Osthyveln är norsk

- Ur Thor Bjørklunds patentansökan 43377 (1925). Notera att osthyveln inte förändrats på snart hundra år.

Det finns, tydligen, en spridd och grundmurad uppfattning om att osthyveln skulle vara en svensk uppfinning. Den är fel.

Många tror att osthyveln är en svensk uppfinning men det var den norska snickaren Thor Bjørklund från Lillehammer som 1925 uppfann världens första osthyvel.

- Zerazza: Björklund Osthyvel Original 1925

Osthyveln är ett verktyg som har spelat en viktig roll för den svenska ostkulturen – men det är en norsk uppfinning.

- Västerbottensost: Osthyvelns historia

Den som trodde att osthyveln var en svensk uppfinning får tänka om.

- Slutet nära för osthyvelns historia, DI

Själv har jag aldrig trott något annat än att osthyveln kommer från Norge. Jag har heller aldrig stött på någon som hävdat något annat, eller sett den felaktiga uppfattningen saluförd. Därför har jag lite svårare att, så att säga, ta till mig den här faktoiden; "är det någon som tror något annat?" är min första reaktion. Men det är det, uppenbarligen.

En enkel enkät gav dubbelt så många korrekta som felaktiga svar.

Snåsamannen (1926–2021)

Joralf Gjerstad dog i juni. Han var känd som Snåsamannen efter födelseorten, och sades vara synsk. Han fick nog så många förfrågningar om borttappade prylar etc, men det främsta skälet till hans berömmelse var hans kvackande. Snåsamannen sades ha helande kraft i sina "varma händer" — begreppet var närmast hans varumärke. I en typisk session tjatar han "Kjenner du vermen? Kjenner du vermen?" om och om igen. Så kallad priming behöver inte vara avancerad för att fungera, särskilt när den kommer från en kändis vars påstådda förmågor alldeles för många tog på allvar.

Snåsamannen var verkligen känd, en nationalkändis av den gamla sorten som precis alla känner till. Saida var den svensk vars karriär kommer närmast, och hon kan som mest ha varit nästan lika känd. Men Snåsamannens karriär var mycket längre — som en Saida som pågick i decennier.

Dessutom fick Snåsamannen uppbackning från samhällets alla lager, inklusive de högsta. Karriärens topp kan ha inträffat 2002 när han fick kung Haralds förtjänstmedalj i silver. Så har ingen annan klok gubbe hyllats.

Det nämns ibland att Norge är ett av världens mest sekulära länder. Deras motsvarighet till ateist-föreningen Humanisterna har fyrtio gånger fler medlemmar per capita. Sådant kontrasterar mot den breda, djupa och folkliga uppbackningen kring bondfångare som Snåsamannen. Hans påstådda förmågor ska halva befolkningen  ha trott på, enligt en  undersökning. Jag vet inte om det är ett plus, ett minus eller varken eller att Snåsamannen var kristen.

Behöver det påpekas att hans påstådda förmågor aldrig undersöktes ordentligt? Inte ens när han fick en personlig inbjudan från James Randi att gemensamt utforma ett test. Om Snåsamannens övernaturliga förmågor varit i närheten av vad som påstods skulle ett sådant test ha varit en kakbit. Och inbringat en miljon dollar.

Det är roligt när charlataner bråkar. T h Norges mest kända spökpratare, prinsessan Märtha Louise. Hennes övriga verksamheter, som inkluderar healing, Rosenmetoden och slikt, kan Snåsamannen rimligtvis inte kritisera.

Några källor:

• Wikipedia (norsk bokmål): Joralf Gjerstad
• RationalWiki: Snåsamannen — den ilskna, avspända och framför allt skeptiska wikin kan nästan alltid rekommenderas, särskilt för sånt här

22 juli tio år

Från internationella mediajättar till twittrande semesterfirare har man förväxlat gissningar, antaganden och rykten med fakta. Det är, för att koka ihop det till ett enda konstaterande, så folk fungerar.

