Max Boot: The Savage Wars of Peace

... Nyheterna om massakern blev förstasides-stoff i USA. När de läste om de fruktansvärda detaljerna så måste mången medborgare ha frågat sig vad deras söner gjorde på andra sidan jorden, kämpande och döende i ett krig som officiellt förklarats avslutat mer än en gång. Det underutvecklade landet i sydostasien visade sig vara en hårdare nöt än någon anat, och kriget blev ett bryskt uppvaknande för många ...

Reaktionerna efter Vietnam 1968? Skulle man kunna tro. Jag tog upp det fina citatet i en gammal bloggpost (USA:s krig) men ser att jag inte tagit med recensionen av helheten. Den kom ut 2002, det är ett tag sedan, men dels är de historiska beskrivningarna tidlösa, dels verkar USA:s krigsinsatser på något sätt alltid vara aktuella, även bilderna av dem genom åren. Så här kommer recensionen.

Citatet ovan gäller för övrigt Filippinerna 1899.

Att USA varit inblandat i såpass många såpass trassliga (såväl politiskt som militärt) stridigheter, långt hemifrån, och det flera generationer före Vietnam, kom som en överraskning för åtminstone mig. Sådan information är bara ett skäl till många borde läsa Max Boots The Savage Wars of Peace: Small Wars and the Rise of American Power. Ett annat att den ofta är spännande och medryckande, aldrig tråkig; ännu ett att författaren är en lysande skribent, vad beträffar såväl kunskaper och formuleringskonst som engagemang och (särskilt svårt med tanke på det bistra ämnet) perfekt avvägd humor.

För det är nog helt få som känner till omfattningen av USA:s ”small wars”. (Begreppet är förresten inte så eufemistiskt som det låter, ca 1900 var det en vedertagen term, och den används ju än idag i sin spanska form guerilla.) Den allmänna bilden av USA:s krigsinsatser är väl första och andra världskriget, Korea och Vietnam, och så senare tiders insatser i Irak, Afghanistan, Irak igen, Grenada... Samt inbördeskriget, såklart. I själva verket gjordes under perioden 1800-1934 ca 180 landings abroad. Bara en sån sak, att landets flotta ursprungligen skapades för att sättas in i ett ”litet, ej formellt förklarat krig halvvägs runt jorden”? (Barbaresk-kriget 1801-1805) Många av USA:s befälhavare under andra världskriget hade erfarenheter från Kina, Filippinerna, Nicaragua, Haiti, Dominikanska Republiken ... Bilden av ett strikt isolationistiskt USA, som kräver en Lusitania eller ett Pearl Harbor för att ta till vapen, är en halvsanning som här avlivas å det grundligaste.

Boot hör till de författare som gärna skaffar sig åsikter om personerna han beskriver, negativa eller positiva, och gör just inga särskilda försök att dölja dessa sina affektioner. Han tvekar heller inte att dela ut tjuvnyp, främst åt politiker (beskrivs ofta såsom levandes i en egen värld, med bara ett fåtal beröringspunkter med den verkliga) och handelsmän (som inte tvekar att sälja amerikanska vapen av bästa sort till landets fiender), men även hans älskade krigare får en släng av sleven när de verkligen förtjänar det. Han hyser också en tydlig beundran för tappra fiender, i synnerhet Pancho Villa. Boot må vara djupt konservativ (mer om detta nedan), men den politiska agenda jag misstänkte utifrån baksidestexterna går svårligen ihop med analyser som det faktum, att landets existens är sprunget ur några koloniers rättmätiga krav på självbestämmande, innebär att begreppet ”imperialism” får kallas något annat när USA ägnar sig åt det. Eller att mindre smickrande episoder (plundrandet under Boxar-upproret, den hårdhänta behandlingen av civilbefolkningen på Filippinerna, med flera) just inte var någon god reklam för den civilisation man representerade.

