Patriarken Jakobs tolv söner kom, i princip, att bilda Israels tolv stammar. De fick namn efter respektive anfader: Ruben, Simon, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Naftali, Gad, Asher, Benjamin, Efraim och Manasse. (Listan med Jakobs söner var för inte så länge sedan lika obligatorisk skolkunskap som aus, ausser, bei osv.) När man erövrade Kaanans land fördelades marken mellan stammarna. Efter flera turer kom två riken att bildas: Israel i norr, Juda i söder. Det förra angreps i omgångar ca 730-720 f.Kr. av Assyrien. Invånarna dödades, flydde eller fördes bort som slavar. (Vilket inte ska förväxlas med den babyloniska fångenskapen som riket Juda råkade ut för några generationer senare.) Av tolv stammar kom Juda och Benjamin att leva kvar under
någorlunda dokumenterade former. De tio andra försvann, löstes upp under
oklara former, så som oräkneliga folk genom världshistorien
"försvunnit" som identifierbara enheter.
Så långt historien, såväl den bibliska som vetenskapliga. Jag vet inte om de skiljer sig åt på några avgörande punkter, men å andra sidan har det som vi ska studera här inte mycket med vare sig bibel eller vetenskap att göra.
Det ärliga men onekligen tråkiga konstaterandet "vi vet inte" är det givetvis många som inte låtit sig nöja med. Istället har man tänkt ut myriader fantasifulla förklaringar av vart de förlorade stammarna
egentligen tog vägen. Det hela utgör en rik genre inom pseudohistorien.
Som när man på 1600-talet föreslog att ättlingar till de försvunna stammarna levde bland, eller rentav utgjorde, indianerna i Anderna. Eller nestorianerna, vars kristna tro utdömdes som kättersk på 400-talet varefter många av dem begav sig österut - kanske de utgjorde ättlingar av de försvunna stammarna? Vilket i sin tur gav upphov till underbart knasiga idéer som att afghanerna, kineserna med flera utgjorde de försvunna stammarnas ättlingar. Eller varför inte japanerna?
Nichi-yu dosoron, som idén kallas där, föreslogs på fullt allvar så sent som 1908.
Andra har föreslagit en rad afrikanska folk (som till exempel
den judiska församlingen hos igbo-folket i västafrika), de gamla khazarerna, indiska folk, överhuvudtaget judiska grupper varhelst sådana förekommit. Eller varför inte kurder, skandinaver (stammen Dan = Danmark), eller irländare och britter? I Victorias England blev detta en rätt stor grej, och 1919 grundades The British-Israel-World Federation som tidvis samlade stora skaror och tunga namn; det är inte helt enkelt att greppa när man ser deras programförklaring (notera även att det brittiska kungahuset är finare än man kan tro):
The Federation believes that Christ is our personal Saviour and Redeemer of the nation. We also believe that the descendants of the so-called “Lost Ten Tribes” of the Northern House of Israel are to be found in the Anglo-Saxon-Celtic and kindred peoples of today.
- BIWF:
Our Beliefs
En annan rörelse som tagit till sig de försvunna stammarna och som än idag är stor och viktig är
den osannolika LDS-kyrkan, de som mestadels kallas mormoner. De räknar de amerikanska indianerna som ättlingar till folken som beskrivs i
Mormons bok, som i sin tur stammar från Israel; närmare bestämt från stammarna Efraim och Manasse, som tillsammans bildar "huset Josef". Dessutom har de fått påfyllning av europeiska immigranter som också stammar från Efraim, som nämligen Guds hand har fört över till det nya landet...
Finns det någon poäng med allt detta?
När det gäller klassificeringen av "exotiska" folk som försvunna stammar så kan det vara ett utslag av att man försöker att förklara saker och ting med det material man har tillgång till. På samma sätt som snäckskal i berg förklarades med floden, ben efter förmodade jättar med 1 Mos. 6:4 och så vidare, så gjordes en mängd försök att passa in diverse folkgrupper med bibeln, helt enkelt eftersom den var den främsta fornhistoriska källan man kände till.
När det gäller klassificeringen av sig själv som "försvunnen stam" så har syftet varit mer anspråksfullt: Man gör sig till Guds utvalda folk.