- Norska faktoider, Faktoider 23 juli 2011

För prick tio år sedan hängde jag på Twitter och samlade på mig uppgifter: rykten, antydningar, tvärsäkra påståenden … Allt möjligt, högt och långt, om händelserna i Norge. Det var tydligen rätt ställe att hänga på.

När jag går igenom analysen tio år senare är det påfallande mycket som jag glömt bort. Som när ett tweet från X retweetades av Y, och någon, av okunnighet eller slarv, tolkade det som ett tweet från Y. Idag är det knappt värt en fotnot, men hade man varit någon av X eller Y eller haft band till någon av dem måtte det ha känts bisarrt att en person som inte satt sin fot på ön sades vara en överlevare. Skulle något sådant kunna hända idag? — Självklart.

Det är svårare att glömma bort de otaliga som var mycket snabba med att beteckna bombdådet som ett verk av muslimska terrorister. Och de många i media som snabbt och gärna förmedlade ut påståendena.  Det ska heller inte glömmas bort — folk som ofta och gärna berättar för oss hur viktigt det är med källkritik har inte sådär jättesvårt att falla i samma fällor själva när det bränner till. Eftersom det är så folk fungerar.

Lördagsfråga 663: Bröderna Dal

1. Gomspene, eller drøvel som det heter på norsk.
2. Älven Overfloden, strax utanför Oslo. Enl. uppgift; jag vet inte vilken plats vi faktiskt ser.
3. Nu blir det småklurigt. Bröderna Dal hade nämligen en onkel, Thor Heyer Dal. Han hade ju varit ute och seglat med bl a sin Tigris; ti-gris, "tio-gris" som det blir på norsk. Därför kallade bröderna sin kanot för Elvegris, som betyder såväl "elva-gris" som "älv-gris". Det tog mig ca 40 år att inse den vitsen.
4. Mandalaband: The Eye of Wendor. Någon minut in kommer det stycke som användes för att avsluta varje avsnitt.

Varje avsnitt av vad? Brödrene Dal og professor Drøvels hemmelighed (1978) så klart. Den satte Tomas först av flera.

Mors lille Olle I: Olle, Jon och Alvilde

Den här kan vi:

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kind och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå.
"Bara jag slapp att så ensam här gå!"

- Alice Tegnér (1895)

Men den här då?

Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär ...
"Kors! hvad jag är ensam här!" – tänkte gossen.

- Wilhelm von Braun (1851)

Om von Braun var 1840-talets populäraste författare, som Wilhelm von Braun-sällskapet hävdar på sin hemsida, ska jag låta vara osagt. Men jag är ganska så tvärsäker på att det av hans alster som indirekt är mest känt idag är dikten Stark i sin oskuld. Handlingen är i stort sett densamma som i Alices alster.

En intressant skillnad är att von Braun gör en poäng av att hans dikt har verklighetsbakgrund. Gossen hette Jon Ersson och bodde i Sörsjön i Dalarna. Han var ett och ett halvt år när han i september 1850 mötte björnen. Den episoden brukar nämnas som "verklighetens Mors lille Olle". I von Brauns fotnot hänvisar han till en norsk tidning som källa; det är intressantare än det kanske låter.

För det finns en ännu tidigare förlaga.

Maurits Hansen (1794-1842) hade jag inte hört talas om tidigare, men han har ett visst rykte i hemlandet Norge. Han gav 1839 ut boken Mordet på maskinbygger Roolfsen, som åtminstone i Norge sägs vara världens första deckare, två år före Poes Rue Morgue. Och så skrev han sagor för barn.

En av Hansens sagor hette Lille Alvilde och kom ut 1829. Den börjar med att några barn är ute i skogen och plockar bär. En av dem är Alvilde, fyra år. Hon kommer bort från de andra, hittar inte tillbaka, och lägger sig att sova. När hon vaknar ser hon en björn som står och mumsar i sig bären från hennes korg. Först blir hon rädd. Men så ser hon djupt in i djurets blå ögon och inser på något sätt att den inte är farlig.

Alvhildes rena hjärta och troskyldighet tycks, i linje med romantikens  barnsyn, vara det som påverkar björnen så att han blir lika from som hon.