Boot driver några militära/politiska teser. Recensioner på nätet har vanligtvis koncentrerat sig på dessa. (Snarare än förf:s bakgrund inom Christian Science vilket jag finner mest problematiskt.) En av dem är att Vietnam-kriget borde ha utkämpats som ett ”small war”, där ett prioriterat mål är att minska gerillans makt genom att vinna lokalbefolkningens förtroende. Fiaskot med de storskaliga insatserna har blivit ett hjärnspöke för USA:s militär, som ändå misslyckas (menar Boot) med att dra rätt slutsatser. Istället har vi fått Powell-doktrinen (som i korthet går ut på att USA endast skall inleda krig när ”vital national security interests” är hotade, då ett konkret och rimligt mål finns, det hela stöds av befolkningen m.m.; och då skall man gå in med största möjliga styrka för att få slut på det hela så snabbt som möjligt), stick i stäv mot alla erfarenheter USA kunnat dra under 200 år av small wars. (Det kan noteras att boken kom ut före det senaste Irak-kriget.) Beskrivningarna av dessa utgör också bokens absoluta merpart (13 kapitel av 16).

Är då bokens huvudsyfte politiskt med en historisk bakgrund, eller historiskt med en politisk slutkläm? – Den kan naturligtvis vara båda delarna, men det som recenseras här är den historiska delen. Och den är, som sagt, utomordentlig.

Recension - Hitlers första krig

Det har ju blivit en och annan recension genom åren. De har kunnat återfinnas på ställen som Skalman, historiens främsta forum, men hittills har jag bara lagt ut en av dem här (som å andra sidan var Illionois Nazis, se även Folkvett  2/2012: Jude, nazist och schaman.) Här kommer en recension av en bok som inte är direkt urgammal, och som jag tyckte var mestadels riktigt bra.

---

Thomas Weber, Hitlers första krig
Historiska Media (2011), ISBN 978-91-86297-60-2

Första världskriget präglade Adolf Hitler för resten av hans liv; därom råder ingen tvekan. Han återkom ideligen, ideligen till krigsåren. Efter förnedringens år i Wien kom kriget att lyfta, rena och härda honom, det var där han på allvar började inse hur världen är funtad, det var där han först upplevde frontens kamratskap, det var där en betraktare allra först hade kunnat ana en Führer i vardande, en enkel soldat som valts ut av öde och försyn att leda sitt folk mot den ljusnande framtid, och så vidare. — Så kan man återge Hitlers bild av krigsåren, som den förmedlats till om- och eftervärld.

Här har vi ett uppenbart källkritiskt problem. Hur korrekt återgav han sina upplevelser i Mein Kampf? När veteraner från Regiment List på 1930-talet lovordade sin gamle kamrat, i artiklar och böcker som spreds via samma kanaler som nationalsocialistisk propaganda, hur mycket kan vi lita på dem? Svaret är givet; men något alternativ har inte funnits, eftersom ingen tagit itu ordentligt med att reda ut Hitlers första krig. Inte förrän Thomas Weber 2010 kom ut med Hitler’s First War.

Titeln ”Hitlers första krig” är kanske inte vilseledande, men lätt att missförstå. Ganska exakt halva boken handlar om Hitler i första världskriget. (Den kan även läsas som en beskrivning av kriget så som det upplevdes av soldaterna i ett enskilt regemente, en läsart som jag fann nog så intressant.) Eftersom källäget är som det är, vi har inte särskilt många pålitliga uppgifter om Hitler, så väljer Weber att i första hand studera soldaterna i Regiment List: Vilka var de, varifrån kom de, hur reagerade de på krigets verklighet, och så vidare. Särskild vikt läggs vid sådant som vi gärna skulle vilja veta om Hitler vid den tiden men inte kan få reda på. Då får 16. kungliga bajerska reservinfanteriregementet tjänstgöra som en sorts statistisk reserv-Hitler. Weber har plöjt dagböcker, brev, rapporter och statistik av alla de slag för att utröna vad de tyckte, trodde och tänkte. Bland mycket annat kan han berätta att RIR 16 inte utmärkte sig för någon antisemitisk hållning (de många judiska soldaterna har inte haft några trakasserier eller liknande att berätta om), att de varken var särskilt krigiska, nationalistiska eller politiska, att det inte fanns en oproportioneligt stor andel intellektuella bland dem, och heller inte att de befanns vara fulltränade soldater från första början — alla uppfattningar som cirkulerat, i såväl propaganda som ansedda sammanhang. De var inte ens frivilliga soldater, utan ”ett sammelsurium av halvdugliga män”.

