The pioneering reality series, one of cable’s longest-running shows, will stage its final gonzo experiment during next year’s 14th season after 248 episodes and 2,950 experiments.- Mythbusters to end with final season, Entertainment Weekly, 21 oktober 2015
Programmet med de mytjägande farbröderna lägger ner. De började 2003, bara några månader innan undertecknad hittade faktoiderna. Den säsong som spelas in nu blir den sista. (EW:s rubrik kan förefalla tautologisk men det vanliga förfarandet för serier är att de inte får någon ordentlig avrundning utan bara läggs ner; de medverkande får reda på att de inte behöver inställa sig för inspelning.)
Med anledning av detta blir det en repris på den artikel jag skrev för tidningen Vetenskap & Historia. Jag besökte San Francisco 2010 då programmet fortfarande hade med två lag ("build team" fick sluta 2014), och resultatet gavs ut i nr 1/2011 av tidningen. Jag lade ut den i bloggposterna Hos Mythbusters del 1, del 2 och del 3, samt relaterat material i Mythbusters, SF - del 1 och del 2,
---
Berättelsen om världens för närvarande mest kända mytjägare börjar när den australiensiske producenten Peter Rees 2002 sålde in programidén till Discovery Channel: att försöka återskapa de centrala elementen i "fysiska” vandringssägner, och se om de var troliga eller ens möjliga. Han anlitade Jamie Hyneman, specialist på specialeffekter, som i sin tur anlitade kollegan Adam Savage för att dela värdskapet. Resten är tv-historia. Mythbusters har i skrivande stund gått i åtta år, och i 170 program har man testat över 700 myter av olika slag. De har en välkänd förkärlek åt det spektakulära och i synnerhet explosiva hållet, så har man till exempel förstört över hundra fordon. Programmet har blivit en institution och ett begrepp, även tack vare internet och Youtube.
Idag är Mythbusters i princip två produktioner som är relativt fristående från varandra, såväl geografiskt – även om avståndet bara är ett par kilometer – som arbetsmässigt. Jamie och Adam håller till i den äldre och större lokalen M5 (som samtidigt är namnet på Jamies gamla firma för specialeffekter), medan Tory, Kari och Grant huserar i M7. Kodnamnen är lika intetsägande som lokalernas yttre, och lika fantasilösa som dess omgivningar. Vi åker ut till ett typiskt industriområde – hektar med verkstäder, skrotfirmor, allehanda mer eller mindre anonyma verksamheter – som hade kunnat ligga ungefär var som helst i världen, men råkar befinna sig i södra San Francisco.
Väl innanför dörrarna förändras intrycket helt. Det är här Mythbusters skapas, om inte precis allt så bra nära, och det syns. Här finns resurser för att planera, konstruera och utföra alla experimenten, inklusive bunker-containern för explosiva försök. (De mest allmänfarliga eller på andra sätt krävande filmas på andra platser, som ett nedlagt militärområde i trakten eller ute i öknen.) Lokalerna domineras av verkstäderna, som utöver maskiner och verktyg är nedlusade med minnen från tidigare försök.
Här finns en hamsterboll för människor, en robothund (som levande hajar tuggat på) och en robothaj (som tuggat på en levande människa), akterspegeln från Mythtanic och tratten med vilken den fylldes med pingpong-bollar. Där är regnkappe-flotten som man tog sig från stadens berömda Alcatraz med, där är likkistan som Jamie tillbringade en spännande halvtimme i under jord, och där är båten som är gjord av silvertejp. Här finns miljoner, bokstavligt talat, ytterst blandade prylar som kanske kan komma till användning igen, och som fyller hyllorna från golvet till taket åtta meter upp: dockhuvuden, luftgevär, plastsnö, löständer, ”big smiles”, juldekorationer, leksaksdjur, en jetpack, en eldkastare ... Det hela liknar närmast Pettsons verkstad.
En av de främsta attraktionerna är Buster, testdockan som blivit sprängd, dränkt, skjuten, bränd och brutalt kringkastad i omgångar, och som nu är inne på sin tredje generation – Kari intygar att han är den av karlarna som är lättast att ha att göra med. På M5 finns även kuriosa från Jamies produktioner inom spelfilm (som Top Gun, Matrix och 1990-talets Star Wars) och reklam. Numer har han slutat med sådant för att enbart rikta in sig på mytjakt:
- Mythbusters är bättre på flera sätt. Det ger inte lika mycket pengar som reklamen, men fullt tillräckligt, och är dessutom mycket intressantare och roligare att ägna sig åt.
