Jag satt på mitt ämbetsrum, då plötsligt dörren energiskt öppnades. En officer och två grenadjärer med påskrufvade bajonetter inträdde. Officeren frågade: 'Är ni borgmästaren?' Då jag svarade ja yttrade han: 'Ni är på kejsarens befallning häktad och föres genast till Berlin!'- Tidningen Kalmar, 19 oktober 1906
Jag svarade: 'Jag utbeder mig ------' men kaptenen afbröt mig barskt med orden: 'Ni har här icke att bedja om någonting.' Jag anhöll dock att få se häktningsordern, hvarpå han svarade: 'Min legitimation utgöres af dessa soldater; resten skall ni få se på Nya vakten i Berlin, dit ni nu föres!'
Jag påpekade, att jag är reservofficer, hvarpå han affordrade mig mitt hedersord att jag icke under vägen skulle söka fly.
På vägen till Berlin diskuterade jag med min hustru, som jag fått tillåtelse taga med, anledningen hvarför jag arresterats på detta sätt. Jag förmodade, att någon mot mig fientligt sinnad person angifvit mig för någon uppdiktad militär förbrytelse. På vakten vid Unter den Linden, där grenadjärerna öfverlämnade mig till vakthafvande officeren, blef denne mycket förvånad och inrapporterade omedelbart saken till stadskommendanten grefve Moltke. Denne och prins Joachim Albrecht infunno sig, och efter ursäkter blef jag frigifven.
Det där är borgmästare Langerhans berättelse från ett av historiens klassiska hyss. Den myndige officeren var inte alls militär utan en arbetslös skomakare – luffare – som drog sig fram så gott det gick på småbrott och skojerier. En dag i Berlin tog han på sig en uniform han satt ihop av blandade delar, letade reda på några soldater som hängde någonstans och tog befälet. De tog sedan tåget ut till Köpenick, marscherade till rådhustorget där soldaterna fick göra halt. Voigt upp till borgmästaren, skickade denne till häktet och rekvirerade ut statskassan på 4000 mark. Sedan stack han iväg och lämnade medborgare och militärer att reda ut situationen bäst de kunde.
Man ska veta att den tyska officerskåren vid den här tiden hade en mycket hög och säregen status. Såväl formellt, som att brottsutredningar rörande militärer utfördes av militära domstolar, som informellt. Det anas även i behandlingen av borgmästaren; en reservofficer är ingen buse som man hanterar hur som helst, utan någon vars hedersord på att inte avvika är lika effektivt som handbojor.
For years the Kaiser has been instilling into his people reverence for the omnipotence of militarism, of which the holiest symbol is the German uniform. Offences against this fetish have incurred condign punishment. Officers who have not considered themselves saluted in due form have drawn their swords with impunity on offending privates.- The Illustrated London News, 27 oktober 1906
Som soldat är man van vid att vilt främmande människor dyker upp och beordrar saker. Som borgmästare är man mindre van vid detsamma; Voigts självsäkra och högst regelvidriga "detta är min legitimation" borde ha fått reservofficeren att haja till. Kan man tycka, i efterhand och på säkert avstånd. I praktiken är det klarlagt att folk i många sammanhang har betydligt svårare att ifrågasätta befallningar (som inte heller behöver vara särskilt myndiga, uppbackade med vapen eller dylikt) än man kan tro.
Se även Bunga Bunga: Virginia Woolf i lösskägg för ett practical joke som drabbade engelska flottan fyra år senare.
6 kommentarer:
Hur skall egentligen "Offences against this fetish have incurred condign punishment. Officers who have not considered themselves saluted in due form have drawn their swords with impunity on offending privates." tolkas? Betyder "drawn their swords" bara att man faktiskt dragit svärdet och kanske höttat hotfullt med det medan man gormar så innebär det ju inget märkvärdigt att en officer får göra så ostraffat "with impunity". Innebär det däremot att man faktiskt huggit in på de stackars meniga så är det precis så groteskt och anmärkningsvärt som skribenten verkar anse -en europeisk kirisute gomen.
Var gränserna gick vet jag inte och ska inte gissa. Däremot håller jag inte med dig om att den mildare versionen inte vore något märkvärdigt. Om en officer stod och viftade med ett livsfarligt svärd bara för att jag, som civilist, hälsat slarvigt skulle jag finna situationen synnerligen otrevlig.
Till historien hör att kejsaren Wilhelm II enligt samtida korrespondenter ska ha betecknat kuppen som "genialisk". Pressen var full av beundran för Voigts fräcka tilltag och han dömdes endast till fyra års fängelse. Han benådades av kejsaren när han suttit av mindre än halva straffet och kunde göra sig en bra extrainkomst på att turnera i Europa och USA med sin historia, som också blev en teaterpjäs och flera filmatiseringar.
Huruvida slutet på historien är sant, om att han fick en militär hedersbegravning i Luxemburg för att de lokala myndigheterna trodde att han faktiskt var kapten, det låter jag däremot vara osagt...
Jag besöker ibland Köpenick och det är uppenbart att orten betraktar Voigt som sin viktigaste historiska kändis, vilket kan få lite komiska konsekvenser ibland - är det verkligen förtroendeingivande med ett apotek som är döpt efter kejsardömets mest kände bedragare?
Å andra sidan har Berlin tagit konceptet "vitsiga butiksnamn" till en nivå som få svenska frisörer kan tävla med, så lite humor, avsiktlig eller ej, passerar ofta som en del i mängden.
@Hexmaster. Tidningstexten handlar inte om civilister som jag förstår den utan om "privates", det vill säga meniga soldater (det betyder alltså inte "privatpersoner" ifall det är vad du tror). Att officerare gormar och hötter åt rekryter och meniga soldater är väl tingens normala ordning på tidigt nittonhundratal. Det är formuleringarna "with impunity" (vilket antyder att det är anmärkningsvärt att detta får fortgå ostraffat) och "draw sword on" (inte "draw sword at" som vore den naturliga formuleringen ifall man bara hötte med vapnet) som får mig att misstänka att det rör sig om litet mer. Enligt en bok jag nyligen läst var det på Karl XII tid självklart att officer fick och skulle slå en knekt när han fann det påtalat. Däremot fick detta inte ske hur som helst. Man skulle inte slå med käpp som vore knekten en hund eller ett barn utan med svärdet och skida (svärdet i skidan förstås). Om officeren faktiskt drog svärdet ur skidan skulle nog betecknas som mordiskt och helt fel.
Sensemaker
@Sensemaker: Ah! Den viktiga detaljen missade jag och fick ett helt annat intryck. Hur hårdhänta befälen fått vara mot meniga har varierat väldigt genom historien och geografin. Jag kan tänka mig att fysiska uppläxningar förekom den indelta tiden ut, i Sverige då, och i Tyskland 1906 är det inte det minsta uppseväckande. (Däremot måtte "his people" syfta på hela tyska folket.)
@Andrej: Tack för lokalfärgen! Hur kejsaren reagerade finns det beskrivningar av, källäget är sådär på de jag sett.
"Genialisk" kommer enligt tyska wikipedia från en text av Daily Mails dåtida Berlinkorrespondent. Inte ett under av pålitlighet idag kanske, hur man ska värdera tidningen som källa för 100 år sedan vet jag inte.
Men uppenbarligen var kejsaren åtminstone tillräckligt bevekad av opinionen för att visa nåd, mindre än två års fängelse låter väldigt milt för att vara 1906.
Skicka en kommentar