Inte heller hade soldaterna särskilt mycket till övers för ”etappsvinen” som satt på staben ett gott stycke bakom fronten. Där sov man i riktiga sängar, åt riktig mat och hade en tämligen behaglig tillvaro. Det var där Hitler tillbringade det mesta av sitt första krig. Det var där han upplevde Kameradenschaft, inte i skyttegraven utan tillsammans med andra ordonnanser och, så långt gradskillnaden tillät, med officerare. Dem hade han en devot inställning till, vilket var ännu en punkt där han skiljde sig från den genomsnittlige soldaten i Regiment List.

Hitlers tjänst som ordonnans har tolkats olika: Innebar den livsfarliga bud till de främsta skyttegravarna, eller betydligt mindre riskabla uppgifter en bit bakom? Weber slår fast att det var det senare. Hitler tillbringade en del tid i skyttegravarna, men inte i närheten så mycket som han försökt att påskina, vilket blev den etablerade bilden i såväl propaganda som historieskrivning.

För att nämna ett sista exempel så ägnas en del utrymme åt Hitlers järnkors. Han fick ju två järnkors, av andra respektive första klassen. I synnerhet det sistnämnda har väckt uppmärksamhet. Vad var det egentligen för hjältedåd som renderade honom en sådan utmärkelse? Var det ett bevis för det farliga ordonnanslivet? Men Weber visar att så inte alls behöver ha varit fallet; hederstecknen förtjänades enklare på staberna än i skyttegravarna.

Den andra halvan av boken handlar om resten av Hitlers karriär och liv, eller åtminstone de delar som har med första världskriget att göra. Hur tolkades, förvrängdes eller rentav förfalskades Hitlers krigserfarenheter i propagandan? Hur användes de? Ibland verkar Weber se krigskopplingar mest överallt, som om nationalsocialismens propaganda och dess framgångar uteslutande byggde på uppfattningen om Hitlers roll i Regiment List, men det är en kommentar i marginalen.

En av de intressantaste uppgifterna som kommer fram här är Hitlers tjänstgöring för den socialistiska bayerska rådsrepubliken våren 1919, ”en regering som han senare i Mein Kampf skulle bespotta som förrädisk, kriminell och judisk”. Weber hävdar att Hitlers politiska världsbild inte alls var färdig vid den här tiden. (Se även bloggposten Hitler som socialist (?).) En annan intressant uppgift rör soldaternas politiska hemvister och ställningstaganden före och efter kriget. Där visar Weber övertygande att de inte radikaliserades och brutaliserades på det sätt man ofta tänker sig. De paramilitära frikårerna bildades som en reaktion mot kommunisterna, men för att försvara Weimarrepubliken. Det första världskriget och dess slut innebar inte att Hitler och tyska folket sattes på en kurs som gick i en rät linje mot Tredje riket. Weber avslutar sin bok med slutsatser som inte bara gäller Tyskland mellan krigen: Demokratisering är inte någon linjär, enkel och pålitlig process, den är känslig, lätt att påverka men svår att styra, och huruvida den ska lyckas eller misslyckas beror i hög grad på tillfälligheter.

Weber har gjort ett grundligt arbete. Några gånger skiner mödorna igenom när han återger lite väl mycket data i osmält skick eller uppehåller sig vid detaljer, men de tillfällena är undantag. Boken ligger på gränsen mellan det populärhistoriska och fackhistoriska och lyckas mestadels att hålla balansen väl.

Bokens noter ligger samlade i slutet av boken. Det är synd eftersom de inte bara utgör källhänvisningar (som med fördel läggs som slutnoter) utan även kommentarer som hade gjort sig bättre som fotnoter.

Betyget är, som så ofta, inte enkelt att sätta. Hitlers första krig har vissa skönhetsfläckar i form av onödig långrandighet och avvikelser från ämnet. Men vad innehållet beträffar så är boken helt enkelt obligatorisk för var och en som vill göra anspråk på att känna till något om Adolf Hitler utöver det man kan läsa i de populärhistoriska tidningarna.


Betyg: 4 av 5