Hur många idag har sprättat upp en bok?
En gång i tiden var boksprättande en standardsyssla för den läsande delen av befolkningen. Böcker trycktes, och trycks än idag, i stora ark som veks ihop och bands, och kanske eller kanske inte sprättades upp. (Bonusinfo: Om varje ark bildade två sidor kallades det folio, fyra sidor kvarto osv.) Så när man fick en bok utgjorde den en bunt hopvikta ark, mellan pärmar om den var inbunden (vilket inte var självklart). För att komma åt innehållet behövdes en kniv, gärna nätt, inte alltför kort och rejält vass. Vidare avslöjade sprättningarna hur stor del av en bok som lästs eller inte lästs.
Sedan länge sprättas sidorna inte upp, utan kanterna på boken skärs rena så vecken försvinner. Jag vet inte när ouppsprättade böcker slutade levereras. Än idag stöter man ofta på uppsprättade antikvariska böcker, där sidorna är luddiga efter alltför slöa knivar. Och ibland kan man rentav hitta ouppsprättade (helt eller delvis) böcker så man får plocka fram kniven, precis som förr i tiden. När jag behövde en sådan för bilden ovan tog jag fram Bertil Lundmans rasbiologiska avhandling Dala-allmogens antropologi (1945), omnämnd i bloggposten Ett litet stamträd med bara Dalarna. Månne det talar för tidigare ägare att boken, författarens dedikation till trots, till stor del är ouppsprättad.
Jag har ännu inte hittat någon värdefullare volym i behov av sprättning. Om den situationen skulle uppstå, skulle jag först konsultera någon med koll för att höra om sprättande är en god eller dålig idé.
4 kommentarer:
Jag letade lite i hyllorna, och den senast utgivna (en gång) osprättade boken jag fann var från 1987 (Peter Cornell - Paradisets vägar). Har någon ett nyare exempel?
Osprättade böcker var ju avsedda att tagas till en bokbindare för att bindas. Personer som läste mycket hade ibland sin hela bibliotek bunden i samma stil. Det betydde inte att bindningarna skulle ha varit med superfina guld och läderpärmar.
Här i Finland utgavs på 90-talet några osprättade upplagor av populära klassiker, men det var bara en marknadsföringsgrej - böckerna gick inte at bindas eftersom deras rygg var inte sydd utan limmad som i en pocketbok.
En osprättad bok från 1987! Det var mycket senare än jag kunnat gissa. Med undantag för den där finska marknadsföringsgrejen då, den skulle jag inte räkna som ett "äkta" fall.
Att bokbindandet tillkom, att det inte var självklart att en nyinköpt bok var inbunden, var vad jag antydde med en parentes. Det var då och därför man kunde hitta bokbinderier lite varstans. Sånt gillar stofilen i mig.
Kniven ska vara lagom vass. Är den för slö kan det som sagt bli luddigt. Är den för vass finns det risk att den skär snett genom sidan (har hänt mig). Alltså inte en bordskniv och inte heller en förskärare. Däremot är en brevkniv perfekt.
Skicka en kommentar