Faktoid poesi

Det finns mängder av faktoida undergenrer. Här är ännu en: Dikter som tillskrivs någon annan än den som skrivit dem, inklusive okända skribenter som ersatts med kända. Här är ett klassiskt exempel:

Jag skiter i ära, rykte och namn
Jag skiter i guld och i pengar
Jag skiter i kvinnors svällande barm
Jag skiter i deras sängar
Jag skiter i varmt
Jag skiter i kallt
Jag skiter i peppar
Jag skiter i salt
Jag tror ta mig fan att jag skiter i allt

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Detta alster tog jag en gång i tiden upp på faktoider.nu: Frödings skit. Jag hade själv trott att Gustaf Fröding diktat ihop det, och kände därför extra för den faktoiden, på det sätt som man bara kan känna inför faktoider man trott på. När jag förstod att Fröding inte skrivit den kände jag mig inte bara desillusionerad utan även lite uppbragt. Hur kunde någon våga att sätta Frödings namn under en dikt som han inte skrivit?

Numera vet jag att hopparande av dikter med kända namn är något av en folksport, en lite mer kultiverad form av sedvänjan att tillskriva Einstein alla möjliga citat som man tycker passar. Och precis som särskilt fina citat kan tillskrivas flera förmågor utöver Einstein, kan särskilt bra och gärna skabrösa alster tillskrivas flera diktare.

När jag söker den [Jag skiter] på nätet, är det den i särklass vanligaste dikten som tillskrivs Fröding. Jag får mängder av träffar. Den finns också i en variant som tillskrivs von Braun [Wilhelm (1813–1860) var känd för sin grovkorniga humor] och ska vara nedtecknad av Ture Nerman.

- Tomas Sköld, "Frödings förbjudna är inte Frödings", Kanhända jag tror att jag vet, Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2016

Noterar även att Sköld bland mängder av träffar valt väl:

Se bland andra Peter Olausson på www.faktoider.nu/skit

- Ibid.

"Frödings förbjudna" syftar på en hemlig diktsamling denne skulle ha lämnat efter sig på Karlstads-Tidningen. På grund av sitt innehåll skulle den dels ha hållits borta från offentligheten, dels ha hållits i kärt och levande minne bland kännarna. En tacksam historia – men den är inte svår att avfärda.

Sådana dikter är en hel genre, intressant på flera sätt, inte minst ur faktoid synvinkel. Att tillskriva dem kändisar förädlar dikter, som ibland är i särskilt stort behov av sådant; ett banalt rim får en helt annan lyster om det tillskrivs Fröding, Bellman eller kanske Ferlin, för att nämna de tre som enligt Ström är vanligast i sammanhanget. Han kallar dem "alibidikter": Eftersom de tillskrivs synnerligen etablerade och ansedda diktare kan de tas upp i sammanhang där de annars icke skulle ha tagits upp. Det är samma mekanism som när citat tillskrivs Einstein, Gandhi eller Oscar Wilde. Citat och dikter är inbegripna i en kamp för tillvaron, och om de kan få större spridning och mer livskraft genom att tillskrivas kändisar, ja, då kommer vi att se dem tillskrivas kändisar.

Här ett annat exempel från Ström. I enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar tillskrivs den ofta Ferlin:

Med rikedom stal du min kvinna
Men hennes mödom skall du inte finna
Den pärlan fick du inte fatt i
Endast ramen den satt i.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Ferlin

En sista dikt från Ström … Denna ska Fröding ha skickat till Selma Lagerlöf, sedan hon anmärkt på något av hans opassande alster:

I skitande ställning jag mottog ditt brev
ju mer jag läste ju mer det drev
Som marken var frusen och saknade löv
kom brevet till pass för att torka min röv.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Fröding

Den kan jämföras med följande:

Sittjande skitande fick jag ditt brev;
ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fants intet löv.
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv

Den ska ha skrivits 1676 av Harald Stake (1598–1677), kommendant på Bohus fästning, som svar på danske ståthållaren Ulrik Fredrik Gyldenløves uppmaning att kapitulera (den så kallade Gyldenløvefejden var den bohuslänska delen av Skånska kriget 1675–1679). Ett storsvenskt "Nuts!" helt enkelt. En fascinerande anekdot, men är den sann?

