Fakta och faktoider i tjugo år

Alt-text: 'Grandpa, what was it like in the Before time?' 'It was hell. People went around saying glass was a slow-flowing liquid. You folks these days don't know how good you have it.'

- xkcd: Misconceptions om den första tisdagen i februari; här är Wikipedia: List of common misconceptions; och här har vi förresten faktoider.nu: Rinnande fönsterglas

Jag har skrivit förr om hur jag kom in på det här med faktoider. Men nu är det nog ett tag sedan. Och med tanke på jubileet så …

Nya ord applåderas sällan; de irriterar mer än de vederkvicker. I det här fallet tror jag att många välkomnar nybildningen. En annan sak är att faktoider skall genomskådas och bekämpas. I det arbetet har vi nytta av ordet faktoid. Nu har fienden fått ett namn.

- Lars-Gunnar Andersson i Göteborgs-Posten

Jag hittar inte något datum för artikeln men minns när jag läste den. Kylhammar nämner att det skulle ha varit ”apropå DF:s introduktion av begreppet”, vilket borde ha varit i månadsskiftet april-maj 2002. Det var första gången jag såg ordet ”faktoid”. Jag lade det på minnet men gjorde inget mer. Dagens Forskning bör alltså ha nämnts, men det minns jag inget om.

I mars 2003 hittade jag så Dagens Forskning på nätet. Det var en trevlig publikation vars tid dess finansiärer tyvärr såg till snart skulle vara ute; men vid det här laget var den fortfarande igång. Året innan hade de som sagt kört en serie om så kallade faktoider. Den inleddes av en viss Martin Kylhammar, professor i Linköping, som även tidigare gjort reklam för ordet. Visst hade det använts då och då, sedan Norman Mailer konstruerade det 1973; men ett så användbart ord borde nyttjas flitigare. Tyckte tydligen Kylhammar. Och drog igång artikelserien.

Själv proffshistoriker förtvivlas jag dagligen av hur våra stora medier kolporterar som fakta historiska föreställningar, som för länge sedan borde ha förpassats till avdelningen för kuriösa felaktigheter …

- Martin Kylhammar: Dagens Forskning öppnar nytt forum för folkbildning [archive.org], Dagens Forskning 29 april 2002

Jag hade länge varit intresserade av sådana etablerade fel, som att man kallar Frankensteins monster Frankenstein. Jag var kanske 10–12 när jag läste Tom Burnams Här Var Fel (1976); den är ingalunda fläckfri men idén är lysande. Och när jag nu hittade faktoid-artiklarna fick jag ett ord för det hela, diverse resonemang om företeelsen i sig (snarare än enstaka fel), och inte minst två exempel som verkligen fick mig att fundera: Kristian II ”Tyrann” kallades aldrig ”den gode” eller ”Bondekär”, och chefen för patentverket sade inte 1899 att ”allt som kan uppfinnas har uppfunnits” (länkar till arkiverade DF-artiklar). Jag har senare insett hur bra just de två etablerade felen var som utgångspunkt för faktoid forskning.

Jag kände till båda påståendena, Kristian den gode och uppfinningscitatet, och hade länge trott på dem, helt och fullt och utan att för ett ögonblick känna minsta tvivel. Nu fick jag en del att fundera på.

I det första fallet hade jag heller inte haft någon anledning att känna tvivel inför påståendet; det är ju fullt rimligt att vänner och fiender har olika tillnamn på en person, som ”tyrann” respektive ”den gode”. Men det fanns historiker som kände till uppgiften och visste att den var fel, och som då och då påpekat detta. Hur kunde felet finnas kvar när det fanns folk som visste bättre? Varför spreds inte korrigeringen lika effektivt som felet?

