Faktoidpodden avsnitt 4: Dryck

Faktoidpodden avsnitt 4: Dryck

I förra avsnittet pratade jag om matmyter. I detta avsnittet pratar jag om dryckesmyter. Inte alkoholhaltiga – de får ett eget avsnitt. Här ska jag ta upp myter, halvsanningar och faktoider kring alkoholfria drycker.

Jag ska börja med vatten. Det finns en klassisk hälsomyt som går ut på att man ska dricka ett visst antal glas vatten om dagen för att hålla sig i trim, alltså vare sig man är törstig eller inte. Det lär vara den myten som ett tag fick folk att gå runt med vattenflaskor överallt, så att de inte skulle missa att vätska upp sig. Jag vet inte hur många anhängare den har idag men uppfattningen finns fortfarande kvar. Det är en tvärmyt, omsorgsfullt avfärdad i omgångar sedan åratal tillbaka. Den samlade kunskapen från experter i området kan sammanfattas som att man ska dricka när man är törstig. Under särskilda omständigheter kan man naturligtvis göra undantag: stark värme, hög kroppsaktivitet, salt mat med mera. Att kompensera för sådant i förväg är bara bra. Men det finns ingen som helst grund för det generella rådet att dricka si eller så mycket vatten varje dag. 

En till om vatten: Att det skulle vara farligt att dricka destillerat vatten. Det är en tvärmyt. Man kan hitta hänvisningar till så kallat osmos, den utjämning som kan ske genom cellväggarna när vattnet utanför och innanför har olika halter av vissa ämnen, och att den processen skulle torka ut kroppen eller rentav spränga celler. Det stämmer inte. En vanligare förklaring, som tas upp av alla som tar upp myten, går ut på att destillerat vatten ju inte innehåller salter och mineraler, och därför är otillräckligt om man enbart håller sig till destillerat vatten under en längre tid. Men det är inte det myten säger: Enligt den är det farligt att dricka destillerat vatten, punkt. Och det är helt enkelt inte sant.

Hur den myten har uppstått är vanskligt att säga. Det finns ett intressant förslag på hur den hållits levande: I syslöjden har man åtminstone haft en flaska destillerat vatten för att använda i strykjärnen. Dagens strykjärn är av tåligare konstruktioner som kan använda vanligt kranvatten, så jag är osäker på hur det ser ut idag. Hur som helst så har otaliga syfröknar genom åren sagt till barnen att inte dricka upp det där vattnet. Den tillsägningen blir naturligtvis effektivare om man kan slå i ungarna att det är farligt att dricka det. Det här skulle i så fall vara ännu en faktoid som fått livskraft genom att vara användbar. Det innebär naturligtvis inte att de som använder sig av myten genomskådat den.

Nu går jag från vatten till mjölk. Först mellanmjölk. Ifall någon behöver påminnas om vad det är: Den lanserades 1983 och hade då 1 % fett. 1986 justerades fetthalten till 1,5 %. Det kan jämföras med lättmjölk på 0,5 % och standardmjölk på 3 %. Eller för den delen mjölk direkt ur kossan som håller omkring 4 % eller så.

Någonstans på vägen fick folk för sig att den här mellanmjölken är något som utmärker Sverige, att det är en produkt som bara finns här. "Mellanmjölkens land" som någon kallade det. Det är tvärfel. För att bara ta några exempel kan man köpa mjölk med ungefär 1,5 % fetthalt i vanliga snabbköp i Frankrike, Storbritannien, USA, Italien, Luxemburg, Island … För att bara ta några exempel.

För övrigt är den svenskaste dryck jag känner till punsch. Såvitt jag vet finns den bara i Sverige och Finland. Punschens land – kan det vara något?

En myt om mjölk av vilken sort som helst är att det ska vara slembildande, och alltså värt att undvika om man är förkyld, eller om man är sångare och vill hålla hals och röst rena och klara. Uppgiften har rentav stått på åtminstone en hemsida med medicinsk information från ett landsting – men det gör den inte längre, sedan de uppmärksammats på felet. För fel är det.

Att man en gång i tiden fått den här idén är nog inte så märkligt. När man druckit mjölk har man ju en speciell, lite fet och varför inte slemmig känsla i munnen. Det finns ju också en rad mjölkprodukter som är lite segare så att säga, som filmjölk, yoghurt med flera. Deras konsistens kanske har bidragit till myten. 

Men som sagt: Mjölk är inte slembildande.

Mjölk kan man bland annat ha i te. En av de populäraste tesorterna heter Earl Grey, svart te smaksatt med olja från skalet på citrusfrukten bergamott. Det första belägget för ett te som kallas "Earl Grey" är från 1880-talet. Det hindrar naturligtvis inte flera tefirmor från att påstå att de minsann tillverkat teet tidigare än så … Ätten Grey är definitivt äldre än så; den har spårats till 1000-talet, och har sen dess producerat klasar av baroner, drottningar och löst folk. På 1700-talet utnämndes en Grey till earl. Den andre earl Grey är den som oftast utpekas som den som teet ska ha uppkallats efter. Han hette Charles Grey, levde 1764–1845, och var en tid premiärminister. Har då teet uppkallats efter honom? Det kan mycket väl stämma. En besvärligare fråga är, varför? Den finns det flera svar på. Och när det gäller faktoider så är flera svar ofta sämre. Det finns ingenting som hindrar att alla de här förklaringarna är osanna.

En förklaring har att göra med att premiärminister Grey avslutade det brittiska ostindiska kompaniets monopol på tehandel mellan England och Kina. Då ska de tacksamma kineserna ha gett honom en laddning smaksatt te i present. Grey gillade teet, och när det började ta slut bad han tefirman Twinings att göra likadant.

Enligt en annan förklaring ska earl Grey under ett besök i Kina ha räddat en pojke från att ha drunknat. Den tacksamme fadern, som förresten var en högt uppsatt mandarin, ska då ha skänkt en laddning smaksatt te i present, och så vidare.

Enligt en tredje förklaring ska en mandarin i Kina ha blandat teet särskilt för earl Grey.

Enligt en fjärde förklaring ska earl Grey själv ha blandat till teet och smaksatt det.

Ett problem med de förklaringar som förlägger handlingen till Kina är att earl Grey aldrig var i Kina. Det har lösts genom att i andra versioner av förklaringarna låta någon diplomat eller soldat eller annan utsänd förmåga representera Grey i Kina. Fast ett ännu större problem med de "kinesiska" förklaringarna är att bergamott inte fanns i Kina och inte användes till att smaksätta te där. Däremot användes bergamott desto mer i England. Där var det känt för att dölja smaken hos sämre tesorter så de kunde säljas till ett högre pris. Av någon anledning så ser man sällan den här förklaringen hos tefirmorna.

Den förklaring som jag nog tycker verkar bäst har med en Grey att göra – men ingen earl, utan en vanlig mister. Det var William Grey, utan koppling till den berömda familjen alltså, som på 1850-talet sålde te med bergamottolja som "Grey's mixture". Kan det ha varit den mixturen som så småningom adlades till earl? Faktoider vill ju gärna förknippas med så kända kändisar som möjligt … Men just här finns en ännu bättre koppling.

Jag nämnde att premiärminister Grey avslutade temonopolet. Det var en verklig händelse som sänkte tepriset och kraftigt bidrog till dryckens popularitet i England. Kanske det var det som gjorde att han fick en sort uppkallad efter sig? Det hade varit rimligt och passande på alla vis. Om det sedan är sant – är en helt annan fråga.

Nu över till kaffe. Och salt. För det finns en uppfattning, gammal, spridd och inarbetad, om att samer har salt i kaffet. Eller åtminstone har haft det.

Folk som utgått ifrån att det är sant, eller åtminstone har varit sant, har, i vanlig stil, funderat ut ett antal förklaringar av beteendet. Är det för att förbättra smaken? Eller för att kompensera för det saltfattiga smältvattnet? Eller kanske för att kaffet skall bli mer likt renbuljong, som tydligen är samernas nationaldryck?

Men den främsta faktoiden går ut på att det bara är samer som har salt i kaffet.

Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ställa frågan till Yngve Ryd, salig i åminnelse. Han kom från Norrbotten, och gav ut flera böcker där han oerhört noggrannt och detaljerat kartlade diverse samiska sedvänjor. På den här punkten var mycket tydlig: Samer har idag inte salt i kaffet. Det är heller ingen samisk sed. En gång i tiden var bruket att ha salt i kaffet allmänt spritt i landet, men började upphöra omkring år 1800. Det här levde kvar längre i norr än i söder, vilket nog gett upphov till uppfattningen om samiskt kaffesalt. Yngve avfärdade alla motiveringar som inbegriper smältvatten eftersom samer föredrar källvatten till sitt kaffe. Och han var mycket tydlig med anledningen till att man hade salt i kaffet: Det var för smakens skull, inget annat.

Och varför inte? Salt förbättrar ju smaken på lite av varje. Jag har själv prövat salt i kaffet några gångar, och kan verkligen rekommendera att man åtminstone prövar. Saltet framhäver kaffesmaken på ett speciellt sätt, samtidigt som det tar udden av bitterheten.

Salt i kaffet har alltså förekommit i hela Sverige. Och inte bara här. I Finland är salt i kaffe en spridd vana. I vissa kusttrakter tillagas kaffe traditionellt på Östersjöns bräckta vatten, som tydligen är lagom salt, liksom man även i andra länder, där möjlighet finns, kan ta med en skvätt havsvatten när man brygger kaffe. En nypa salt i kaffet förekommer också på många ställen, åtminstone i mindre utsträckning: Ungern, Turkiet, Tyskland, Kina … Det är vad jag hört.

Jag tar en kaffemyt till: Kaffe är inte vätskedrivande. Det vill säga, man pinkar inte mer när man druckit kaffe än om man druckit samma mängd te eller mjölk eller vatten. En del som tagit till sig myten har fått för sig att de behöver dricka ett glas vatten till varje kopp kaffe. Det är väl inte dåligt på något sätt, men heller inte nödvändigt på något sätt. Det har också getts rekommendationer att avstå från kaffe inför fysiska ansträngningar, och igen, det är heller inte nödvändigt på något sätt. Det här är en faktoid som avfärdats så många gånger att det är lättare att hitta debunkningar än bekräftelser.

Att något ät- eller drickbart är vätskedrivande är för övrigt ett mycket populärt påstående. Särskilt när det gäller frukter, grönsaker och örter så är det svårt att hitta något som inte har tillskrivits den tydligen mycket eftertraktansvärda egenskapen. Jag gick en gång igenom sex tvivelaktiga källor och fann sammanlagt 49 olika livsmedel som sades vara vätskedrivande. Man kan tänka sig hur mycket man skulle kunna hitta om man gick igenom tiotals eller hundratals källor.

En sista kaffemyt jag ska ta upp är lite mer avancerad: det är Gustav III:s tvillingexperiment. Det beskrivs så här: Gustav III ska ha hört att kaffe var skadligt och förkortade livet. För att pröva det här lät han göra ett experiment. Två enäggstvillingar hade samtidigt lyckats dra på sig varsin dödsdom. Kungen omvandlade straffen till livstids fängelse, med en mycket ovanlig specialbehandling. Båda fångarna behandlades exakt likadant, med en enda skillnad: Den ene fick dricka tre kannor kaffe om dagen, den andre samma mängd te. Så höll man på. Det berättas att resultatet tog tid på sig, och att såväl kungen som de första två läkarna som övervakade det hela hann dö bort. Men när tvillingarna uppnått den mogna åldern, särskilt på den tiden, på 83 år, oavrundat och trovärdigt, så lär tedrickaren ha varit den förste att avlida.

Det där är ju en rolig historia. Särskilt om man gillar kaffe … Men är den sann? Om historien varit sann så borde den naturligtvis finnas dokumenterad någonstans, det var ju själva poängen. Man kan också ställa ofina frågor som vad tvillingarna hette? Vad var de dömda för? Var satt de fängslade? Och borde inte samtiden, såväl allmänhet som medicinare och forskare av olika slag, ha uppmärksammat vad som beskrivits som Sveriges första kliniska försök?