Jag har ingen aning, men ett bra exempel på vandringssägen är det.

- Ström sammanfattar läget

Dikterna Ström tar upp är "förbjudna"; deras fokusering på avföring, alkohol och/eller sex gör dem opassande i vissa sammanhang och passande i andra. Men den faktoida poesin är större än så.

Här är en dikt som inte bara är rumsren utan finstämd. Den är särskilt vanlig i dödsannonser; jag har inte koll på statistiken i fältet (finns sådan någonstans?), men misstänker att den hör till de populärare i det sammanhanget. Och så brukar den tillskrivas Ferlin, i enlighet med den faktoida poesins dunkla lagar.

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut.

- Okänd upphovsman, men det är åtminstone inte Nils Ferlin

Jag tog upp dikten i bloggposten Vårt liv är en vindfläkt – inte Ferlin, tillsammans med lite data jag fått fram om dess utbredning (ursprung i Göteborg eller åtminstone västsverige) och ålder (första belägg 1979).

Här är en annan dikt som man ofta hittar bland dödsannonserna:

Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter åren av glädje och strid.
En blomma, en man, en stjärna
har sin bestämda tid.

- Stellan Arvidsson, inte Hjalmar Gullberg

Om Stellan Arvidsson (1902–1997) kan nämnas att han var politiskt engagerad. Utöver en tid som riksdagsledamot (S) var han engagerad i organisationer som Förbundet Sverige–Sovjetunionen, det Moskvatrogna Världsfredsrådet, och en klubb med det talande namnet Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Jag vet inte hur kända dessa meriter är – jag kände inte ens till Arvidsson förrän nu när jag slog upp honom – men man kan förstå om folk föredrar att slippa ett belastat namn i dödsannonser för nära och kära. Å andra sidan finns det ju de som hyser motsatta åsikter …

Men här är det nog så enkelt som att ett okänt namn trängts undan av ett välkänt. För när versen ur "Evig är morgonväkten" återges i dödsannonser så är det antingen med Hjalmar Gullbergs namn under eller inget alls. Jag har ännu inte hittat någon annons – inte en enda – där dikten tillskrivs Stellan Arvidsson.

Dikten "Evig är morgonväkten" publicerades, såvitt jag funnit, första gången i Ord och Bild, tredje häftet 1944: Tre dikter. Den blev vanlig i dödsannonser i slutet av 1960-talet. En variant som förekommit redan från början är att "en man" i 1944 års version blivit "en människa". Ingen orimlig justering – men varifrån kommer den? Var hämtar folk materialet när de sätter ihop dödsannonser? Är det som kräftskivornars vishäften, där man, innan datoriseringen slog igenom, körde med kopior av kopior (av kopior …) av sidor från beprövade häften? Och eftersom materialet aldrig kvalitetskontrollerades, kunde fel leva vidare hur länge som helst.

Det är en evig lag: Om man inte letar efter fel eller åtgärdar dem, så kommer de att finnas kvar. Om begravningsbyråer eller tidningar börjar kontrollera sina dödsannonser, om så bara för att se om Ferlins namn sitter under vindfläkten eller Gullbergs under sin bestämda tid, så kommer åtminstone de felaktigheterna att minska. Om de inte gör det, så kommer de att fortsätta. För så pessimistisk är jag, att jag inte tror att folk kommer att bättra sig.

Tack till Fredrik Höglund som tipsade om Skölds artikel.

Stenarne – stenarna

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I sjelfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
— men ej till menniskor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarne, der barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, Vallfart och vandringsår (1889) [Litteraturbanken]

Så såg den fjärde och mest berömda versen i von Heidenstams Ensamhetens tankar ut när den skrevs och först gavs ut.