Det andra fallet var ännu intressantare, för min egen del. Det var inte alls rimligt, tvärtom. Ett uttalande i stil med ”nu är allt som kan uppfinnas uppfunnet” hade 1899 gått emot hela tidsandan, som nog var den mest teknikoptimistiska världen någonsin sett. Visst kan man tänka sig spridda bysnillen påstå saker och ting, men ett sådant uttalande hade svårligen kunnat komma från en samhällets etablerade stöttepelare, därtill tekniskt insatt, som chefen för USA:s patentverk; och det visste jag. Samtidigt som jag trodde att densamme sagt detsamma. Hur kunde jag tro på saker som inte gick ihop?

De två frågorna ställde jag mig våren 2003. Jag har inte fått svar på dem än. Men det har varit mycket intressant att försöka. Och jag är inte klar med ämnet – inte på långa vägar.

Efter att i spridda Word-dokument ha satt ihop några mytknäck, som kunde vara såväl triviala (redan ett kort citat från exempelvis Nationalencyklopedin kan krossa mången myt) som icke-triviala, så lade jag i augusti ut dem på hemsidan. Sedan fyllde jag på då och då … I januari 2005 fick de en egen sajt: www.faktoider.nu. Den är fortfarande igång (och 18 år gamla länkar till sajten funkar fortfarande; länkar från sajten kan det vara si och så med) men det är länge sedan jag lade krutet där. Den 14 augusti 2007 började jag blogga; Samma text för n:te gången hette bloggpost #1. Just nu läser ni förresten bloggpost #5540, för med några undantag (främst på sista tiden, av hälsoskäl) har jag lyckats hålla en takt av en bloggpost om dagen mycket längre än jag kunnat föreställa mig.

”Samma text” ja … Texten ifråga var en anledning (av flera) till att jag började blogga; det var manuset till min första bok. Våren 2008 gavs så Faktoider ut på förlaget Forum. Den faktoida karriären levlade upp, som kidsen säger; visserligen fortsatte jag i stort sett med det jag gjort i fem år, men nu för en betydligt större och växande publik. Det blev fler böcker – hittills har jag gett ut nio helt egna, nämligen Faktoider (2008), Fler faktoider (2009), Är det verkligen sant? (2009 – jag skrev två böcker praktiskt taget samtidigt vilket var lättare än del låter), Nya ord med historia (2010), Tredje rikets myter (2011), Blindspår (2012), 1914 – Vägen till första världskriget (2014), Sveriges historia (2018) och nu senast Kvacksalveri! (2021), samt några där jag stått för en delmängd av arbetet. Det har blivit artiklar – för tio år sedan räknade jag till hundra och de har åtminstone inte blivit färre sen dess – i ett antal tidningar med Legatus Mensae som den första (före böckerna rentav) och Folkvett som den mesta; de är medlemstidningar för föreningarna Mensa och Vetenskap och Folkbildning, respektive. Det har blivit medverkan i radio och tv, liksom åtskilliga scenprat av olika slag. Våren 2019 fick jag felfinnarpriset Det gyllene förstoringsglaset, ett konkret tecken på att det man gör uppskattas någonstans.

Det har blivit mycket faktoider, helt enkelt. Jag hoppas att någon lärt sig något. Jag har det definitivt.

Som hur man tar reda på saker. Jag har fått ett visst rykte av att ha reda på saker; det händer inte så sällan att folk utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag aldrig hört talas om. (Liksom att de utgår ifrån att jag kan allt möjligt konstigt som jag kan.) Jag har lärt mig, med eftertryck, att det viktigaste inte är vilken kunskap man råkar sitta inne med för ögonbicket, utan att ta reda på saker: Att göra det väl, gärna utan onödig tidsåtgång (eftersom man vill kunna göra det ofta), och inte minst att inse när det är dags att gräva. Det sista är svårare än det låter; man kan inte ifrågasätta precis allt man hör (eljest är man hopplös som människa), men när är det dags att fråga ”källa på det?” och ta fram spaden? Efter tjugo år i branschen har jag lärt mig mer av alla tre. Fullärd blir jag nog aldrig.

Och jag kan fortfarande ställa frågan ”hur vet du det?” och bli förvånad över hur stora tankebyggen man kan uppföra på klena grunder. Även när jag ställer frågan till mig själv.