Den äldsta beskrivningen jag hittills hittat av det här tvillingexperimentet är från 1937. Jag har även letat i senare verk där en sådan episod, om den verkligen ägt rum, borde ha nämnts, men inte har nämnts. Så tills någon lyckas gräva fram något annat så är jag därför tämligen tvärsäker på att Gustav III:s tvillingexperiment är en myt.

En på sitt sätt kafferelaterad myt rör gräddersättningen Prädd, eftersom jag tänker mig att en rätt stor andel av pulvret användes i kaffe. Den är nog inte så känd bland de yngre generationerna. Men om ni hör till dem som tittade på tv i början av 1970-talet är den desto mer känd. Det var nämligen den 12 oktober 1971 som Björn Gillberg genomförde en av de mest kända utskåpningarna som någonsin förekommit i svensk tv, det här var långt före Sverkers soptunna, när han använde gräddersättning som tvättmedel. Det var mycket konkret: Han stod vid handfatet, hällde ut gräddersättningar i vattnet, och handtvättade sedan en skjorta i blandningen. Efter det, sägs det, var Prädd kört på marknaden – det brukar framställas som att märket stendog.

Jag vet inte hur det gick med försäljningen direkt. Men Prädd fanns kvar på marknaden i flera år efter 1971. Jag har själv hittat annonser från 1977, och hört trovärdiga uppgifter om Prädd till salu ända in på 1980-talet.

En detalj som fullkomligt glömts bort, även av de som minns Prädd väl, är att Gillberg inte använde en utan två gräddersättningar när han tvättade skjortan: Utöver Prädd användes Coffee-Mate, från Nestlé. Varför den ersättningen inte blivit i närheten lika omskriven som Prädd vet jag verkligen inte. Och oavsett hur mycket försäljningen av Prädd sjönk eller inte sjönk, så kan Coffee-Mate inte ha drabbats i närheten lika hårt, eftersom den tillverkas än idag. Om du har en kaffeautomat på jobbet, där du kan få, som det heter numera, "vitt i kaffet", så är det ju inte färsk grädde du får, utan gräddersättning; och sannolikheten är rätt hög att det är Nestlés Coffee-Mate som används. Det är alltså samma pulver som det som Björn Gillberg använde som tvättmedel.

En annan koffeinhaltig dryck är cola, såväl den mest kända som alla de andra. En av de andra heter Cuba Cola. Den marknadsförs som "Sveriges första cola". Den lanserades 1953 vilket inte är en slump. Det var den 1 januari 1953 tilläts koffein och fosforsyra som tillsatser i livsmedel, vilket öppnade marknaden för cola-drycker; eftersom sådana tydligen, av någon anledning som jag inte känner till, ska innehålla koffein och fosforsyra.

Det är ett faktum att Coca-Cola faktiskt sålts långt tidigare i Sverige, i små partier – jag vet inte hur den försäljningen går ihop med förbudet mot tillsatt koffein och fosforsyra. Det är också ett faktum att Coca-Cola lanserades ordentligt i Sverige den 29 juni 1953. Innan dess hade en rad andra coladrycker lanserats, däribland Cuba Cola i februari 1953. Men Cuba Cola var inte först på plan – inte alls.

Den allra första coladrycken jag hittat som såldes i Sverige, utöver nämnda småpartier av Coca-Cola då, hette Cocanil. Den tillverkades av Apotekarnes och lanserades redan 1942. Den kan inte ha innehållit koffein eller fosforsyra.

Den andra svenska colan före 1953 jag hittat hette Stjärno-Cola. Den tillverkades av Vattenfabriken Tre Stjärnor i Danderyd och lanserades 1949. Reklamen är värd att nämnas; där står att Stjärno-Cola "är en härlig läskedryck och ett groggvirke utöver det vanliga". Fick man verkligen skriva sånt 1949..?

Redan den 1 januari 1953 lanserades hela två cola-drycker i Sverige, alltså klassiska cola-drycker med koffein och fosforsyra. Den ena hette Afri-Cola och tillverkades i Alingsås på licens från Tyskland. Den andra hette Kron-Cola, den enda information jag hittat om den är att den fanns i Skåne.

Därefter kom Kitty Kola, importerad från England. Deras USP, som man säger, var att den inte innehöll fosforsyra, "den i vissa amerikanska coladrycker förekommande" – man laddade redan upp inför jättens ankomst … Observera att vi fortfarande befinner oss i januari 1953. Då lanserades även Rio Cola, komponerad i Sundsvall och licenstillverkade av en mängd läskfabriker över hela landet. För på den här tiden fanns det massor av tillverkare av vatten, läsk och/eller öl, såväl stora som mycket små. Import eller egen tillverkning av exempelvis coladrycker förekom lite varstans i kärr och fosforsyra, och behöver inte ha gett eko i riksmedia. Den här listan med tidiga svenska color gör därför inga anspråk på att vara komplett; jag skulle snarare bli förvånad om den är det.

Men jag har alltså hittat inte mindre än sju cola-drycker som såldes i Sverige före Cuba Cola: Cocanil 1942, Stjärno-Cola 1949, Afri-Cola 1953, Kron-Cola 1953, Kitty Kola 1953 och Rio Cola 1953, liksom självaste Coca-Cola redan 1931, om inte ännu tidigare. Så var det med den marknadsföringen. Hör ni det, ni på Cuba Cola och Spendrups?

Ett sista märke som kan nämnas är Pepsi. Det började inte säljas här i Sverige förrän 1967.

En alkoholfri dryck som ofta och gärna förbättras i det avseendet är ju tonic, grape tonic eller tonic water. Den började som ett medel mot malaria: man tog den verksamma substansen kinin i kolsyrat vatten. Det där kininvattnet hade mycket god effekt mot malaria men smakade mycket bittert. Väldigt mycket mer än dagens tonic, som jag ska återkomma till. För att göra den här medicinen angenämare blandade man den med bland annat gin. Så föddes gin tonic. – Det där med kininet har fått en del att tro att dagens tonic-vatten är febernedsättande, eftersom det innehåller ju kinin! Men då gör man inte bara ett fel utan två.

För det första är kinin inte febernedsättande i allmänhet. Kinin är ju bland annat verksamt mot malaria. Inte den enda effekten men den man varit absolut mest intresserad av genom historien. Har man malaria är feber ett vanligt symptom. Så just den sortens feber kan behandlas med kinin. Har man feber av någon annan orsak än malaria kan den förmodligen inte behandlas med kinin.

För det andra innehåller tonicen från snabbköpet mindre kinin än den som de brittiska kolonialherrarna blandade med gin – mycket mindre kinin. Jag tog en titt i FASS. Ifall någon inte känner till FASS så är det ett uppslagsverk över alla mediciner som säljs i Sverige, med information om, ja, hur de används, verkningar, biverkningar, allt möjligt. Oerhört innehållsrikt och mycket mer lättläst än man skulle kunna tro. FASS rekommenderas, även för amatörer. – Jag tog som sagt en titt i FASS och läste vad de skrev om kinin. Vid malaria ordineras 30 mg kinin per kg kroppsvikt och dygn i sju dagar. 30 mg, en person på 70 kg ska alltså få 2100 mg kinin/dygn. Okej. Sen kollade jag hur mycket kinin som finns i tonic water. Det var lite knepigt faktiskt, men i USA finns en riktlinje som sätter en maxgräns på 83 mg kinin per liter, och jag kör på den. För att få i sig 2100 mg kinin på det sättet krävs, hur mycket? – 25 liter tonic water per dygn.

Så man kan sammanfatta med att tonic innehåller alldeles för lite kinin för att funka mot malaria. Och även om det innehållit tillräckligt mycket kinin för att funka mot malaria så har det ingen effekt på feber i allmänhet.

Det där var cola och tonic, kolsyrade drycker båda. Vad är kolsyra egentligen? Ja, det är inte det som finns i bubblorna, för det är koldioxid. Löser man koldioxid i vatten så blir det kolsyra. När den reaktionen går baklänges så bildar kolsyra koldioxid. Så i den stängda flaskan har vi kolsyra i drycken. När vi öppnar den bildas koldioxid och bubblar upp.

Lördagsfråga 689

 

Faktoidpodden avsnitt 3: Mat

Faktoidpodden avsnitt 3: Mat

Den här gången tar jag upp myter om mat. En del rör matlagningens fysik och kemi. Men det mesta rör matens kulturhistoria, som när vi får höra att en rätt har ett visst ursprung som den inte har, eller tillskrivs en oriktig roll i något sammanhang – sånt.

Först en riktigt klassisk faktoid, som varken har med fysik, kemi eller matlagning att göra: det är farlig att bada efter maten. Har man ätit så måste man vänta en halvtimme eller nåt innan man hoppar i sjön. Annars så får man kramp i vattnet och drunknar. Den stilen. Det är alltså en tvärmyt. Snarare är det riskabelt att vara allt för hungrig när man badar, för då kan det finnas en risk för kramp.

Det är är en riktigt känd myt. Den är spridd och välrotad. Den finns i USA, Tyskland, Frankrike, Spanien, Ryssland … Och säkert många andra länder dessutom. Vad gäller åldern så cirkulerade den i slutet av 1800-talet, om inte tidigare. Hur den uppstod är inte klarlagt, för att sammanfatta. Jag har läst flera äldre beskrivningar av det tänkta förloppet och det är svårt att se någon röd tråd. Men hur faktoider uppstår är som regel mindre intressant än det som kommer sedan. Man kan tänka sig hur den här har hållits vid liv: Föräldrar som vill ha en lugn stund på badstranden. En faktoid man kan ha nytta av, det är en faktoid som kan se fram emot ett långt och framgångsrikt liv. Därmed inte sagt att alla föräldrar som kört med inte-bada-efter-maten-kortet förstått att det är en myt. Tvärtom, skulle jag säga.

En klassisk myt i matens kulturhistoria rör kåldolmarna. De som Karl XII sägs ha importerat. Stämmer det?

Efter slaget vid Poltava tillbringade Karl XII och många av hans överlevande karoliner några år i staden Bender. Idag ligger Bender i Moldavien, närmare bestämt Transnistrien, ett autonomt område som inte erkänts som stat. På Karl XII:s tid hörde Bender till det stora osmanska riket, som ofta kallats Turkiet. Där skulle man ha stött på dolmá, vinblad eller kålblad som svepts runt en blandning av kött och exempelvis ris. Att rätten införts till Sverige utan mellanhänder visas, enligt språkvetarna, av själva ordet "kåldolme"; man, eller åtminstone de, ser på ordet att det är ett direktlån från turkiskan, utan filtrering genom andra språk.

Även om det inte finns något som direkt talar emot teorin, att Karl XII eller åtminstone någon av hans karoliner tog med sig receptet hem, så kan man konstatera att det inte heller finns något som bekräftar den; inga dagboksanteckningar eller samtida recept, inga första- eller andrahandsbelägg för tillagande av kåldolmar åt sugna karoliner … Kort sagt, inga belägg. Och då ska man veta att i synnerhet hans majestäts matsedlar är mycket väldokumenterade.

Det första belägget man hittat för svenska kåldolmar, såväl rätten som ordet, finns hos Cajsa Warg, hon som aldrig skrev "man tager vad man haver", närmare bestämt ett tillägg från 1765 till den berömda Hjelpreda i Hushållningen för unga fruentimber som kom ut 1755. Finns det då någon annan förklaring av importen än att karoliner skulle ha stått för den? Ja, minst en.

Det så kallade nordiska kriget som Karl XII förde krävde massor av pengar som inte fanns. Därför togs lån hos bland annat osmanska långivare. För att försäkra sig om lånens återbetalande skickades delegationer till Sverige under perioden 1716–1732. Under de åren fanns det alltså en hel liten osmansk koloni i Stockholm. Kan det vara den som gett avtryck i form av exempelvis kåldolmarna? Belägg verkar saknas även här, men den förklaringen förefaller troligare – tycker åtminstone jag.

Efter kåldolmarna kommer ännu en klassisk matmyt. Den har med semlor att göra. Kan du gissa vad det gäller..?