- Eva Söderberg, "Olle + björn = sant - Om barn, björnar och barndomens diskurser" (2009)

Jag har inte lyckats gräva fram texten till Lilla Alvilde. För den som vill jämföra Hansen (1829) med von Braun (1851) och Tegnér (1895):

»Kjære søde Bjørn! Du maa ikke gjøre mig Noget; for jeg er jo en snil Pige!« sagde Alvilde forskrækket. »Der har Du en Kurv til med Blaabær«. Bjørnen saa paa hende, kastede Kurven ned og spiste. Saa var Alvilde ikke længere saa meget bange; men hun skyndte sig at give Bjørnen flere Bær. 

- Maurits Christopher Hansen, Noveller; i udvalg: Lille Alvilde (1829)

Karl 14 Johan även i Norge

Karl III Johan, i Sverige Karl XIV Johan, opprinnelig Jean Baptiste Bernadotte ...

- Wikipedia (no.): Karl III Johan

Om man läser om Karl Johan hittar man snart uppgiften att han, som ju var den XIV:e i Sverige, var den III:e hos brödrafolket. Eftersom Norge varken haft särskilt många kung Karl eller någon fantiserande Johannes Magnus (se faktoider.nu: Kungarnas numrering) så har det aldrig fallit mig in att betvivla uppgiften. Förrän nu.

... Franskmanden Bernadotte, under Kongenavnet Karl 14. Johan ...

- Tidningen Gudbrandsdalen, 16 maj 1914


I norskt material från 1800-talet är det lätt att hitta såväl Karl 14 som 3 Johan:

- Tidningen Asker og Bӕrums budstikke, 17 januari 1906

Om det fanns någon norm så är det tydligt att den inte följdes. Kanske man såg en nationalistisk poäng med trean?

Som nog så ofta hittar man nog så intressanta uppgifter på Wikipedias diskussionssidor som i själva artiklarna. På den svenska om C14 hittar man användare som förgäves försöker få gehör för XIV även på norska; Wikipedia (sv.): Karl XIV Johan/Diskussion. På den norska motsvarigheten Karl III Johan/Diskusjon finns en länk till den svenska familjeboken, där ett väckt men ignorerat förslag till stortinget nämns:

I Norge hade, före Karl XIII:s uppstigande på norska tronen, endast en konung burit namnet Karl, nämligen svensk-norske unionskonungen Karl Knutsson, och i Norges konungalängd borde Karl XIII således vara K. den andre, K. XIV Johan Karl den tredje o. s. v. 1836 väckte också en norsk stortingskommitté förslag om särskild namnsiffra för konungen som Norges konung, men stortinget fäste vid förslaget intet afseende.

- Nordisk familjebok (1910): Karl, svenska och svensk-norska konungar

Sammanfattningsvis förefaller det klart och tydligt att även om 3:an idag är normen så har den inte alltid varit det. Och den har aldrig varit "lagstadgad" eller något ditåt.

Sillsallaten

Nog är "sillsallaten" bekant? Namnet på det så kallade unionsmärket, där svenska och norska flaggan ingått någon sorts union. Förekom på respektive nations flagga när det begav sig. Och jag har inte funderat förrän precis nu på vad som hände om någon hissade en "ren" flagga, utan märket. Blev det straff på sånt?

Men att jag tar upp märket här beror på att jag äntligen fått en förklaring till varför man jämförde märket med just sillsallad. Den rätten ser ju inte ut som något särskilt, åtminstone de som jag har sett. Men på Wikipedia: Unionsmärket visas "en traditionell norsk sillsallad". Och då behövs inga ytterligare förklaringar.

Där nämns även att beteckningen myntades av en norrman i förklenande syfte. Den tolkningen försvann snabbt.

Bonus: Standardillustrationen av skandinavismen är nog den mest spridda bild där man samtidigt ser de svenska och norska unionsflaggorna. Unionsmärket är som synes likadant på båda flaggorna.

Örnflickan

Söndagen den 5 juni 1932 försvann Svanhild, 3 ½ år, på ön Leka i Nord-Trøndelag (det ligger ungefär i jämnhöjd med Skellefteå). Ett stort uppbåd av folk letade efter henne. Först på kvällen hittades flickan högt upp på en bergssida. På bilden den lyckligt återförenade familjen Hansen.