Det är heller inte fullt lika stressigt, fast det säger mer om tempot i reklambranschen än något annat; med 20 program om året har man mycket få luckor i schemat.
Om det kostar något? Några hårda siffror nämns inte – det görs sällan – men man poängterar flera gånger att det hela är billigare men besvärligare än man kan tro. Det mesta som syns i rutan är tillverkat på plats, återanvänt eller begagnat. Till ett försök som vi fick se i ett tidigt stadium ska man försöka få tag på sju stadsjeepar för $500 styck.
- Det bästa är själva processen, berättar Kari, när vi läser på, utformar experimenten, och genomför dem.
För den största delen av det faktiska jobbet utförs verkligen av de vi ser i rutan. Personalen utgörs av dem, samt några på kontoren och bakom kamerorna; fler är de inte. Det är främst dessa fem som planerar, beräknar och utformar, för att sedan såga, skruva, svetsa, slipa och svettas över konstruktionerna. Och inte sällan avslutar med att spränga dem i bitar.
- Vi gör en del överslagsberäkningar för att få en uppfattning om vad som kan komma att hända, vad som är rimligt, som krävs av utrustningen, och så vidare, säger Grant. Men i programmet ägnar vi oss naturligtvis mer åt att visa upp resultaten än att redogöra för processen i detalj.
Programmet började som nästan ren underhållning utan djupare anspråk, med fokus på saker som exploderar, kraschar, faller i vattnet, och så vidare. De inblandade kommer också främst från filmindustrin, med mångfasetterade kunskaper inom pyroteknik, elektronik, maskiner, modellbyggen, med mera. Bortsett från Grants ingenjörsgrad (och Jamies högskoleexamen i ryska) har de dock inga akademiska meriter: ”smarta amatörer” som en av dem formulerar det.
Idag är Mythbusters Discoverys flaggskepp, i flera bemärkelser: det är kanalens mest kända och uppskattade program, och även det som idag är bäst på att kombinera vetenskap och underhållning. Icke desto mindre har det vetenskapliga, pedagogiska och undervisande tillkommit efterhand och, vilket fortfarande märks tydligt, ständigt med ett öga på showens ratings – hur mycket fakta orkar tittarna med?
- Som det är nu har vi ett förhållande 50-50 mellan vetenskap och underhållning, berättar Jamie. Vi skulle gärna se mer vetenskap, men det vi får höra är att vi förlorar tittare när vi försöker gå lite djupare. Ytterst är det en förhandlingsfråga mellan vi som gör programmet och de som köper in det.
Andra tillfrågade ger lite andra svar, som att de ägnar sig åt vetenskap utan att tala om det eller att de egentligen inte håller på med vetenskap. Som tittare får man hoppas att detta program får lov att hålla stilen någorlunda, och inte övergå till att bli ännu en dokusåpa.
Förhandlingarna inleds redan på planeringsstadiet. För att ens börja arbeta med en myt måste man först komma överens om att den kan göra sig i tv.
- Det måste finnas tillräckligt med såväl vetenskap som berättelse, förklarar Tory: "enough science and story".
En historia att berätta får man visserligen inte sällan på köpet, då många försök först misslyckas, för att efter justerande och trixande lyckas.
Vissa ämnen undviks rutinmässigt. Mythbustarna är inte mycket för vad de kallar oogie boogie: flygande tefat, Loch Ness-monstret, Bigfoot, spöken och så vidare. I de fallen är det inte svårt att hålla med – det går inte att bevisa att något som inte finns, inte finns – men det är också tydligt att de inte är så mycket för att gå i clinch med bluffmakare, mytomaner och geschäft. Det närmaste de kommit sådant är den gången de provade inköpta apparater med vilka man skulle kunna utöva tankekontroll, med förväntat negativt resultat. Konspirationsteorier har de, utöver ett experiment med månflaggan (mer om detta nedan), inte ägnat någon särskild uppmärksamhet.
- Det är hopplöst att försöka övertyga de övertygade, sammanfattar Adam. De knäppaste idéerna är inte så intressanta som de låter.
- Tvärtom kan ofta idéer som låter tråkigare vara intressantare att utföra, svarar Jamie. Som när vi försökte få modellplanet att lyfta från rullbandet, det var mängder med piloter och andra som sade att det var omöjligt. Det var inte alls omöjligt, det var hur enkelt som helst. Men ändå tror folk inte på oss!
Jamie kallar det som exempelvis Penn & Teller ägnar sig åt i programmet Bullshit! – kvacksalveri, vidskepelse och liknande – för samhällsmyter, social stuff. Mythbusters är inriktat på fysiska myter, åtminstone sådana som går att återge i tv på ett såväl vettigt som familjevänligt sätt.
