Idag fyller kassettbandet 50 år.
De första magnetiska spelarna (eller hur man ska formulera det) använde tråd. I början av 1950-talet konkurrerades de ut av de modernare bandspelarna. Deras band satt i rullar, sådana som används än idag i professionella sammanhang. Det var inte precis optimala för hemmabruk. Att förpacka banden -- lägga in dem i en kassett -- var en given lösning som flera lanserade. En av dem skulle lyckas ordentligt. På en mässa i Berlin presenterade Philips den 30 augusti 1963 kompaktkassetten, som var dess officiella beteckning.
- Popular Mechanics, januari 1968
Någonsin lyssnat på band med fyra eller åtta spår? 1968 kallades de familiar i den amerikanska tekniktidningen. Jag vet inte om jag ens sett något sådant system. Så kan det gå.
Det känns märkligt att något som var så vardagligt och spritt fick en relativt kort blomstring, historiskt sett. Från mitten av 60-talet fram till, tja, mitten av 90-talet? När slutade man att sälja musik på kassettband? När använde du ett kassettband senast, inte i forskning eller som kuriositet eller så, utan för lyssnande på musik rätt upp och ner?
Att en avsevärd del av allt man lyssnade på var inspelat från radio gav otippade följder:
Vi har pratat med folk som fortfarande kan höra Kaj Kindvalls röst bryta vid ett visst ställe i låten, 25 år efter att man lyssnat på samma Tracksinspelning gång på gång.
- Peter Sjödin: Kassettbandet - musik med en twist, M3 Retro
I Sjödins fina artikel går han in på arbetet med att förbättra ljudkvalitén (på den punkten var kassetterna klart underlägsna de gamla rullbanden). Försöken ledde till band med olika beläggningar; det stod Type I, II och IV lite varstans, ofta i närheten av de små diagram som väl skulle visa exakt hur jäkla fin ljudåtergivning det aktuella bandet hade. Jag förmodar att jag sett andra kassetter än typ I men är inte säker; audiofil har jag aldrig varit.
Tipstack till Hans S.
6 kommentarer:
8-track hade centimeterbreda band. Man behövde inte vända kassetten. Men man måste förstås ha en speciell 8-track-spelare.
För övrigt har jag kvar många kassettband och kvaliteten är god. Det är som stenkakor: att som vissa bara slänga dem när vinylen kom är ju kulturfientligt.
Detsamma med vinyl gentemot CD: CD är enklare att handha men vinyler kan vara roliga att ha trots det. Det ena utesluter inte det andra.
Vill man vara en smula spetsfundig kan man ju säga att det vanliga kassettbandet har fyra kanaler - två på varje sida.
(Nå, inte enbart spetsfundigt. Portastudion, bandspelare/mixer populär på 80-och 90-talen, använde vanliga kassettband där alla fyra kanalerna användes på en och samma sida. Jag har även använt en 8-kanalig porta för vanliga kassettband - med tillräckligt bra resultat, dvs inget läckage från kanal till kanal.)
Och för att svara på en av frågorna: Det är inte alls länge sen jag lyssnade på ett kassettband. Jag lade ner en väldig massa tid på att göra blandband under 90-talet, betydligt mer än vad jag lagt ner på bland-CDR sen dess, och lyssnade igenom ett par såna som bakgrundsmusik tidigare i sommar.
Själv lyssnar jag ganska regelbundet på kassettband, det finns ju många bra gamla punkdemos som man bara har på band.
Dessutom lyckades jag köpa mig en ny(!) liten musikanläggning med kassettdäck härom året. Det trodde jag faktiskt inte skulle gå att få tag på.
8-track-formatet var ju dessutom mycket vanligare i USA än i europa, så det är inte lustigt att Hexmaster inte träffat på det.
Kassettbanden var mot slutet av sin era riktigt, riktigt bra som musik/ljudbärare. S.k. kromband typ TDK SA eller Maxell XLII tillverkade någonstans runt 1990-95 tillhörde dessa och var bland de bästa man kunde använda både för hem- och studiobruk. Det var runt de nämnda åren som både kassettbanden och kassettdäcken peakade kvalitetsmässigt.
Fanns även top of the line varianter av kassettbandet i form av s.k. metal- band. En av värstingmodellerna hette Maxell Metal Vertex och kostade runt 1991-92 då dyra 150 kr att köpa.
Skicka en kommentar