Sedan dess har folk grubblat och grälat över händelsen. För "standardförklaringen" av hur Svanhild hamnade på klipphyllan är att en havsörn flög dit med henne.

Är det sant? Är det möjligt?

Mens jeg var der oppe, hadde jeg kjempet veldig med ørnen. Hun kom stadig og skulle ha tak i meg for å få meg opp i reiret. Ungene skulle ha mat. Jeg så at hun kom imot meg. Jeg prøvde å kaste stein mot henne for å skremme henne. Men jeg ble vel så redd til slutt at jeg gjemte meg inne i hulen. Det var kanskje det som reddet meg fra å bli spist av henne.

- Svanhild Hartvigsen, här med kjolen hon hade på sig den dagen, intervjuad av Åge Aleksandersen och Tore Strømøy för programmet På loffen (NRK 1994)

Själva flygturen uppger sig Svanhild inte ha något minne av. En uppgift gör gällande att Svanhild i 30-årsåldern skulle ha förnekat sig ha något som helst minne av episoden; dock verkar ingen ha hittat någon källa för detta.

Ifrågasättanden kommer ofta från ornitologer. De konstaterar att havsörnar väger sisådär 4-7 kg, att byten som de flyger iväg med sällan är tyngre än 2 kg, och att ingen fågel kan flyga iväg med ett byte som väger mer än fågeln självt. (Direkt efteråt vägdes Signhild, men utslaget 19 kg torde bero på förväxlande av skalor; 19 skålpund eller ca 10 kg är rimligare.)

En annan invändning går ut på att klipphyllan där man hittade Svanild (man har markerat den med vitt, pricken till vänster i bilden) visserligen ligger otillgängligt, men inte värre än att såväl stora som små med jämnmod kunnat ta sig dit.

Att örnar flyger iväg med barn är en gammal skräckhistoria som var som hetast på 1800-talet. Då och då dyker den upp igen. En filmsnutt (bilden t.h.) som dök upp 2012 fick mycket uppmärksamhet, den var ett elevarbete i specialeffekter (här det franska pressmeddelandet på skolans blogg).

Vargfrågan känner alla till. Att man en gång i tiden jagade örn för att man trodde att man därmed skyddade barnen är tämligen bortglömt. Demoniserandet av rovfåglar är en konkret anledning till att just ornitologer gör vad de kan för att skilja saga från sanning i fallet.

Det tjener ikke Damms forlag [som gett ut en barnbok om händelsen] til ære at man har latt seg fange og misbruke som sannhetsvitne for en historie som i dag kun tjener til å skape ubegrunnet frykt blant barn og småbarnsforeldre, og som definitivt er med på å bryte ned muligheten for den opplevelsesglede møtet med havørna i en levende kystnatur representerer.

- Alv Ottar Folkestad: Svanhildsaken i ny drakt [PDF], Norsk Ornitologisk Forening 5 maj 2006

Det blir inte bättre av att Svanhild-fallet är så uppmärksammat, inte minst av de boende på ön som verkar hänga upp en stor del av sin självbild på det hela. Böcker ges ut, även barnböcker, och själva kommunvapnet är en tydlig påminnelse om historien.

Det är ett faktum att folk kan få falska minnen och tro sig ha upplevt saker de aldrig upplevt. Se t.ex. bloggposten Piaget blir nästan kidnappad (inte) för ett ovanligt fint exempel, eller studier av Loftus m.fl. Om Svanhild i efterhand fått reda på vad hon skulle ha varit med om och utifrån det konstruerat ett nog så levande minne så är det avgjort mindre märkligt än om en havsörn flugit två kilometer med henne.


Se även

• "Ørne-jenta" på Leka er død, NRK 15 november 2010
• Bob Rickard: Eagle & Baby 1 - The Svanhild Hartvigsen Story, 26 januari 2011

Norsk olja och Volvo

Reklam från 1987, långt efter oljehistorien

Det sägs att Norge en gång i tiden erbjöd en andel av deras oljefält i utbyte mot en andel i Volvo ... Och att svenskarna tackade nej!?