Andra myter som de inte gärna ägnar sig åt är de som sammanfattas som känsliga, touchy. Som historien om den exploderande lavalampan, där en glasskärva skulle ha genomborrat hjärtat på en person. Efter att ha genomfört experimentet och konstaterat att det var möjligt kontaktades man av de anhöriga till en person som verkligen dött på det sättet. Även om det inte ledde till några särskilda efterräkningar – ingen stämdes, men programmet kommer inte att gå i repris – så är det inget man vill upprepa. Mythbusters är framför allt familjeunderhållning. Inte heller kommer påståenden om 9/11 eller förintelsen att testas i programmet i dess nuvarande form.
Kan man få upp en sjunken båt genom att fylla den med pingpongbollar?
En båt införskaffades, döptes till Mythtanic och sänktes invid kaj. Därefter tog dykare ner en tjock slang genom vilken pingpongbollar trycktes ner, in i båten. Så småningom lyckades försöket, och Mythtanic steg till ytan.
Kan man tillverka en ballong i bly?
Jamies lyfter fram sitt favoritexempel på hur processen kan vara intressantare än själva resultatet: Man lyckades, efter långt om länge, att få fram mycket tunna blyskikt med vilka man tillverkade en ballong som verkligen flög. Det var något som ingen gjort förut, och arbetet med att komma dit var extremt intressant och mångfasetterat.
Kan man sugas ut genom flygplanstoaletten om man sitter på den när man spolar?
Kari Byron arbetade som assistent åt Jamie när hon fick göra sin första insats som Mythbuster. Enkelt uttryckt scannades hennes rumpa in i en dator, profilen förstorades för att motsvara en betydligt fylligare person, och den resulterande bakdelen göts i silikon. Resultat: Myten sprack, under förutsättning att man sitter på ringen, då luft kan passera mellan denna och själva toaletten.
Flaggan på månen
På filmer från månen kan man tydligt se hur den amerikanska flaggan vajar, i vinden – men det finns ju ingen luft på månen? Ett uppenbart tecken på att det hela var en bluff! Eller? Bygg-teamet placerade en flagga i en vakuumkammare som tömdes på luft. När man rörde på flaggan, på samma sätt som astronauterna gjorde när de satte ner den i marken, så började tyget röra sig fram och tillbaka. Eftersom det inte fanns något luftmotstånd fortsatte denna pendlande rörelse mycket längre än vi jordbor är vana vid.
En tjur i en porslinsaffär
Det svenska uttrycket har en elefant, på engelska talar man om ”a bull in a china shop”. Men vad händer egentligen om man släpper in en tjur i en porslinsaffär? En inhägnad inreddes med hyllor som fylldes med porslin, varefter man släppte in en tjur. Denne började lunka omkring utan att slå ner så mycket som en tekopp. När man fyllde på med ytterligare tjurar började dessa inte härja à la Ferdinand, utan gick snällt runt efter varandra. Detta är ett av de resultat som förvånat Mythbusters mest.
Elefanter är rädda för möss
Ett annat förvånande resultat: Ställd inför en vit mus reagerade elefanten tydligt och klev ur vägen. Detta är även ett exempel på hur de efter ett experiment fått respons från tittarna i form av konkreta tips. Kanske det var den helvita musens ovanliga uppenbarelse som gjorde att elefanten hajade till? Kanske var den inte så mycket rädd för musen som rädd för att trampa ihjäl den?
Hur länge kan man hänga från ett tak?
Många experiment är farliga eller livsfarliga. Ett av helt få som inneburit en faktisk kroppsskada var när Tory hängde från kanten av ett tak, eller rättare när han föll ner och slog i benet. Hittills har inga värre missöden än så inträffat. (Han har hittills fått avslag på sin förfrågan att åka utför Niagarafallet i en tunna.)
Ett flygplan kan inte starta från en rullande band
Ett modellplan placeras på ett band som rullar bakåt med samma hastighet som planet. Kommer det att kunna lyfta? Jamie väljer detta experiment som exempel på respons från klentrogna tittare. Till att börja med får ett plan inte sin hastighet genom att driva på hjulen, utan från propellern; om underlaget rör sig åt ena eller andra hållet spelar ingen roll. Men många personer, även piloter, tar varken till sig den fysikaliska förklaringen eller det faktum att modellplanet lyfte nästan lika fort från en rullande bana som från en stillastående. I sådana fall räcker det inte heller att upprepa experimenten, då folk som verkligen inte vill tro på resultatet insisterar på att något måste vara fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar