I den mest kända, lästa och filmatiserade Narnia-boken förekommer följande nyckelscen. Edmund träffar Jadis, drottning av Narnia (och ond häxa, vilket han ännu inte vet) och hon börjar locka över honom till den mörka sidan. Hennes allra första lockbete är lite varm choklad. Och så något att äta till, såklart. Eftersom hon behärskar magi kan han välja vad som helst. Så vad väljer han?
"It is dull, son of Adam, to drink without eating," said the Queen presently. "What would you like best to eat?"
"Turkish Delight, please, your Majesty," said Edmund.- C. S. Lewis, The Lion, the Witch, and the Wardrobe (1950)
Turkish delight, eller turkisk konfekt på svenska. Vad är då turkisk konfekt?
Hur det smakar?
Här borde naturligtvis bloggaren komma med ett eget omdöme. Men tills jag fått tag på prima äkta turkisk konfekt [ fixat! läs mer nedan ], rosensmakande liksom gärna andra sorter, så verkar följande snabbrecension sammanfatta den allmänna uppfattningen om turkisk konfekt, åtminstone utanför mellanöstern:
Det smakade sött, mjöligt, geléigt och rosenvatten. Ärligt talat lyckades det blanda två vidriga konsistenser med alldeles för mycket blomstersötma. Vidrigt!- Gitto: Lita aldrig på häxor, bloggen Kärlek, mat och folköl 17 maj 2007
Det som i boken framställs som delikatessernas delikatess visar sig i verkligheten inte alls vara det, rentav "vidrigt". (Visserligen var drottningens konfekt kryddad med magi men icke desto mindre var det vad Edmund valde när han fick ett helt fritt val.) Detta har gett upphov till en fråga som ställts många gånger: Varför framställde Lewis ett tråkigt eller rentav ”vidrigt” godis på detta sätt?
The question of Turkish Delight often becomes still more perplexing when a young Narnia fan actually eats the stuff, and finds that it does not live up to Edmund’s rapturous praises.- Leah Schnelbach: Why Was Turkish Delight the Ultimate Temptation in C.S. Lewis’ Narnia?, tor.com 8 augusti 2016
Cara Strickland har gjort vad som torde vara den definitiva utredningen av denna lilla men brännande fråga. I korthet började Lewis på en sorts utkast till The Lion, the Witch, and the Wardrobe hösten 1939, sedan några evakuerade barn från det krigshotade London placerats i hans hem utanför Oxford. Den andra och slutgiltiga versionen av boken var klar först 1949. Under tiden hade sötsaker hunnit ransoneras, med början i juli 1942. Likt många andra ransoneringar hängde den med långt efter krigsslutet, eller ända fram till februari 1953. Och man kan tänka sig, att när britterna under och efter kriget väl fick tillfälle att nyttja sina godiskuponger, så fanns turkisk konfekt sällan på hyllorna. Av oklara orsaker lär inga utländska kopior kunna mäta sig med originalen från Levanten, och äkta vara var praktiskt taget omöjlig att komma över. Det som länge varit en någorlunda tillgänglig lyx – för att försöka sammanfatta mitt intryck av prisnivå och spridning bland klasserna – tillhörde under denna tid en förlorad värld. Det var nog sådan nostalgi som var konfektens främsta krydda när Lewis lät Edmund välja den som ett förment ljuvligt förskott på sina Judaspengar.
Källor:
Cara Strickland: Why Was Turkish Delight C.S. Lewis’s Guilty Pleasure?, JSTOR Daily 3 augusti 2016
Wikipedia: Turkish delight; The Lion, the Witch and the Wardrobe
Uppdaterat: Jag fick naturligtvis se till att smaka på delighten. Hittade så småningom, prövade med smak av granatäpple samt klassiska rosenvatten. Även om det inte riktigt uppnådde graden "vidrigt" så fann jag dem helt onjutbara, i synnerhet den senare. De smakade som tvål luktar, och med tokmycket socker på.
10 kommentarer:
Påminner lite om en jul på åttiotalet när familjen fick en ask av Fazers gröna marmeladkulor. De smakade inte så gott, mest lite underligt, men de gick ner, godis är ju ändå godis resonerade jag som barn.
Men hade jag fått välja så hade jag naturligtvis tagit något annat.
Ah, Fazers marmelad! På svenska Wikipedia kallas lokum för just marmeladgodis. Bortsett från att matkemin är olika (pektin vs stärkelse) så är de, att döma av vad jag sett, rätt olika i konsistens. Som barn var det ju bara hemskt :-) men nuförtiden är de godaste sorterna helt okej och lite till.
På samma sätt kalasar katterna i Pelle Svanslös ofta på tjock grädde, som under krigsåren inte gick att få tag på via mejerierna hur många kuponger man än hade - så mycket fett som möjligt användes till smör och dricksmjölken standardiserades till 3% fett, mot omkring 4% i den mjölk som kommer direkt ur kon.
Att Fritz blir inkallad, att det finns ondsinta Kisslingar som sträcker upp högertassen och att Pelles husse och matte tar emot en fransk flyktingflicka fattade jag redan som läsare i målgruppsålder som referenser till kriget som pågick medan böckerna skrevs, men detaljen med grädden tog det mig åtskilliga vändor på Ultuna för att begripa :)
Bara som kuriosa, det danska lokum = utedass
Den enda kuriosa jag kan tänka på är företaget Locum och dess logga.
Cadbury gör även chokladkakor med fyllning av turkish delight. Stötte på dem i London på 90-talet och minns att jag tänkte det måste vara en typiskt brittisk nostalgigrej. Fast kanske inte konstigare än att Fazer gör chokladkakor med svart salmiak-klägg i (det var väl ursprungligen ett slags hostmedicin?).
Håller iofs med om att turkisk konfekt är lite överskattad, men den med valnöt i från Hötorgshallen brukar vara god.
Vi hade en turkisk praktikant för ett par år sedan. Han tog med sig slika sötsaker från Ankara-trakterna. Gick faktiskt att att äta även om jag alltid säger när jag blir bjuden på sötsaker: No thanks, I'm swede (sweet) enough.
MVH
Hans
Jag såg turkisk konfekt i invandrarhyllan på city gross idag. Eventuellt någon jugoslavisk variant. Om bloggaren vill pröva, kan han ju leta där. Det hette nog inte turkisk konfekt, men jag kan inte komma på vad det stod på asken. Men det är en ask med ungefär samma dimensioner som en wienernougatask.
Apropå godiset så valde man att ge honom kola i den svenska översättningen om jag inte missminner mig, vilket bland annat denna artikel bekräftar:
https://www.expressen.se/kultur/syskonskapet-som-sekt-i-narniabockerna/
Kan hålla med artikelförfattaren att det är en rätt tråkig översättning.
Idag kom en kollega och bjöd på detta vid ett möte. Tyckte det smakade ganska bra, fast allt blev mjöligt. Det var dock någon egyptisk variant med smak av fikon, tror jag, och inte rosenvatten.
Skicka en kommentar