År 1771 inföll fettisdagen den 12 februari. Den kvällen åt kung Adolf Fredrik en rejäl måltid. Matsedeln finns återgiven av den samtide Johan Gabriel Oxenstierna (som visserligen befann sig i Wien vid tillfället, men som hade täta kontakter med Stockholm). Kungen petade i sig surkål, hummer, kött (som säkert var nötkött), rovor, kaviar och böckling, och till detta drack man champagne. Och så avslutade man, dagen till ära, med en semla. Eller rättare sagt en hetvägg. Här brukar man inflika att 1700-talets hetväggar var ganska annorlunda än deras ättlingar semlorna. Hetväggarna utgjordes av bullar som värmdes i mjölk, punkt. Ingen grädde, ingen mandelmassa under lock. Nog om den saken.

Efter den stadiga måltiden gick det knappt tre timmar innan kungen, som det står i obduktionsprotokollet, "blef angripen af häftigaste Magkramp och Spasme i Underlifwet". Kort därefter dog han.

När en känd och mäktig person dör knall och fall så börjar folk att fundera. Den här gången kunde man genast ge dödsfallet en naturlig förklaring utan att blanda in gifter och grejer: Kungen föråt sig. Som belägg bifogade man menyn, med hetvägg och allt. Och av de många rätterna har, av någon anledning, den avslutande hetväggen fastnat i det allmänna medvetandet: "Det var den han dog av!" Trots att det inte är sant, och trots att det är lätt att visa.

Vad kungen egentligen dog av? Förmodligen ett slaganfall. Den som är lagd åt det medicinska eller medicinhistoriska hållet, eller så bara är nyfiken på hur man skrev obduktionsprotokoll på den tiden, kan konsultera texten Berättelse om Högstsalige Kongl. Maj:ts Konung Adolph Friedrichs Sista Siukdom och Död, Samt Thet Kongeliga Likets Öpning och Balsamering från 1771 som är en av de finaste texter jag vet.

En variant av myten går ut på att Adolf Fredrik skulle ha petat i sig en mängd semlor, eller hetväggar då. De senaste åren har mängden ibland preciserats till 14 stycken. Jag vet inte varifrån den uppgiften kommer, men den saknar stöd i källorna och kan, som juristerna säger, lämnas utan avseende. Det vill säga: det är rent påhitt.

Den andra riktigt klassiska kulturhistoriska matmyten jag ska ta upp här rör potatis – och Jonas Alströmer. Alingsås är också inblandat, staden som gärna kallar sig "potatisstaden". Den arrangerar en årlig Potatisfestival och uppmuntrar på alla sätt myten om att det var Alströmer i Alingsås som fick svenskarna att börja äta potatis. För en myt är det.

Potatisen började i Sverige som medicinalväxt och prydnadsväxt. Den odlades därför i små mängder av apotekare och i slottsträdgårdar. Den förste som man vet odlade potatis i Sverige var Olof Rudbeck d.ä. som hade något enstaka exemplar i slutet av 1600-talet. På den tiden kallades växten tartuffel eller jordäpple, eller rentav peruviansk nattskatta, namn som lyckligtvis trängdes undan av Alströmers förslag, att använda engelskans potato.

1724 började Jonas Alström – han adlades senare till Alströmer – att odla potatis på herrgården Nolhaga utanför Alingsås. Det var den dittills största potatisodlingen i landet, och det var det första allvarliga försöket att odla potatis just som mat, men den innebar inte att folk i allmänhet började ta efter. En praktisk anledning till att man inte gjorde det var att sorterna man odlade inte var lämpade för skandinaviskt klimat, varför de sällan bildade rotknölar.

Under 1700-talet var det många som i tidens anda propagerade för bland annat potatis, men det var inte förrän vid sekelskiftet 1800, då Alströmer varit död i 40 år, som man fick hit en sort från Anderna som klarade klimatet såpass bra att den gav en påtaglig avkastning. Det var då och därför som odlandet tog fart.

Alströmers främsta betydelse i Sveriges potatishistoria verkar ha varit införandet av själva ordet "potatis". Vilket visserligen inte är det sämsta. Vad Alströmer borde vara känd för är att ha grundat Sveriges första textilindustri.

Det finns en mängd historier om just potatisens införande i olika länder. En och annan har en viss verklighetsgrund, men de flesta är sagor. För Sveriges del nämns ibland det så kallade potatiskriget på 1700-talet, eller oftare Eva de la Gardie som tipsade om att man bland annat kunde göra brännvin av knölarna. Men varken kriget eller de la Gardie innebar någon ökning av potatisodlandet.

Många av de här berättelserna verkar ha myntats och spritts av folk utan djupare kännedom om verklighetens jordbruk. I sagorna kan folk ta hem några potäter och börja odla. I verkligheten vill man känna till hur och när potatisen ska sättas, gallras och skördas, man vill veta vilka jordmåner som passar och inte passar, om, hur och när den ska gödslas, med mera. Allt sådant hade man koll på när det gällde befintliga grödor; att utöka verksamheten med en ny sort var inte något man gjorde bara sådär.

Det där var två tyngre, klassiska faktoider. Som balans kommer nu två lättare.

Den ena handlar om Kalles kaviar. Den är riktigt liten och betydelselös, tror jag, men jag gillar den eftersom den är så oväntad och så att säga tydlig. Den här myten var det min gode vän och poddkollega Mattias Axelsson som hittade. Han hade läst texten på tuberna med Kalles kaviar – minns du vad det står? "Originalet från 1954." Även marknadsföringen på nätet gör en grej av årtalet 1954. Vad Axelsson gjorde var att göra en enkel, snabb sökning på "kalles kaviar" på tidningar.kb.se.

Några ord om tidningar.kb.se: Det är Kungliga bibliotekets samling med inscannade svenska dagstidningar från alla tider, nytt som gammalt. Man har begränsad tillgång till det senaste seklet ungefär, men annars är det fritt fram. Det är en oerhört användbart sajt.

Så, vad får man fram om man söker på "kalles kaviar" på tidningar.kb.se? Man får reda på att den första reklamen för Kalles kaviar gjordes 1950. Inte 1954 utan fyra år tidigare.

Varför påstår då Orkla, som äger Kalles kaviar, att den lanserades 1954? Jag har naturligtvis ställt frågan, men inte fått något trovärdigt svar. Här är vad jag fick:

Abba köpte receptet av mildrökt kaviar 1950 och sedan följde några år med test-tuber och planering för att sedmera lansera Kalles brett såsom den ser ut enligt dagens utformning med en liten blond pojke och blå och gul tub. Därför menar vi på att den lanserades just 1954 som färdig produkt :)

Men från åtminstone 1952 finns det reklam där Kalles kaviar finns i tuber snarlika dagens, inklusive Kalles porträtt. I reklamen har han funnits med från första början 1950. Orklas version stämmer helt enkelt inte.

Det berättas även om att receptet på Kalles kaviar köptes av en gårdfarihandlare för den rundliga summan 1000 kronor. Om det stämmer vet jag inte. Men jag är säker på att köpet inte gjordes 1954, som det står lite varstans, eftersom kaviaren lanserades fyra år tidigare. Att köpet skulle ha genomförta 1950 känns också tveksamt. Men det är en detalj.

När uppgifter om åldern på varumärken inte stämmer så brukar det vara för att de framställs som äldre än de är. Jag vet ingen annan produkt som tillskrivs en yngre historia än vad den egentligen har. Och varför frisera sanningen med futtiga fyra år? Där har vi ett fint litet mikromysterium som väntar på en lösning.

Kalles kaviar var ingen stor eller världsomvälvande faktoid, och det är inte nästa heller: Hjorthornssalt. För det är inte så få som läst eller lyssnat lite slarvigt och fått för sig att det heter hjortronsalt, som bäret. Men det heter hjorthornssalt, som djuret, och inget annat. Det beror på att hjorthornssalt ursprungligen tillverkades av hjorthorn. Numera är det, som så mycket annat, syntetiskt. Hjorthornssalt är en sorts jäsmedel, som bakpulver. När det värms upp sönderfaller det i koldioxid, som gör degen fluffigare, vattenånga som försvinner och ammoniak som försvinner i värme. Den sistnämnda komponenten vill man gärna slippa i maten, så det gäller att inte slarva med ugnstemperatur eller gräddningstider.

De flesta matfaktoiderna jag tar upp har som sagt med matens kulturhistoria att göra. Men en och annan matlagningsmyt ska jag också få med. Här är en typisk sådan: Vatten kokar snabbare om man saltar det. Stämmer det? Det enkla svaret är nej. Det fullständiga är mer komplicerat.

Salt värms upp mycket snabbare än vatten; med ett tekniskt ord säger man att salt har lägre värmekapacitet. Det innebär att saltvatten verkligen värms upp lite fortare än sötvatten. Detta faktum ligger kanske bakom det ursprungliga påståendet; det används ofta för att motivera att det är sant. Men skillnaden är bara påtaglig om vattnet är väldigt salt. Eller rättare sagt, om man ersatt tillräckligt mycket vatten med salt. Att 1 kg saltvatten kokar lite snabbare än 1 kg sötvatten beror på att en del av saltvattnet utgörs av salt. Tar man 1 kg sötvatten och häller i 1 dl salt så får man 1,1 kg saltvatten som inte kokar fortare än 1 kg sötvatten.

Dessutom får man som sagt använda mycket salt för att märka någon skillnad. En forskare som tagit itu med denna brännande fråga lite ordentligare heter Mike Dammann. Han jämförde vatten med 20 % salt och rent sötvatten. I det fallet kokade saltvattnet hela 25 % fortare än sötvattnet. Men vatten med 20 % salthalt är mycket salt. Havsvatten har cirka 3,5 % salt, och redan det är saltare än många av oss använder vid matlagning. (Utom kanske när man kokar pasta.)

En annan skillnad mellan kokande av sött och salt vatten kan också nämnas, trots att den är ännu mindre: Saltet höjer vattnets kokpunkt. Inte mycket, men lite; i exemplet med 20 %-ig salthalt stiger kokpunkten från 100º till 102º.

För att sammanfatta: Saltvattnet värms upp lite fortare än sötvatten, men måste bli lite varmare än sötvatten för att koka. I praktiken är skillnaderna för små för att spela någon praktisk eller ens märkbar roll.

Nu ska jag ta upp vad som inte bara är en rätt, utan en hel genre av mat och dryck. För det verkar finnas en lag, nedskriven eller oskriven, på att allt ät- eller drickbart som innehåller ananas ska heta något på "Hawaii". Varför det?

Först en historisk tillbakablick. Hawaii blev amerikanskt territorium 1898. Året därpå kom en viss James D. Dole till öarna och planterade ananas (som för övrigt kommer från Sydamerika). Det var förvisso inte öarnas första, men Dole planterade långt fler än man sett under hela 1800-talet. Under flera decennier framåt hade Hawaii fyra huvudnäringar: turismen, militären (vid flottbasen Pearl Harbor), sockerrör och ananas. (En annan syssla som tidvis var stor var valfångst, som idag inte alls förknippas med ögruppen.) På 1930-talet kom fyra av fem ananas-frukter i världen från Hawaii. Det exotiska ursprunget poängterades ofta. Det är inte konstigt att öarna och frukten förknippades med varandra.

För Sveriges del finns Hawaii-kopplingar i ananas-reklam sedan åtminstone 1930-talet. Men det var efter andra världskriget som det tog fart. När man lite senare fick idén – den goda eller förfärliga, åsikterna går isär – att lägga ananas på pizza var namnet givet.

Vem som skänkte världen Pizza Hawaii är inte klarlagt. Enligt en version var det en västtysk tv-kock som på 1950-talet skapade vad han kallade Toast Hawaii med ost, skinka och ananas, och att namnet snart övergick till pizzor med samma innehåll. Enligt en annan version skapades Pizza Hawaii på 1960-talet av en grek i kanadensiska Ontario. Å andra sidan finns det inget som hindrar att båda förklaringarna stämmer. Däremot har jag inte hittat någon skapelseberättelse som ger pizzan någon starkare koppling till Hawaii än att man lagt på lite ananas.

