Barn och blomma

- Craiyon (f.d. DALL·E mini) fick illustrera

”Barn och blomma”! Är uttrycket bekant?

Ja, ni sliter inte precis ut det, o svenska språkbrukare. Enligt KB:s lägg har det använts 18 gånger i svensk dagspress under de senaste hela tio åren (söklänk här), och minibloggen Twitter uppvisar inte ens ett belägg per år.

Men då och då dyker det upp, om inte annat så i lite äldre källor. Betydelsen torde framgå av sammanhanget. Men jag inleder ändå med ett undervisande exempel.

De senaste 18 åren har kungen haft barn och blomma vinkande från ett av Slottets fönster. I år fick han nöja sig med enbart ”blomman”, drottning Silvia.

- ”Kungssången väckte solen”, SvD 2 maj 1997

Ta med dig barn och blomma
För de får jämt sitta hemma och less
Dom ska komma
Hit till vår glada adress

- ”Ta med dig barn och blomma”, Sten-Åke Cederhöks översättning (1982) av Marvin Scott och Malcolm Lockyear, ”Friends and neighbours”

Ferdinand    Så sant jag hoppas/på långt och fridsamt liv med barn och blomma

- Shakespeare, Stormen (akt IV, scen 1; övers. Hagberg, 1851)

Men så går man till den oöverträffade källan för bevingade ord och uttryck. Och vad hittar man väl där?

Barn och blomma; eg. tautologi (blomma = blomstrande barnaskara); ofta missuppfattat såsom: barn och maka.

- Pelle Holm, Bevingade ord (1962)

”Ofta missuppfattat” skulle nog kunna justeras till ”alltid”. När jag letade exempel på hur ”barn och blomma” används med någon annan betydelse än ”barn och maka” fick jag gå till källor som är betydligt äldre än 1962.

Du skulle […] födha tin man barn och blomma

- Andreas Johannis Prytz, Olof Skottkonung (1620)

Ett av exemplen på ”barn och maka” visade sig tvärtom använda ”barn och blomma” i den äldre betydelsen ”blomstrande barnaskara”. För även om man i pjäsen pratar om Ferdinand och Mirandas gemensamma framtid vid tillfället, så nämns den senare inte i den förres replik:

Ferdinand    As I hope/For quiet dayes, faire Issue, and long life

- Shakespeare, The Tempest (1623, First Folio)

*

Så långt uttrycket ”barn och blomma”. Nu en liten utläggning utifrån Holms anmärkning om att det är ”ofta missuppfattat”.

Språk är demokratiska. Om ordet eller uttrycket X har betydelsen Y, men en kvalificerad majoritet av språkets brukare kommer överens om att det har betydelsen Z, så är det Z som gäller. Om detta är bra eller dåligt, önskvärt eller inte osv kan man diskutera, men det är så det är. Detta har språkvetare påpekat hur många gånger som helst. Språkvetenskapen är deskriptiv, inte normativ, som det också heter. Den går inte ut på att stifta lagar utan att berätta hur språket ser ut.

Så är det åtminstone nu för tiden – det är vår tids paradigm. Förr har det varit annorlunda. När nu ”förr” inträffade … Jag vet inte när språkvetarna började gå från det normerande till det deskriptiva. Men det låg nog närmare för Pelle Holm (1888–1980) att klassa det allmänna bruket av uttrycket som missuppfattning än vad det skulle gjort för senare språkvetare i liknande situationer.

barn och blomma hela barnskaran eller avkomman, (ibland) hela familjen, hustru och barn

- Johan Palmér och Herbert Friedländer, Ord för ord (1984) beskriver uttrycket utan att bedöma