd- som nordamerika, liksom några högst eventuella overseas. Man har även funderat på vilka tidigare observationer som skulle ha kunnat vara chupacabran.

De som återger sådana här observationer på ett seriöst sätt, säger utan att köpa dem rätt upp och ner, försöker att ge dem "enkla" förklaringar, i det här fallet sådana som inte kräver oupptäckta stora och åtminstone ganska intelligenta arter. Men om man försöker att gräva djupare och verkligen ta reda på vad det rör sig om?

Mannen som avslöjade chupacabran heter Benjamin Radford, som bland annat skriver för den skeptiska journalen Skeptical Enquirer. Han började nysta från allra första början. För att göra en lång och fascinerande (även om man egentligen inte intresserar sig för kryptozoologi) historia kort: Det första ögonvittnet hade sett filmen Species, och det hon beskrev var monstret Sil.

Hur många av de "olösta mysterier" som cirkulerar skulle kunna förklaras på samma eleganta sätt? Om källäget gör det möjligt, och någon med tillräckligt mycket geist tar sig an fallen?

Man behöver, som sagt, inte vara särskilt intresserad av ämnet i sig för att fascineras av sådana avslöjanden. Framför allt detta: Det räcker att en person inbillar sig, eller säger sig ha sett, någonting, för att andra ska börja göra liknande observationer. Vare sig det gäller chupacabror, "Bigfeet", Loch Ness-monster, spöken, flygande tefat, symptom på elöverkänslighet, eller hundra andra företeelser.


Wikipedia: Chupacabra; Tracking the Chupacabra; Benjamin Radford

En jamsk Nessie

Frösöstenen avbildad på 1600-talet

För mycket, mycket länge sedan stodo två troll, Jata och Kata, på Storsjöns östra strand och kokade vatten i var sin kittel. De kokade och spädde, kokade och spädde dagar, veckor och månader, undrande och väntande, vad det slutligen skulle bli därav. Efter en lång tid hördes en afton ett underligt läte ur den enas kittel. Det lät ibland kvidande som ett sjukt barn, än stönande och skrikande, och slutligen hördes en väldig knall som av ett häftigt åskslag, och den andra kokerskan såg, hur ett svart, underligt djur med ormkropp och katthuvud hoppade ur kitteln och försvann i sjön. Samtidigt försvunno även kittel och troll; blott en vit rök syntes efter dem, och i marken var en gapande avgrund.

Djuret trivdes gott i Storsjön och växte alldeles förfärligt samt spridde fasa och skräck, varhelst det uppenbarade sig. Slutligen blev det så stort, att det omslöt hela Frösön och kunde bita sig i stjärten.

Hela landet hotades nu med förödelse, men lyckligtvis levde det då en utomordentligt vis man vid namn Ketil Jamte. Denne band det väldiga odjuret med en stark trollformel, som inhöggs på en sten, och denna restes vid Frösöns östra strand. Där på stenen kan man även se, hur ormen söker slingra sig fri, men ej förmår slita sina band. Här och där på sjön kan man även varsebliva, hur vissa delar av ormens kropp buktar sig över vattenspegeln. Så skall trollet ligga bundet, ända tills någon kan läsa och förstå inskriften på runstenen. Då skall odjuret åter komma löst och växa sig ännu större, än det var förut, och slutligen skall det uppfylla hela sjön och träda upp på land, men då skall det bländas av ljuset och förgås.

- Jämtländsk sägen upptecknad av Lars Olov Westin, ur Jämten; Heimbygdas Årsbok 1916

Redan 1635 återgav kyrkoherde Mogens Pedersen en berättelse om en väldig orm som en trollkarl sett till att binda i sjön med de magiska runorna, men som icke desto mindre dagligen "vållar folket den största skada" (formulering av fornforskaren Olaus Wormius i hans sammanställning Monumenta danica, som namnet till trots även tar upp en rad utländska runstenar).

Spådomen "tills någon kan läsa och förstå inskriften på runstenen" var helt ur led, 1916 (liksom 1635!) hade det sedan länge funnits gott om lärde som utan vidare kunde läsa och förstå fornnordiskan från ca 1050:

Östman, Gudfasts son lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor.

- Inskriften på Frösöstenen, översatt till modern svenska

(Notera att ett varnande tillägg "Akta sedan dessa runor!" som ofta påstås avsluta texten är en feltolkning.)

Vad odjuret beträffar är det en vanlig ormslinga av ett slag som var mycket populär under järnåldern. De förekom på mängder av föremål, från runstenar till smycken, fartyg, vapen ... När man en gång i tiden skapade sägnen gjorde man ormen eller draken till stenens viktigaste detalj, trots att det snarare var tvärtom. (Det kan ha bidragit att man inte hade mycket att jämföra med; runstenen är Jämtlands enda.)

I den version av sägnen som cirkulerar på nätet heter den trollkunnige Kettil Runske, en känd sagofigur. Hos Westin heter han Ketil Jamte. Det är inte en enkel lokalisering (som det heter när man på en plats gör en historia till "sin"), utan en helt annan person. Snorre berättade om Kettil, son till Anund Jarl, som på 700-talet lämnade norska Tröndelag, begav sig över bergen, och bosatte sig i det nya landet som fick namn efter honom: Jamtland. – Detta låter som en saga och är det nog också, men långt mer jordnära än de senare sagorna om Kettil Runske. Vilken av Kettilarna som kan tänkas vara ursprungligast i sammanhanget vet jag inte alls.

Vad "trollet" beträffar så användes begreppet länge om ondskefulla onaturliga eller paranormala varelser i allmänhet, även sådana som inte alls påminde om människor.

Till sist: Bloggpostens rubrik är, faktiskt, anakronistisk. För om Storsjöodjuret berättades det, fiskades efter m.m. långt innan man i Skottland framåt 1930-talet började göra affär av det lika eventuella odjuret i Loch Ness.


Wikipedia: Frösöstenen; Storsjöodjuret; Kettil Runske; Kettil Jamte
Faktoider: Nessie 1925; Nessies kusiner