På 1980-talet flyttade stor-odlarna Dole och Del Monte sina ananas-odlingar från Hawaii till billigare trakter. Idag kommer inte ens var tionde ananas från Hawaii. Vilket inte är så illa ändå, med tanke på den lilla arealen. Men fortfarande, förmodligen fram till domedagen, kan rätter och drinkar kallas "Hawaii" enbart på grund av att man tillsatt ananas.

Jag ska avsluta med en avgjort helsvensk faktoid: Hur länge har vi ätit färskpotatis? Eller nypotatis, som den också kallas? Enligt en lättgooglad uppgift sedan 1898. Man kan läsa sig till att en påhittig potatisbonde på Kullahalvön vid midsommar det året tog sig för att skörda sin potatis mycket tidigare än vanligt och ta den till badgästerna i Mölle, där det vackra folket gärna tillbringade somrarna. Man kan också hitta uppgiften om att folk "förr", när det nu var, inte kunde tänka sig att skörda någonting i förtid, i potatisens fall när den var små vattniga puttekulor istället för ordentliga bumlingar man kunde leva på.

Det kan poängteras att grejen med färskpotatis vid midsommar inte har med odlandet att göra. Att få fram dem vid den tiden är inte svårt, särskilt inte i Skåne. Grejen är kulturell. Ska man verkligen äta det här? Vill vi äta det här? Det skulle alltså finnas ett sorts tabu mot färskpotatis som bröts först framåt sekelskiftet 1900. Sägs det.

Men det räcker att ta en titt på annonser i tidningar från 1800-talet, till exempel på tidningar.kb.se, för att hitta mängder med annonser för färskpotatis, såväl vid midsommar som tidigare på året – även mycket tidigare. Mitt eget rekord, och då har jag varken grävt djupt eller brett, är en annons från januari 1864 där färsk potatis och rädisor bjuds ut. Det var dessutom i Norrköping. Den odlingen utfördes nämligen i ett orangeri i Hylinge utanför staden. Så kallade orangerier, apelsinhus som det betyder, var dåtidens växthus, uppvärmda lokaler där allehanda grönsaker, frukter och blommor kunde drivas upp ungefär när som helst på året. Det blev inte billigt, men det blev dyrt.

Att en bonde vid midsommar 1898 tog färskpotatis till Mölle betvivlar jag inte, men han var långt ifrån först. Att han skulle ha varit först kan jag tänka mig började som en familjemyt. Så småningom återgavs den i media, och eftersom ingen brytt sig om att kolla med fakta så fick den stå oemotsagd.

Så är det ofta med faktoider – myter med begränsad utbredning växer utan att kontrolleras, ofta på grund av att ingen kommer på tanken att de skulle kunna vara osanna.

III %

En bild där såväl plats som datum framgår … Flaggan med en stjärnkransad III:a tillhör en grupp som kallade sig för The Three Percenters. Eller kallar sig? – Deras status idag verkar osäker. Namnet syftar hur som helst på ett historiskt påstående:

During the American Revolution, the active forces in the field against the King's tyranny never amounted to more than 3% of the colonists. Three Percenters today identify with this 3% because they were true patriots fighting for the freedoms the nation we love and honor was founded on. 

- www.thethreepercenters.org arkiverad 2013 när den var ny

Av sammanhanget förstår man att 3 % anses lågt. Är det det? Man kan naturligtvis inte jämföra med dagens krigsmakter (dagens USA:s Armed Forces, med drygt 2 miljoner aktiva + reservister, utgör 6 ‰ av landets befolkning, eller 1/5 av 3 %). Man kan inte ens jämföra med samtida arméer, som till stora delar hade helt andra uppgifter än kolonisternas upproriska så kallade kontinentalarmé. Men om något borde man kunna förvänta sig betydligt större folkligt engagemang för den egna frihetsrörelsen – om det nu var så man såg det.

(Kommen så här långt känns det underligt att the three percent använts som en patriotisk motivationshöjare. Poängen är naturligtvis att redan 1 medborgare av 30 kan göra världspolitisk skillnad. Men hur motiverande är det att representera ett folk av vapenvägrare?)

Kolonierna hade 1780 en estimerad befolkning på knappt 3 miljoner. 3 % av det ger 80 000. Det kan jämföras med en brittisk armé och flotta, inklusive lejda knektar och allierade, på kanske en halv miljon man vid samma tid (uppgift förmedlad av Tures). Även om britterna hade andra åtaganden så borde de haft mer än tillräckligt med folk för att ordna en promenadseger i Nya Världen – om nu uppgiften stämmer. Men det gör den inte.

De "80 000 soldaterna" kommer från den militära byråkrati som givetvis fanns redan då. Kontinentalarmén hade ungefär så många personer i sitt pensionssystem, varigenom veteraner kunde få såväl pengar som mark; men de fick först ansöka om medlen. Den som tjänstgjort men inte ansökt räknas inte bland de 80 000. Där räknas heller inte "hemvärnet", inklusive de minutemen som man i USA alltid varit stolta över. De som räknat ordentligt har kommit fram till en kontinentalarmé på sisådär 100 000, och en milis på sisådär 200 000. Där tillkommer inte bara den spirande flottan utan framför allt den kringpersonal som såg till att hålla krigarna mätta, rustade och så vidare.

Då har vi lämnat de III % långt bakom oss. Och kommit fram till en bild som väl är betydligt mer motiverande och patriotisk:

What the evidence shows is that the war was very popular among Americans, who did turn out to fight hard for their freedom, participating in rates much higher than what you see from other countries in their wars.

- John A. Tures, More Americans Fought in the American Revolution Than We Thought, Observer 3 juli 2017

Faktoidpodden avsnitt 2: Historiskt

Faktoidpodden avsnitt 2: Historiskt

Andra avsnittet. Inget rundsnack den här gången utan fullt ös med massor av faktoider om historiska ting.

Välkomna till Faktoidpodden. Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter och urban legends i snart tjugo år, bloggat, skrivit böcker och nu startat en podd.

Det förra avsnittet, det första avsnittet, handlade om faktoider i allmänhet, vad de är, hur de fungerar, hur jag började jaga dem, sånt. På vägen tog jag upp en handfull faktoider, men inte mer. I det här avsnittet blir det tvärtom: Jag tar jag upp en rad blandade faktoider, myter och missuppfattningar – historiska faktoider faktiskt, från stenåldern till, vad blir det, antikens Rom [och en liten dutt om medeltiden]. Jag tar upp dem och avfärdar dem snabbt och effektivt.

Vi börjar i stenåldern. Redan namnet inbjuder till en missuppfattning: Naturligtvis använde man många andra material än sten. Men sten är det som finns kvar idag, och det är därför åldern fått namn efter det materialet. Det man gjorde i trä, läder, ben, växtfibrer och annat har ju försvunnit, utom i några mycket få fall.

En djupt ingrodd missuppfattning om stenåldern rör begreppet grottmänniskor. För de flesta på stenåldern levde inte i grottor. De levde i hyddor eller rentav hus. Det är rätt få grottor som lämpar sig att bo i, av flera anledningar. Det räcker att tänka på indianerna i Amerika, som inte hade metaller och därför levde på sin stenålder – men man får helt andra associationer till deras kulturer.

Att vi länge förknippat stenåldersmänniskor med grottor beror på att man hittat relativt många fynd från dem i just grottor. Det beror inte på att särskilt många bodde i dem. Att man hittat många fynd från stenåldern i grottor beror på att grottor är bra på att bevara fynd. Det är små ytor att leta på, och fynden plöjs inte bort. Man har även hittat grottmålningar och gravar långt in i mörka och otillgängliga grottor som är synnerligen olämpliga som bostäder. De verkar snarare ha använts som en sorts tempel.

Efter stenåldern kom bronsåldern, då vi börjar hitta bronsföremål bland fynden. Men att man började importera brons innebar inte att man slutade tillverka och använda stenföremål. Brons var lyx för överklassen, särskilt i bronsålderns början. Vardagsföremål tillverkades fortfarande i sten, framför allt men inte enbart flinta. Det var ett material man var van vid, det var lika användbart som det alltid varit, och sist men inte minst var det mycket billigare och lättillgängligare än brons. Det var först när järnet kom som man började överge sten på allvar.

Att prata om "stenåldern" som en enda period är en kvarleva från 1800-talet. Det var då man klassificerade arkeologiska fynd efter om de var gjorda av sten, brons eller järn. Stenåldern är oproportioneligt lång, den utgör nästan hela mänsklighetens historia, från artens uppkomst fram till, för Skandinaviens del, omkring 1500 f.Kr., då bronsåldern börjar. Det är större skillnad mellan äldre stenålder och yngre stenålder, även kallad bondestenålder, än mellan yngre stenålder och bronsålder.

Bronsåldern inföll här i Skandinavien ca 1500–500 f.Kr. Då var klimatet varmare än idag. Som exempel på det brukar man nämna att vindruvor växte eller odlades i Skandinavien. Men då har man dels dragit stora växlar på klena belägg, dels blandat ihop perioder. Från neolitikum, eller yngre stenålder eller bondestenålder, finns det enstaka belägg från Danmark och Södermanland för vindruvepollen, varken mer eller mindre. Det finns inga belägg för att det växte druvor i Skandinavien under bronsåldern. Man har också hittat spår av druvkärnor, närmare bestämt avtryck på keramik, bland fynd från vikingatiden, en period långt efter bronsåldern som dessutom var kallare. De kärnorna kan mycket väl ha hittat hit i importvaror som vin, som man kan tänka sig tillverkades slarvigare än man gör idag, eller russin.

I Sverige används sten-, brons- och järnålder om de förhistoriska perioderna, det vill säga tiden innan folk började producera nämnvärda mängder med text. I andra delar av världen hade man börjat läsa och skriva innan brons kom i ropet. Därför vet vi mycket mer om vad man hade för sig i till exempel Grekland, Babylonien eller Egypten vid den tiden. De historiska perioderna där har också delats upp på helt andra sätt och fått heta andra saker.

Detsamma gäller den period som i Skandinavien följer direkt efter järnåldern, som förresten inkluderar vikingatiden. Medeltiden definieras här som den katolska perioden, för Sveriges del från kristnandet på 1000-talet fram till reformationen på 1500-talet. I andra länder kan medeltiden börja 476, det år som satts till det romerska rikets fall (vilket också kan diskuteras), och avslutas med reformationen i början av 1500-talet. Den period som den svenska medeltiden avser kan kallas högmedeltid, på engelska High Middle Ages. Men termerna varierar mellan olika språk. Tyska Hochmittelalter avser en senare period, omkring 1050–1250, och franska le haut Moyen Âge en tidigare, 476–ca 1100. Här finns gott om fallgropar att ramla ner i om man läser texter från olika länder.

Stenåldern var som sagt en mycket längre och mer varierad period än man brukar tänka sig. Detsamma gäller Egyptens historia. Den självklara symbolen för faraonernas välde är ju pyramiden. Men pyramidbyggandet var en kortlivad fluga – relativt sett. De mest kända pyramiderna, de tre stora i Giza, byggdes under loppet av 85 år, en försvinnande kort glimt i Egyptens långa historia. Denna korta men intensiva period av jättepyramider inträffade under den fjärde dynastin, omkring 2500 f.Kr, i det så kallade gamla riket. Under de femte och sjätte dynastierna byggdes allt mindre och sämre pyramider. Sedan dröjde det till det mellersta riket, flera hundra år senare, innan man åter byggde pyramider under en tid. Men de var inte bara mindre utan framför allt sämre byggda än de gamla. Därför återstår det idag inte mycket av dem, mycket mindre än de mycket äldre pyramiderna från det gamla riket.

Hur många pyramider finns det i Egypten? I Giza står de tre riktigt välkända, av vilka de två största är de två största över huvud taget. Men det finns många fler pyramider i Egypten. Faktiskt över hundra. Några är nästan lika stora som de i Giza, som den så kallade böjda pyramiden – den nedre del är brantare än dess övre – och den så kallade röda pyramiden. Men många av dem byggdes inte av sten i sin helhet, utan av småsten, tegel och grus. Sedan mycket länge är de flesta av de här pyramiderna ruiner, högar av grus och sand. Många gånger är det svårt att se att de är byggnader uppförda av människor.