Är det sant? — Ja.

Styrelsen har funnit att den kvalificerade majoritet på 66 2/3 procent av rösterna som behövdes inte kunde erhållas, sade hr Gyllenhammar. Han tillade att 40 procent av aktieägarna var mot planerna. "Avtalet med Norge kan därför inte fullföljas."

- Översatt ur "Volvo Ends Plan for Tie To Norway", New York Times 27 januari 1979

Vem var det som avstyrde det hela? — Det är avgjort krångligare att reda ut, där det alls är möjligt. Alla är inte lika stolta som Aktieägarna över historien.

Den bästa, eller åtminstone mest läsbara kortfattade beskrivning jag hittat av det hela fanns i en arkiverad artikel hos Affärsvärlden.

År 1978 behövde den då helsvenska biltillverkaren Volvo kapital för att kunna utveckla en ny modell, det som skulle bli den framgångsrika 740-serien. I stället för att vända sig till aktiemarknaden arbetade Volvos dåvarande vd Pehr Gyllenhammar fram en lösning där norska staten skulle gå in i Volvo med 200 miljoner kronor. Dessutom skulle konungariket Norge betala med koncessioner i norska oljefält. För detta skulle norska staten få 40 procent av Volvokoncernen. 

Sett ur ett norskt perspektiv var affären logisk. Olje­utvinningen hade då ännu inte hunnit ta ordentlig fart. Norge skulle få en stor andel i en internationell industrikoncern, vilket kunde diversifiera norskt näringsliv. Volvo skulle bli licenstagare till 10 procent av Oseberg-fältet mitt emellan Norge och Shetlandsöarna.

Efter provborrningar började Norge ta upp olja i större skala från slutet av 1970-talet. Vad som räknas som "ordentlig fart" vet jag inte.

Wikipedia: Energy in Norway

Så även 1978 kunde man inse att den där norska oljan nog var värd en del. Vilka var det då som satte sig emot?

Den maktkamp som därefter följde är unik i svenskt näringsliv. Det ansiktslösa kapitalet reste sig emot näringslivshöjdarna och krävde bestämmanderätt. I flera års tid hade vinsterna sjunkit och därmed utdelningarna. De tysta tjänstemännen på Fjärde AP-fonden och andra sparinstitutioner gjorde offentlig revolt mot de mäktiga bolagscheferna i Göteborg.

– Det var en uppgörelse mellan staterna Norge och Sverige och tanken var att Volvo skulle få tillträde till den norska sockeln. Vi fick oljan i princip gratis. Men det utvecklades till en bisarr historia där AP-fonden och andra tog strid emot affären, säger Pehr Gyllenhammar i dag till Affärsvärlden.

Publikt sett var dock intresseorganisationen Aktiespararna mest synlig, under ledning av Håkan Gergils och Sten K Johnson. Än i dag framhåller Aktiespararna på sin hemsida stoppet av Volvos Norgeaffär som en av föreningens stora framgångar i kampen att företräda de små aktie­ägarnas intressen. Kritikerna riktade in sig på att Volvos presentationsmaterial om affären var tunt. Egentligen vanns debatten på rädslan för att vattna ur det svenska Volvo, landets dåvarande industriklenod. Men vågskålen tippade över till förmån för nej-sägarna när näringslivets dåvarande starke man Marcus ”Dodde” Wallenberg uttalade sig och sade att fördelarna med affären var små och att Volvo borde kunna ordna sin finansiering inom Sverige.

- "Andra chansen till norsk olja", Affärsvärlden 7 februari 2012

Den nämnde Håkan Gergils vidhåller fortfarande att det var rätt att säga nej. Jag har inte satt mig in i hans argument.

Så det var ingen lysande affär som Sverige, Volvo och Pehr G Gyllenhammar gick miste om den gången?
– Nej, aktiekapitalet som Volvo skulle erhålla från Norge var 450 miljoner kronor för 40 procents ägande i bolaget. Var och en kan nu i efterhand räkna ut vilken låg värdering av Volvo detta var. Ford betalade 50 miljarder kronor bara för personvagnsrörelsen i slutet av 1990-talet, och lastvagnarna representerar ett än mycket större värde.

