2019-11-18

Välmenande råd till dig som har cancer

Jag har tillbringat en tredjedel av livet med att reda ut faktoider: myter, missuppfattningar och halvsanningar av alla de slag. Mer eller mindre organiserad pseudovetenskap är en nära släkting som jag gett åtskillig uppmärksamhet dessutom. Av alla pseudovetenskaper ligger kvacksalverierna i särklass när det gäller att skada och döda folk. Och det finns ingen sjuka som är hälften så intressant i kvackarskrået som cancer. Det finns ingen sjuka som den drabbade får hälften så många välmenande tips och råd mot som cancer; ibland av kvackarna själva, men oftast av aningslösa medlöpare. Ofta motiverar dessa sina 100 % välmenande råd med berättelser om egna eller andras goda erfarenheter, eller så nämner de bara att alternativen finns ("jag har hört att man i Mexiko ...").

Hittills har jag bara fått några enstaka sådana tips. Jag har förstått att jag utgör ett undantag, milt sagt.

Hur är det med folk som inte gjort karriär på att motarbeta pseudovetenskap och kvack? Vars vänner och bekanta (med några få undantag) vet precis var man står i sådana frågor? Som föreläst och skrivit böcker om och mot myter, kvack och blaj, varit ordförande i skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning, med mera? Det vet jag mycket väl: De får välmenande råd i överflöd.

För tillfället är jag i den vanliga svenska skolmedicinens vård. Jag mår oförskämt bra med tanke på att jag har cancer och därtill behandlas med cytostatika, "cellgifter" (den riktiga forskningen har revolutionerat det som för bara några futtiga år sedan kunde vara rena skräckupplevelsen). Jag har ännu inte varit i närheten av den desperation, flankerad av smärtor och illamående, som genom åren fått otaliga annars rationella människor att lockas av kvackarnas fagra löften, och i värsta fall ersätta verksamma behandlingar med värdelösa, kanske så kostsamma att de behöver finansieras av släkt, vänner och sålda hus.

Det sägs att det inte finns ateister i skyttegravar ("there are no atheists in foxholes"). Även om det inte är sant (för det är det inte) så ligger det mycket i det. När döden flämtar en i nacken så är det djupt, måhända fundamentalt, mänskligt om den under ordnade förhållanden aldrig så skeptiskt och rationellt sinnade börjar sätta sin lit till krucifix eller bakpulver, nämligen om de presenteras som den enda fungerande vägen från lidande och död.

Hur skulle jag reagera om jag, peppar peppar, hamnade i ett sådant foxhole? Det enda ärliga svaret är att jag inte vet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Skyddsgrop alternativt skyttegrav skulle messerwisser Hans påstå att det blir på svenska.

Regina Spector har en i sammanhanget relevant låt.

https://www.youtube.com/watch?v=-pxRXP3w-sQ

MVH

Hans

Spito sa...

En övernaturlig förmåga verkar kvackare och deras supporters ha, förmågan att hitta canceroffer att erbjuda sin dyra verkningslösa smörja. Jag följde Kristian Gidlunds blogg och inte ens när han uttryckligen betackades sig för alla råd om alternativa behandlingar så kunde alternativarna låta bli att komma med små tips i kommentarsfältet. 🤮

https://ikroppenmin.blogspot.com/2013/01/en-dares-forsvarstal.html

AH sa...

Klart att din tydliga ståndpunkt gällande alternativmedicin skulle kunna påverka mängden välmenande råd. Gissar dock att det samtidigt nog kan innebära fler skämtsamma råd från vänner och bekanta. Efter den första chocken lagt sig är det inte ovanligt att skämten dyker upp är min känsla.

Hexmaster sa...

Tack för länken, Spito. Vad är det för kraft som får folk att verkligen, verkligen vilja framföra sina budskap även när dessa uttryckligen betackats för? En sorts alternativ-Tourettes där det är lika oundvikligt att ta upp kolloidalt silver, vitaminer eller aprikoskärnor som att andas. Jag har inte tittat på andra poster på bloggen men kan bara föreställa mig hur många välmenande råd från omtänksamma människor som finns där. (Och även om det naturligtvis förekommer utövare som själva kränger skiten så är de i minoritet; de absolut flesta råden kommer från folk som inte tjänar ett öre på dem.)

AH: Skämtan är en helt annan sak. Ser fram emot det stadiet, när (om?) omgivningen kan hantera det lite mer avslappnat.