Det sägs ofta att pyramiderna byggdes av slavar. Den idén kommer från historikern Herodotos. Han besökte förmodligen aldrig Egypten, och levde i vilket fall tvåtusen år efter den första pyramid-perioden. I den västerländska kulturen kopplade man snart ihop de påstådda slavarna med det välkända folk som skulle ha levt i slaveri i Egypten. Att pyramiderna byggdes av judarnas förfäder är en äldre faktoid som få tror på idag, om man alls känner till idén. Om den egyptiska fångenskapen alls ägt rum, vilket inte alls är säkert, så inträffade den flera hundra år efter bygget av de stora pyramiderna.

Dagens forskare är överens: Pyramiderna byggdes inte av slavar utan av avlönad arbetskraft. Ett bevis för detta utgörs av gravar för pyramidbyggare man hittat, och som är inredda på ett helt annat sätt än slavars gravar. En annan sorts belägg utgörs av de muntra inskrifter man hittat på stenar i pyramiderna, som bara kunde ha gjorts av de som byggde dem, till skillnad från senare tiders klotter. I dem skryter olika arbetslag om sina insatser. Därmed inte sagt att pyramidbygge var latmansgöra. Arbetarnas liv var kort och präglat av hårt arbete, liksom livet för de allra, allra flesta människorna, även i det rika Egypten.

Att man kunde uppbåda stora mängder arbetare för pyramidbyggena har med Nilen att göra. Egyptens puls utgjordes ändra fram till modern tid av den stigande och sjunkande floden. När jordbruket låg nere fanns massor av arbetskraft som kunde beordras till annat, som till exempel att bygga pyramider.

Faraonernas namn är föremål för en annan missuppfattning. Hur många faraoner kan vi namnet på? Vi har ju Ramses II, som lät uppföra fler statyer och tempel än någon annan, och naturligtvis Tutankhamon, gosskungen som hade varit fullkomligt bortglömd om det inte varit för hans bevarade grav. Men de namnen var deras så kallade dopnamn, de som de fick när de föddes. När de senare kröntes till faraoner fick de så kallade tronnamn, som sedan dess användes om dem i första hand. En motsvarighet i vår tid är påvarna: Han som vi kallar Franciskus nu hette ju förut Jorge Mario Bergoglio, ett namn som på sätt och vis fortfarande är hans även om det knappast används längre. På samma sätt var Ramses dopnamnet för den farao som vi kallar Ramses II. När han blev farao fick han tronnamnet Usermaatra Setepenra – med reservation för uttalet – det var det namnet som användes av hans samtid och i egyptisk historia. Faraonerna numrerades förresten inte, utan alla hade individuella namn. Usermaatra Setepenre betyder för övrigt "Ra:s så kallade Maat är stor, Ra:s utvalde". Det första ledet Usermaatra blev på grekiska Ozymandias, idag är det mest känt som en riktigt fin dikt av Shelley. Han som föddes som Tutankhamon? Han blev farao Nebcheperure, som betyder "Ra:s manifestationers herre". Utöver dop- och tronnamn kunde faraonerna ha ytterligare tre namn som användes i olika sammanhang.

Faraonerna vars pyramider står i Giza kallas idag Cheops, Chefren och Mykerinos. Det var de grekiska formerna av deras egyptiska dopnamn Khufu, Khafre och Menkaure. De hade förresten inga särskilda tronnamn utan bar sina dopnamn även på tronen. Däremot hade de andra namn som användes i olika sammanhang; Khufu kunde också kallas Khnumkhufu, Medjed, Medjedernebti eller Bikuinebu.

Med reservation, som sagt, för att vår uppfattning om egyptiskt uttal varierar. Man använde inte vokaler i sin skrift, så många vokaler i gamla egyptiska ord och namn är kvalificerade gissningar.

Vare sig man kallar honom Cheops, Khufu eller något annat så är hans pyramid Egyptens allra största, och det enda av antikens sju underverk som fortfarande står kvar. Vilka underverken var finns det lite olika bud om. Några som finns med i vissa listor men inte andra är fyrtornet på Faros och Babylons murar. Men den stora pyramiden finns däremot med på alla. Det gör även Babylons hängande trädgårdar.

Vad är en hängande trädgård? "Hängande" betyder här inte något som dinglar i ett rep eller så, utan "överhängande", som något som finns på en terass. Det är så man tänker sig det här underverket: En stor trädgård uppförd på en babylonisk trappstegspyramid, en så kallad ziggurat. Trädgården är det enda underverket som vi inte är säkra på var det låg. Länge var man osäkra på om det alls funnits. Vi har gott om texter från den tidens Babylon, men ingen så mycket som nämner någon större trädgårdsanläggning i staden. En trolig förklaring är att man någon gång någonstans, kanske långt senare i det avlägsna Grekland, blandat ihop Babylon med Nineve. För i den staden, som också var babylonisk, finns såväl beskrivningar som rika arkeologiska lämningar efter en stor trädgård, uppförd på byggnader, och som därför fick vattnas med vatten som pumpades upp.

Ibland kallas det här underverket "Semiramis hängande trädgårdar". Vem var Semiramis? Själva namnet kommer från den assyriska drottningen Shammuramat. Hon härskade i det riket under några år. Av någon anledning fastnade hon i människors medvetande – kanske var hon en ovanligt bra regent, kanske hade hon en stark personlighet, eller så räckte det enkla faktum att hon var kvinna på tronen. Så småningom började hon att förknippas med en rad olika företeelser. Om ett tempel inte hade någon känd upphovsman, kunde det istället tillskrivas henne. En berättelse om någon hjältemodig kvinna kunde plötsligt få henne i huvudrollen. Så kom Semiramis, som hon kallades på grekiska, att så småningom förknippas med en mängd olika berättelser, händelser och byggnadsverk. Ett av dem var de hängande trädgårdarna i Nineve, uppförda långt efter drottning Shammuramats tid.

Greklands historia delas som sagt upp i andra perioder än bronsålder och så vidare. Till exempel kallas tiden 700-talet–300-talet f.Kr. för antikens Grekland. En betydelsefull händelse under denna tid var slaget vid Marathon 490 f.Kr., då grekerna besegrade en invaderande persisk här. Det var nämligen första gången man lyckades vinna över supermakten i öster. Slagets mest kände deltagare, eller vad han nu var, var slaven Feidippídes. Enligt en berättelse sprang han hela vägen till Aten, utropade "Vi har segrat!" och så sjönk han sedan död ner. Detta inspirerade arrangörerna av de olympiska spelen i Aten 1896, som ju var de första moderna spelen, till att hålla det första maratonloppet. Men den där berättelsen tänktes ut långt efter slaget.

Den äldsta källan vi har om slaget vid Marathon är historikern Herodotos – där har vi honom igen. Enligt honom skickades Feidippides före slaget till Sparta, en bra bit längre bort än Aten, för att försöka få hjälp. Han ska då ha sprungit 200 km på två dagar. Efter slaget sprang, åter enligt Herodotos, inte en ensam löpare utan hela armén tillbaka till Aten för att där slå tillbaka perserna. Om någon undrat varför det var så bråttom så är det alltså svaret: Sedan de besegrats vid Marathon satte deras flotta av mot Aten för att ge igen. Feidippides bud skulle haft som syfte att upplysa medborgarna om vikten av att snabbt organisera ett försvar. I Herodotos berättelse så fick som sagt hela armén rusa dit, vilket ju är betydligt troligare då man i Aten absolut inte hade sådana reserver att man ensamma skulle klarat av perserna, även om många av dem blivit kvar vid Marathon.

Hur lång är en marathon? Under de första olympiska spelen sprang man en sträcka på 40–42 km, ungefär, som på ett ungefär motsvarar avståndet Marathon–Aten. Det exakta avståndet tyckte man inte spelade någon större roll. I Londonspelen 1908 sprang man 42 195 meter. Samma exakta oavrundade sträcka användes i Paris-spelen 1924, och sedan dess har den blivit normen.

Det finns många fler faktoider och mer eller mindre vaga missuppfattningar om de olympiska spelen. Som att de var de enda spelen som alla greker deltog i. Det fanns inte mindre än fyra sådana all-grekiska spel: De olympiska i Olympia (som för övrigt inte ligger i närheten av berget Olympos), de pythiska i oraklets Delfi, de nemeiska i Nemea och så de isthmiska i Korint. De två förstnämnda hölls vart fjärde år, de två sistnämnda vartannat. Perioden på fyra år är för övrigt definitionen på en olympiad; det är inte vad spelen kallas utan tiden mellan dem.

En myt om de olympiska spelen som nutidens arrangörer uppmuntrat, och säkert även trott på, rör den olympiska freden. Enligt den höll grekerna fred så länge spelen varade. Det är en vacker idé, men den har inget med verkligheten att göra. Eller ja, lite med verkligheten har den att göra: De som skulle delta i de olympiska spelen, eller de pythiska, eller nemeiska eller isthmiska, var fredade, så att de ostört kunde ta sig mellan sina hemorter och de aktuella spelen. Vackert så! Men det är långt ifrån den landsomfattande förbrödringsfest man tänker sig.

En av antikens greker var Arkimedes på Sicilien. Han är välkänd än idag som matematiker, uppfinnare och tänkare i allmänhet. En av hans upptäckter kallas Arkimedes princip: Att något som sänks ner i vatten förlorar lika mycket i vikt som vikten av det undanträngda vattnet. Det sägs att Arkimedes upptäckte principen när han låg och badade, i ett offentligt bad av en sort som var vanlig vid den tiden. Han ska ha blivit så till sig att han rusade upp och sprang hem direkt, utropandes "Heureka!", som betyder "Jag har funnit det!", för att börja räkna – utan att ens ta sig tid att klä på sig. Men vare sig den berättelsen är sann eller inte så har den blandats ihop med en annan upptäckt Arkimedes gjorde.

En guldsmed hade fått ett stycke guld för att tillverka en krona. Efter utfört arbete misstänkte uppdragsgivaren att smeden försnillat en del av guldet och ersatt det med billigare silver. Hur avgöra om det stämde? Vad Arkimedes insåg var att han genom att sänka ner kronan i vattnet kunde beräkna dess volym – det var när han fick den idén som han, enligt berättelsen, sprang raka vägen hem, och så vidare. Genom att först mäta kronans volym och sedan dess vikt kunde han beräkna dess densitet, som visade sig vara lägre än den borde ha varit – guldsmeden var alltså skyldig. Man har funderat på om denna berättelse kan vara sann. Till exempel är skillnaden i densitet mellan guld och silver så liten att den borde ha varit svår att mäta med Arkimedes enkla metod. Men i vilket fall så är det från den berättelsen bilden av en naken Arkimedes som springer från badhuset kommer.

Arkimedes dog ca 212 f.Kr., när romarna angrep Syrakusa. Det sägs att han satt och funderade över något matematiskt problem, och använde sanden på marken som sin tids svarta tavla. En soldat ska ha kommit fram och hutat något oartigt. Arkimedes ska då avmätt ha svarat "rubba inte mina cirklar". Varpå soldaten, som inte kände igen den synnerligen viktige och värdefulle Arkimedes, helt enkelt ska ha huggit ihjäl honom. Sägs det … Men likt många andra historier från den tiden finns den äldsta versionen beskriven först långt efter att den skulle ha hänt. Vilket inte innebär att den måste vara påhitt, men som heller inte talar för dess sanningshalt.

Erövringen av Sicilien var en av det romerska rikets otaliga segrar över grekiska städer och kolonier. Nu hade tiden kommit för en ny makt. Så småningom skulle den bli den mäktigaste världen sett.

En av de viktigaste personerna för att åstadkomma detta hette Julius Caesar. Han föddes år 100, och en faktoid rör hans födelse: Det sägs att han föddes med kejsarsnitt, och att det var därför som man kallar det just kejsarsnitt. Nu ska vi se: Ordet kejsare kommer verkligen från namnet Caesar, eller kaesar som det uttalades när det begav sig. Från det namnet kommer även tyska Kaiser, ryska царь tsar med flera. Släktnamnet Caesar är naturligtvis äldre än Julius. Det kan ha kommit från en anfader som verkligen föddes med kejsarsnitt, efter latinska caesus som betyder "utskuren". Det skulle alltså betyda att ordet kejsare härstammar från ett kejsarsnitt, snarare än tvärtom. 