Sedan kom 1906 års stavningsreform, då stavningen av (h)v och f(v) förenklades. Då blev "hvar" "var", med mera. Jag vet inte om de andra skillnaderna beror på samma reform. Men 1935 hade den etablerade skrivna svenskan förändrats tillräckligt mycket för att man skulle kunna ge ut fjärde versen i Ensamhetens tankar i det här skicket:

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor. Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

- Verner von Heidenstam, återgiven i Svensk vers — Psalmer, sånger och visor (1935) [Runeberg]

Så där skulle man skriva än idag. Kanske med undantag för "barn jag lekt"; jag vet inte hur (o)grammatisk ordföljden är eller var, men det är sant och visst att den ger en av von Heidenstams mest berömda och citerade rader en särskild air som skulle försvinna vid minsta förändring.

Att jag tar upp versens olika versioner här beror på en annan detalj: Stenarne/stenarna. Just den moderniseringen gillar jag inte. Jag vet inte varför, men sedan jag en gång i tiden lärt mig "stenarne, där barn jag lekt" så sitter den så att säga som berget. "Stenarna, där barn jag lekt" känns fel.

Inte för att jag kan förklara varför jag hakar upp mig på just den detaljen. Men språk har mycket med känslor att göra, såväl poesi som vardagstugg.

Vårt liv är en vindfläkt – inte Ferlin

Vårt liv är en vindfläkt, en saga, en dröm
En droppe som faller i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens färg en minut
Brister och faller och drömmen är slut.

- Okänd, men åtminstone inte Nils Ferlin

Denna dikt är särskilt vanlig i dödsannonser. Inget fel på det – men den är inte skriven av Nils Ferlin. Jag har ännu inte fått reda på vem som skrivit den.

Det första belägget jag hittat är i Göteborgs-Posten 18 december 1979. Och i GP verkar den ha stannat några år innan den spred sig över riket. Om det nu betyder något.

När den började tillskrivas Ferlin? Jag har hittat belägg för kopplingen från 1990, återigen i GP. Vilket åter igen är tidigt, det första belägget jag hittat utanför Göteborg (GP, Arbetet Nyheterna och Idag) är i DN 1998.

Bonus: Under grävandet fann jag att dikten i mellantiden gjort ett stopp hos ett death metal-band från Östersund.

Our life is a breeze
a tale, a dream
a drop into a line of time
a minute
shivers from the rainbow
breaks and fall
the dream complete

- Chastisement: "But lost we are" (1999, så de är inte upphovsmän)

Nils Ferlin diktar om Borås

Denna dikt av Nils Ferlin har jag inte hittat på nätet. Den verkar heller aldrig ha getts ut i någon samling. Det som publicerats är en bild av ett maskinskrivet ark, försett med fina illustrationer, i Jenny Westerströms Ett diktarliv (Albert Bonniers 1998).

Visa för vilsna barn

(Att läsas sakta och högtidligt, i dämpad belysning, helst vid bara ett brinnande stearinljus. --- ej köpt på svarta börsen!)

Vi sutto på "Stadt" och tänkte,
va fan, ska vi göra sen?
Vi såg mot en stjärna som blänkte
högt uppe på himmelen.

Vi såg över stadens arena
under stjärnornas tindrande bloss
Och då. I natten den sena
Kom Tankarnas Tanke, till oss.

Då löstes den frågan vid bordet
Tre Vise grubblat uppå.
Och skalden tog först till ordet;
Nu vet jag vart vi ska gå!

Minns Ni ej hur i fornstora tider
hur en stjärna De Vise drog?
Kom nu! Innan kvällen förlider
Så gå vi till nästa krog!

Se! Stjärnan däruppe på pällen
högt över tak och ås
Lyser denna välsignade kvällen
rakt över krogen "Borås"!!!!

