Yi-Fen Chou och andra diktare

The Bees, the Flowers, Jesus, Ancient Tigers, Poseidon, Adam and Eve

Huh! That bumblebee looks ridiculous staggering its way

across those blue flowers, the ones I can never
remember the name of. Do you know the old engineer's

joke: that, theoretically, bees can't fly? But they look so

perfect together, like Absolute Purpose incarnate: [...]

- "Yi-Fen Chou"

Dikten publicerades hösten 2014 i den litterära tidskriften Prairie Schooner. I 2015 års utgåva av den årliga antologin The Best American Poetry valdes den ut som en av 75 dikter. Den är inte särskilt lång, att jag bara tagit med de första raderna beror mindre på upphovsrätt än på att resten går i precis samma stil. (Och så fick jag ändå med faktoiden om humlan som inte kan flyga.)

Stor poesi? Ingen aning. Bland den bästa från den nationen det året? Verkligen ingen aning. Finns där något kinesiskt inslag? Åtminstone inget uppenbart; att Adam och Eva, Jesus, Poseidon och Colosseum nämns ger däremot ett intryck av klassisk västerländsk bildning.

Det var den kontrasten som först fångade redaktörens intresse:

When I first read it, I’d briefly wondered about the life story of a Chinese American poet who would be compelled to write a poem with such overt and affectionate European classical and Christian imagery, and I marveled at how interesting many of us are in our cross-cultural lives, and then I tossed the poem on the 'maybe' pile that eventually became a 'yes' pile.

- Sherman Alexie Speaks Out on The Best American Poetry 2015, BAP:s blogg 7 september 2015

Eftersom dikten skulle med så behövdes en författarpresentation. Redaktör Alexie fick tillbaka en text som började så här:

Yi-Fen Chou is the pen name of Michael Derrick Hudson, who was born in Wabash, Indiana, in 1963.

- Inledningen av författarpresentationen i Best American Poetry 2015

Hudson är inte det minsta kinesisk. Yi-Fen Chou är ett rent artistnamn (taget från en riktig person, en tidigare klasskamrat som därtill är en kvinna). Nu hade redaktören fått något att fundera på. Vad han än gjorde så skulle det bli fel.

Of course, I was angry at the subterfuge and at myself for being fooled by this guy. I silently cursed him and wondered how I would deal with this colonial theft.

- Sherman Alexie

Det kan nämnas att Alexie själv har indianskt påbrå och växte upp i ett reservat i Washington. För honom är colonial theft ett levande begrepp på ett sätt som det aldrig varit för Hudson.

Å andra sidan: Var det verkligen "kolonial stöld"? Hudson hade inte fejkat något mer än det första namnet. Att skriva under pseudonym har man gjort mycket länge, av en rad olika skäl: För att man verkligen vill vara hemlig, som varumärke, som experiment (som när bestsellerförfattaren prövade på att vara okänd), för att verka trovärdigare eller för att nå en större eller annorlunda publik än man annars skulle. Hudson uppgav, utan omsvep eller ursäkter, det sistnämnda skälet.

There is a very short answer for my use of a nom de plume: after a poem of mine has been rejected a multitude of times under my real name, I put Yi-Fen's name on it and send it out again. As a strategy for 'placing' poems this has been quite successful for me. The poem in question [...] was rejected under my real name forty (40) times before I sent it out as Yi-Fen Chou (I keep detailed submission records). As Yi-Fen the poem was rejected nine (9) times before Prairie Schooner took it. If indeed this is one of the best American poems of 2015, it took quite a bit of effort to get it into print, but I'm nothing if not persistent.

- Ibid.

Att Bees ... verkligen refuserats fyrtio gånger, ja, det har vi bara hans uppgift på (jag har verkligen ingen aning om vad man kan förvänta sig i den branschen). Inte för att Hudson är någon obemärkt stackars poet som aldrig fått någon uppmärksamhet, vilket ofta antytts. Samma författarpresentation listar flera utmärkelser han fått och "various journals" där han publicerats, varav tretton namnges.

Till slut bestämde sig Alexie för att stå fast vid sitt första beslut: Hudsons dikt skulle med. Och den hade kommit med tack vare ett exotiskt namn. En manlig vit medelålders etablerad diktare hade fått en fördel genom att låtsas tillhöra en minoritet. Uppmärksamhet följde ... Som inte ska tas upp här. (Den är lättgooglad.)

Det som ska sägas här är att det namn som står under en dikt, ett citat eller vad det nu är, alltid har varit en fundamental del av helheten, och alltid kommer att vara det. En dikt med en helt okänd författare kommer aldrig att ge samma intryck som en dikt av en namngiven kvinna eller man, levande eller död, berömd eller obemärkt; för att bara ta tre variabler av många. Jag har varit inne på frågan flera gånger, som i Albert Einstein citeras och Adolf Hitler citeras, och kommer att återkomma till den eftersom den är så intressant och betydelsefull.

Här följer ett litet experiment. (Få se om jag får skit för det någon gång ...) Hur ter sig följande poetiska småstycken? Är det någon skillnad jämfört med när rätt person står vid rätt text?