Men Volvo hade väl fått en massa norsk olja i gengäld?
– Oljan i Norgeavtalet hade inte varit ”gratis” som artikeln uppgav. Tvärtom, Volvo skulle stå för mångmiljardinvesteringar för att utvinna oljan ur fälten.

Den norska oljefonden uppgår nu till 3400 miljarder norska kronor. Det hade räckt med rätt lite av det för att det skulle ha blivit en kanonaffär för Volvo.
– Då ska man veta att de tre prospekteringsmöjligheterna Volvo skulle ha erhållit var områdena i Nordsjön 30:2, 30:3 och 30:6. Av dessa var det bara det sistnämnda som visade sig vara en fyndighet, dessutom bara gas.

- "Jag övertalade Wallenberg", Affärsvärlden 14 februari 2012

En skeptiker anklagar sig själv

Ibland är det en ren glädje att vara skeptiker, andra gånger hårt arbete vars enda belöning är mail från folk som insinuerar att jag arbetar för frimurarna, judarna eller Big Pharma. Så det är på sin plats att fråga sig vad som drivit mitt skeptiska engagemang, år efter år.

Först och främst: Jag är skeptiker av moraliska skäl och ren anständighet. När folk tjänar pengar på att lura andra, eller sprider farliga konspirationsteorier, vill jag bekämpa det.

Det andra skälet är inte fullt lika nobelt. Jag har alltid varit nyfiken på det bisarra och avvikande. Politiska extremister, nyreligiösa sekter — allt ska undersökas, och en del av tankegodset jag hittar flyttar in i huvudet för en längre eller kortare tid. Jag läser om UFO-troende eller konspirationsteoretiker, inte bara för att kunna avslöja dem eller le åt dem, men även för att jag är djupt fascinerad av att det visserligen bara finns en värld, men otaliga sätt att uppfatta den på. Dessutom finns det ibland något att lära sig.

Det tredje skälet är rent personligt. Jag växte upp i ett hem där namn som Carl Jung och Rudolf Steiner — liksom andra tänkare som präglat alternativrörelsen — har åtnjutit stor respekt. Att se kritiskt på de värden man vuxit upp med är en normal del av att bli vuxen, och för mig blev det skeptiska engagemanget en del av den processen.

Därmed kan man kanske säga att mitt skeptiska engagemang drivs av en blandning av moralisk upprördhet, sinne för det bisarra och en försenad trotsålder. Jag tror att många av mina sämsta sidor som skeptiker kan förklaras utifrån dem.

- Ur En skeptikers anklagelseskrift mot seg selv, Didrik Søderlind, 14 januari 2013 (min övers.)

Didrik är "livssynsrådgiver" i Human-Etisk Forbund, det är Humanisterna i Norge; svenska Humanisterna hette för övrigt likadant fram till 1999. Artikeln berör humanismen (denna moderna rörelse jag aldrig blir klok på) helt lätt, men framför allt vanlig skepticism: kritisk granskning av pseudovetenskap, vidskepelse och förvillelser.

"Anklagelseskrift"? Efter genomgången ovan av hans drivkrafter funderar Didrik på sina svagheter, de han haft med sig från början liksom de som utvecklats under hans engagemang. Envar som ägnar sig åt sådant lär känna igen sig - det gjorde jag - och kanske lära sig något - jag tror jag gjort det.

P. J. Holter och pjoltern

Får det lov att vara en pjolter? Om begreppet är bekant? - Om inte, har ni nog aldrig varit i Norge. Åtminstone inte tillräckligt.

I broderlandet har "pjolter" sedan 1880-talet avsett en grogg. Först konjak med mineralvatten, sedan första världskriget ungefär whisky med mineralvatten. Varianter finns. Numer verkar ordet vara ovanligare, kanske rentav obegripligt bland de yngre.

Varifrån kommer då begreppet? Man kan hitta berättelsen om hovmästare P. J. Holter, som tydligen brukade servera brandygrogg. Törstiga rop på "P. J. Holter!" ska ha bevarats i den populära glosan - i folkmun, så att säga.