Fabians broder
en av

Bildtext: "Kopia av en opublicerad dikt av Nils Johan Einar Ferlin, 1940-talets början i Borås, med illustrationer av konstnären Svän Grandin, Borås. Gåva till Jenny Westerström 12.5.1990 av originalets ägare J. T. Ahlstrand, Lund."

För övrigt var Fabian en pseudonym som Nils använde ett tag.

Bosse Parnevik (inte Tage Danielsson) om invandrarna

Invandrarna
av Bosse Parnevik (och ingen annan)

En kommer hit för att fly från nöden
En kommer hit för att undgå döden
En kommer hit av terror tvungen
En kom hit för att gifta sig med kungen

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar
Mest är dom snälla, andra är skurkar
En del är ärliga, andra skumma
En del är genier, andra dumma

Mest är dom fredliga, andra vill slåss
Med andra ord: Så lika oss!
Med fel och brister, tuffa och mjuka
fast inte lika avundsjuka

Vissa är färgade, andra är arier
som köper sin bruna färg i solarier
Vissa är svarta, andra gula
Vissa är vackra, andra fula

Men fast dom ibland av annan färg è
är dom precis som vi i Sverige
Och när dom vill jobba här är tacket
"ni får inte jobba än för facket"

En del är båtfolk från Vietnam
som inte kan sjunga "we shall overcome"
och inte kan "rulla di rulla" som vi
och dom blir sällan fulla som vi
En del är mer judar än vi
En del har andra gudar än vi

En del söker lugnet i stället för bråket
Det enda vi svenskar kan bättre är språket
Det sägs att vi stammar från Adam & Eva
Som inte var svenskar – men ja må dom leva!

Sedan några år tillbaka har dikten cirkulerat tillskriven Tage Danielsson. Man ser tydligen en ton, en skicklighet med språket, en förmåga att kombinera allvar och munterhet och inte minst en värme som allmänt förknippas med Tage. Och det är ingen dålig komplimang, måste man säga. Men fel är det.

För det är inte Tage som skrivit den. Det är Bosse Parnevik. Citerar densamme:

Eftersom jag senaste tiden fått många mejlförfrågningar beträffande rubricerade dikt vill jag försöka rätta till allt ”facebooks-tok” om vem som skrivit dikten.

Författaren är jag, Bosse Parnevik. Den skrevs 1992 med anledning av ”Lasermannens” beskjutningar av invandrare och har framförts förutom i TV i närmare 200 föreställningar i ”Parneviks Cirkusparty” på Cirkus i Stockholm 1993-94 och över 100 gånger i memoarföreställningen ”Parnerviks Gubbröra” på 2000-talet.

Det är förstås mycket smickrande för mej att många tror att Tage Danielsson skrivit den. Eftersom många förkortade versioner förekommer på nätet bifogar jag härmed HELA originalet:

- Bosse Parnevik: Dikten "Invandrarna"

Yi-Fen Chou och andra diktare

The Bees, the Flowers, Jesus, Ancient Tigers, Poseidon, Adam and Eve

Huh! That bumblebee looks ridiculous staggering its way

across those blue flowers, the ones I can never
remember the name of. Do you know the old engineer's

joke: that, theoretically, bees can't fly? But they look so

perfect together, like Absolute Purpose incarnate: [...]

- "Yi-Fen Chou"

Dikten publicerades hösten 2014 i den litterära tidskriften Prairie Schooner. I 2015 års utgåva av den årliga antologin The Best American Poetry valdes den ut som en av 75 dikter. Den är inte särskilt lång, att jag bara tagit med de första raderna beror mindre på upphovsrätt än på att resten går i precis samma stil. (Och så fick jag ändå med faktoiden om humlan som inte kan flyga.)

Stor poesi? Ingen aning. Bland den bästa från den nationen det året? Verkligen ingen aning. Finns där något kinesiskt inslag? Åtminstone inget uppenbart; att Adam och Eva, Jesus, Poseidon och Colosseum nämns ger däremot ett intryck av klassisk västerländsk bildning.