Att vi vet att Julius Caesar inte föddes med kejsarsnitt beror på att hans mor Aurelia Cotta dog långt efter hans födsel. För mycket länge innebar nämligen kejsarsnitt döden för modern. Det togs till som en allra sista utväg när hon redan var död eller döende.

Att kalla honom "Julius" är förresten också fel. Idag skulle hans fullständiga namn kunna tolkas som "Gajus Caesar, julianen". Julius var klanen, Caesar hans gren av klanen, och Gajus hans personnamn.

Caesar tillskrivs några välkända citat. Ett av dem är hans allra sista ord, när han bland sina mördare upptäckte Marcus Junius Brutus: "Även du, min Brutus". Det var då han insåg att nu är det kört. Citatet är känt genom Shakespeare, som formulerade det på latin: "Et tu, Brute". Men samtida källor nämner inte att han sade någonting alls – kanske han stönade till vid det allra första hugget, inte mer. Flera generationer senare kom antika källor som nämner hans sista ord. De skiljer sig på en punkt från den kända versionen, nämligen språket. Caesars sista ord ska ha varit grekiska: "καὶ σύ, τέκνον", "Kai sy, teknon", "Även du, mitt barn". Brutus var ju inte Caesars barn på det sättet, utan en yngre vän. Talade man grekiska i Rom? O ja, särskilt överklassen. Man hade den största respekt för den grekiska kulturen. Det var ett tecken på bildning och god smak att strössla med grekiska citat liksom att kunna tala språket flytande. Man kan ju jämföra med vår egen Gustav III, som när han blev skjuten av Anckarström kvad ett "Je suis blessé!", "Jag är sårad!"

Det finns många andra kända citat och bevingade ord från romarriket. Ett av dem är "att segla är nödvändigt", ibland med efterledet "att leva är inte nödvändigt". Det har sedan dess använts av folk som älskat sjölivet. Men när det myntades var sammanhanget ett helt annat. Pompejus stod i Afrika, inte kontinenten utan en liten bit av den, som var romersk koloni och kornbod, där man lastat fartyg med spannmål som skulle till Rom. Men vädret såg hotfullt ut, och sjömännen föredrog att hålla sig kvar i hamnen. Det passade verkligen inte Pompejus, som visste hur mycket man behövde maten i Rom. Om den inte anlände var hans politiska karriär i fara, milt uttryckt. Då hotade han sjömännen till livet om de inte satte igång – och här har vi det: "Att segla är nödvändigt, att leva är inte nödvändigt!"

Liksom i fallet med många andra episoder av den här sorten så är det en helt annan fråga om den verkligen inträffat. Vår enda källa är Plutarkos, som levde över hundra år senare.

Ett annat bevingat ord som förknippas med romarriket, närmare bestämt den kejsaren, är "kom ihåg att du är dödlig", "tänk på döden", eller memento mori. Det sägs att kejsaren under triumftågen hade en slav bakom sig som då och då viskade den här frasen i det kejserliga örat; för att ta ner honom på jorden, skulle vi säga idag. Men även om tanken är god så är det påhitt. Den som hittade på det var Tertullianus, som omkring år 200 e.Kr. propagerade för den kristna tron. Det var enligt honom som "en röst bakifrån", som han skrev, skulle påminna kejsaren på triumfvagnen att han var en människa – samma betydelse med lite tråkigare formulering. Och i sammanhanget är det tydligt att rösten inte kommer från en fysisk person utan är Gud som talar, eller något ditåt.

Det här var det andra avsnittet av Faktoidpodden. Jag som pratat heter som sagt Peter Olausson. Det producerades av Kwarnberg Productions. Vi hörs!

Att jobba

… dagdrifvare, jobbare, utplundrare och utsugare af alla kategorier …

- Socialdemokraten 25 december 1885

En del gamla betydelser är lurigare än andra. Som ord som används än idag, och har fullkomligt neutrala och okomplicerade betydelser – idag. Men som inte hade det då. Åtminstone inte alltid …

Alltjämt äro vi omgivna av idel vänliga och hyggliga människor. Vad sägs om hotellportierer som inte jobba i myntväxling?

- DN 27 juli 1925

"Jobba" är ett strålande exempel. För "jobba" och "jobbare" användes även i dagens betydelse, som ren synonym till "arbeta(re)" – samtidigt som man kunde läsa ovan- och nedanstående.

Här finnes nämligen åtskilliga jobbare, som med tillhjälp av bostadsföreningar köpt hus på hus och undan för undan satt upp hyrorna. Böra dessa uppmuntras?

- SvD 20 januari 1922

Det "jobbande" som hotellportierer i allmänhet (dock ej de i Riga som DN:s utsände stött på 1925, tydligen) och åtskilliga filurer på bostadsmarknaden ägnade sig åt var skumraskaffärer, på eller över lagens och/eller moralens gräns.

3) driva spekulationsaffärer (i fastigheter, värdepapper l. varor), spekulera; ofta med nedsättande bet.: driva mer l. mindre inhonetta l. tvetydiga spekulationsaffärer; äv. i allmännare anv.: göra affärer; ofta i fråga om affärer av mera tvetydig art: "driva geschäft"

- SAOB: JOBBA (1934)

I samma artikel – som rekommenderas, den är varken lång eller svårläst – nämns användningar som JOBBARE, om folk som gjort "oskäliga krigstidsvinster" på fastighetsaffärer under åren 1915–1919 – nära släkt eller identiska med de ökända gulaschbaronerna. Liksom betydelser som 1) "arbeta med". Och 2) "bråka om", för att ta en annan betydelse som väl inte hellre finns kvar.

Faktoidpodden avsnitt 1: Intro

Faktoidpodden avsnitt 1: Intro

Jag har ju startat en sån här podd. Eftersom en del föredrar att lyssna framför att läsa. För de som (också?) vill ha avsnittet som text, följer den här.

Hej och välkomna till det allra första avsnittet av Faktoidpodden.

Jag heter Peter Olausson. Jag har jagat faktoider, myter, klintbergare och urban legends i snart tjugo år. Jag har också studerat pseudovetenskap, förvillande och förvillare av olika slag. Jag har varit aktiv i föreningen Vetenskap och Folkbildning som håller på med just sånt, ett tag var jag ordförande där. Jag har gett ut ett antal böcker om olika ämnen. Den senaste heter förresten Kvacksalveri!, köp den! – den finns där böcker finns [t.ex. på Bokus eller Adlibris ]. En del av böckerna har fokuserat på myter av ett eller annat slag, andra har inte gjort det. Men även när jag inte skrivit specifikt om myter så har jag alltid varit snabb att ta upp halvsanningar, faktoider och myter som berört ämnet.

Jag har också en blogg [som synes!] som jag började med 2007. Sedan dess har jag i stort sett varje dag tagit upp faktoider och förvillare, märkliga ting eller lite av varje. En del material jag använder här i podden kommer därifrån. Folk som läser min blogg eller mina böcker kommer ändå att hitta nya saker här i podden, när jag tar upp nya detaljer eller vinklingar.

Och nu tar jag klivet från text till prat. Jag har lite idéer om hur jag nog kommer att lägga upp avsnitten framöver. Jag tänker mig avsnitt på uppemot halvtimmen, ofta mindre men sällan mer. Jag tänker mig avsnitt som ibland tar upp specifika faktoider, enstaka eller många, där jag helt enkelt går igenom dem och berättar vad som är sant och osant. Liksom andra avsnitt där jag går in på faktoidernas anatomi så att säga, hur de uppstår, hur de sprids och förändras, hur man bedriver källkritik, tar reda på vad som är sant och osant, och så vidare.

Jag tänkte mjukstarta med att berätta lite kring ämnet, vad faktoider är, och hur de fungerar.

Först och främst: Vad är en faktoid? Begreppet myntades av Norman Mailer 1973 i en biografi om Marilyn Monroe – som sannerligen var föremål för många faktoider och myter. Han beskrev där factoids som föregivna fakta som inte har med verkligheten att göra. Någon påstår något, mer eller mindre fritt fabulerat. Påståendet hamnar i tryck eller får spridning mun-till-mun, och sen är det färdigt: Folk tror att påståendet är sant och hänvisar till det som om det vore en sanning.

Sedan har ordet även fått en annan användning: Om småfakta, kuriosa. Så använder några ordet, och visst. Jag använder mig inte av den definitionen eftersom jag tycker att Mailers factoids är mycket mer användbar och spännande.

Här kan jag nämna en annan pionjär i en närliggande genre: Bengt af Klintberg. Han började som etnolog och studerade lite av varje, bland annat sånger, ramsor och sägner. Till att börja med gammalt material, sådant som man brukar studera i den etnologiska branschen. Sedan modernare material, som finns mitt ibland oss, till exempel ramsor och rim som sprids bland skolbarn, eller oanständiga visor, som han gett ut en bok om. Så småningom fann han vandringssägnerna: Samma fenomen som de gamla folksägnerna, men berättelser som inte bara finns arkiverade på Nordiska Museet utan som lever nu idag, runt omkring oss, som berättas och återberättas på samma allvar som de gamla folksägnerna, i en synnerligen levande berättartradition. Klintberg skrev bok som fick heta Råttan i pizzan. Den gavs ut 1986, och fick stor och välförtjänt uppmärksamhet. Den gav också upphov till begreppet "klintbergare", en vanlig synomym till det som också kan kallas vandringssägen, eller på engelska urban legend. Klintbergare och faktoider ligger nära varann och korsar ofta gränsen. Som till exempel en klintbergare som alla känner till och tror på – vad är det, annat än en faktoid?

Jag kan här också nämna att af Klintberg förvisso inte var den förste som uppmärksammade moderna vandringssägner. Den mest kände i den branschen, även om han heller inte var allra först, heter Jan Harold Brunvand och är en folklivsforskare från USA. Han gav 1981 ut The Vanishing Hitchhiker, "den försvunne liftaren" – titeln anspelar på en känd vandringssägen – som gjorde fenomenet med vandringssägner kända långt utanför de akademiska kretsarna.

Åter till faktoiderna. Ordet togs från engelskan till svenskan av Martin Kylhammar, han är professor, litteraturvetare med mera. I tidningen Dagens Forskning inledde han en artikelserie där han och andra skrev om diverse faktoider. Jag hittade den på nätet 2003 och fastnade omedelbart. Själva företeelsen var ju inte ny för mig, saker som många tror på som är mer eller mindre osanna, men det blev en annan sak när det fanns ett särskilt ord för dem.

Det var särskilt två faktoider jag fascinerades av. Långt senare insåg jag att de var bra exempel på flera sätt. När jag berättat historien om hur jag började med faktoider så har jag därför alltid tagit med dem. 

Den ena faktoiden rör Kristian II, Sveriges siste danske kung. Han var den siste kungen i Kalmarunionen och jagades på 1500-talet bort av Gustav Vasa, som därmed kunde bli kung, reformator och landsfader. Kristians mest kända verk var ju Stockholms blodbad, där uppemot hundra svenskar avrättades på Stortorget i Gamla stan. Det gav honom tillnamnet Tyrann, och det är som Kristian Tyrann han är mest känd. Åtminstone i Sverige! För nu kommer det spännande: I Danmark ska Kristian tvärtom ha varit så populär hos folket att han där fick tillnamn som Bondekär, eller om han kallades Kristian den gode. Och det är det som är fel: Kristian II kallades aldrig Kristian Bondekär eller liknande i Danmark. Det är det som är faktoiden.

Vem som hittade på just den här faktoiden vet vi: Det var Kristian II. Han lyckades så småningom att göra sig omöjlig även i Danmark, gick i landsflykt och tillbringade resten av livet med att skriva till folk med inflytande för att försöka få återupprättelse. Det var då han slängde med tillnamnet för att visa hur populär han var hos åtminstone de breda massorna. Men det är ett rent påhitt, enligt danska historiker – Kristian kallades visserligen inte Tyrann i Danmark, men heller inte Bondekär, den gode eller liknande. 