Det är nu inte sant. Som folketymologier brukar vara, är historien mer minnesvärd än sann. Facit är tråkigare: ingen vet med bestämdhet varifrån ordet kommer. Inte för att det saknas förslag - det brukar det inte göra när det gäller populära ord.



Tor Guttu: Historien om Pjolteren, Ordet - Kvartalskrift for riksmålsbevegelsen, nr 4/2008

Bernadottes illusioner

Herr Nordenstam med norska barn

En dikter bruker ord, en musiker bruker toner og en tryllekunstner bruker levende mennesker - dette er min metode.

Citatet är trollkonstnären Bernadotte Nordenstams ur en "trylleduell" med den dansk-amerikanske kollegan Dante. På den tiden var båda välkända namn. Idag är det få som hört talas om dem. En rolig detalj om den senare: trollformeln "sim sala bim" lär han enligt goda källor ha varit den förste som använde i magiska sammanahang.

Men Bernadotte Nordenstam - vad var det för artistnamn? Faktiskt inte, enligt honom själv, eftersom han i själva verket var den utomäktenskaplige sonen till ingen mindre än Karl XV!

Det vore ju inte omöjligt. I synnerhet Karl XV har, om allt som sägs är sant, närmast gottgjort för hela emigrationen, med halvblåa ätteläggar myllrandes i varje socken. Men det som fram tills nyligen, historiskt sett, bara kunde lösas (om alls) med vidlyftiga och närgångna utredningar som ändå sällan kunde bli spiksäkra, kan idag redas ut oerhört mycket säkrare och enklare.

Oäkta prinsar och prinsessor talas det om i var och varannan familj. Men ingen kan bevisa att de har kungligt blod i ådrorna. Eller? Med hjälp av dna-test är det faktiskt möjligt. Filmaren Oscar Hedin ger sig ut bland kungens okända ättlingar i jakten på nya hovmedlemmar.

Filmen hette Blått blod och sändes i SVT sommaren 2010. En av de förväntansfulla hette Fred Bernadotte Nordenstam. Han är avgjort barnbarn till trollkonstnären. Men är han barnbarnsbarn till Karl XV? Ett jämförande test senare står facit klart: nej, han är inte släkt med någon annan Bernadotte än sin farfar. Hur reagerar den som plötsligt och oväntat får veta att en stor del av hans mentala grund, så att säga, är ingenting, en bluff? Freds reaktion är vanlig och tyvärr djupt mänsklig: han förklarar att det är en konspiration för att inte genera det svenska hovet.

Hade kanske trollkonstnären själv gått på en nit? Nja. En annan falsk "utmärkelse", som Norsk Tryllemuseum nämner, är hans professorstitel i magi. (De norska inslagen här beror på att Nordenstam flyttade till Norge 1904.) Den skulle han ha fått hos den store Ernst Basch i Hannover – men den enda verksamhet denne bedrev där, var att sälja trolleriutrustning.

Då virtuositet, fingerfärdighet, apparatism samt naturvetenskapernas användande endast utgöra den tekniska sidan samt den verkan, trollkonsten gör på oss, måste sökas i dess psykologiska kärna, må ingen, som eger högre intresse för den psykologiska vetenskapen, försumma att bevista denna séance, som blir den enda här på platsen före herr Nordenstams tourné genom Ryssland.

- Annons för "der Edelmann mit den Feen-Händen", Tidning för Wenersborgs Län, 3 mars 1897

Nog kände Nordenstam till den psykologiska vetenskapen, om inte genom akademiska studier så definitivt genom egna erfarenheter. Han visste också att se igenom de trick som utövarna och framför allt publiken tog – och tar än idag, otroligt nog! – på långt större allvar än vad som är motiverat, nämligen så kallade spiritistiska seanser; han ska till exempel 1912 ha avslöjat "mrs. Wrights åndetrompetmysterium" (jag vet inte vilken Wright som avses). På så sätt vore det synd om han enbart skulle bli ihågkommen för sitt namn.