Det var den kontrasten som först fångade redaktörens intresse:

When I first read it, I’d briefly wondered about the life story of a Chinese American poet who would be compelled to write a poem with such overt and affectionate European classical and Christian imagery, and I marveled at how interesting many of us are in our cross-cultural lives, and then I tossed the poem on the 'maybe' pile that eventually became a 'yes' pile.

- Sherman Alexie Speaks Out on The Best American Poetry 2015, BAP:s blogg 7 september 2015

Eftersom dikten skulle med så behövdes en författarpresentation. Redaktör Alexie fick tillbaka en text som började så här:

Yi-Fen Chou is the pen name of Michael Derrick Hudson, who was born in Wabash, Indiana, in 1963.

- Inledningen av författarpresentationen i Best American Poetry 2015

Hudson är inte det minsta kinesisk. Yi-Fen Chou är ett rent artistnamn (taget från en riktig person, en tidigare klasskamrat som därtill är en kvinna). Nu hade redaktören fått något att fundera på. Vad han än gjorde så skulle det bli fel.

Of course, I was angry at the subterfuge and at myself for being fooled by this guy. I silently cursed him and wondered how I would deal with this colonial theft.

- Sherman Alexie

Det kan nämnas att Alexie själv har indianskt påbrå och växte upp i ett reservat i Washington. För honom är colonial theft ett levande begrepp på ett sätt som det aldrig varit för Hudson.

Å andra sidan: Var det verkligen "kolonial stöld"? Hudson hade inte fejkat något mer än det första namnet. Att skriva under pseudonym har man gjort mycket länge, av en rad olika skäl: För att man verkligen vill vara hemlig, som varumärke, som experiment (som när bestsellerförfattaren prövade på att vara okänd), för att verka trovärdigare eller för att nå en större eller annorlunda publik än man annars skulle. Hudson uppgav, utan omsvep eller ursäkter, det sistnämnda skälet.

There is a very short answer for my use of a nom de plume: after a poem of mine has been rejected a multitude of times under my real name, I put Yi-Fen's name on it and send it out again. As a strategy for 'placing' poems this has been quite successful for me. The poem in question [...] was rejected under my real name forty (40) times before I sent it out as Yi-Fen Chou (I keep detailed submission records). As Yi-Fen the poem was rejected nine (9) times before Prairie Schooner took it. If indeed this is one of the best American poems of 2015, it took quite a bit of effort to get it into print, but I'm nothing if not persistent.

- Ibid.

Att Bees ... verkligen refuserats fyrtio gånger, ja, det har vi bara hans uppgift på (jag har verkligen ingen aning om vad man kan förvänta sig i den branschen). Inte för att Hudson är någon obemärkt stackars poet som aldrig fått någon uppmärksamhet, vilket ofta antytts. Samma författarpresentation listar flera utmärkelser han fått och "various journals" där han publicerats, varav tretton namnges.

Till slut bestämde sig Alexie för att stå fast vid sitt första beslut: Hudsons dikt skulle med. Och den hade kommit med tack vare ett exotiskt namn. En manlig vit medelålders etablerad diktare hade fått en fördel genom att låtsas tillhöra en minoritet. Uppmärksamhet följde ... Som inte ska tas upp här. (Den är lättgooglad.)

Det som ska sägas här är att det namn som står under en dikt, ett citat eller vad det nu är, alltid har varit en fundamental del av helheten, och alltid kommer att vara det. En dikt med en helt okänd författare kommer aldrig att ge samma intryck som en dikt av en namngiven kvinna eller man, levande eller död, berömd eller obemärkt; för att bara ta tre variabler av många. Jag har varit inne på frågan flera gånger, som i Albert Einstein citeras och Adolf Hitler citeras, och kommer att återkomma till den eftersom den är så intressant och betydelsefull.

Här följer ett litet experiment. (Få se om jag får skit för det någon gång ...) Hur ter sig följande poetiska småstycken? Är det någon skillnad jämfört med när rätt person står vid rätt text?