Jag hade hört uppgiften om "Kristian den gode" några gånger. Eller allra minst en gång – men det kanske räckte? Som så många faktoider hade den en säregen förmåga att sätta sig i huvudet. Som så många faktoider kändes den riktig och bra. Det finns ju många exempel i historien på makthavare som varit hårda mot vissa, men desto vänligare mot andra. Den enes tyrann är den andres vän – är inte det en tidlös sanning? Jo, det kan nog stämma in på flera makthavare, men det innebär inte att Kristian kallades bondekär i Danmark … Särskilt som hans vänner främst återfanns bland landets borgare snarare än bönderna.

Att denna faktoid är så rimlig gör den särskilt lurig. Det fanns inget som fick mig att ana oråd. Jag kan än idag tycka att den är rimlig och sannolik, nästan så mycet att den borde vara sann. Det här var, kort sagt, en faktoid som man behöver hjälp med, i alla fall jag. Historiker som visste hur det låg till behövde säga att Kristian II aldrig kallades Kristian bondekär i Danmark. Men, om de gjort det så hade jag aldrig hört det. Hur kom det sig att det felaktiga påståendet spreds bättre än det korrekta? Var det historiker som inte gjorde vad de skulle, eller var det journalister som inte släppte fram dem, eller vad var problemet egentligen?

Den andra faktoiden som jag läste om i Dagens Forskning 2003 handlade om ett citat. Det var chefen för USA:s patentverk, Charles Duell hette han förresten, som 1899 – det exakta årtalet är ofta med – sagt något i stil med att nu kan man lägga ner patentverket, eftersom allt som kan uppfinnas har uppfunnits. Det citatet hade jag sett mer än en gång. Ofta framfört av teknikoptimister, som här hade ett strålande exempel på en teknikpessimist som blivit grundligt motbevisad.

Hur undersöker man ett sånt här påstående? Hur gjorde man i Dagens Forskning? Man konstaterade att man inte hade några belägg för att Duell sagt eller skrivit något i den stilen. Tvärtom hade han ställt prognoser om att patentansökningarna skulle öka i antal, år efter år, utan tecken på avmattning. Och sedan han slutat på patentverket fortsatte han som konsult i samma bransch. Man letade också reda på liknande eller identiska citat som förekommit tidigare, men på skämt.

Det intressantaste med det här citatet tycker jag var att jag borde ha anat oråd, eftersom jag visste bättre. Perioden från mitten av 1800-talet ungefär fram till första världskriget 1914 var den kanske mest teknikoptimistiska perioden någonsin. Under 1800-talet hade teknik och vetenskap gjort ofantliga framsteg på en mängd fält, och det fanns ingenting som talade för att det skulle minska. Alla kurvor pekade uppåt, åtminstone de man brydde sig om. Och denna optimism delades av alla som hade någonting att säga till om. Att en samhällets stöttepelare som Charles Duell skulle haft en avvikande åsikt var väl inte helt omöjligt, men mycket osannolikt. Och allt detta visste jag. I faktoiden om Kristian den gode hade jag inte haft något att reagera på, men det hade jag här. Men ändå hade jag inte reagerat! Jag hörde en uppgift som gick rakt emot något jag visste, men jag accepterade den ändå rakt av, utan att bli ens lite misstänksam. Hur gick det till?

Ja, den frågan har jag fortfarande inte hittat något svar på. Det är än idag, snart tjugo år senare, en av drivkrafterna bakom mitt grävande: Hur kan vi tro på saker som motsäger varandra? Fortfarande är de finaste faktoid-fynden sådana som jag själv har trott på, mot bättre vetande; där jag suttit inne med kunskaper som borde ha gjort mig åtminstone lite misstänksam, men där jag inte blivit ens lite misstänksam.

Det var nu jag började jaga faktoider. Det fanns hur många som helst. De var ofta lätta att hitta, och förvånansvärt ofta förvånansvärt lätta att avslöja – sannerligen inte alltid, men ofta. En del var stora, andra små, och de kunde handla om precis vad som helst. Att verklighetens ninjor inte hade svarta pyjamas var särskilt smärtsam för någon som vuxit upp på 80-talet då ninjor var grejen. Guldfiskar har inte uselt minne utan utmärkt minne. Marco Polo införde inte pastan i Europa. Folk har sedan antiken känt till att jorden är rund – det är en riktigt fin faktoid. Cajsa Warg skrev aldrig "man tager vad man haver". Romarna höll sig inte med galärslavar. Och så vidare, och så vidare. Ja, det har gungat under fötterna på undertecknad många gånger, kan jag intyga.

En detalj: De bästa faktoiderna, de där marken gungar och det änna hugger till i hjärtat, är ju de som man själv trott på. De näst bästa är de man åtminstone hört talas om, och kanske känner någon som trott på dem. De minst intressanta faktoiderna är de man aldrig hört talas om. När man tar upp många faktoider, som jag ju kommer att göra här, kan det inte hjälpas att en och annan är helt ny för just dig. Men vare sig faktoiderna är vanliga, ovanliga eller direkt sällsynta så kan jag lova att allt jag tar upp här är sådant som åtminstone några verkligen tror på.

Något som jag inte kommer att ta upp här är rena stolleprov, i stil med de som idag tror att jorden är platt. Jag kommer heller inte att ta upp de här virala dagsländorna på sociala medier. Sådana kommer och går i en strid och oavbruten ström. Att motarbeta sånt känns hopplöst och rätt otacksamt, inte minst då många av dem kräver ett rätt avtrubbat sinne för att ta på allvar till att börja med. En nytta man kan ha av sånt där är som övningsexempel, för att testa metoder för att skilja på sant och falskt.

Är en faktoid en myt? Är det en lögn? Nja. Påståenden kan börja som lögner, missuppfattningar eller fritt framkastade idéer, men det är först när de sprids som de blir riktiga faktoider. De kan spridas från mun till mun, eller, ännu hellre, via tidningar och böcker; och de senaste åren har ju internet och sociala medier tillkommit. Vissa kanaler är effektivare än andra, när det gäller att nå många under en kort tid, eller att faktoider konserveras och ligger kvar i standardverk under lång tid, och då har tillfälle att spridas till många fler. Men mekanismerna är desamma. I stort sett sprider vi rykten, skrönor och faktoider på samma sätt idag som för 50, 100 eller 150 år sedan; tekniken har utvecklats, men vi människor är desamma. Och en sak kan man inte vara nog tydlig med: Den som sprider en faktoid ljuger inte medvetet, men omedvetet.

Hur uppstår då faktoider? Ofta hör man "om det är för bra för att vara sant är det nog inte sant". Det stämmer ibland, men oftast inte. Ofta är det mer som faktoiden om Kristian den gode: Grejen är inte att de är bra eller dåliga i sig, utan att de så att säga stämmer överens med din världsbild; de verkar vara sanna och kanske förklarar något. Men det är heller inte heltäckande. För många faktoider är kuriosa som varken är för bra för att vara sanna eller förklarar någonting över huvud taget. Vad bryr jag mig om vad Adolf Fredrik dog av? (Det var inte en semla, än mindre fjorton stycken, eller vad man hittar på.) Vad rör det mig om Charles Lindbergh var den förste som flög över Atlanten eller inte? (Det var det inte.) Hur intressant är det för vem som helst om Julius Caesar kom till världen med ett kejsarsnitt eller inte? (Caesar förlöstes garanterat inte med ett kejsarsnitt.) Många faktoider engagerar, men ännu fler gör det inte. Vad är det då som utmärker dem?

Faktoidernas kärna, formulerat i en mening: Faktoider är mer eller mindre falska påståenden som sätter sig i huvudet. … Det är allt. Det är inte så lite, förvisso. Det är till exempel görsvårt att formulera ett påstående, sant eller falskt, som sätter sig i huvudet bråkdelen så väl som klassiska faktoider gör. Hur går det till? Ja, den frågan har jag studerat i snart tjugo år. Jag har inte blivit på det klara med precis allting, men en del saker har jag kommit fram till.

Jag formulerade en gång en lag om faktoider: Faktoider vill förknippas med kändisar. Kända personer, kända händelser, kända företeelser av alla de slag tenderar att förknippas med faktoider just eftersom de är kända, och därmed har lättare att sätta sig i huvudet på oss.

Det finns en sorts faktoid där den tendensen är särskilt tydlig: Citat. Så jag tänkte ta ett sådant som exempel.

Det är ett faktum att fyndiga citat som formuleras av halvkända, okända eller anonyma förmågor förr eller senare brukar tillskrivs verkliga personer. Dessa ska dels vara så kända att de inte behöver presenteras, dels "passa" citatet. Ett burdust roligt citat kan tillskrivas Churchill. Är det giftigt roligt passar Mark Twain. Är det finurligt djupsinnigt roligt kan det bli Einstein, är det roligt och spirituellt blir det Oscar Wilde (som dessutom myntat en mängd alldeles äkta citat), och så vidare. Det finns några riktiga citatmagneter, som de namnen jag nämnde nu, som blivit tillskrivna så många citat att de oriktiga som cirkulerar kan vara många fler än de riktiga.

Här är ett citat, kort och kärnfullt: "Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik". Det myntades i slutet av 1800-talet av en okänd person. Som många andra citat med okända upphovsmän användes det ibland anonymt, ibland tillskrivet olika citatmagneter man tyckte passade. En dag tog Mark Twain med det i en bok han skrev. Där tillskrev han det Benjamin Disraeli. Disraeli var lika känd i slutet av 1800-talet som han är okänd idag. Han var brittisk författare, politiker, tidvis premiärminister. Framför allt var han en tacksam citatmagnet.

Om man idag studerar citatet lite närmare kan man se uppgiften att det "egentligen" var Disraeli som sade det. Men när Mark Twain tillskrev Disraeli citatet om förbannad lögn och så vidare, säkert utan att ha kontrollerat saken närmare, var det lika mycket slentrian som när vi idag tillskriver Mark Twain citatet utan att ha kontrollerat saken närmare. På det sättet kom ett citat av en anonym förmåga att förknippas först med en kändis, och sedan en annan. Och eftersom Mark Twain är mer än välkänd idag har det fastnat på honom.

Jag fick en impuls till att formulera den här faktoida attraktionslagen när jag läste om spöken. Inte för att jag tror på spöken, men det är en annan sak. Det gällde det märkliga faktum, att om det påstås spöka någonstans, så sägs det alltid att spöket är den mest kända person som kan förknippas med platsen. — Är inte det märkligt? Det kan till exempel vara ett slott som funnits i hundratals år, där det levt och dött tusentals personer, där rimligtvis alla haft en chans, eller om det är en risk, att bli spöke – men det är alltid den mest kända personen, alltså mest känd för eftervärlden, som får den äran. Hur fungerar det? Man skulle kunna tro att spökfenomenet är socialt medvetet, så många spökande kungar och grevinnor det går på varje spökande sotare eller skurtant. Och det är ju så det är: Spökfenomenet finns bara i våra huvuden, och eftersom vi är socialt medvetna djur så blir spökfenomenet socialt anpassat.

Om man ser ett moln, en mögelfläck, ett rostat bröd eller vad det kan vara, och då tycker sig se ett ansikte eller en mänsklig kropp, vem är det då vi ser? Beroende på om figuren har kvinnliga eller manliga drag kommer jungfru Maria och Jesus på fråga i första hand. Efter dessa mänsklighetens största kändisar kommer alla andra.

Eller så här: Om en historisk berättelse – eller skröna, eller rykte, sägen … – handlar om en svensk kung, så är förstahandsvalet givet. Nån som kan gissa? … Kungen framför alla andra i det svenska allmänna medvetandet är ju Karl XII, helt oavsett vad man tycker om honom, om man nu tycker någonting särskilt. Andra klassens kungligheter som Gustav I, II eller III kommer enbart på fråga om Karl XII av någon anledning är omöjlig i sammanhanget. Och så vidare.

Jag var först inne på att formulera den här attraktionslagen enbart om personer. Men även om de nog är vanligast så finns det andra företeelser där faktoider söker efter det kändast möjliga exemplet att associeras med.