Christer Nilsson, Sveriges Magi-Arkiv: Nya fakta om trollkarlen Bernadotte Nordenstam
Tryllemuseet: Professor Nordenstam
Terje Nordheim, Norsk Tryllemuseum: Bernadotte Nordenstams store bløff
Slarvigt om blått blod, Aftonbladet 7 juni 2010
Wikipedia (ty.): Ernst Basch

Binders er en norsk oppfinnelse

Den bindersen vi bruker i dag, er ikke en norsk oppfinnelse. På slutten av 1800-tallet ble en rekke papirklemmer av varierende kvalitet oppfunnet. En som bidro, var Johan Vaaler fra Akershus; han sendte inn sin patentsøknad i 1899. Han fikk patenter i Tyskland og USA, men det ble aldri noe produksjon, for tidligere hadde det kommet bedre løsninger på markedet, av den typen vi bruker i dag. (De ble markedsført som Gem Paper Clips, derav det svenske ordet "gem".) Vaalers binders har en bøy mindre, og fungerer derfor langt dårligere.


På 1920-tallet ble Vaalers patenter oppdaget, og ideen om at bindersen skulle være norsk synes nå å ha slått rot.

Under den tyske okkupasjonen ble faktoiden forsterket. Da begynte man å bære en binders i jakkeslaget, som en subtil form for protest, et symbol på noe som «binder oss sammen». At bindersen skulle være en norsk oppfinnelse, bidro sikkert til den patriotiske verdien. Men det er altså ikke sant, dessverre, må vi vel kunne si.

Feiloppfatningen har blitt forsterket i mange oppslagsverk, samt på et norsk frimerketrykk fra 1999. Dessuten med en binders i gigantformat (syv meter), som i sin tid sto utenfor Handelshøyskolen BI, Sandvika. Legg merke til at ingen av disse bindersene har vært av Vaalers type.

- Smakprov ur Peter Olausson, Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden (Pax 2010)

Allmenndannende virksomhet

Det är något mycket säreget att läsa sig själv i översättning.

Snart fremsto faktoidejakt som den mest interessante, spennende, utfordrende og allmenndannende intellektuelle virksomheten jeg noensinne hadde støtt på. Så det har ikke vært vanskelig å fortsette. Og jeg opprettet en hjemmeside: www.faktoider.nu. Her har jeg lagt ut artikler og oppdatert dem, og her (akkurat som på bloggen faktoider.blogspot.com) kan besøkende legge igjen kommentarer og korrigeringer.

- ur Peter Olausson, Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden. Pax forlag 2010, "ultimo april".

Det sistnämnda är alltså siste april; jag har inte sett "ultimo"-formen förut, den ser arkaisk och faktiskt lite tetig ut på svenska (åtminstone om den skrivs på fullt allvar), men finns i levande bruk på andra ställen: Norge, Danmark och Holland t.ex.

Norsk struts

Peter Olausson, Strutsen gjemmer ikke hodet i sanden - En bok om faktoider (Pax 2010). Översättning Lars Nygaard.

Det är alltså Är det verkligen sant? (Ordalaget 2009) som kommer ut på norsk i april. Först sades det lagom till den 1:a vilket forlaget tyckte var passande och bra (ifall ni inte vet vad "förlag" kan heta på norska annat än forlag, googla), fast nu står det "ultimo april" vilket är den sista. Nåväl.

Mange påstander oppfattes som fakta, men er usanne eller upresise - de er faktoider. Denne boken knekker myter, rydder opp i vrangforestillinger og forklarer hvordan ting egentlig henger sammen. Lettfattelig og poengtert presenterer Peter Olausson et utvalg helt alminnelige feiloppfatninger, misforståelser og halvsannheter.

Är det inte märkligt att jag fortfarande hör Marve Fleksnes stämma i mina öron närhelst jag ser norska. Vare sig det är bokmål, som här, eller nynorsk - inte för att ens mitt tränade *ähum* lingvistöra kan avgöra skillnaden. LA8PV?

Jag vill särskilt nämna slutklämmen. Formuleringen är inte min, men jag motsatte mig den inte heller.

Perfekt for alle besserwissere og deres hustruer!

Förlagets presentation