Om en berättelse handlar om ett krig som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden så ligger andra världskriget bäst till. Längre tillbaka har vi för svensk del bäst koll på trettioåriga kriget och Karl XII:s viktigaste krig – där är han igen – och inte så värst mycket mer. En faktoid som handlar om något gammalt krig, så att säga, kommer snart att tillskrivas trettioåriga kriget eller Karl XII:s krig. För USA:s del finns det några kända krig, som Gulfkrigen och Vietnamkriget såklart, och en lång rad mindre kända som sällan handlar bland faktoiderna. Till exempel har en faktoid i USA, som har med krig att göra, mycket högre sannolikhet att förknippas med Vietnam än Korea. Och så håller det på. En myt om snabbmat kommer förmodligen att förr eller senare handla om McDonalds. En myt om läsk kommer förmodligen att förr eller senare handla om Coca-Cola. De är inte bara internationellt gångbara, utan de stora märkena är på något sätt tyngre och tacksammare i mytsammanhang än namn som Burger King eller Pepsi. Och en svensk myt om Champis eller Sibyllakorv skulle behöva justeras för att få internationell spridning.

Har någonting inträffat på ett varuhus? Då är välkända namn som Ikea eller H&M bättre än okända namn. De där två är dessutom internationella och skulle kunna exporteras direkt, utan anpassningar. När Mathias Rust på 80-talet flög sitt lilla plan över järnridån och landade i centrala Moskva – en otrolig historia som dessutom är helt sann – så funkar det bättre att säga att han landade på det välkända Röda torget än på ett annat torg strax intill. Ett påstående om en skyskrapa bland alla andra i New York skulle snart justeras till Empire State Building – eller möjligen World Trade Center, även om de två tornen fått ett symbolvärde som gör att godtyckliga påståenden inte fastnar på dem samma sätt som de gör på exempelvis Empire State Building.

Vad som är ute och inne varierar över tid, som jag var inne på med citatmagneterna. Skrönor som cirkulerade för 50, 100 eller 150 år sedan kan handla om personer, händelser och företeelser som få känner till idag. Det är självklart när det gäller skådespelare eller idrottare, men även andra företeelser har sina modesvängningar. Ett påstående som handlar om ett hemligt sällskap skulle förr i tiden nog handla om frimurarna. Sedan några år ligger Illuminati betydligt bättre till. Alla delar i en faktoid kan bytas ut om det innebär att den fungerar bättre, att den sätter sig bättre i huvudet på dagens publik. De medverkandes identiteter, antal, kön, ålder, nationalitet och så vidare, platsen som avses, tiden då den inträffat, och så vidare, och så vidare. I grunden samma skrönor kan cirkulera år efter år, men med olika detaljer utbytta mot sådant som vi känner till idag. Och, som sagt, ju mer känt, desto bättre. De här mekanismerna utforskades av folk som Brunvand och af Klintberg, och är ett exempel på att vandringssägner och faktoider liknar varandra: Hur de uppstår är mindre intressant än att de kan mutera och anpassa sig till publiken för att kunna spridas bättre.

Om faktoider om kända personer, händelser och platser har lättare för att sätta sig i huvudet på folk så gäller det motsatta för okända personer, händelser och platser. Jag ska åter ta ett citat som exempel. Rita Mae Brown, född 1944, är en amerikansk författare som blivit särskilt uppmärksammad i queer-rörelsen. I boken Sudden Death från 1983 gjorde hon följande definition: "Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Sant eller inte? – ja, det ska jag inte reda ut här. Poängen är att tillräckligt många fann definitionen tillräckligt intressant för att citatet skulle få vingar. Ett tag valsade det omkring, med eller utan upphovskvinnans namn. För nu är det så, att ett okänt namn, som Brown måste sägas vara, är en belastning när citat skall spridas. Läsaren hajar till och funderar, "är det där någon jag förväntas känna till?" Då är det bättre att inte ha med något namn alls.

Och om inget namn är bättre än ett okänt eller halvkänt namn, så är ett känt och pålitligt namn bättre än inget namn. Så småningom kom diverse sådana att förknippas med citatet. Jag har sett det tillskrivet Benjamin Franklin, det har kallats "kinesiskt ordspråk", och så vidare. Men så småningom kom citatet att förknippas med det pålitligaste namnet av alla inom citat-branschen. Och då var det kört för de övriga. För ingen konkurrerar med Albert Einstein. Även om citatet blir konstigt när det hamnar inom naturvetenskapen. För där är det standard och vardag att upprepa experiment och, om inte förvänta sig olika resultat, så åtminstone att inte bli överraskad om man får olika resultat. Men sådana detaljer har aldrig folk bekymrat sig för. Och så kom ett citat från en lesbisk författare på 1980-talet att bli tillskrivet Einstein. – Märkligare saker har hänt.

Förvisso finns det undantag från den här attraktionslagen, mest överallt faktiskt, hela tiden. Men tendensen är klar: Faktoider förknippas, i stort sett, med så kända faktiska företeelser som möjligt. Det gör det lättare för dem att sätta sig i huvudet. Det räcker att man hört dem en gång för att man ska lägga dem på minnet, och man tycker att det är såpass intressant att man nämner det för andra. Påståenden som har sämre förmåga att sätta sig i huvudet, och sämre förmåga att spridas, blir sämre faktoider eftersom de glöms bort. Det är helt enkelt teorin om memer, utvecklad av Richard Dawkins: Idéer riskerar att glömmas bort och är därmed utsatta för ett naturligt urval. De som lyckas överleva blir ihågkomna, sprids och frodas. Då och då muterar de till nya varianter som ibland fungerar sämre, ibland ännu bättre. Och liksom i biologin har kombinationen av naturligt urval och mutationer en fantastisk förmåga att sålla fram härdiga exemplar som överlever allt man kastar på dem.

För att ta livet av en fin faktoid räcker det sannerligen inte att man påpekar att den är osann. Men det är vad jag kan göra. Och det är det jag tänker göra i denna podd.

Det här var det första avsnittet av Faktoidpodden. Jag som pratat heter som sagt Peter Olausson. Det producerades av Kwarnberg Productions. Vi hörs!

Det drogade oraklet

Before a prophetic session, the oracle would descend into a basement cell and breathe in the sacred fumes.

- William J. Broad: "For Delphic Oracle, Fumes and Visions", New York Times 19 mars 2002 (illustration Heinrich Leutemann)

Oraklet i Delfi var antikens utan konkurrens mest ansedda källa till dold kunskap. På den plats, som kallades "världens navel", fanns ett tempel vigt åt Apollo. Där inne satt prästinnan Pythia – namnet, som följde med tjänsten, minner om när Apollo besegrade det fruktansvärda urmonstret Python (som ibland är en drake, ibland något mer ormliknande, vilket lett till den zoologiska återanvändningen). Dit kom folk från vida omkring med spörsmål, ofta av största betydelse. Svaren levererades vid vissa högtidliga tillfällen; oraklet hade ingen drop-in. Hennes faktiska uttalanden torde ha varit mycket osammanhängande och svårbegripliga, gränsande till tungomålstal. De tolkades också, åtminstone enligt några källor, av präster, som renskrev de gudomliga budskapen åt kunderna. Svaren var av hävd svårtolkade och mättade med dubbelmeningar. Man kan ana att mången sentida efterföljare inspirerats därav, direkt eller indirekt.

Men vare sig svaren gick via prästerna eller inte, så kom de verkligen från oraklet. Och att hon befann sig i någon sorts gudomlig trans är källorna överens om. Vad var det?

Källorna nämner någon sorts mystiska ångor. De var, tänkte man sig även långt senare, av vulkaniskt ursprung; sådant jox kan ju innehålla lite av varje, med allehanda effekter på kropp och knopp. Denna bild verkar leva kvar i det allmänna medvetandet, åtminstone där detta har någon uppfattning alls om oraklet i Delfi. Och det trots att den under lång tid varit helt avskriven, åtminstone bland de insatta. På 1890-talet undersöktes nämligen grottorna noggrant av franska arkeologer. De kunde inte hitta den där sprickan de gamle talade om. Inte heller var området vulkaniskt, en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera innan. Därmed avfördes "ångorna" från dagordningen, åtminstone de vulkaniska. Kanske prästerna bränt hampa, oleander eller annan växt med önskvärd effekt någonstans, vars rök förmedlats via rör? Eller vad man nu tänkte ut.

Vi känner till en hel del om oraklet, men de lärde tvistar om vad som frambringade orakelsvaren (en vanlig gissning är att det rörde sig om vulkaniska ångor eller andra typer av hallucinogena gaser – men ingen vet).

- Dick Harrison: Oraklet i Delfi, SvD 24 oktober 2012

Men i början av 2000-talet reviderades den bilden, av flera intressanta skäl. Arkeologen John R. Hale  och geologen Jelle Zeilingia de Boer (som dog så nyligen som 2016) tog sig an frågan med sina kombinerade kunskaper. Geologen konstaterade att även om just Delfi-trakten saknar vulkaner och gejsrar så ligger den icke desto mindre i ett seismologiskt aktivt land, där marken ofta rör på sig; sådant kan såväl öppna upp som stänga sprickor. Dessutom hade grekiska geologer hittat en förkastningslinje som löpte direkt under templet; de Boer fann ytterligare en, som korsade den första vid samma plats. Det ska också sägas att det franska projektet inte involverat några geologer.

Vidare fann de att expeditionen letat efter en stor spricka, som de inte hittat. Men de hade tydligen inte tänkt på de små sprickor som finns i mängder; ett gammalt fotografi de tog visar rentav en vattensamling, som mycket väl kan utgöra en källa, omgiven av en mängd småsprickor. Det bekräftades även av lokalbefolkningen – ännu en "detalj" som man tydligen glömt att kontrollera – som visste att berätta om sprickor i bergen ur vilka det kunde strömma kall luft.

Och även om området som sagt inte var vulkaniskt, så finns det annan geologisk kemi. Berggrunden utgörs av kalksten med höga halter av bitumen, råvaran för asfalt. Vatten som passerat sådana lager kan samla på sig diverse ämnen. När man studerade källvatten hittade man också etan, metan och i synnerhet eten, som kan ha sövande och narkotiska effekter – det användes länge som bedövningsmedel. Det har även en sötaktig doft, något som nämns i en beskrivning från Plutarkos (den mångkunnige skribenten tjänstgjorde en tid som präst i templet).

Oraklet arbetade som sagt inte när som helst. Ursprungligen tog hon emot besökare en gång om året. Senare utökades schemat till månatliga mottagningar – utom under vintern. Kanske det berodde på att de profetiska ångorna strömmade sämre när det var kallare? Och när oraklets rykte och makt sakta minskade, kanske det berodde på att geologin ströp tillförseln? För att till slut, när kejsar Julianus Apostata (som inte härskade längre än 361–363) kom för att få råd, istället fick reda på att dess tid vad förbi.

Det är rätt sällan som historiska frågor av den här sorten får ett definitivt svar. Men även om fackfolk diskuterar detaljer så verkar ingen ha hittat någon avgörande brist i förklaringen. Det verkar som om vi faktiskt vet hur oraklet i Delfi drogades till sin gudomliga kontakt.

Källor:

• William J. Broad: For Delphic Oracle, Fumes and Visions, New York Times 19 mars 2002
• Jimmy Maher: The Oracle of Delphi – Epilogue: Myth and History, 11 september 2020
• NE: Delfi

 

Faktoidpodden

En podd om faktoider, myter, klintbergare och urban legends. Drivs av Peter Olausson som ägnat sig åt faktoider sedan 2003.

- Faktoidpodden

Såna här poddar gillas visst. Så jag har börjat med en. För den som vill lyssna på sånt här.

Faktoidpodden hittas på anchor.fm/faktoider och så småningom fler ställen. Jag har börjat med att lägga upp tre avsnitt så det finns något nämnvärt att lyssna på. Samtliga under halvtimmen.

Planerad utgivning: Ett avsnitt per vecka, åtminstone till att börja med. Söndagar kommer att bli podd-dagen. Den här gången offrade jag en lördagsfråga för att få till ett snitsigt datum, men det kommer inte att hända igen.